Aultmore då och nu, alltid efterfrågad

Aultmore Distillery Co bildas där Edward är tongivande ihop med whiskyhandlarna Robert Paterson Pattison och Walter Gilchrist Gray Pattison samt Frederick William Brickmann, alla tre från Leith. Fabriken designas av Charles Doig från Elgin som i februari 1896 presenterar ritningar på destilleri med tillhörande hus till excise-mannen. Pressklipp visar att starten planeras till slutet av året. Aberdeen Journal rapporterar 27 maj: ”Craigellachies Alexander Edward ämnar bygga ett väl utrustat destilleri nära Forgie station. Uppförandet skall ske skyndsamt.” Men starten drar ut på tiden. Först 24 maj 1897 inleds produktion av en ”högklassig Highland-whisky.” Till första mäskningen går 620 bushels malt åt. Och den första veckan konsumeras ungefär 15 ton malt som resulterar i 3640 liter råwhisky. Förstapannans kapacitet är 22935 liter och andrapannan rymmer 17500 liter. Dramatiskt stora pjäser jämfört med lilla Benrinnes pyttepottor. Men whiskyn räcker inte, redan 1898 görs ”omfattande ändringar och förbättringar” av destilleriet: maltlador byggs, mäskkapaciteten utvidgas och lagerhus uppförs. Kapaciteten fördubblas lagom till sommaren. En mäktig 10-hästars ångpanna från Abernethy kompletterar vattenkraften. Allt maskineri kan drivas av antingen vattenhjul eller ångmaskin – transportband för korn och malt, maltkvarn, mäskkar, rummager-kedjan i wash-pannan och olika pumpar. Ångpannan arbetade idogt i trekvarts sekel till 1969. Den står kvar än idag men är inte i brukbart skick.
1898 döps firman om till Aultmore-Glenlivet Distillery Co. Glenlivet fungerade som en sorts regionsbeteckning på den här tiden för att styrka att whiskyn höll högsta klass, en sorts kvalitetsförsäkran inför blenders. 27 juli köper Edward Oban. Det nya aktiebolaget med ett aktiekapital om £160 000 är attraktivt och Edward med partners gör en vinst £40 000. Kompanjoner är Glasgow-firman Wright & Greig med blenden Roderick Dhu och whiskymäklaren FW Brickmann. 30 juli noterar Glasgow Herald: ”Aultmore kan producera 900 000 liter per år men allt är sålt, man har ingen whisky kvar i lager. Ett stort nytt lagerhus ska byggas och elektriskt ljus dras in.” Edinburgh Evening News skriver samma dag: ”Whiskyn håller utmärkt kvalitet och har sålts direkt på dagen, därför har man redan byggt ut, flertalet ordrar har skjutits upp till nästa säsong.” Tidningen berättar vidare att destilleriet äger 6 hektar mark och får betala £128 årligen för vattenrättigheter. Området har gott om torvtäkter. Ett stickspår till järnvägen går rakt igenom destilleriet.
