Enklaste vägen att hitta garre till whiskyn är att välja en mild variant. När Henrik Aflodal ändå väljer att gå tungt med jänkar-stocken Camacho Triple Maduro tänker han sig bredbent Islay-rök. Lagavulin blir oväntat fruktjuckande och Caol Ila tänder på alla cylindrar. Går rök så måste väl sherryfat funka? Glendronach sprudlar och Glenfarclas klättrar på väggarna av salighet.

Amerikansk killer-garre med uppkäftig design. Camacho med rötter i Kuba men idag med säte i staterna. Cigarrhuset köptes 2008 av europeiska kändisen Davidoff som omedelbart stajlade om gördlarna. Tidigare har jag puffat på deras mildare orange-färgade variant. Nu handlar det om Camacho Triple Maduro som framställs som den överdjävligaste cigarr världen skådat. Denna kaxiga pinne matchar deras slogan – ”the bold standard.” Gördeln är kolsvart liksom stocken vars ådring är nästintill osynlig, det mexikanska maduro-täckbladet är snudd på oljigt. En slående vacker uppenbarelse som nästan skrämmer. Maduro är spanska och betyder mogen, en term som används för att beskriva extra fermenterad tobak. Ombladet är kraftfull corojo-maduro och inlagan en blandning av maduro-tobak från Honduras, Brasilien och Dominikanska Republiken. Ombladet har en söt cederarom blandat med smält mörk choklad. Foten luktar vått hö och är vagt kryddig åt läderhållet, på djupet söt chokladdryck. Kalldraget ger kokos, valnötter och en lättsam tobakskänsla. Nytänd tjock kokossmak och parfymslingor med en kliande chiliton i bakgrunden. Eftersmaken går från läder till mörk tryffel och stannar i en beskmastig munkänsla. Smakupplevelsen börjar lätt men blir tung.

Vilken whisky orkar bära upp detta? Min plan är att gå mäktigt med Islay. Varningsklockorna ringer: Mättad medicinal rök kan mycket väl döda cigarren, å andra sidan är Islay-kanonerna söta så kanske ska det funka? De första försöken hackar litegrann, garren knäcker Ardbeg Ten som blir oljig utan mycken sötma, sent försöker dov rök ta sig in men faller platt. Bowmore 12 år utplånas samtidigt som cigarren plattas till. Med Lagavulin 16 år öppnas himmelriket. Hallonsuryp direkt, frukten kickar igång från ingenstans och blir ölig innan medicinal jod tar med läderbeska in i en fint balanserad medicinal finish. Munkänslan slår allt, lätt luftig LG-typisk rök-feeling. Hur påverkas cigarren? Ett bloss ger samma härliga kokostema, opåverkat ren start, men snart tar en karamellig hallonton över, det är whiskyn som ger sig till känna. En parallell upplevelse, vi får det bästa av två världar. Jag spiller uppmuntrad upp lite Laphroaig Triple Wood, tanken är att sherryinslaget ska trigga sötman i cigarren. Det blir tvärtom, whiskyfrukten strippas, istället en märklig höig Tulo-smak som dock blir rikare när druvig frukt vaknar och stannar i hallonkart. Skön kombo men whiskyn är för timid. Vi ger Caol Ila 12 år chansen: Whiskyn slingrar sig fram, oljig och mild, så stiger äppel-MER ur djupen, därpå snäll kryddkick innan jod tar över i refrängen. Cigarrblosset efteråt är fetare men harmoniskt, parfymaccenten är tydligare och eterisk rök från whiskyn bär länge. En avslappnad gifte där whiskyn växer och får ett pepprigt avslut utan att lägga krokben för cigarren i nästa bloss.

Sammanfattningsvis lite bergodal-bana för rökwhisky ihop med power-cigarr. Rullar igång min backup-plan som stavas sherryfatslagrad whisky. Glendronach 15 år blir smakmässigt en hit – rik fyllig käft med fruktkaka och hallon-shortbread, samtidigt röksprängd av cigarren. Eftersmaken är härligt ek-pralinig och vaniljsåsig med fördjupande lädertoner och balanserad fet-beska. Whiskyn ger å sin sida cigarrblosset mer tyngd, Camachon blir chokladkrämig med vaga parfymstänk, betydligt djupare smaker och så förstärks vaniljtonerna mot slutet när whiskyn kommer tillbaka. Now we’re talking, ivrigt samarbetande parter.

