Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

[VM-KRÖNIKA] Maltwhisky-VM arrangeras för tredje gången. 110 maltdestillerier från hela världen gör upp om titeln ”Världens bästa maltwhisky”. 22 deltävlingar över hela Sverige, därpå fyra semifinaler och slutligen en ’Grande Finale’. Juryn utgörs av ”whiskyälskare” som blindprovar och röstar fram den bästa whiskyn. Juryordförande är Henrik Aflodal som här rapporterar från höstens avslutande deltävlingar.
Läs mer!   1-6 | 7-12 | 13-17 |
18-22
 


“Yoichi & Bowmore
piskar konkurrenterna”

 
Nu har alla destillat tävlat. Tretton av landets importörer har anledning att vara nöjda, de sitter nämligen på de 44 semifinalisterna. Att världens största spritbolag Diageo vann leverantörskampen är inte konstigt. Elva av 27 möjliga destillat gick vidare från kvalet. Mer anmärkningsvärt är att lilla Philipson & Söderberg fick med sex singlar, i stort sett full pott sett till den lilla importörens smala whisky-portfölj. Och självklart gick det bra för världstvåan Pernod Ricard, också sex whiskies, snäppet före Maxxiums fem. Att Symposion fick med sig samtliga tre varianter från Springbank är ett bevis för pannornas begåvning. Göteborgsföretaget Nigab lyckades också övermåttan bra med 4 destillat till semifinal. Tillochmed independent-firman Clydesdale är med högt upp tack vare ungsporren Kilchoman och indiska Amrut.
Kvaltävling nr 18 handlade bara om Irland. Irish Challenge i Osby introducerade en ny sorts whisky. Regelverket föreskriver visserligen 100% maltwhisky men ett
Importörstoppen
Semifinalister efter 22 deltävlingar

Diageo 11
destillerier: Clynelish/Teaninich, Mortlach/Dailuaine, Linkwood, Glen Ord/Dalwhinnie, Glendullan, Talisker, Rosebank, Lagavulin

Pernod Ricard 6 dest: Longmorn,
Glen Keith/Strathisla, Scapa, Aberlour, The Glenlivet
Philipson-Söderberg 6 dest: Yamazaki, Connemara, Glenfarclas, Glengarioch, Auchentoshan, Bowmore

Maxxium 5 dest: Glenrothes, Ardmore, The Macallan, Tyrconnell, Laphroaig
Symposion 4 destillat: Longrow, Hazelburn, Springbank, Yoichi
Nigab 4 dest: Glen Grant, 2xBenriach, Glendronach

Clydesdale 2 dest: Kilchoman, Amrut
LVMH 1 dest: Ardbeg
Berntson 1 dest: The Balvenie
Cask Sweden 1 dest: Glengoyne
Galatea 1 dest: Edradour
Interbrands 1 dest: Arran
Mackmyra 1 dest: Mackmyra
intressant avsteg gjordes genom att ta med Redbreast Pure Pot-still whiskey. Som namnet antyder gjord i traditionella kopparpannor fast på ett annat recept som även involverar omältat korn. Whiskey-typen utvecklades på Irland i takt med att whiskey slog igenom globalt i slutet av 1700-talet. Man hade inte tid och råd att mälta all säd utan drygade ut receptet med omältat korn.
Irlands båda maltmakare utmanade den udda Pure Pot-fågeln. Bushmills drog kortaste strået. Deras trippeldestillerade 10-åriga malt är spretig och tunn, i sammanhanget chanslös. Motparten Cooley, uppstickaren startad 1987, kan bättre. Deras 8-åriga Locke’s var dock för lugn, eken pressar ner den glada frukten och anrättningen lyfter inte riktigt. Bättre gick det för flaggskeppsmalten Tyrconnell, ett expansivt fruktkalas gillat av både jurymedlemmar och mig själv, whiskeyn vann i utklassningsstil. Om den andra semifinalplatsen blev det hårt, ende skotten, trippelkokade Auchentoshan från Glasgow gav Redbreast en strid. Var inte nöjd med Redbreast, alltför låga nivåer genomgående, gör vad den ska men alldeles för lite, med hela fatlagret i Midleton till sitt förfogande måste man kunna bättre, skärpning! Tummen upp för Auchentoshan, stringent fruktlinje omhuldad av sherryek, solklar tvåa för mig. Mina två poäng vägde över och skotten vann andraplatsen med en poängs marginal! Tätduon hade klar fördel av sina vinfatstappningar, ett tacksamt knep för att bredda och fylla ut aromspektrat, viktig taktik i en blindprovning.
 
