Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

[AFLODALs KRÖNIKA]
Utbudet av maltwhisky växer okontrollerat. Frågan är när de stora bolagen drar i bromsen. Malten behövs ju framförallt till blended Scotch, själva motorn i skotsk ekonomi. Utvecklingen eldas på av mindre bolag som satsar allt på singelmalt. Whiskyspots chefredaktör Henrik Aflodal spår en konfrontation framöver.
 
Alan McConnochie på Glendronach har valt väg, 100% singelmalt är framtiden.


“Det våras för singelmalten”
 
Gillar du maltwhisky? Du är inte ensam. Vi svenskar är världsledande. Här hemma är var tredje flaska Scotch en maltwhisky, globalt är tolv av tretton flaskor blended. Vilket är tur för oss. Även om mångfalden av singelmaltmärken ökar levereras fortfarande den mesta maltwhiskyn till blending-hus, nio av tio fat slukas av en blend. En blend är överlägsen maltwhiskyn i nästan allt. Den kostar mindre att tillverka. Två tredjedelar av flaskan innehåller grainwhisky kokad i högeffektiva kolonnpannor, grödan är till största delen vete eller majs som kostar mindre än omständligt mältat korn. De många komponenterna i blenden är produktens verkliga styrka. I en värld där allt måste lagras många år på ekfat blir det svårt att möta galopperande efterfrågan. För en 12-årig maltwhisky måste man ju 1999 veta hur mycket som går åt 2011. I en blend är det bara att byta ut en komponent om den tar slut. Volymerna kan från en vecka till en annan växlas upp dramatiskt. Skiljelinjen är smaken. En blend vill vara många till lags. Minsta motståndets lag ger många kunder. Singelmalten är som den är, en många gånger hundraårig livshistoria har skapat en smak som inte går att byta ut. Ofta en smak med stor karaktär. För allt fler är detta avgörande. Smak blir viktigare än prislapp och tillgänglighet. Kicken av att få något unikt och storslaget är minst sagt häftig. Den definierar dig. Maltwhiskyälskaren vill vara unik och spanar ständigt efter nya smaker. Ett avancerat beteende som samtidigt är lite märkligt. För vad är slutmålet, när blir du nöjd? Förmodligen är resan målet. Man kan liksom inte sluta. Att hela tiden prova nytt har blivit en livsstil. Att som våra fäder troget hålla fast vid ett blended-märke livet ut är passé. Den starkaste trenden i whiskyvärlden just nu är så självklar att vi inte tänker på det. Själva fenomenet att snacka och smaka Single Malt Whisky! Utbudet når snart en kritisk massa, hur många sorter kan vi assimilera? Och vi svenskar prövas hårdast. Sverige är skottarnas labb-marknad, här testar man gärna nya produkter och koncept, distributionen via Systembolaget är enkel och publiken är extremt experimentvillig.

Maltwhisky var från början var en ’extension’ till blenden. Ett sätt att lyfta hela whisky-segmentet i prestige och pris genom att addera genuina premium-produkter. Blending-husen har skapat ett monster ingen vill kännas vid. För vad händer om alla plötsligt byter blend mot malt? Att tippa isberget på ända skulle sluta med katastrof. Skotsk whiskyindustrin är uppbyggd kring Scotch, destillerierna ingår i en komplex matris där slutmålet är Johnnie Walker, Chivas Regal, Ballantine’s, Dewar’s. Branschen leker med oerhörda krafter. Singelmaltdrickaren beter sig inte som konsumenter ska göra. Att bara köpa och dricka räcker inte, här snackas vitt och brett, varje kund är en potentiell säljare som passionerat missionerar om maltwhiskyns förträfflighet. Den typiske Grouse-konsumenten tiger still.
Omställningen skulle bli smärtsam. Det räcker med att Scotch tappar några procent i försäljning för att utlösa massdöd bland destillerierna. Den väldiga organism Scotch utgör tål inga störningar. Minskar intäkterna stänger man av kranarna. Och om dessa ”svikare” hemfaller åt singelmalt töms förråden hos Glenfiddich, The Glenlivet och The Macallan omedelbart. Branschen skulle implodera och andra dryckesslag ta över. Vi har redan fått en föraning av katastrofen. När spanska ungdomar 2003 bestämde sig för att komplettera Ballantine’s med singelmalten Cardhu i sina överfulla cola-glas fick Diageo panik. Man drog kvick på sig blending-byxorna och drygade ut singeln med annan malt utan att produkten bytte namn. William Grant tände till och tvingade via branschorganet Scotch Whisky Association jätten till reträtt. Blandmalten Cardhu drogs tillbaka. Debaclet ledde till en formell begreppsreglering, Single Malt och Blended Scotch kompletterades av Blended Malt.



