Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

[VM-KRÖNIKA] Maltwhisky-VM arrangeras för tredje gången. 110 maltdestillerier från hela världen gör upp om titeln ”Världens bästa maltwhisky”. 22 deltävlingar över hela Sverige, därpå fyra semifinaler och slutligen en ’Grande Finale’. Juryn utgörs av ”whiskyälskare” som blindprovar och röstar fram den bästa whiskyn. Juryordförande är Henrik Aflodal som här rapporterar från höstens inledande deltävlingar.
Läs mer!   1-6 | 7-12 |
13-17 | 18-22
 


“Kilchoman, Amrut &
  Mackmyra rör om”
 
Höstens blindprovningar rivstartade med ö-whisky på Öland. Hotell Skansen med sin rikhaltiga whiskybar stod som värd för VM-test nummer 13. Det vankades inte rökig Islay-virre utan mer rökmodesta Hebrid-malter. I fokus var Orkneys stjärna Highland Park med grann-panna Scapa. Från Isle of Mull kom Tobermory och i söder hämtades Jura samt Arran. Helt enkelt VMs mesta ö-race med fyra av Skottlands sex whiskyöar. Med Islay och Skye frånvarande förstod vi att det skulle bli lite rök på bordet. Mer överraskande för ölänningarna var den myckna sherryn.
Öwhisky lagras ju av tradition på vanlig ek, inte kostsamt sherryträ. Men här rörde det sig inte om den vanliga standardwhiskyn kring 10/12 år, regelverket medger nämligen upp till 16 år så vi hade lyft nivån ett snäpp. Före provningen hade jag HP som favorit, 15-åringen är en maxad sherry-tappning och vindopad whisky är alltid svår att motstå i blindprovningar. Men allteftersom konkurrenterna sprättades upp fick vi alla svårt att välja. Startfältet mönstrar idel varumärken och konkurrensen är särskilt hård i halvpremium-segmentet vilket gör att till och med ödestillerier numera verkar ta till sherry-knepet.
Sherry-masserade Tobermory och Jura sorterades snabbt bort av både mig och juryn. Mulls stolthet har en fulfinklig nos och ostrukturerad mun. Whiskyn sorterar bättre med lite vatten men det räcker inte. Trots all sherry i Jura slår gräset igenom samt ett uns av destillatets metalliska bihang, dessutom är whiskyn överlag tam. Flest guldröster fick istället heatets enda sherry-nollade whisky. Scapa nyttjar bara bourbonfat och bjuder på en hejdundrande fruktgom. Ett helt enastående fruktkalas, större och bättre än någonsin tidigare. Lamare doft och eftersmak gjorde att jag satte den som trea. Min etta var istället Arran som är värd 92 poäng, en karaktärsfull sherry-dram med rejält tryck i svängarna, imponerande gung, helt enkelt prisvärd lyx. Destillatet har lämnat äppellandet bakom sig, tagit på mörk ekkostym och breddat registret med ett starkvinsdopp.
Futtiga två poäng skiljde Scapa och Arran åt
VM-provning XIII: Öland 3/9
1. Arran 12 år 46%
2. Scapa 16 år 40%
––––––––––––––––––––––––––––––––
3. Highland Park 15 år 40%
4. Jura 15 år 40%
5. Tobermory 15 år 46,3%

VM-provn XIV: Falkenberg 15/9
1. Glendronach 15 år Revival 46%
2. Aberlour 10 år 40%
––––––––––––––––––––––––––––––––
3. Cardhu 12 år 40%
4. Glenkinchie 12 år 43%
5. Knockando 12 år 1997 43%

