“Framgången för whiskyn beror på kvaliteten”

Arbetslaget på Craigellachie. 65-årige Peter Mackie i ljus kostym sitter längst fram. Destilleriet har repat sig efter kriget och 1920 är man igång igen men hårda tider stundar.

1899 byts Klondike-yran i förstämning när den stora aktören Pattison ställer in betalningarna. Ledningen uttalar sig för Dundee Courier tisdag 12 september: ”Efter Pattison-kollapsen har många firmor cancellerat ordrar. Exporten uppvisar ännu större vinsttapp.” Vinsten det året skrivs till £4779. Whiskylagret blir tyvärr sittande och vintern 1901 ligger all verksamhet nere. Peter Mackie klagar i september 1902 inför styrelsen:
– De senaste åren har varit de mest oroande och besvärliga jag upplevt. Vi måste ta risken att sälja vår gäliska whisky med minimal annonsering, vi satsar hellre våra pengar på innehållet än extravagant reklam och litar på att folk har omdöme nog att uppskatta kvalitet.
Strategin funkar, året därpå kan bolaget kosta på sig en 8-procentig utdelning till ägarna. Peter Mackie säger till Evening Post hösten 1903:
– Vi har hållit fast vid vår policy att bara skeppa whisky av högsta klass med ett minimum av annonsering. Framgången beror uteslutande på whiskyns kvalitet.
Blenden White Horse följer en annan logik i marknadsföringen. Märket blev snabbt en succé utomlands, under 1890-talet uppgick exporten årligen till 24 000 lådor. 1901 beslutar man att lansera whiskyn hemma i UK.
– Märket är av högsta kvalitet med gammal whisky, bättre än allt annat som säljs till allmänheten, konstaterar Mackie stolt.
Men britterna köper inte blenden, en flopp som kostar firman £30 000. Mackie utropar frustrerad:
– Om folk ändå hade vett att efterfråga rätt märke! Somliga känner igen kvalitet men de flesta bryr sig inte utan låter sig påverkas av extravagant reklam.
Ungefär som idag alltså då folk dricker maltwhisky på smak men väljer blends mer utifrån image. Mackie sväljer stoltheten och tar efter konkurrenter som Tommy Dewar. Från 1902 till krigsutbrottet satsar White Horse £90 000 på marknadsföring i UK vilket ökar omsättningen från 700 lådor till 70 000 årligen! Men exporten är viktigast, fast att förlita sig på utlandsförsäljning är riskfyllt. 1908 konstaterar ledningen att den största marknaden i Sydafrika har stått stilla i några år och när ”boerna nu övertar makten blir det kärvare för brittiska produkter.” Men det vänder så sakteliga uppåt, året efter stiger vinsten till £10387. 190 000 lådor går ut i världen. Mackie är nu styrelsens ordförande och håller ett brandtal där han klandrar regeringen för att sänka industrin med sin negativa budget men Craigellachie klarar sig bra:
– Lyckligtvis är lagren välfyllda och vi menar att kvalitet kommer att sälja i långa loppet.
1910 gör miljökraven insteg i whiskybranschen. Royal Commission on Sewage Disposal sammanträder första gången 1898 och vid sjätte sammankomsten regleras bryggeri- och destilleriavfall. Craigellachies reningsanläggning är den första av sitt slag med målet att släppa ut rent vatten i Fiddich-floden intill.

Schablon för att måla på fatändar. Notera att den gamla stenbron avbildas.

Krigsutbrottet 1914 oroar branschen. Året efter likvideras bolaget och 1916 säljs destilleri och lagerhus till Mackie & Co för £9000. Pannorna kan spotta ut ungefär 13600 liter per vecka och lagerhusen rymmer ungefär 2,5 miljoner liter. Efter kriget repar sig försäljningen av blenden och stabiliserar sig på 200 000 lådor. Mackie värnar hårdnackat sitt oberoende och tackar nej till inviter om samgående från Buchanan och Dewar. När han avlider 1924 övergår ägandet till moderbolaget White Horse Distillers som 1927 slukas av Distillers Company (1931 överförs licensen till dotterbolaget Scottish Malt Distillers). Depressionen får förresten stället att klappa igen, ingen whisky läggs ner i fat från mitten av 1931 till september 1933. Nästa paus tas under andra världskriget då kornet ransoneras, hösten 1941 stannar arbetet av och återupptas först i januari 1946. Paraffinlamporna plockas ner för gott 1948 då elektriska glödlampor får lysa upp destilleriet. En stor genomgripande renovering är påkallad. 1964 byggs pannhus och bryggdel om, kapaciteten fördubblas från två till fyra pannor. Inga originalbyggnader förutom mälteriet sparas. När jag nyligen besökte destilleriet var jag inne i den gamla maltladan som fortfarande står oanvänd och tom! Planer finns att bygga in ena hörnet och öppna shop där de anställda kan köpa någon av de nya singelmalterna. Vattenhjulet som hållit igång kopparkedjan inuti wash-pannan ställs också av 1964. Den vispande kedjan behövs för att inte maltsediment från bryggningen ska bränna vid, pannan eldas ju med kolbrasa. Nu gör också lastbilen sitt intåg i whiskybranschen. 1967 skrotas därför stickspåret till järnvägen och det sista tågsetet med färdiglagrade whiskyfat lämnar fabriken. Modernismen stänger det egna mälteriet året därpå och 1972 städas kolugnarna bort när pannorna får invändig ånguppvärmning med hjälp av en oljeeldad kokare.