Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

[KRÖNIKA] Henrik Aflodals andra whiskybok är här. Världens 100 främsta maltdestillerier presenteras på ett halvt tusen sidor. Frukten av arton månaders research som startade med första upplagan av Single Malt World Cup.
Läs mer om boken.
 
Här är berättar Henrik för första gången om hur hans whiskykarriär började. Det handlar om drinkar, en massa rökwhisky och en storslagen cd-rom-bok om världswhisky.
 
“Vem älskar rök?”

 
Här i Norden
älskas den rökiga whiskyn. Fortfarande. När kärleksförklaringen gavs vet ingen riktigt. Någon gång på 1990-talet, innan dess existerade maltwhiskyn bara bland de mest initierade. Enligt anglosaxisk tradition står också den heliga graal att finna i det skotska öriket. Närmare bestämt på ön Islay där kärlet göms i det inre av Lagavulin eller kanske Laphroaig (beroende på vem man talar med), kring millennium-skiftet trädde också Ardbeg fram ur skuggorna, långt före det min favorit. I den mytbildande engelska whiskylitteraturen är den rökiga tung-smakande Islay-whiskyn slutpunkten på en naturlig smakinlärningskurva som utgår från allområdande Scotch. En blend vårdar ju milda väl avvägda smaker i lätt kontext, helt enkelt ihopsatt för att tilltala många. Normdryck i det brittiska och även amerikanska samhället, konsumenternas gunst har vunnits medelst sekellång propaganda. Axiomet innebär att Scotch-drickarens väg in i whiskyns finkultur skall vara ömsint och snäll. Introduktion via en lågländare eller hellre en bästsäljande Speysider likt Glenfiddich eller The Glenlivet rekommenderas. Nästa steg är en Highland-whisky, säkrast att börja med Glenmorangie, därpå Oban eller Dalmore. Först nu är konsumenten redo för bredbente sherry-freaken The Macallan, om han har råd. Många års träning krävs innan första havsutflykten. Highland Park och Springbank smyger med röken men varslar om det kommande. Bara fullt utbildade gommar må ta sig an Islay-whiskyn, de riktiga tokarna tar på Talisker vars peppargom skoningslöst trasar sönder gomseglet. I den engelska mytbildningen är whiskysmakande en form av självspäkning där smärttröskeln metodiskt tänjs för att passa alla. Ingen får stå kvar i blended-diket, alla ska med i maltwhisky-boomen. Men på rätt sätt. En vackert rätlinjig tankebana. Dock fjärran från verkligheten, så kultiveras inte spritdrickaren, inte bland oss nordbor i alla fall.