Jag ställer glaset åt sidan och lugnar ner mig. Vi har hunnit en bit in på stocken, kokostonen fördjupas och garren känns mildare, en vag chiliretning hänger kvar. Inspirerad av framgången med sherry-virren blir jag sugen på Glenfarclas 15 år. Rätt tänkt, en strålande sherrysötma breder ut sig i gommen, jordgubbspraliner poppar upp i en rökslingrande mun som blir chokladpralinig i avslutningen. Smäktande smarrigt gott! Cigarren drar fram all sherry-frukt ur whiskyn, själv blir pinnen fetare och lugnare, mer klassiska cigarrtoner – märkligt opåverkad av den bredaxlade sherrywhiskyn. Två tredjedelar in djupnar cigarrsmaken och blir nötigare och fylligare igen med jordig feeling, lagom kryddig. Triple Maduro är inte så tung som ryktet säger. Förklaringen är säkert den nya looken, Davidoff målade inte bara gördlarna i skrikiga färger, man uppgraderade även blenden som stramades upp och är mer hårt hållen. Det legendariska cigarrhuset är känt för elegans och inte tunggung. Det märks så här en bit in på rökverket, finishen är skönt chokladkrämig med chili-backdrop och en släng syrlig espresso, snyggt! En förnyad sipp på ’laggan’ drar fram ännu mer frukt i smaken, den medicinala dimensionen drar sig undan, whiskyn blir gladare men dör litegrann. Cigarren sjunker däremot ner i potatiskällare och mörkt cederträ med smöriga lädertoner – angenäm fetma! Med Caol Ila blir effekten raka motsatsen, paradoxalt nog lättare puffar, ren luftig läderfeeling på jordig bas. Whiskyn växer i kubik när frukten kliver fram ihop med kryddan som drar upp farten in i en lång jod/torvröks-finish, het och levande med mastig sötma. Vilken metamorfos, 12-åringen blir en riktig superwhisky!

Nu börjar jag närma mig stumpen. Puffarna blir tyngre med en oljig parfymodör, dessutom sötare chokladsåsig med tung ceder på djupet. Jag kan inte låta Caol Ila vara, fortsätter whiskyn att utvecklas månntro? Jodå, elementen radas upp stegvis med breda penseldrag – först mer frukt, snart mer krydda, sist väller röken in, storslagen medicinal final. Bästa rökwhisky- och cigarrmatchning! Men nu när Triple Maduron börjar kaxa till sig borde väl sherry-whiskyn sitta som en smäck? Nja, Glendronach går överstyr och blir hejdlöst blandsaftig, jordgubbssyltig liksom. Och märkligt nog neutraliseras Camachon, puffandet får jordig touch med tom ren eftersmak. En småpratig simpel kombo gjord för sociala sammanhang. Men Glenfarclas levererar, whiskyn blir suveränt komplex när eken dras fram. Espresso och praliner först, sedan drivande fruktkompott som bygger syra. Vågor av frukt och ek i den sugande långa eftersmaken. Nu upptäcker Camachon sitt sanna färgstarka jag, fyllig jordig saliverande smak med pepprig exit och massor av aromatiska cedertoner i finishen. Här vill man alltid hamna – parterna lyfter och berikar varandra. Tog förstås dryga timmen av idogt puffande att nå klimax… Här har du körschemat på väg mot salighet: Puffa en stund först och lär känna cigarren. Introducera försiktigt Lagavulin en bit in på stocken i små sippar. Byt till Glendronach efter en tredjedel, variera med Glenfarclas om du vill. Gå över till Caol Ila efter 2/3-delar och stanna en stund. När sista tredjedelen är i fullt sving drämmer du till Glenfarclas och njuter i fulla drag.

CIGARREN
Camacho Triple Maduro Robusto (172 kr)

WHISKYN
Lagavulin 16 år 43% (619 kr)
Caol Ila 12 år 43% (439 kr)
Glendronach 15 år 46% (slut)
Glenfarclas 15 år 46% (559 kr)