“Craigellachie är från en annan tidsera”

’Worm tub’ fotograferad uppifrån. Kopparröret från pannan slingrar sig i serpentiner ner i djupet i allt mindre dimensioner och sublimerar alkoholångorna till flytande råwhisky.

Den första officiella Craigellachie-utgåvan i modern tid kom 1993, utgiven av Diageo i Flora & Fauna-serien med en lax på etiketten. Laxen vandrar ju uppströms Spey-floden och valdes för sin envishet och energi, egenskaper som går igen hos grundarna, särskilt ’restless’ Peter Mackie. 14-åringen drogs in år 2000 och var inte så värst imponerande. Karamelldoft i nötig stil med vått hö. Rund söt smak, karamellig och krämig med maltigt tema som växte mot slutet och lossade tyngre ek med lite sälta. Man kände på sig att malten kan bättre. Independent-utgåvor är ju mer bångstyriga och aldrig perfekta, det verkar vara svårt att få pli på whiskyn. Craigellachies stil är otidsenlig, den är för kantig och oborstad för att gå hem i vår ordnade städade tillvaro. Man undrar hur whiskyn smakade i begynnelsen? Några år in på 1900-talet fick Craigellachie besök av whiskyförfattaren Alfred Barnard som beskriver whiskyn så här: ”Craigellachies huvudtema är den ananas-frukt som utvecklas med tiden i fat, en whisky i den gamla Glenlivet-stilen som man sällan träffar på nuförtiden. Whiskyn mognar också väldigt fort, 18 månader gammal whisky smakar som 3-4 år. Den kommer att vara i full blom som 5-åring.” Barnard är uppenbart exalterad och i viss mån förvånad över maltwhiskyns uppförande smakmässigt. Han talar om den gamla Glenlivet-stilen som var något skitigare och fruktigare men framförallt mer obekväm än den tidens alltmer blending-anpassade och strömlinjeformade whiskykok. Majoriteten Speyside-whiskies är idag intill förväxling likriktade med maltigt grästema, en neutral smakprofil som ingen vill ödsla tid på i ett glas singelmalt. Kanske var det inte så mycket mer intressant att drinka sig mellan skorstenarna på Speyside för hundra år sedan heller. Med tanke på de uppförstorade tillverkningsprocesser man etablerade under 1890-talet var den tekniska kontrollen så pass bra att destillaten började bli linjära och rena, och framförallt pålitligt förutsägbara, vilket är det allra viktigaste för en blender, att spriten är densamma från år till år.

Barnards vittnesmål är hur som helst intressant. Uttalat av den tidens stora whiskyförfattare som 1885-87 besökte imperiets 161 destillerier (varav 129 skotska), redovisade i reseskildringen ’Whisky Distilleries of the United Kingdom’. Samtidens stora bok om whisky. Utlåtandet om Craigellachie är dock hämtat ur 1904 års häfte ’How to blend a whisky’, en skrift författad på uppdrag av Peter Mackie där också Lagavulin och Laphroaig avhandlas. Barnard beskriver en Craigellachie med stor karaktär och det är den whisky jag understundom anat i de olika independent-försök som gjorts. Ananas-attributet kopplat till George Smiths Glenlivet-whisky (som slog igenom redan på 1830-talet) är också intressant, just ananas är en deskriptor som The Glenlivets 18-åring fortfarande besitter. Så när nye ägaren Dewar 2004 kom ut med en ny officiell 14-åring tändes hoppet! Den här gången 46 istället för 40%. Översvallande söt blommig mun och viol-tangerine-parfymig snok. Aromatisk, distinkt, poetisk, personlig. En ovanlig Speyside-doft och tillika ovanlig mun. I min anteckningsbok skriver jag: ”Nye ägaren förlänger Diageos Flora&Fauna-arv med en svulstigare, vräkigare version som verkligen imponerar. Vive la difference, mer Craigellachie på hyllorna tack!” Enda kritiken är att whiskyn kunde ha fortsatt växa i eftersmaken. Att den här officiella utgåvan skulle få en vidare spridning var inte meningen, berättar Stephen Marshall, chef för dagens maltwhiskydivision:
– Craigellachie 14 år, Aultmore 10 år och Royal Brackla 12 år buteljerades för våra anställda. Så de skulle kunna ta med sig en flaska hem och bjuda vänner och familj på. Inget mer. Men Gordon & MacPhail fick nys om utgivningen och erbjöd sig att distribuera whiskyn inom UK. Problemet var att utgåvorna inte var genomarbetade och inte representerade husstilen. Du vet, det är lätt att plocka ut fem fat av en 10-åring, skvätta i lite karamell och ge ut vid 40%. Något helt annat att skapa en singelmalt medvetet utifrån en tänkt smakprofil.

