“Vi var 50 personer som gjorde whisky, det var en lycklig tid”

EFTER 1990 vattnades whiskyn till 63% innan den lades på fat, på 1970-talet och framåt fylldes faten direkt från kranen vid ’distilling strength’. Spillet i pannorna späddes med vatten och dumpades mot en avgift hos stadens reningsverk.
50-talsdestilleriet ser antikt ut inuti, ändå styrs processen av datorer installerade i början av 1990-talet. Mitt i kontrollrummet står en klassisk IBM-liknande konsol med svart inbakad skärm som uppvisar ett enkelt flödesschema. Väggarna kläs av instrumentskåp likt ett kärnkraftverk. Overkill, epokerna möts inte riktigt. Maxkapacitet är imponerande 800 000 liter per år trots pannornas miniorstorlek. På 1970-talet fram till 1989 då whiskymarknaden kollapsade körde man för fullt, dygnet runt sju dagar i veckan i treskift, energiskt klämdes varje droppe ur den lilla anläggningen. I tunnbinderiet slamrade tio tunnbindare på och sammanfogade stavar till fat. Men det var länge sedan, på 1990-talet åstadkoms bara 40 000 liter årligen, ingen whisky gjordes vintertid, det var för kallt från november till mars. Whisky destillerades istället två dagar i veckan från april till oktober med stopp för sommarlov.
– Det var en lycklig tid, säger Osami Uchibori. Jag jobbade på Karuizawa i 50 år. Som mest var vi över 50 personer. Vi gjorde god whisky. Att destilleriet tynar bort gör mig bedrövad.

Idag är lagerhusen utrymda, de sista 346 faten flyttades 2011 till Chichibus lagerhus. Inte många återstår, tyvärr.

Ute skiner vintersolen. Det är tyst och stilla, snön dämpar ljuden. Området är öde, inte ens turister syns till. Anläggningen är i stasis, vinterdvala. I april kommer turisterna för att besöka Mercian Musée d’Art och sedan skölja ner konstupplevelsen med ett glas whisky i butiken. Färre beser destilleriet vilket är synd. Detta är en mycket vacker gammaldags whiskyfabrik rest på 1950-talet, en solid stenkonstruktion omvälvd av murgröna. En andlös uppenbarelse sommartid då prunkande grönska klär in de gråa stenväggarna. Nu kryper svarta rottrådar utefter lagerhusens väggar, whiskylav som attraheras av alkoholångor lever i symbios med denna knotiga slingerväxt. En sträng medeltida atmosfär omger de valvbågade destilleribyggnaderna.
2006 fanns 2500 fat i Karuizawas tre lagerhus. En hel del dyrbara sherryfat, förr norm men på senare tid har annan mer konventionell ek lagts ner. Av säkerhetsskäl spänner järnkättingar från tak till golv för att hindra fat från att rasa ner i gången och krossa oskyldiga besökare om ett jordskalv drabbar området. Smått obehagligt, det känns som om whiskyn är snudd på förslavad. Antagligen en bra idé ändå. 1 september 2006 fick nämligen Mount Asama ett litet utbrott. Uppenbarligen en farlig miljö att maka whisky i. På den tiden användes faten till singelmalt- och blandmalt-släpp samt i billiga blends. Slöseri med extraordinär whisky tyckte Marcin Miller på Number One Drinks Co i UK. Whisky Magazines forne chefredaktör har Europa-agenturen på singelfat bottlade vid fatstyrka. Och i augusti 2011 lyckades Miller köpa loss återstoden i lagerhuset, 364 sherryfat:
– Det är sorgligt att besöka Karuizawa, ett destilleri ska ju vara en arbetsplats, full av liv och rörelse. Varje gång någon av oss öppnar en flaska Karuizawa dricker vi japansk whiskyhistoria. En dag kommer allt att vara slut.