Islay-vendettan i Osby mellan Bowmore och Caol Ila kom av sig när sensationen Benriach från Speyside sprängde sig in och slog ut en av förhandsfavoriterna. Juryn hade svårt att bestämma sig, rösterna fördelade sig jämnt över startfältet. Caol Ila slogs överraskande om sistaplatsen med grannen Bunnahabhain. Konstigt med tanke på vanligen rökfria Bunnas yxiga röktappning. Whiskyn dras med kola i nosen, mocca slår igenom i munnen och finishen är brutalt rökig. Vattning rättar dock till felen. Toiteach är faktiskt en fin rökbagatell med vatten i glaset, passar imagen hos Islays rökfria lady. Märkligare är att juryn inte uppmärksammade skickliga Caol Ilas rök-konster. Den här gången snällare än vanligt med ypperliga balanser.
Segern gjordes istället upp mellan två vintappningar. Bowmores ny-klassiska Darkest, 15-åringen med sherry och rök i
VM-provning XVIII: Osby 16/10
1. Tyrconnell 10 år Madeira Cask 46%
2. Auchentoshan Triple Wood 40%
––––––––––––––––––––––––––––––––
3. Redbreast 12 år Pure Pot-still 40%
4. Locke’s 40%
5. Bushmills 10 år 40%

VM-
provning XIX: Osby 16/10
1. Bowmore 15 år Darkest 43%
2. Benriach 12 år Heredotus Fum. 46%
––––––––––––––––––––––––––––––––
3. Caol Ila 12 år 43%
4. Bunnahabhain Toiteach 46%

VM-
provning XX: Bredaryd 20/10
1. Hazelburn 8 år 46%
2. Springbank 15 år 46%
––––––––––––––––––––––––––––––––
3.
Glen Scotia 12 år 40%
4. Kilkerran 5 år 46%
5. Bladnoch 8 år 46%
utsökt  förening, utmanades av Benriach med sin PX-finish. En intelligent fastlandsrökare med förmågan att trivas i olika starkvinsmiljöer, särskilt lyckad är destillatets umgänge med efterrättsvinet Pedro Ximénez. Benriach är verkligen ett fenomen i rökwhiskyvärlden, blender Billy Walker får alltid till balanserna rätt. Synd dock att Caol Ila fick båten, den här versionen är inte spektakulär men oerhört snyggt utlagd med måttfullhet i varje moment.

