Craigellachie är en av Skottlands sista oupptäckta whiskyjuveler. ”En whiskystil man sällan träffar på numera”, sa en expert uppskattande på 1890-talet. Marknadsförd som singelmalt i början av 1900-talet men nedgraderad till blending-malt efter kriget. Nu kommer destilleriet ut i full skala och smakerna ekar 1800-tal. När Henrik Aflodal skulle skriva Craigellachies historia fanns mycket lite att hämta. Ingen tycks veta något om stället. Aflodal begav sig till Glasgow och Dewars arkiv. Ur historiens skuggor framträder tycooner som Peter Mackie och Alexander Edward och ett Craigellachie som sjuder av liv!

CRAIGELLACHIE DISTILLERY had to be. Stället kom till under den mest gloriösa av whiskyeror då blended Scotch etablerades som en värdig utmanare till Irish whiskey. Whiskyboomen i slutet av 1800-talet var spelplats för några remarkabla figurer. Den ene Peter Mackie, whiskybaron med egen Scotch. Den andre Alexander Edward, destilleribyggare. Båda med omvittnat driv, underbarn rent av. Sir Mackie adlades under sin livstid och i hans dödsruna 1924 skrev The Times: ”Han var en kraftfull och rastlös själ, ständigt med nya företagsidéer som han för det mesta lyckades genomföra fullt ut.”

Peter Jeffrey Mackie föddes 1855 i Stirling. Fadern Alexander var destillatör men det var hos farbror James Logan Mackie han skulle göra karriär. Partnern John Graham arrenderade sedan 1852 Lagavulin Distillery på Islay. Och hit skickas Peter 23 år gammal 1878 för att lära sig whiskyhantverket. Tillbaka på fastlandet promotar han entusiastiskt både Lagavulin och Laphroaig på pubarna i Glasgow där rökwhiskyn faktiskt vinner anhängare. Blenders var överlag skeptiska, den överväldigande torvröken hotade ju att krascha en delikat blend. Peter sålde bulk-blends till bryggare i England och öppnade 1884 kontor i London. Såklart med planen att skapa en egen blend, namnet hade han sedan länge bestämt. Familjen Mackie ägde sedan 1650 en fastighet på Cannongate i Edinburgh. Här fanns ett gästgiveri med 13 rum och plats för 50 hästar som i slutet av 1700-talet fick namnet The White Horse. Stället revs 1868 när Peter Mackie var 13 år gammal. Namnet återbrukas 1890 när Mackies egen blend föds, och plötsligt uppstår ett behov av pålitliga leveranser av maltwhisky att fylla produkten med.

Till hans hjälp skyndar en ung man från hjärtat av Speyside. Alexander Edward är uppvuxen i byn Craigellachie. Hans far David äger Benrinnes Distillery några miles söderut. Endast 22 år gammal ger sig Alexander i lag med elva år äldre Peter Mackie för att bygga ett destilleri. Läget bestäms av järnvägen. I oktober 1890 skriver National Guardian: ”Vatten finns i riklig mängd och kemisk analys visar att det lämpar sig utmärkt för whiskyproduktion. Morayshire-korn som är det bästa för mältning finns nära tillhands på andra sidan floden Spey. Torv för att torka malten samt ge whiskyn sin speciella Highland-karaktär finns i överflöd i distriktet. Maskineriet är av senaste tekniska snitt. Men viktigast är närheten till järnvägen. Jämfört med avsides belägna Glenlivet kommer man här att spara pengar på att slippa anlita hästskjuts.” Tågstationen blev 1 juni 1863 en knutpunkt dels för sträckningen mellan Elgin och Aberdeen men också söderut genom Strathspey. Tidningen spekulerar i produktionsstart 1 mars 1891 men man kommer inte igång förrän i början på juli. Aberdeen Evening Journal rapporterar att ”Craigellachie är den senaste av fabriker för produktion av den ’mountain dew’ som gjort Speyside så känt. Resenärer som kliver av tåget i byn kan se skorstenen sticka upp bakom kullen. Det sägs att den ’dew’ som kokats under den vecka destilleriet varit igång är av finaste kvalitet.” Byggaren heter så klart Charles Doig, notorisk destillerikonstruktör från Elgin. Installationen ska vara arbetsbesparande och energisnål. 25-årige Alexander har fått ihop kapital genom att sälja aktier i faderns Benrinnes med förtjänst. Förutom Mackie satsar en rad whiskyhandlare pengar i projektet. Bröderna Saunders från London och George Wright samt Robert Gillespie Greig från Glasgow. Men det stora lyftet sker 1896 då man går samman med Stirling Bonded Co och bildar Craigellachie-Glenlivet Distillery Co Ltd. Plötsligt sysslar firman inte bara med destillering och mältning utan blir lagerhushållare, blenders, vinhandlare och exportör. Stirling grundades nämligen 1878 för att skeppa kvalitetswhisky till kolonierna vilket (självklart) visat sig lönsamt. ”Samgåendet öppnar upp en luckrativ exportmarknad för vår produkt. Efterfrågan de senaste två åren har överstigit volymerna”, berättar ledningen för Glasgow Herald. Därför adderas en ny maltlada och så byggs bryggsalen ut. Köparna är ju framförallt ägarkonstellationen och whiskyboomen behöver all whisky som går att uppbringa. I det nystartade destilleri gäller det att hålla personalen motiverad och på tårna. I ett brev till Craigellachie Distillery från skattemyndigheterna daterat 14 augusti 1896 klargörs hur arbetarnas dagliga supar ska hanteras. Det är tillåtet att ta nysprit från sprittanken och dela ut, fast bara till de anställda på destilleriet, inga obehöriga. Max två supar per dag som inte får överstiga ett ordinärt vinglas i storlek. Och spriten måste inmundigas på stället. Bara instruktionerna följs behöver man ej erlägga skatt på spriten. Det låter som en urmodig rutin men faktiskt upprätthölls denna ordning med ’two drams a day’ till 1960-talet. Principen verkade vara att en salongsberusad arbetare var mer idog och pålitlig. Åtminstone kan man tänka att viljan att sno starksprit avtog med stigande berusning!