VM-provning XV: Karlsborg 24/9
1. The Glenlivet Nàdurra 16 år 48%
2. Glen Garioch 12 år 48%
––––––––––––––––––––––––––––––––
3. Royal Lochnagar 12 år 40%
4. Tomintoul 14 år 46%
5. Balmenach 16 år 43% (Gordon &
    MacPhail)
innan jag avlade min dubbelröst värd 6 poäng, varpå Arran gick ifrån och vann. Highland Park då? Jo jag satte den som tvåa men församlingen dissade kändisen. Visst är det mycket sherry i munnen men det är sältan/röken man kommer ihåg. Fast det är i eftersmaken allt händer, oloroso-tung och otåligt expanderande med medicinal rökbotten. Det var nog här whiskyn fastnade, den ”smutsiga” röken irriterade den blinda juryn. HP har skruvat upp röken i flera av sina buteljeringar vilket säkert beror på att man inte har tillräckligt mycket sherry-HP i lager, volymerna galloperar och tvingar bolaget att nyttja mer återanvänd ek i sina blandningar. När den dämpande sherryn avtar släpps röken fri, vilket jag personligen applåderar men dussindrickaren får nog problem framöver. HPs vägvinnande sköna balans tar stryk när whiskyn blir mer oborstat rökig.
Därmed försvann Highland Park sensationellt nog ur Malt-VM. Whiskyn tog sig ju till final 2007. Sånt händer i utslagsturneringar. Deltävling nummer 13 blev ödesdiger för hjälten från norr.

I höstens andra VM-deltävling i Falkenberg utmanades Aberlour av en räcka granndestillerier. Från Johnnie Walker-malten Cardhu och J&B-anhängaren Knockando, båda belägna i Strathspey, till Glendronach västerut och Glenkinchie söderöver, båda profilerade singelmalter. Aberlour som är en rutinerad och smart tävlingswhisky mötte rätt hårt motstånd. Dock inte från Knockando som räknades ut tidigt. Falkenberg-juryn instruerades att beakta hela whiskyn, från doft över smak till eftersmak. Och ”Knockens” grumligt finkliga nos gavs fingret direkt, trots fint ihopplockad mun med rediga kliv. Men stämningen mattades inte för det, församlingen ägnade sig med stor energi åt fortsättningen som skulle bli klurig. Jag hade innan blindtestet drog igång flaggat för en kamp mellan sherry-dopad malt och klockrent maltsmakande whisky. En av mina favoritmalter är Cardhu, en helt sherrybefriad maltwhisky med espri. Glad välkomnande frukteuforisk nos och sopren maltmun där härlig frukt skickligt balanseras av gräs och malt-toner, mot slutet biter eken ifrån. Hela aromspektrat i en whisky, få destillat klarar av det.<br>
Men jag fick backning på mitt förstaval. Församlingen förmådde ej väja för den goda sherryn. Ohotad segrare var Glendronach med sin vältrande sherry-gom som tog för sig med vass fruktsyra och sjungande espresso! En klassisk Oloroso-tappning som aldrig varit bättre. Klar tvåa blev Aberlours pålitliga 10-åring, fortfarande sherry-infuserad men betydligt lättare i handlaget med en närmast luftig mun. Om tredjeplatsen blev det kamp, min röst avgjorde till Cardhus fördel gentemot Glenkinchie vars sötdopade äppelmun döljer detaljerna men näppeligen räddas av kryddan. Värt att notera är också att de tre utslagna destillerierna samtliga tillhör Diageo, en svart dag för jätten som ju ändå fått med sig 9 malter vidare hittills.
 
I rikets reservhuvudstad Karlsborg avgjordes VM-deltävling nr 15. Stadens läge invid Vättern är bedårande och ett trolskt dis hade sänkt sig över sjön och förvandlat det till innanhav. The Glenlivet utmanades av grannarna Tomintoul och Balmenach samt kungliga Royal Lochnagar tvärs över berget mot kusten och Glengarioch uppåt Aberdeen. En märklig drabbning eftersom malterna höll så ojämn klass. Balmenach som kopplades loss från Diageo 1998 har nu drygt 12-årig whisky i lager men ännu ingen egen buteljering, därför kastades en lätt sherrydraperad Gordon &
VM-provning XVI: Enköping 5/10
1. Longrow CV 46%
2. Kilchoman Autumn 2009 Rel. 46%
––––––––––––––––––––––––––––––––
3. Benromach Peat Smoke 46%
4. Ballechin #4 Oloroso 46%
5. Amrut Peated 46%

