Henrik Aflodal är som ende whiskyjournalist från Norden inbjuden till Diageos årliga släpp av Special Releases. Finwhisky som ifjol blev svindyr. Port Ellen och Brora med andra kostar numer tiotusentals kronor. Aflodal har testat allt ingående och fått veta hur whiskyn kommit till av maltdivisionens Master Blender Maureen Robinson. Häng med på en djupdykning i världens största (och finaste) whiskylager.

Nick Morgan, Head of Whisky Outreach

ÅRETS VIKTIGASTE whiskysläpp är Diageos Special Releases på senhösten. Världens största spritbolag uppfann kanske inte den moderna singelmalten men har spridit evangeliet mer än någon annan. Classic Malts-serien konceptualiserades 1988, kärnan bestod av Lagavulin, Talisker och Glenkinchie. Sedan hängdes Cragganmore, Dalwhinnie och Oban på. Vi kan tacka Nick Morgan för det. Det var han som introducerade maltwhisky i ett bolag där allt handlar om blends som Johnnie Walker.
– När Distillers Company blev United Distillers på 1980-talet tittade vi med nya ögon på hela bolaget. En marknad för maltwhisky började gry. Vår styrka var mångfald, så vårt erbjudande till konsumenten baserades på smak kopplat till regioner. Ungefär som man tänker kring vin, ost, kaffe. Först begränsade vi oss till ’six Classic Malts’ men redan 1993 började vi ge ut whisky från alla destillerier i Flora & Fauna-serien. Och 1995 kom Rare Malts med whisky från nedlagda ställen som senare kompletterades med ovanliga årgångar från aktiva fabriker. Rare Malts-upplägget rymde inte Classic Malts så 2001 inleddes Special Releases. Först ut var 100 flaskor 28-årig Talisker för £495 som sålde slut direkt.
Nick Morgan är universitetshistorikern som lockades över till den privata sektorn. Uppgiften var att bringa ordning i alla dokument och pappersluntor i storbolagets arkiv. Arkivariern blev sedan direktör för den nya maltwhiskydivisionen. Ett udda jobb för en historiker?
– Vi jobbar ju med varumärken som i vissa fall bär på ett hundraårigt arv. Det är ingen nackdel att veta varifrån man kommer för att förstå vad bästa vägen framåt är. De som grundade destillerierna och skapade produkterna måste ju ha gjort något rätt eftersom de fortfarande finns kvar. De flesta konsumenter vill ha något mer än bara vätskan när de köper en flaska singelmalt.

