Den framgångsrika singelmaltvågen har sitt pris. När årgångar sinar i lagerhusen tvingas stora varumärken som The Glenlivet och Macallan att överge åldersdogmen och bli nonage. Men är de nya nonage-produkterna goda eller dåliga nyheter för oss konsumenter? Vill bolagen skapa bättre produkter genom att blanda åldrar. Eller försöker man bara kränga ungwhisky ”in disguise” till höga priser. Både ock ska det visa sig. Henrik Aflodal genomlyser marknaden och letar ljusglimtar i ett tilltagande mörker.

NON-AGE STATEMENT. Den nya tidens mantra upprepas entusiastiskt av de stora whiskyhusen. Att garantera minimumålder på whiskyn i flaskan genom att sätta dit en åldersbeteckning är snart passé. Whiskyn blir ju bättre om man kombinerar åldrar, smakpaletten blir närmast oändlig och penseldragen mer färgstarka än någonsin. The sky is the limit. Whiskydrickarna knorrar förstås, förändringar är hotfulla, vi vet vad vi har men inte vad vi får. Bland de mest inbitna nördarna kokar missnöjet, de mest rabiata anar en konspiration. Roten till det ”onda” är att skottarna har ont om lagom långlagrad whisky. Man har tillåtit sig att sälja slut. Singelmaltscenen är så konkurrensutsatt att ingen vågat höja priset för att bromsa köplavinen något vilket skulle ha drygat ut förråden. Och nu är det försent.

En singelmalt är en ändlig resurs. En 12-årig The Glenlivet måste trots allt ligga i ekfat i 12 år. Går lagret torrt är det över. Ofta sammanfaller en bristsituation med lågkonjunktur och dålig försäljning i dåtid. Visar orderboken röda siffror läggs färre fat ner vilket obönhörligen drabbar framtida försäljningstoppar. Att ha framförhållning i just singelmaltbranschen är omöjligt. En 12-årig blend med ansträngt lagersaldo på grund av succéförsäljning går däremot alltid att rädda, det är bara att rucka på receptet och byta ut maltkomponenter som tar slut. Scotch största styrka har alltid varit flexibiliteten. Skottarna kränger inte blends för att de skulle vara bättre och godare än singelmalt utan för att konceptet är skalbart. Branschen är också öppen och samarbetsinriktad, alltsedan 1800-talets slut då whiskybaronerna härjade. I whiskymäklarnas tidevarv skickade Alexander Walker ut sina springare för att köpa upp maltwhisky av fristående destillerier. Alla samarbetade med alla. Idag råder en liknande öppenhet, i alla fall för de stora spelarna som är inne i branschen. Diageo och Chivas äger tillsammans hälften av Skottlands fabrikspark och byter friskt tankbilar med nywhisky från åtråvärda destillerier. Chivas Regal och Johnnie Walker Black går visserligen på skilda destillerier men andra märken inom bolagen överlappar varandra. Singelmalt är en sluten värld. Nyligen fick jag veta av en källa inom Chivas att Glenlivets 12-åring måste dras in. Du läser rätt, världstvåan försvinner och ersätts av något nytt. Det nya superdestilleriet som spottar ut 10 miljoner liter exklusiv Glenlivet-dricka invigdes i april 2010 men den miljonen (!) nioliterslådor hjälper inte upp situationen förrän 2022! Skiftet till nonage sker ”i smyg” just nu. 30 oktober presenterades nya Founder’s Reserve, mestadels hämtad från 1st fill bourbon barrels. Master Distiller Alan Winchester beskriver smaken som ”mjukt krämig och spänstigt fruktig med toffee”. Priset är detsamma som för 12-åringen som nu kvickt fasas ut, Sverige är en av få marknader som får behålla klassikern tills lagret slutgiltigt sinar. Samtidigt rapporterar ägaren Pernod att märket i september passerade 1 miljon lådor och nu bara ligger några tiotusentals lådor efter världsettan Glenfiddich. Inte undra på att 12-åringen har tagit slut! Man undrar när Glenfiddich överger sin 12-årsdogm? Ska inte behövas, märket har stått och stampat kring miljonen lådor ett par år och lagren är riggade för att förse bästsäljaren med whisky i rätt ålder.

Och det har hänt förut. Minns du Lagavulin kris 2002? Näe, tänkte väl det. Sverige var det enda landet i världen som skonades helt. Islay-kungen tvingades retirera från 43 till 15 marknader globalt där allokeringarna begränsades starkt. Svenska ledningen fick nys om en pall av 16-åringen som stod och samlade damm i Finland så på våra hyllor märktes ingenting. Krisen inträffade mitt uppe i den värsta Islay-haussen och Diageo var oroliga att tappa mark mot Laphroaig och Bowmore. Lösningen var genial, på ön fanns ju Caol Ila, arbetshästen som försåg blended Scotch med rökwhisky. De marknader som gick miste om Lagavulin fick plötsligt en ny rökmalt, heureka! Vad bottnade krisen i? I mitten av 1980-talet krisade whiskybranschen, försäljningen hackade, 1983 stängdes Port Ellen till förmån för Lagavulin. Allt var en enda röra. Våren 1985 drabbades ägaren Distillers Company av ett smutsigt övertagande av det mindre bolaget Guinness. Framgångsrika whiskyserien Classic Malts existerade inte ännu, satsningen tog fart först i början på 1990-talet.

