Destillatören och affärsmannen Alexander Edward

Sedan 1978 kokar Benrinnes Distillery sin whisky i tre pannor men inte för att lätta upp spriten utan ge den mer muskler.

Aultmores grundare Alexander Edward är en dessa storartade män som formade den skotska whiskyindustrin. Hans namn har fallit i glömska eftersom de destillerier han var mest involverad i inte har sålts som singelmalter. Undantaget Oban där berättelsen mer handlar om det spektakulära läget insprängt i hamnstaden på västkusten. Vätskan från Edwards Benrinnes, Craigellachie och Aultmore letar sig idag istället in i namnkunniga blends som Johnnie Walker’s och Dewar’s. Men destillaten rankas högt bland blenders, de har allesammans karaktär. Ett skarpsinne som borde exploateras på egen hand såklart. Men vi tar det från början. Alexander Edward föddes 1866 och växte upp i byn Craigellachie. Son till David Edward och Helen Tod Cummings. Familjens liv kretsade kring whisky, fadern tillbringade dagarna uppåt Cromdale på gårdsdestilleriet Benrinnes. Berget Ben Rinnes känner alla. Knallen omges av sex destillerier och står i blickfånget var än man befinner sig på Speyside. Whiskyn bänn-RINNäss är mindre känd. Storyn börjar kring 1835 då Peter McKenzie inleder whiskytillverkning på sin gård Linn of Ruthrie. I ryggen har han det 840 meter höga berget. Sedan mitten av 1820-talet har whisky makats på granngården Whitehouse, men anläggningen spolades bort under den stora översvämningen 1829. John Innes avlöser 1842. Makandet knackar sig fram, tre år därpå tar William Smith över stafettpinnen men strandar 1864 då gården köps av David Edward. Under Edwards regim stabiliseras situationen och whisky görs kontinuerligt utan avbrott.

Dagens makande följer andra rutiner än på Edwards tid. Vatten rinner till från tjärnarna Scurran och Rowantree som göds med smältvatten från toppen. Gäliska Beinn Roinn betyder förresten ”bergig udde”, en passande metafor för den höga knallen som ensam flyter fram på höglandstundran. Stället byggs om och skalas upp på 1950- och 60-talen. Men det är 1978 den stora revolutionen sker. Destillationsprocessen styrs om till partiell trippeldestillering, de tre paren blev två tripplar med en årskapacitet på 2,2 miljoner liter. Wash-pannan á 23 000 liter laddas med 20 000, mellan(sprit)pannan på 6360 liter tar 5243 och slut(sprit)pannan om 9300 får ta emot 7099 liter. Low wines från andra destilleringen blandas med ’heads’ från wash-pannan och matas i den sista av pannorna. Mer i detalj sparas den alkoholstarka startsträckan i förstapannan till slutdestilleringen, resten går vidare till mittenpannan och kokas med sluttampen från föregående destillering, det starkare partiet härifrån pumpas vidare till tredjepannan som kör ’huvudet’ från första- och andrapannan med ’huvudet’ från förra omgången (det svaga slutpartiet knuffas bakåt till mittenpannan). Ungefär samma upplägg som hos Springbank (fast mer tillkrånglat). Ut kommer i alla fall en 76,5%-ig sprit, några snäpp starkare än vanlig dubbeldestillering mäktar med. Avsikten är inte att lätta upp whiskyn, Benrinnes är ett rätt biffigt destillat eftersom pannorna körs välfyllda, tyngden understryks av att ’worm tubs’ fortfarande kyler ner alkoholen istället för moderna kondensorer, spiralernas slutkörda kopparmaterial i kombination med riktigt kallt vatten sublimerar ångorna hastigt och skonar de tyngre oljorna i spriten som får mer ruffa kanter. Första officiella singelmalten kom 1991 i Flora&Fauna-serien, etiketten ståtar med en tjäder (misstänkt lik The Famous Grouse). 15-åriga Benrinnes är en hygglig malt som dränks i sherry, måhända behövs sherryn för att dölja besvärlig ek – sänk istället åldern och använd mer ”ren” ek i blandningen. Dussinsherrysnok drar igång bra med saftiga russin i munnen som snabbt fångas in av arg lakritsek. Tack och lov släpper eken greppet en aning i eftersläckningen som är nästan gräddig med effektfullt värmande ekbrus i bakgrunden.

På Alexander Edwards tid funkade det inte riktigt så här. Två kopparpannor var allt som behövdes. Wash-pannan tog 4900 liter och spritpannan 4500 liter. I småpannorna producerades en ”rik tjock whisky” som kyldes i fyrkantiga vattenfyllda cementkar på baksidan av destilleriet där kopparrör vred sig ner i all mindre dimensioner, så kallade ’worm tubs’. Årligen kokades 227 000 liter. Men fadersarvet är inte nog. Alexander visar sig ha talang för affärer och lyckas i ung ålder bygga upp en ansenlig förmögenhet. Grundbulten var förstås Benrinnes där han säljer aktier med bra förtjänst för att investera i ett nybygge. Han säljer in idén till namnkunniga potentater i branschen. 1891 öppnar så Craigellachie i hembyn i samverkan med den store blending-tycoonen Peter Mackie med White Horse som begynnande storsäljare. Stället är en sammansmältning av Mackies erfarenheter av rökiga Lagavulin och Edwards Benrinnes, resultatet blir ett karaktärsfullt destillat med tydliga rökreferenser. Det intressanta är att Alexander behåller makten i Benrinnes samtidigt som han får stort inflytande i nya Craigellachie, där Mackie dock tar över alltmer. Det tar inte stopp med två destillerier, Edward vill ha ytterligare ett ställe. 1896 öppnar 30-årige Alexander Edwards alldeles ”egna” Aultmore. Samtidigt avsäger han sig tillfälligt styrelseuppdraget i expanderande Craigellachie. Nya Aultmore byggs nära Forgie järnvägsstation några miles norr om Keith. Edward hade haft jaktarrende i trakten innan han köpte marken av Hertigen av Fife. Stället har karaktären av ”vildmark” med skogpartier och det beryktade Foggie Moss där dimmorna gärna lägrade sig. Inte lika ödsligt som Benrinnes mörkhyade kalfjällsmiljö men lika naturskönt. 1842 rapporteras om en folkmängd på 300 själar i ’Oldmore’. Trakten var väl inte den bördigaste, skörden räckte bara till mat i tre månader, ofta föll grödorna offer för sen frost och då blev det värre. Folket var därför beroende av torvförsäljning för sitt uppehälle. Torven stakades ut under sommaren och kördes med häst och kärra under hela året till Keith med omnejd, ofta med kvinnliga kuskar.