Hur smakar 50-årig Karuizawa?

0
17
Karuizawa 1965-2016 62.3% sherry #2372

Review | VÄRLDEN  Vi har vant oss vid att Macallan, Dalmore, Glenlivet står för whisky-lyx. Det är den finaste och dyraste whisky man kan dricka. Så är det inte längre. Investerarna vänder sina blickar österut. Japansk whisky är mer eftertraktansvärd än 50- till 60-årig Scotch. Tronskiftet inträffade 2015 då Karuizawa övertog titeln som världens dyraste singelflaska. Och det japanska destilleriet belägen invid vulkanen Asama upp i bergen är ett speciellt ställe. Med start 1955 har man åstadkommit en bitvis rökig maltwhisky med sturig spritbeska som står emot tiden i ekfat bra. De sista dropparna kokades 2000 och ägaren Kirin har nu tyvärr tagit bort all utrustning och utraderat destilleriet från jordens yta. 2016 gav Nikkas Europa-agent La Maison du Whisky i Paris ut tre flaskor 50-årig Karuizawa daterad 1965. Med priser på 13-25 000 EUR (120-240 000 kr) är flaskorna smarta investeringsobjekt. Prisstegringen för världens äldsta Karuizawa från 1960 som nu innehar världsrekordet på 1,2 milj kronor ger 8,5 gånger pengarna sedan releasen 2013.

Karuizawa 1965-2016 62.6% bourbon #8636

Thomas Kuuttanen från Symposion korkade ur alla tre dyrgripar i Stockholm nyligen och bjussade Whiskyspots Henrik Aflodal på några glas. Bourbonfat nr 8636 har uppstudsig stark smak. ”Syrligt fruktdriv vid fatstyrka, ek-luftig läderartad. Med vatten dyker ljuvlig tuggummiljus citrus upp med söta mintkyssar i refrängen. Mer vatten drar ut oljig ek som sväljer frukten samtidigt som ek-fenoler ramlar ut i en sött värmande finish. Den klarar sig galant likt en gammal grainwhisky men såklart med mer karaktär och så har den sin sturiga tunga karaktär, en krävande spritkvalitet som står ut i japanskt whiskyliv.”

Karuizawa har gjort sig känd för sina fantastiska sherryfat. I det varma fuktiga japanska klimatet passar större fat bättre än små. Sherryfat nr 2372 är en tung åldrig oloroso-japsare som bågnar under ektrycket. Det krävs dubbla vattningsomgångar för att landa 50-åringen där den vill vara: ”Enastående sherry-prunkande mun, mer syltiga körsbär men också väldig kryddemfas, värmen drar med sig fenoler och döljer oljigheten, strålande lång eftersmak, kakigt tjockare och rikt sherrybred, samtidigt röksmord och hetväggad.”

Den dyraste utgåvan kallad Japonism är en mix av de båda faten med en limiterad upplaga på bara 40 flaskor och därmed den pava som kommer att bli dyrast i slutänden. Förmodligen är detta enda recensionen av whiskyn du kommer att läsa, inga andra flaskor lär öppnas offentligt: ”Blandningen av de båda faten är inte helt lyckad. Whiskyn kämpar med eken, oljigt feta estrar kommer inte loss, tappningen blir mer sockrig än fruktig. Smarrig men liksom konturlös, värmen/styrkan gör det gott, eken blir aldrig besk men tiden har skalat bort identiteten hos destillatet.” Så kan det gå. Singelfaten är så mycket bättre. Men i den här branschen handlar det inte om smak utan pris och prestige. No worries alltså, som eventuell innehavare av dyrgripen kan du fortsätta att be happy!