Master blenderns viktigaste uppdrag är att hålla kolla på lagersaldot och planera långt in i framtiden, krisen för Lagavulin visste man om många år i förväg och kunde planera för en rockad med Caol Ila. Idag kämpar Lagavulin mot ett annat spöke, lagren håller emot men vad är det man har därinne? Whiskyn är tristare än någonsin. Liten äppelmäskig nos, inte mycken rök alls. Neutral start i munnen, strax lite fruktbubbel, halvvägs vagt brusande krydda med skitig exit över aska. Halvlång elakt medicinal finish, landar i söt surypton, kärnhusbeska hänger kvar. 2013 års version var likaså en besvikelse. Defensiv mesig mun utan mycken action; malt-äppelarom-chokladton tar små otydliga steg. Körs över av okänslig rök som blir medicinalt torr in i eftersmaken. 16-åringen har märkligt nog brutaliserats. Kanske handlar det om fathanteringen som i sig är en skräckhistoria. Laggan läggs inte bara på 200-liters barrels utan även större hogshead på 250 liter vilket ju är bra eftersom större fatvolym rent logiskt skonar fenolerna. Vad värre är att faten efter några resor föryngras (rejuvenile) genom att man bränner sig ner till färskt trä, ett fat nyttjas upp till åtta gånger! Ändå tror jag inte att förändringen beror på faten utan på själva kornmalten. 2010 var nämligen 16-åringen sig lik – kungsrökaren utan motsvarighet. Exempellös röknos, finns inget liknande i hela whiskyvärlden, gammelestrig björnlimsaktig snok draperad i rik omvälvande rök, en klassiker! Underskön gom, men lite för snäll? Vattendroppe lossar kryddan, sötman regerar uppbackad av strålande rök, ett kluster av torvrök-läder-medicinal jod. Kanske inte lika avancerad som förr men väl så god, pavan drog mer åt Laphroaig-hållet i temperament med sin beskedliga finish. Vad har då hänt på bara några år? I mitten av 1990-talet ändrades receptet. Tidigare 55 ppm fenoler i maltkornet drogs ner till 35-6. Det är denna ”mesighet” jag skymtade 2010 som sedermera förflackat tappningen. Budskapet är nedslående: Lagavulin anno 2014 är som den är, att återgå till fornstora dagar är omöjligt, det tar ju 16 år innan en förändring slår igenom! Och för Diageo själva verkar märket ha blivit en kvarnsten. Varför inte göra återställare och sänka styrkan på 12-åriga cask-utgåvan till 43%? Så såldes whiskyn från början. Det är nämligen urbota dumt att kränga så gammal whisky i stora volymer, konkurrenterna i världstoppen är alla 10 eller 12 år. Laggan har också tvingats kapitulera, nu är det 10-åriga Talisker som är bolagets viktiga rökwhisky med över 420 000 flaskors försprång.

Talisker fick chansen när Lagavulin abdikerade från Classic Malts-tronen 2003. Sedan dess har man drivit försäljningen hårt och tydligen glesat ut förråden, ifjol fick vi nämligen en nonage-version kallad Storm. En mindre katastrof, den dummaste whisky jag smakat. Tråkig som en blandmalt gjord på Speyside-whisky med en kapsyl rök. Helt klart under 10 år, känns som 5-6 år. Mäskig med ungkola överallt, som att gå runt i fabriken och sniffa på färskvarorna. Sockerlagskäft rullar över i mäsktoner med rökbeska mot slutet. I år kom så Dark Storm på Duty Free som mot alla odds är en briljant whisky. Förklaringen torde vara friskare ekfat. Föregångaren tas sannolikt ur trötta refill-fat, den här kommer ur ’heavily charred oak’. Genom att bränna ur faten rejält öppnas nya kanaler in till färskt trä, ungefär som att lagra whisky på nyek alltså. Fet ungrökig nos som bolmar upp med vatten. Lugn stillsam mun vid 45,8 men en vattenskvätt skyndar på förloppet, den tidigare neutrala sötman berikas med frukt och blommar ut i tangerine, torvrök faller in i ’grungen’ och faktiskt vaknar lite av Taliskers patenterade krydda. Den långa eftersmaken drar fram över lägereld och sälta ovanpå fruktkaramellig bas. Ett fynd. Så här rökig brukar inte Skye-whiskyn vara och med backbone av ek framkallas både frukt och krydda. Att nyttja friskare nyek i högre grad vore en genväg till bättre nonage-whisky men det är dyrare så den vägen lär skottarna inte ta.