“No 3318 – vilken sherry butt!”

NU TAR VI steget in i 90-talet. Fat nr 3330 från 1992 är likaledes tappad för britterna som inte verkar komma åt de riktigt bra faten. Den här kommer aldrig igång, god men oföretagsam. Kompakt outvecklad körsbärskakig mun går ut i rökbeska, vaknar först efter dubbel vattning, bitig ekkrydda påhejad av syrliga hallon. Halvlång lojt kakig eftersmak hittar formen först efter tredje vattendraget, lång savande marmeladbeska och kryddigt orolig ek imponerar. Sammantaget en svårtillgänglig opraktisk ’cask strength’-whisky. Tänk om Mercian lånat britterna 16-åriga ’butten’ 3318 istället? En sherry-dram i superklass bara tillgänglig på destilleriet. Vaken infallsrik sherrygom, mycken färsk frukt leker runt, stor dramatik utan vatten där frukten överröstas av kaxig krydda och medicinal rök. Vattnad böljande gom, sävligt rörlig sherryfrukt, trevligt paketerad, röken spelar ledigt med. Dubbel vattning hotar stjälpa ekipaget, banal hallon-smuttig första halva innan aromatisk ek skiftar och mjuk rök samt bred sherryfrukt sänker tyngdpunkten, ändå charmerande lättviktig. Slutklangen är marmeladbesk och gräddig på lagom medicinal botten. Nosen är ovanligt bra för en sherrydopad Karuizawa och renderar 22 poäng, i paritet med de två essen från 1970-talet. Initialt knäckigt tät, med vatten större rikare sötare, demararasocker och bubblande sherry, smörig böckling-rök mitt i. Mer vatten gör doften riktigt attraktiv, en rik uttrycksfull sherry-arom, (storm)rikt röksöt. Snäppet yngre och likaledes bra är 14-åriga sherry butt nr 6978 där fascinerande nog aldehyderna belägrar gommen, vatten drar fram sherryfrukten. Allt kommer samman perfekt efter andra vattningen, livfull sherryfrukt kivas med hoppande kryddor, röken tar whiskyn in i en medicinal avslutning, gott marmeladig, absolut strålande!

Det finns faktiskt en ’independent’ också, mäklad av Ichiro Akuto på uppdrag av holländaren Jeroen Koetsier som gav utdöda Hanyu kultstatus hos europeiska elitwhiskyfans med en sanslöst bra privatbuteljering. Trollkonster lyckas man bara med en gång. De skyhöga förväntningarna på ”Full Proof Europe” infriades inte. Flaskorna visade sig mäkta svårsålda. En förklaring kan vara att fatet var bättre begagnat, en refill sherry butt från Glenlivet. Nosen är en ful ankunge som med vattning förvandlas till halvfin svan. Ungfinklig rökstrulig smörkola, mer ek behövs, vattnet drar mödosamt fram äpple och citrus. Tur då att munnen slår knock på kritiken. En konfident charmig käft, genomgående söt med pulserande syra och blommig utgång värd 23 poäng. Eftersmaken lägger snart ner, ren och lätt värmande. Jag tackar storligen för att detta mediokra fat sattes i flaska. Det är nämligen särdeles spännande att få möta destillatet någorlunda avskalat i naturligt tillstånd, destilleriet självt släpper ju bara uppumpad sherrywhisky från utvalda fat i högre åldrar. Det här försöket indikerar att Karuizawa har problem med aromen även utan strulande sherryfat, samtidigt ger smaken klara besked, häftiga nivåer av sötsyrliga estrar med utrymme för aldehyder omvälvt av rökmalt, en perfekt utgångspunkt för allvarlig ekbearbetning som behövs för att tämja det viljestarka destillatet.
Och så är vi tillbaka där vi började, med 12-årig whisky. Hur smakar en riktigt fin sherrykagge i normal ålder? Jo, jag fick tag på en flaska gjord 2002 för japanska butikskedjan Kawachiya Shuhan, destillerad i november 1989. Klassisk sherrykäft, dovt tung. Riktigt bra tryck i lång fruktkakesavande och lagom rökig exit. Munnen vill ha lite vatten för kunna brodera ut, mocca och praliner föregår braskande fruktighet. Stabil pålitlig sherrybomb med röken på reträtt. Riktigt konstigt blev det istället när Number One la över 12-årig whisky från 1995 på ett japanskt vinfat. Whiskyn har en underlig vinton, godisliknande typ hallonsoda men blandad med kaffe och nervattnad även knäck!

En helt annan Karuizawa får slutordet. 2012 kom en ny standard-version. Efter fatköptet 2011 sorterade engelsmännen ut den yngsta whiskyn från 1999 och 2000 och gjorde en 12-åring, totalt 77 fat. Hittills har drygt en tredjedel av Asama-blandningen distribuerats, resten av har lagts tillbaka på sherryfaten och mognar vidare, vilket betyder att det borde finnas ungefär 20 000 flaskor kvar att göra. Asama lär alltså återvända med jämna mellanrum de närmaste åren, sannolikt vid olika styrkor. Det här är det sista vanligt folk kommer att få smaka av den utdöda whiskymakaren. Och det är en karaktärsfull sista blinkning av vulkan-whiskyn med de stora anspråken. Största whiskynos jag fått! Stinker arrak/rom, stillar sig i simmig sherry efter ett tag. Munnen är ett sjöslag av naturkrafter. Syrlig Karuizawa-whisky fångas in av sherryfat innan tung ek- och rökbeska suger ner whiskyn i ett mörkmårdsaktigt slukhål. Halvtorr sjungande oloroso-sherry räddar eftersmaken, ekbeskan mullrar i botten, rökslingor dekorerar. Som alltid bergochdal-bana med Karuizawa. Vattendroppen vänder på allt, sherrynosen rensas upp, munnen blir längre/godare. Syran är fundament för god sherry-frukt, smaken spricker halvvägs upp i fin äppelton och lättar betänkligt mot slutet in i en lång flyktig finish på oloroso-fjät med seg chokladbeska i basen, explicit äpplig munkänsla efteråt. Rök och ek skingras och whiskyn blir väldans lättdrucken. En personlighet som mycket väl sammanfattar den temperamentsfulla begåvade whiskyns livsgärning. Vila i frid.