VM-provning XVII: Ronneby 15/10
1. Amrut Indian Malt 46%
2. Mackmyra Brukswhisky 41,4%
––––––––––––––––––––––––––––––––
3.
Armorik 40% (Bretagne, Fra)
4. St George 43% (Kalifornien, USA)
5. Penderyn 41 41% (Wales)
MacPhail-pava in som oförtjänt gavs noll röster. Whiskyn upplevdes som alltför vek och tjänstvillig av Karlsborgsfolket, de ville ha mer action. Tomintoul förbryllade sällskapet med en helt luftfri nos, en kemisk paradox, alkohol luktar ju men denna näsa var helt tom. Munnen dunkade på bättre men blev lite ihålig i refrängen. Ingen bra början, varför är destillerierna i Glenlivets närhet så svagsinta kan man undra. Kväver ikonen all konkurrens? Förkrossande överlägsen var i alla fall originalet, flygplatsernas 48%-iga Nàdurra fötrollade publiken, liksom undertecknad. Glenlivet från enkom bourbon-fat sjunger med hög och klar röst, exotisk frukt jagar frenetiskt i gommen innan eken fångar in och bildar kropp/kontrast. Åtta av tio församlade valde The Glenlivet som sin favoritwhisky. Om den andra semifinalplatsen blev det jämnt skägg. Royal Lochnagar ledde med en ynka poäng före Glengarioch när min utslagsröst sprättades. Mina två silverpoäng avgjorde. Glen Garioch är Bowmore-koncernens elitmalt. Den vill vara krånglig för att utmana oss nördar, 12-åringen behöver moduleras en smula med vatten, inte lätt i en blindprovningssituation. Stod jag själv i valet och kvalet men gav Glenlivet mina guldpoäng, den är ju så jublande fruktglad. Tur att vi slapp Lochnagars slätstrukna enfrågemalt, raka motsatsen till Garioch, urtråkig.

Enköpingsprovningens tillnamn ’Longrow Peat Bastards’ beskriver utgångspunkten. Här tävlar rök-bastarder, alltså destillerier vars huvudsyssla är att göra en helt annan whiskytyp som ”fuskar” med riktiga rökmonsterkok. Titelwhiskyn Longrows moderdestilleri är ju Springbank. Nymornade Benromach gör en lättrökt whisky till vardags. Lilla Edradour är helt rökfri men vänstrar med vulgo-rökaren Ballechin. Att indiska Amrut spottar ut en rökversion är mest naturligt, för att få ihop sina lokala blends behövs ju olika maltwhiskystilar. Enda renodlade rökdestilleriet i startfållan är rökön Islays nya spelare Kilchoman vars fokus helt och fullt ligger på storrökig maltwhisky. En titt på samlingen bekräftar att det rör sig om ung whisky, från 3 år och uppåt, knappast över 10 år. Smart om man nu är ute efter rökosande dricka, nivåerna sjunker drastiskt ju längre tid whiskyn spenderar i fat. För den oinitierade låter kanske upplägget inte så gott, ungwhisky dras ju ofta med finkelkänningar, man borde alltså inte vänta sig världsklass? Faktiskt var det just det som hände. Samtliga fem sorter snuddade vid 90 poäng, kvaliteten är förbluffande hög. Skamligt att tre ska behöva slås ut, jag bannar mig själv för dålig seedning. Det här är VM-spelets hittills vassaste provning, med helt oviss utgång!
Juryn fick mycket riktigt stora problem men löste sin uppgift galant. Sist i fältet hamnade indiern, inte för att den är sämre än skottarna utan mer för att den avviker stilmässigt, läskigt rökotrevlig med underlig citrusfrukt i botten. Mer överraskande var att Ballechin som toppats med oloroso sherry mot slutet av lagringstiden föll igenom ordentligt, vanligtvis brukar ju sherry charma. Provarna noterade att doften störde, röken grumlade vintonerna och kom ut mindre angenäm än de rena rökarnas näsor.
Om segern blev det stenhårt, Longrow besegrade Kilchoman med en ynka poäng, oräknat min dubbelröst. Longrow är rökigast på pappret men gömmer sig och låter frukten ta för sig, paletten är i sammanhanget överlägsen vilket fällde avgörandet. Nye Kilchoman (blott 3,5 år) chockar med sin framgång. Kollegiet gillade den rättframma röken, whisky makad och lagrad därute skapar något unikt ekvilibristiskt. Whiskyn bjuder på frustande rök, dock skickligt utlagd trots späd ålder, här dessutom en smula dämpad med sherry-ek. Kampen om silvret var hård, Benromach utmanade, bäst balanserad av alla, inte lika skrikig utan en vacker syntes av frukt och rök, en perfekt mainland-rökare. Jag är mycket nöjd med utfallet. Erfarenheten tog ut sin rätt. Longrow har varit med längst, dessutom är CV-buteljeringen är mångfalt bättre än övriga utbudet, whiskyn fick med viss vånda mina sex röstpoäng. Silvret gav jag till Benromach som ändå blev 2 poäng kort mot Kilchoman. Färskingen kan trots allt luta sig mot sekellånga traditioner, det är något visst med Islay-rök!

