Vissa destillerier skulle aldrig ha lagts ner. Som Islays kultrökare Port Ellen eller Speyside-doldisarna Caperdonich och Convalmore. Eller gammel-Clynelish som döptes om till Brora. Allesammans blending-malter som försvann för att folk nobbade Scotch på 1980-talet. Nu planeras framtidens maltwhiskyfabriker som ska pumpa ut 10-13 miljoner liter årligen. Vad händer när försäljningen av blended stagnerar återigen? Henrik Aflodal befarar nya nedläggningar och minns höjdpunkterna från 20 års festande på mytomspunna destillat som snart är försvunna för alltid.

Brora

WHISKYARKEOLOGI är ett fascinerande ämne, och viktigt. För att förstå sin samtid måste man blicka bakåt. Jag har haft förmånen att studera whiskybranschen på parkettplats under två decennier. Sedan tidigt 1990-tal har jag samlat på mig whiskyupplevelser. Inte luddigt i form av oräkneliga whiskyglas som fångats i korttidsminnet och sedan bleknat utan strukturerat och nogsamt nedtecknat. Jag har byggt upp ett unikt whiskyarkiv med tusentals whiskymöten. Det här ger perspektiv. Dagens whiskyindustri håller på att förändras i rask takt. Singelmaltboomen verkar inte avta. Förvisso smalnar utbudet av destillerier. De stora blendinghusen gav faktiskt ut merparten av sitt maltinnehav tio år bort, idag har man till del givit upp. Det är mestadels singelmaltvarumärkena som lever vidare. Vi saknar med sorg officiella utgåvor av Craigellachie, Aultmore, Glentauchers, Glenburgie för att nämna några få. När jag bläddrar i mina anteckningsböcker märker jag att kvaliteten höjts, de som satsar på singelmalt skruvar ihop allt vassare produkter. Samtidigt svajar några av de stora whiskyhusen. Lagret av mogen malt är överansträngt. Särskilt allvarligt är läget på Islay som tagits på sängen av det senaste decenniets globala rökmalt-hausse. Öns lagerhus är proppfulla men merparten är under 10 år. Maltpimplandet växer över alla breddar men få uppmärksammar den stora rörelsen i branschen. Blended Scotch är fortfarande (som alltid) det enda viktiga för skottarna själva och nu satsar man som aldrig förr. The Glenlivet kunde 2010 skryta med världens största malt-destilleri på över 10 miljoner liter årligen, skuggad av värste konkurrenten Glenfiddich och nybyggda blendingmaltkomplexet Roseisle. Singelmaltbetraktarna applåderade satsningarna. Det som är på gång nu avslöjar branschens intentioner. Vi snackar destillerier upp mot 13 miljoner liter, och projekten står som spån i backen. Men det handlar inte om singelmalt, uppdragsgivare är Scotch-tillverkarna Chivas och Johnnie Walker. När de här kolosserna börjar leverera 7-8 år bort lever ”småttingfabriker” på under 3 miljoner farligt. Strukturell överkapacitet lär drabba whiskyskottland och fler sorgliga nedläggningsbesked väntar. Eller tror du att mindre anläggningar kommer att leva vidare som singelmalter? Knappast, maltwhiskyscenen är idag stentuff, utbudet är förödande stort och nykomlingar får det svårt. En ny modern tid med nya mekanismer. Förr utlöstes massnedläggningar av taskig försäljning av Scotch. När intäkterna dök drog man i handbromsen direkt och stoppade de sämst rustade, minsta eller för blenders mest oattraktiva maltfabrikerna. Den mest omtalade katastrofen är fortfarande whiskykraschen på 1890-talet då blended Scotch efter sitt genombrott några decennier innan gick på sin första mina. Andra smällen kom på 1980-talet då världsbefolkningen nyktrade till något efter ett genomvått 70-tal. Nu är det bara uppåt. Nästa smäll väntar bakom hörnet och det lär inte bli någon av de planerade blendingmaltjättarna som får dödsbudet. Häng med på en sorgesam men också lustfylld resa bland destillerier som valts bort. Somligt var mindre bra och då var väl beslutet rätt. Annat visade sig bli fantastiskt gott och där svallar känslorna. I de fall huskropparna finns kvar hoppas maltdrickarna på mirakel men förgäves. Destillerierna öppnar inte mer, deras tid är förbi.