“17-åringen är en enfant terrible”

Har du pengarna ska du lägga slantarna på någon av premium-utgåvorna. De är båda fantastiska men på olika sätt. 17-åringen är en bråkstake, en riktig ’enfant terrible’. En hårdför karaktär som svarar upp till Peter Mackie-myten. Egensinnig terpentin-anstruken nos, lakrits/rök-skadad sorti. Munnen är i sammanhanget mest tillgänglig. Frukten hinner knappt upp ur startblocken förrän murrig ek bromsar, alltsammans räddas av den sotigt gammaldags efterklangen. Starten i söt vanilj och Champis följs av exotisk frukt med god syra, halvvägs motspänstig choklad-ek och sotiga fenoler. Lång aromatiskt läskande efterklang. Lakrits vältrar sig i syrlig frukt och söt mentol som efterhand blir sulfur. Backdrop av muffins/lagård tar på torrare sotig rökkänsla. Vatten rensar upp och drar ut sceneriet, dessutom blir avklingningen något lättare och renare. Rent sötaktigt insteg i munnen med vanilj, skumgodis och florsocker. Terpentin sticker till ihop med skarpare lagerbladsek. Oljig fet fenolskitig exit leder in i lång smörig röksvängd finish, sötmastig saltlakrits bär iväg och utvecklar en sulfur/mentol-skarp underström. Doften är stor och rund och andas skumgodis och vanilj men får karaktär av sötaktig terpentin och mjäll mossa, bryggan däremellan utgörs av torrare chokladmuffins. Definitivt en otidsenlig whisky som kliver utanför boxen och kommer att dela publiken. I vårt jättetest av premium-whisky i detta nummer är det just Craigellachie som är både expert- och läsarpanelens favoritwhisky. Därför den mest intressanta 17/18-åringen därute just nu. Premium-utgåvor dräps ju oftast av den lyxiga sherry-bilan. Men den här pavan har en alldeles egen berättelse som kommer att älskas/dyrkas av framtida hardcore Craigellachie-fans. Jag är en av de första.
19-åringen är en helt annan typ, mer publiktillvänd. Tappningen slipper ju finish-perioden på friskare ek vilket skonar frukten. Gammelestrar a la ananas i nosen överlever in i käften med utsökt dialektik mellan exotisk frukt och mer tungsint ek. Eftersmaken är också mer lättsam med ansvarstagande ek som ger frukten stadga utan att spela över. Det bästa är att trycket ökar med vatten. Den fantastiska äppelskalsshowen vid 46 blir nu mer nyanserad när exotisk frukt och gammelestrar rullas ut. Läskande och saliverande värre! Efterslängar av lakrits/rök bekräftar att det är den egensinniga Craigellachie vi har i glaset. Haken är att 19-åringen bara finns i ’travel retail’, å andra sidan vet du nu vad du ska köpa på flygplatsen nästa gång.

Äldsten i gänget är 23 år. För att mildra ekdominansen har Macleod lagt över whiskyn i nya oloroso sherry butts de sista 3 månaderna. Och det är verkligen en Craigellachie som kämpar med åldern. Jag fick ta en titt på lagersaldot när jag var över i Skottland och man har riktigt gamla fat på lut, undrar hur bra det kan bli? Gammelpavan har naturligtvis inte samma nerv som sina yngre kamrater. Brötig vindsloft/selleri-nos rätas ut med vatten. Blir ljusare med exotisk frukt och milda gammelestrar, rökekon avslöjar åldern, på avstånd äppelkaka. Smaken är mycket god, sötsmarrig med malt och suryp i ingången, sedan växer sherryfrukt och gammelestrar ut, följt av kartiga oljiga toner och fruktkaka. Sherryeksvilan hjälper whiskyn att stå upp mot eken. Men eken slår tillbaka i eftersmaken där dämpande ricinolja spökar, och spiller över i fenoler med pyttesmå bitterekskalv. Sherrydriven torkad frukt saliverar men oljigheten dominerar. Vattendroppen framhäver eken som halvvägs in i smaken stramar upp sig med en underlig järnrörston! Habil gamling som inte skäms för sig men givetvis blir snällare än yngre upplagor som får bära imagen av 1800-talswhisky.