Min sprithistoria började i tonåren med drinkar. Jag och en kamrat tullade på broderns likörförråd. Intresset växte med åren och fokus flyttades från söta maxade blandningar till själva spritbasen, från klassisk gin över nyare rom och vodka till Scotch, bourbon och Canadian. Maltwhiskyn upptäckte jag i Skottland, uppvuxen i den jämtländska fjällvärlden drog höglandsvidderna. En fotvandring uppåt Ben Nevis
ändade nedom berget vid destilleriet. Rundturen ska jag aldrig glömma, yrslig och tömd på krafter stoppade vi i lagerhuset och sög upp en rejäl dos 1960-talswhisky direkt ur ett fat, jämnårig med mig. Outspädd golvades jag av smakdetonationen. Tidigt tränad på spritsmaker lyckades jag se bortom styrkan och absorberade aromkasten. Upplevelsen skakade om. På väg hem köpte jag vår tids
“Outspädd golvades jag av smakdetonationen. Tidigt tränad på spritsmaker lyckades jag se bortom styrkan och absorberade aromkasten. Upplevelsen skakade om.”
grundbok i whisky, Michael Jacksons The World Guide to Whisky. Min väg var utstakad men det visste jag inte då. Jag förstod inte ens att jag befann mig i maltwhiskyvågens utbredning. Jackson kom ut med sin whiskybok 1987, året efter rullades första halvan av Classic Malts ut, sobra flaskor på 1990-talet uppställda i plintar bakom bardisken, ett miniatyr-Skottland med whisky från alla geografiska regioner som utbildade maltwhiskyfolket och gav intresset substans. Vittberesta svenskar städslade av storföretag tog kvickt till sig maltwhiskyn, nya generationer som jag ramlade på maltwhisky-trenden utan betydande whisky-referenser överhuvudtaget. Vår general-tabbe var att nonchalera våra fäders trotjänare gömda i barskåpen under hela uppväxten. Vi gick förbi Bell’s, Grant’s och Chivas, något bjässarnas marknadsförare aldrig förutsåg. Min romans med Scotch var också kort och ljum. Bakom bardisken fascinerades jag mer av det kryddiga rensmakande ginet, den sockriga riviga romen eller den vänliga karamelliga konjaken. Scotch var stramare och svårare men utan tydliga konturer. Med maltwhiskyn bottnade smakerna på ett annat sätt, spritigheten lyste med sin frånvaro, istället fylldes munnen av sötma och beska i breda penselstråk, ibland insnärjd i förförisk rök. Det nya maltwhiskyfolket trevade sig fram bland storsäljarna men upplevelserna matchade inte riktigt hajpen som i mitten av 1990-talet nådda orkanstyrka. Marknadsförd som Classic Malts krona tog Lagavulin de adrenalinstinna unga männen med storm. Nu befann sig världen mitt i Internet-boomen ledd av USA med Sverige tätt bakom. Laphroaig kom på nätet med whiskyvärldens första ’community’. Rökmalten gick från kult till glödhet statusymbol bland unga karriärister. I slutet av 1990-talet droppade alla destillerinamn omkring sig, få visste vad de talade om. Kungswhiskyn kom i alla fall från Islay. Jag började äntligen förstå att något var i görningen och började skissa på ett råmanus till en whiskybok. Min bakgrund i baren och en måttlös kunskapstörst fick mig att omfamna hela whiskyvärlden, boken skildrade allt från Scotch och maltwhisky till irländsk whiskey, amerikansk bourbon och kanadensisk whisky. Yrkesmässigt befann jag mig i IT-bubblans mitt. Därför var det naturligt att ge ut materialet i cd-rom-format. Platt som en pannkaka men fullpackad med information och bilder. Språket var engelska, marknaden global.