Efter omfattande historiska efterforskningar fick malt-teamet grepp om Craigellachies ”själ”. Det man upptäckte var att originalet på 1800-talet hade mer karaktär än omgivande destillat, en whisky tänkt att spela huvudrollen i en blend (den var också den största enskilda ingrediensen i White Horse). Dewars Master Blender Stephanie Macleod började skissa på och ”återupptäcka” den nya husstilen:
– Jämfört med Aultmore som är lätt och följsam är Craigellachie stilmässigt mer brutal. Vi letade efter stora smaker där sulfur var ett karaktärsdanande drag. 23-åringen blev perfekt, distingerad men viril. 19-åringen hade mer kraft. Men 17- och 13-åringarna saknade det där lilla extra så vi la tillbaka whiskyn i fräscha butts, hogsheads och barrels i 3 månader för att ge whiskyn en ek-kick. Det är hemligheten bakom de yngre utgåvornas ’umph’.
Det är alltid intressant att prata smaker med en blender. De växlar mellan exakta uttryck och mer svävande nästan poetiska beskrivningar. Arbetet är ju väldigt handfast och konkret. Man har ett givet fatmaterial och ska navigera sig igenom det. Då krävs kreativ intelligens och intuition. Och en duktig blender har alltid stenkoll på vad de olika utgåvorna vill förmedla. När jag provar mig igenom den nya katalogen följer utgåvorna i stort Macleods intentioner. 23-åringen är förstås lite ’lame’ men det är ju den höga ålderns fel, blendingarbetet går inte att kritisera. 19- och 17-åringarna är mest avancerade där den förra är lite snällare och mer kommersiell och den yngre mer krävande och bra mycket coolare. Men 13-åringen är mina drömmars Craigellachie, den träffar verkligen mitt i prick och fångar destilleriets talang fullt ut. Den ska egentligen inte jämföras med 14-åriga föregångaren som var en skuggvarelse utan medveten vilja, tycks det som. Självklart är 13-åringen old-school och motsägelsefull på ett sätt som kommer att förvilla och skrämma bort harhjärtade ovana maltwhiskydrickare. Samtidigt har den kultkvaliteter som kan förvandla den till en kioskvältare med ständigt ökande publikskaror. Tillags-aromen med sin ljusa blommiga mandelmassesötma och inpass av kanderade nötter samt ett uns mineraler säger inget om bataljen i munnen. Blommig smakstart, strax parfym innan fyllig sötma fyller munhålan, halvvägs stram örtighet med stänk av sulfur. Mot slutet briserar en hetvägg av kryddor ihop med chokladkakig ek in i en lång bred hetlevrad eftersmak, oljig parfymton tippar över i röksvängd efterklang, honungssötma driver på och bottnar efterhand i mörk choklad. Fascinerande högröstad debatt mellan blommighet och rök som möts/överbryggas av parfym. Kryddlarmet är inte enkom hetvild enfald, vattnad blir stegringen luftigt eterisk. Exiten blir än mer rökig med dieselvibbar som i den långa tjocka eftersmaken skitas ner av torrare sotig rök, sötman gör det uthärdligt samtidigt som örtiga sulfur-slängar betonar allvaret. En genomärlig Craigellachie, rakryggad och uppriktig utan fjäsk. Så här har jag alltid föreställt mig att den skulle kunna vara.