Bolaget sitter på en tredjedel av maltwhiskyinnehavet med sina 28 destillerier. Majoriteten okända malter som sällan når offentligheten syns bara i Special Releases (SpR). Utmärkande för Diageos behandling av sina destillerier är att man bemödar sig om att koka in originalitet i destillaten. Visst finns det tristess i form av Strathmill och Auchroisk bland andra. Men omständliga motpoler som Mortlach eller Benrinnes där destilleringslayouten är provocerande krånglig (och oekonomisk) visar att smakidentitet är en viktig drivkraft. Firman har alltid varit seriös i sin utgivning, inget tramsande utan en rak no nonsense-linje där man plockar de bästa faten ur jordens rikaste whiskylager och sätter ihop oftast finfina utgåvor.
– Kvalitetskraven är rigorösa, konstaterar Morgan. Alla destillerier gör sin egen sprit med en distinkt karaktär så våra blenders ska ha en rik palett att jobba utifrån. Att storbolag skulle vara något negativt är en missuppfattning. Storleken gör ju att vi kan hålla igång 28 destillerier!
För mig som whiskyexpert är Diageos årliga släpp av finwhisky en självklar höjdpunkt. Intresset bland vanligt whiskyfolk har dock svalnat. När man ifjol chockhöjde utgångspriset blev whiskyn ekonomiskt otillgänglig. En Port Ellen för 1500 pund är inget någon köper lättvindligt. 2007 fick jag tredje releasen från 2003 för bara 110 pund. Hösten 2011 hade Diageo sin sista pressvisning av serien här i Sverige. Numera har man kick-off i London, enbart – tack vare en dåres envishet är jag den ende skandinaviske journalist som bjuds in till det årliga release-partyt. Bakgrunden till prisbomben är tveeggad. Flertalet utgåvor säljer slut på några dagar och dyker sedan upp på auktionssajter med mångdubblat utropspris. Slutsatsen är att prissättningen är felaktig, menar Diageo som numer tar pengarna själva, vilket väl är ’fair’, det är ju deras whisky! Målgruppen är ny, SpRel riktar sig inte längre inåt mot nördarna utan utåt till en allmänhet stadd i kassa. Årets PE för 2200 pund är rätt och slätt tänkt som gåva till någon född 1978 (!) – tänk vad många nyblivna 35-åringar som fått denna utdöda Ileach på halsen!
Att priserna sticker iväg för gammal maltwhisky är inget nytt. Förutom världsrekordsläppen genom åren där Glenfiddich, Macallan och Dalmore avlöst varandra har prislavinen breddats de senaste åren. Till och med independent-firman Gordon & MacPhail säljer sig dyrt. Världens äldsta whisky presenterades i Stockholm i mars 2010. En 70-årig Mortlach destillerad 1938. Häpnadsväckande bra, en uråldring som inte skämdes för sitt ursprung. Ryggrad av åldersbeska som aldrig gick överstyr, en svindyr mörkmårdsvandring på ättestupans branter. Tvära kast i munnen, beskbryt växlade med estrar och kryddslängar, mot slutet ramlade åldersbetingade ek-fenoler ut. Avslutningen var modigt beskbruten men räddades av mycken rök och överväldigande smörighet. I april 2011 kom en 70-årig Glenlivet där man undrade var all ek tagit vägen? Whiskyn togs ur en sherry-tunna men tiden hade svalt vintonerna också. Tappningen hade svårt att komma igång i käften men så knuffade sherryträet ut lite citrusfrukt, mastig men gladlynt mun som nästan dolde ekskalven i botten. Kryddvirvlar hjälpte till, intensiv attack som neutraliserade beskberget därunder. En spännande lek med kontraster som slutade på bästa vis, ingen tilläts dominera, gräddig fetma var allt som återstod, plus en elegant espresso-ton. Whiskyn från 1940 kostade nästan 155 000 kr, den snåle kunde komma över 20 cl för knappa 40 000 kr. I samma serie gavs också en 56-åring från 1954 ut, och den kostade bara 15 000 kr. Och (naturligtvis) var den bättre. Ett sherryfat med klassisk måttfull sherrysnok och fruktrally i munnen, jublande rik med lite vatten, konfekt ramlade ut halvvägs ihop med marmelad innan eken expanderade groteskt. Men i efterspelet segade sig oloroson upp så sakteliga, o så gott! För samma peng fick man alltså ifjol en utdöd kultrökare från Islay kokad på 1970-talet. Snacka om att det går inflation i whiskypriser.

Diageos säregna Manager’s Choice-släpp 2009 var en föraning om strategiskiftet. 10- till 15-åriga single cask-buteljeringar från bolagets alla destillerier såldes för mellan 200 och 300 pund. Många fans blev besvikna när bra whisky blev svindyr. Nick Morgan förklarar att ett högre pris signalerar exklusivitet:
– Vi hade gjort whisky utifrån regionstillhörighet, sällsynthet och till och med slutlagring på olika vinfat (Distillers Edition). Men aldrig ’single cask’. Skillnaden mot ’independent bottlers’ är att vårt blender-team kan välja emellan 7 miljoner fat! En unik produkt helt enkelt. Vi ville lyfta den nischade maltwhiskyn till lyxsegmentet.
Debatten som blossade upp då var intressant att följa. Många samlare sa förstås att smärtgränsen var nådd. Med för höga ingångspriser blir det svårt att göra någon vinst vid försäljning. Och för den som samlar på ett enstaka destilleri går det inte att hänga med i utgivningen. Sukhinder Singh från The Whisky Exchange vars ursprungliga affärsidé var att lagerföra samlarwhisky och göra vinst på värdestegringen menade 2009 att okända destillerier slapp lindringare undan:
– Whisky från utdöda destillerier är fortfarande rimligt prissatta jämfört med utgåvor från de stora varumärkena. Det handlar ju om whiskyn i sig och inte vad det står på etiketten, ju enklare ursprung desto bättre.
Singhs uppfattning som jag delar har idag växt samman med den rika oligark-liknande köpekrets som letar dyra gåvor men inte kan något om whisky. När priset på utdöda Port Ellen (som håller utmärkt drickkvalitet) de senaste åren rakat i höjden akterseglas de som vet – pengarna stjäl den goda drickan.