I Sverige kom jag ut under Vinnordic-mässan i september 2000. Tillsammans med lyxkrogen Mårten Trotzig arrangerade jag provning av högklassig Canadian whisky. Ryktet nådde ända till Skottland där James Thompson, IT-entreprenör med whisky som affärsidé, fått tag på min whisky-cd. Grymt imponerad av både innehåll och framställning ville han veta mer om mig som person och skickade en spion till provningen, rekryterad från sin nät-community. Rapporten tillbaka blev översvallande positiv, möjligen lite väl fyrkantigt och teknokratiskt presenterat, men engagemang och kunskapsdjup fanns visst. Och ämnesvalet var ju djärvt, kanadensisk whisky är väletablerad men sällan debatterad i provningar. Dagen efter ringde James upp mig och snart var en Skandinavien-turné inplanerad. James Thompson var speciell. Antagligen den ende som hade full koll på den nordiska whiskyscenen. Hans nät-gemenskap Islay Whisky Society, ägnad åt världens rökigaste whisky, samlade över 10 000 whiskyfantaster från jordens alla hörn. Listan innehöll oproportionellt många skandinaver, särskilt svenskar. Jag blev den perfekta galjonsfiguren för IWS. I november nedsteg legenden John McDougall, omgörare av Laphroaig på 1970-talet. Med sig hade han egenmakade historiska buteljer av blenden Islay Mist med en kärna av Laphroaig. Från ensamt provande på kammaren kastades jag in i hetluften och upptäckte att jag gillade det. Kommande terminer rev jag av 1-2 turnéer med rökwhisky, antingen på egen hand eller i IWS regi. För whiskymenigheten blev jag rökwhiskyn förkroppsligad. Själv njöt jag av uppmärksamheten och spelade villigt rollen som rökorakel. När jag klev ut på den svenska whiskyscenen var manegen krattad och klar, intresset och inriktningen fanns där, jag exploaterade bara intresset och sögs med i rökwhisky-Tsunamin. Men självbilden tog stryk. För mig är rök ett fragment av whiskyvärlden, en fascinerande ytterlighet. Min whiskyvardag ägnas åt allt möjligt, det är om mångfalden jag vill vittna. Det är världswhiskybudskapet jag vill sälja till allmänheten.
I de svenska whiskyfansens huvuden rörde sig dessvärre bara Islay-whisky. Efter den kanadensiska premiären hösten 2000 körde jag tre Speyside-provningar som fick svalt mottagande, folk visste knappt vad Speyside var, än mindre hade de smakat de destillat jag serverade. Jag vägrade ge upp, året därpå brakade jag på med en bourbon-provning. Den store Jimmy Russell kom över från staterna med en låda Wild Turkey. Min rök-image började tack och lov att krackelera. Utbrytningsförsöken duggade tätare, från 2002 och framåt pratade och provade jag irländskt så ofta jag kunde. Och oförväget enträget har jag förespråkat den skotska fastlandsmalten i alla år. År 2008 är jag nöjd med den svenska positionen. När jag på provningar undrar om rökwhisky är allt i folks liv skakar de flesta på huvudet. Whiskyfolket har äntligen gått vidare för att upptäcka resten av whiskyvärlden. Britternas teori om en pedagogisk whiskykarriär baserad på stegrad smakutmaning är nys. Folk dricker vad som serveras och vänjer sig vid de i början obekväma smakerna. Att sprita är ett inlärt beteende, de första gångerna smakar det illa, man måste växa in i det. Min generation utlöste maltwhiskyexplosionen. I Skandinavien sker debuten ofta i rökigaste laget. Somliga kvinnor börjar hos Laphroaig och gillar det omedelbart, söt fruktstart upplöses i rök-kick och smidigt undflyende eftersmak. En mycket tilltalande smakupplevelse, inte speciellt krävande och framförallt belönande eftersom det går fort att härleda smakerna utifrån de tvära kasten. Det är enkelt att bli whiskyexpert i rökkretsar, betydligt svårare på Speyside där singelmalternas smaker glider in i varandra. När rök-bufflarna efter ett par år börjar trampa vatten och behöver nya utmaningar ligger fastlandet där och väntar.

Det svenska maltwhiskyundret är nu inne i andra andningen, Islay vårdas ömt men trendsättarna har redan lämnat ön. Nya kickar letas febrilt. Den nyfödda svenska lyhördheten springer delvis ur Mackmyras framgångar, att Skottland skulle ha smakmonopol på maltwhisky tror ingen längre. Viljan att prova och tänka nytt
växer. Den svenska myllan är mogen för vårbruk, whiskyterrängen behöver plöjas upp på nytt. Att den japanska whiskyn hotar världsordningen uttalade jag redan vid millenniumskiftet och 2005 rönte asiaterna mycket riktigt stora framgångar i Maltwhisky-VM, en succé som upprepades i 2007 års upplaga. En kommande trend är mikro-destillerierna, deras tid randas på 2010-talet, då ritas smakgeografin för maltwhisky om i grunden. Det kommer att bli den mest spännande perioden i mitt whiskyliv. Fast den
“För mig står berusningen i vägen för upplevelsen. Min mentala bild av alkohol gör starksprit nyttig. Min drivkraft är att whiskyprovande är positivt och välgörande både för mig själv och andra.”
här gången får vi betala, många kommer att vilja prova och whiskyn kommer att gå i halvflaskor. Våra dryckesmönster lär revideras, mikro-destillatet blir en typisk provar-whisky, en sipp om 2 cl i aromglas räcker för en kick. Så dricker jag redan idag whisky, i mycket små mängder enbart för smakens skull, för mig står berusningen i vägen. Min mentala bild av alkohol gör starksprit nyttig. Min drivkraft är att whiskyprovande är positivt och välgörande både för mig själv och andra. Om priset för det är att beskyllas för att ohämmat ha sålt in Islay-rök till svenska folket må så vara. Det är i alla fall en god dörröppnare…

-Henrik Aflodal

 


 

Publicerad: 12/25/2007
Läs fler krönikor
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com