Bredaryds Värdshus serverar eget färsköl bryggt i en mikroanläggning i källaren, därtill har man ett av landets vassaste whiskysortiment, handplockat av krögaren Helena Hugo, guidad av säker whiskynäsa. Med andra ord perfekt arena för Springbank Campbeltown Derby, en intern VM-uppgörelse med malter från Kintyre-halvön på Skottlands västkust. Förutom Springbank finns där Glen Scotia, båda kvar sedan 1800-talets storhetsdagar då staden Cambeltown med omnejd dominerade branschen, med 30-talet destillerier Skottlands absoluta whiskycentrum, Speyside övertog rollen först på 1930-talet. Springbank-klanen Wright/Mitchell öppnade i mars 2004 Glengyle Distillery där 5-åringen Kilkerran makas. Med i matchen var också Hazelburn, ett trippeldestillat gjort på rökfri malt i samma apparatur som Springbank själv. Och från lågländerna hämtades Bladnoch, inte långt från gränsen till England.
De som fått ovanstående malter i glaset vet att den här matchen ägs av Springbank, whiskyn är ju dubbel VM-finalist. Ändå blev legenden besegrad i kvalet, av sig själv!? Springbank badar sin 15-åring i sherry, det är bra men kanske för mycket? Juryn vände sig emot allt vin och hämtade hem yngre Hazelburn, en skimrande fruktspirituell singelmalt med himmelsk mun. Storebror är bredare och tyngre men charmen hos efterföljaren är självklar, två diametralt olika stilar, juryn valde sida.
Jag stretade emot med SB som etta och HZ som tvåa. Resultatet blev omvänt, en rejäl skräll som naturligtvis repar fasaden hos en av Skottlands mest respekterade maltmakare. Kvällen hade fler överraskningar. Grannen Glen Scotia har precis kommit ut med en ny tappning, en 12-åring fräscht förpackad i smäcker flaska med klart glas. Tidigare kom den i stompig grön butelj som 14-åring, dimmig och knackig med grumlig approach. Nya tappningen är masserad med sherry och håller huvudet högt även om aromen är lite finkelanstruken. Den feta munnen går på med vickande krydda och bjuder på en lång rökig sorti i klassisk ren Campbeltown-stil, verklig ett lyft!
Ungsporren Kilkerran visade också god vigör, övermåttan söt förstås, whiskyn har inte hittat fram till ungdomsfrukten ännu och frågan är om den ska det, destillatet uppför sig inte som andra ungdomar. Energin finns där, kryddorna varvar igång halvvägs, annars kompakt kontrollerad, känns färdig redan, ska bli spännande att se vad som händer när alltmer ek läggs på, Springbank-folket ville ha en kraftfull snabbmognande whisky, verkar som om de får det.
Sist i samlingen kom Bladnoch, vars tappningar är svajiga, ömsom lysande ömsom halvbra. 8-åringen snackade sockerdricka hela vägen, en god bagatell som vägde lätt i konkurrensen.

Japanerna har rönt framgångar i Malt-VM genom åren, de har abbonerat på två av tolv finalplatser och regerat den tuffaste tävlingsklassen MALTY (varken extremt rök- eller vinfatsinfluerad whisky). I Borås utmanades två japaner av tre skottar. I fokus stod världsmästaren från 2005, Yoichi. När juryn fick 10-åringen i glasen kändes det i luften, atmosfären förtätades, stum koncentration infann sig, mannarna förstod att ögonblicket var här, kvällens segrare fanns under näsan. Yoichi vann en förkrossande seger med 2/3-delar av rösterna. Jag kan inte annat än att instämma i juryns utlåtande. Att vinna ett VM är en delikat prestation. Att bara braka på och veva runt mest av alla är en lyckad strategi i en vanlig blindprovning men när alla gör det i ett finalfält krävs en annorlunda strategi. När jag instruerar juryn är det balanserna som är det viktiga, vinnar-whiskyn måste ha med sig näsa, mun och eftersmak. Fallerar någon del är whiskyn inte den mest högpresterande. I en final är det balanserna som avgör, vissa destillat är mer perfekta än andra, de ligger på gränsen till det tillåtna men är ändå återhållsamma. För att bli bäst i världen ska man tilltala många smakpaletter men ändå vara utstuderad och unik. Yoichi och några destillat till har den förmågan.
På pappret var konkurrensen tuff, två Islay-destillerier fanns med, båda besvikelser. Bunnahabhains nyutkomna uppgraderade standardversion går över gränsen, en
överlastad sherrystockad 12-åring. Sockerbaserad pralin, frånvaron av färsk frukt är påfrestande. Spännande är dock att whiskyn slipper kylfiltrering med sina 46,3%. Snart är det bara storsäljarna som är kvar på 40-43% av rädsla att stöta bort köparna. Men du får ju mångfalt mer tillbaka i smakväg med högre styrka så frågan är när de tvingas följa efter uppåt?
Bruichladdich jobbar hårt med sin ungsprit, anledningen är att det äldre lagret från förre ägaren börjar ta slut. Faktum är att nyspriten ännu inte håller måttet. Egentligen inget att klaga på kvalitetsmässigt men den stora 