1899 går Pattisons Ltd i konkurs vilket påverkar hela branschen och är utlösande faktor för whiskykraschen. Pattisons var delägare i Aultmore och en av Obans största kunder. Brickmann drogs med i fallet. Oban och Aultmore tvingas dra ner drastiskt på produktionstakten och aktiekapitalet reduceras till £67 650. År 1900 översvämmas marknaden av osäljbar Speyside-whisky, många destilleriet jobbar deltid. Skottland hade hela 161 destillerier. Aultmore bidar sin tid och först säsongen 1903-4 tar affärerna fart igen. I december 1904 tar man in offerter för att bygga ett nytt lagerhus. Bolagsstämman 1907 slår fast att vinsten ökar och Edward uttrycker sitt missnöje med regeringen som han tycker gör för lite för att bekämpa den ekonomiska nedgången. Fler lagerhus står klara 1911. Första världskriget tvingar destillerierna att stänga, Aultmores sista whiskykok sker i maj 1917 och arbetet återupptas först i mars 1919. Vid årsskiftet 1922/23 installeras nya jäskar samtidigt som båda destillerierna utbjuds till försäljning. John Dewar & Sons köper Aultmore för £20 000, farmen följer med för ytterligare £845. Köpekontraktet listar destilleribyggnader, maskineri, verktyg, kolförråd, torv samt gård med all boskap, grödor, gräs och rovor – till och med dyngan noteras! 1925 gör Dewar gemensam sak med Buchanan’s och Walker’s under Distillers Companys (DCL) namn. 1930 tar dotterbolaget Scottish Malt Distillers över driften. I DCL:s interntidning avtackas 30 november 1938 Joseph Cumming, efter 40 års tjänstgöring vid Aultmore, mot slutet chef. Produktionen avstannar under kriget 1943-45 på grund av kornrestriktioner. På 1950-talet började allt återgå till det normala igen. 1952 utförs experiment med att ta hand om spillet från destilleringsprocessen på ett miljövänligt sätt, ett arbete som vidareutvecklades på Imperial. Ny teknik togs fram för att producera fiberrikt torrfoder åt djur.

1960-talet är en brytningstid. Det gamla regerar fortfarande men nydaning ligger i luften. Arbetarna bor fortfarande på plats. Nyckelpersonal ockuperar de 15 husen på området. När det behövdes kunde dessa utkommenderas av chefen för att lösa problem. Resten bodde inne i Keith eller på torp runtomkring där man också brukade täpporna som sidosyssla till arbetet på destilleriet. En del av arbetsdagen var ’dramming’. Bryggaren delade ut två supar per skift. Mannarna radade upp sig utanför hans bås i hörnet av pannhuset. Var och en fick en hutt 63%-ig råwhisky att svepa på stället för att alstra krafter att orka jobba i ytterligare fyra timmar. Otrevliga städjobb som att dyka ner i wash-pannan och skrubba insidan med kvastar av ljungris resulterade i en dram som uppmuntran. Folk gick halvfulla på jobbet hela dagarna!
Aultmore beskrivs av författaren RJS McDowall som en ”excellent malt som tyvärr inte finns att få tag på i London.” Också det tidstypiskt, maltwhisky är inget någon känner till längre, utanför Högländerna. Allt handlar om blended. Och det är just törsten efter Scotch som pockar på förändring. Nu sker äntligen en efterlängtad renovering av stället som var det mest gammalmodiga av DCL:s alla destillerier. John McDougall kom dit som ’trainee manager’ 1963 och blev en av 34 mannar. Arbetet var mestadels hårt och ibland kaotiskt, minns John. Jäsprocessen kunde gå överstyr. Ovanpå jäskaren snurrade ’switchers’ som klippte den skummande brygden. Dessa ”propellrar” drevs av bälten kopplade till ångpannan. Ibland hoppade drivlinan av på grund av för hög belastning. Jäskaren började nästan ”dansa” varpå trälocken föll av och ’washen’ bubblade över kanten. Mannarna försökte dämpa aktiviteten genom att hälla spannvis med tvållösning över skummet. Idag går det lugnare till, jästen är stabilare och dagens ’skum-hämmare’ är mer effektiva. Ett annat intressant inslag förr var de träbollar som hängde utanpå wash-pannan. Släppte man bollen mot kopparhalsen och fick tillbaka en ihålig klang var allt bra, då var det bara alkoholångor därinne. Var ljudet stumt fick man raka bort kol i eldstaden, annars riskerade ’washen’ att koka över ner i kondensorerna och vidare till spritskåpet med exploderande termometrar som följd. Idag har man ofta byggt in fönster i pannorna som visar skumnivån. Vattnet till själva whiskyn togs från kallkällan Auchinderran och kylvattnet rann till ifrån Ryeriggs.
– Sommartid gick det inte att göra whisky, berättar John McDougall. Kylvattnet sinade. Går spriten för varm blir den ruffig. I slutet av maj la vi av och stod stilla i tre månader.