Nya Världen-whiskyn är med i Maltwhisky-VM för första gången. För fem år sedan var ju vår egen Mackmyra bara barnet, nu fick svensken möta internationellt motstånd i ett rafflande blindtest. Och det blev en riktig rysare uppdelad i två omgångar. Först i Ronneby där blekingarna som en man pekade ut indiska Amrut med sin kluriga frukt och ovana krydda. Klar tvåa med sex poängs marginal blev Mackmyra och Gävle-destilleriet kunde pusta ut. När sedan skåningarna i Osby testade sorterna igen drygade indiern ut sitt försprång men trean Armorik från Frankrike tog in på svensken och båda stannade på samma poäng. Som chefsdomare fick jag avgöra. Amrut är outstanding, för mig en intelligent 90-poängare med underbar frukteuforisk mun, eken drar lans halvvägs följt av en säregen fruktsyrlig eftersmak. Alla himlade med ögonen, församlingen försattes nästan i chocktillstånd.
I tävlingen möttes ung whisky, från 4-åriga Amrut till 8 år, så man får inte förvänta sig för mycket. Ändå var nivån fantastiskt hög vilket gjorde kampen om andraplatsen benhård. Armorik är ett litet konststycke, en uppvisning i fransk elegans och måttfullhet. Levererar en hövolm-trevande mun innan poppig äppelfrukt kommer igång, alltså lik en beskedlig Speyside-whisky fast med annan nerv. Och i en blindprovning innebär igenkänning hemgång och därmed trygga röster. För mig är dock Mackmyras Brukswhisky snäppet vassare. En kommersiellt utlagd bagatell med personlighet, smarrig exotisk frukt excellerar i munnen med Trocadero och långsint lägereldsrök i refrängen. Mackmyra är inne i sin fruktperiod just nu, till skillnad från exempelvis Arran som snurrade runt i Calvados-äpple är registret här mycket bredare.
Äldsten i gänget var amerikan och kom fyra. 8-åriga St George har en facinerande bakgrund med en ölbryggare som destillatör gjord i ett fruktbränneri i Kalifornien. Men en pikant färsk fruktmun olik allt annat blev för mycket för juryn. Sist kom Penderyn från Wales. En spritigt designad whisky kokad till 91% som avslutar sina dagar i Madeira-fat för att bli fylligare. Detta exemplar var ovanligt bra men räckte inte långt i konkurrensen.

-Henrik Aflodal
VM-general Single Malt World Cup 2010

LÄS om fler VM-deltävlingar!  1-6 | 7-12 | 13-17 | 18-22


 

Publicerad: 12/1/2010
Läs fler krönikor
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com