VM-provning XXI: Borås 21/10
1. Yoichi 10 år 45%
2. Rosebank 12 år 43% (Flora & Fauna)
––––––––––––––––––––––––––––––––
3. Karuizawa 17 år 40%
4. Bunnahabhain 12 år 46,3%
5. Bruichladdich Organic 2003 46%

VM-
provning XXII: Borås 21/10
1. Laphroaig Quarter Cask 48%%
2. Lagavulin 16 år 43%
––––––––––––––––––––––––––––––––
3.
Penderyn Peated 46%
4. Glen Scotia 1999 peated #518 45%
5. Glencadam 10 år 46%
frågan är VARFÖR? Ny-whiskyn är för ung, har inget att säga, ingen berättelse att komma med, inget liv att redovisa. Organic från 2003 är fullständigt konturlös, bara söt, var är frukten? Whiskyn är förmodligen intressant, fast bara i labbet, en bekräftande ryggdunk att destillatet är på rätt väg men inget någon annan behöver dricka.
Med de båda kändisarna ur spel blev kampen om den andra semifinalplatsen en udda uppgörelse mellan två utdöda destillatörer. Starkast stod länge Karuizawa, en gammal estrig 17-åring som fått dispens för att få med ytterligare en japan (regelverket säger max 16 år). Men Rosebank knappade in med fler silver-röster. Här har vi ett av Skottlands bästa destillat som sorgligt nog stängdes ner 1993. Dagens 12-åring är alltså rejält överårig, vilket märks, whiskyn dalar och är hastigt på väg mot den eviga vilan, nosen är bortdomnad men munnen lever än. Komplext aromatisk med bubblande champagne-frukt, finishen är eteriskt spännande och savaräng-savande. Båda stannade på samma poäng så expertens utslagsröst fick avgöra, Aflodals silverbläcka gick till Rosebank som nu får följa med Yoichi till semifinalen.

Sista kvaltävlingen i Malt-VM var Islay-duellen mellan Lagavulin och Laphroaig. Ett prestigefullt möte med oviss utgång. Segermarginalen var knapp, Laphroaig vann med en rösts övervikt. Jag valde Laggan som är i gammal fin form, tungt medicinal med släpiga mastiga estrar, en klassisk Islay-malt som ingen kommer i närheten av stilmässigt.
Utan chans i sammanhanget var röklösa fastlandsmalten Glencadam samt ungrök från Welsiska Penderyn. Imponerade gjorde rökvarianten från Campbeltown-destilleriet Glen Scotia. Båda är intressanta rökexperiment som står långt ifrån den arketypiska rökmalten. För att ha någon chans i en blindprovning måste man närma sig Islay-stilen, samtidigt är det lika bra att hitta på något eget eftersom veteranerna därute är svårslagna. Den ungrökwhisky som kommer närmast i prestanda är Kilchoman, alltså det nybyggda destilleriet på just Islay.
På gott och ont ska rökwhisky smaka på ett visst sätt, andra varianter har än så länge liten chans. Men vänta bara några år. Nya idéer och smaker lär slå rot. Inom 5-6 år har vi vant oss, kanske kan en icke-Islay skrälla i Malt-VM 2014?

-Henrik Aflodal
VM-general Single Malt World Cup 2010

LÄS om fler VM-deltävlingar!  1-6 | 7-12 | 13-17 | 18-22

 

Publicerad: 12/13/2010
Läs fler krönikor
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com