Intressant är att forna radarparet Single/Blended idag framstår som sina värsta fiender. För de stora bolagen är status quo enda vägen framåt. Det är därför Pernod Ricard pushar The Glenlivet (och till del Aberlour) som varumärke, resten behövs till Chivas. Diageo sprider gracerna på fler genom sin Classic Malts-range, å andra sidan har man hela 28 (!) maltdestillerier i familjen. Och med 100 blended-märken på repertoaren är det förståeligt att bolaget varken kan eller vill sätta fler singlar på marknaden. Ändå är trenden stark och tydlig. Vi har aldrig haft mer att välja på i singelmaltväg. Förklaringen är enkel och beror på de stora bolagen. När maskineriet kring blended skärps görs produktionsenheter överflödiga. Destillerier knoppas av, smulorna från de rikas bord plockas upp av småskuttar. Här blir affärsfokus ’Single Malt Whisky’ fullt ut. Små varumärken börjar spira, i bjär kontrast till elefanternas restriktiva återhållsamma strategi. Och så länge inte helheten i branschen hotas strukturellt fortgår processen. Singelmaltscenen håller nämligen på att förvandlas till en regelrätt marknad. Varumärkena förses med marknadsföringsbudgetar. Reklam för maltwhisky dyker upp i TV-rutan. En underhållningsindustri av infotainment-karaktär har uppstått där jag är en viktig del med olika whiskyevents och provningar. Och självklart skriverier, på webben och på papper. Sverige har två olika whiskytidningar (!), internationellt finns två till. Intresset för maltwhisky växer dramatiskt och producenterna hänger självklart på.
Krafterna samverkar, just nu kokar marknaden. Nya varumärken utmanar de etablerade som kontrolleras av de stora whiskyhusen. Än så länge finns plats för alla, maltwhiskyn uppvisar tvåsiffriga tillväxttal medan blended står stilla. Konkurrensen gör att nykomlingar tvingas satsa mer och ta större risker vilket lär resultera i misslyckanden. Destillerierna överlever förstås, med nya ägare och nytt kapital. Någonstans framöver väntar ett vägskäl där de stora måste välja. När pengarna på allvar blir intressanta tvingas man skifta strategi eller kasta in handduken. Kan den nya singelmaltmarknaden skapa en komet som kan irritera storbolagen. Eller kommer Diageo/Pernod likt Microsoft försöka kontrollera hela marknaden? Motsättningen finns där, samma bolag kan knappast lyckas fullt ut på både singel- och blended-scenen. Glenmorangie har valt sida och ägnar sig bara åt singelmalt med Ardbeg som side-kick. Förklaringen är ägaren Louis Vuitton, modehuset andras lyx och däri ryms icke något så simpelt som en blend. I september 2008 gjorde man sig dessutom av med Speyside-malten Glen Moray till en annan fransman, La Martiniquaise. Japanskägda Bowmore fokuserar också på maltwhisky med Auchentoshan och Glen Garioch i portföljen. Resten har annars helgarderat med en fot i varje läger. Malt-ettan Glenfiddich tillhör med Grant’s toppskiktet även inom blended. Amerikanske Jim Beam delar sin uppmärksamhet mellan Teacher’s och Laphroaig. Sverige-favoriten Famous Grouse från Edrington äger också prestige-malten The Macallan och allt populärare Highland Park. Så har man också gjort sig av med barlast. I april 2003 dumpades Glengoyne inklusive Lang’s Supreme hos forne whiskymäklaren Ian Macleod, därefter släpptes Bunnahabhain och blenden Black Bottle iväg till Trinidad-baserade romtillverkaren Angostura. Det är dessa avknoppningar som håller på att transformera maltsegmentet till en regelrätt marknad. Varje avyttring ger mycket cash som satsas på att utveckla kvarvarande märken men skapar samtidigt en bredare och mer konkurrensutsatt maltmarknad. Mest aktiv har franska snabbväxaren Pernod varit. Vid förvärvet av Chivas-gruppen 2002 knoppades miniatyrfabriken Edradour av till oberoende buteljeraren Signatory. I april 2004 såldes Benriach för 5 miljoner pund till sydafrikanska affärsmän, som kom tillbaka i september 2008 och köpte Glendronach. I april 2006 släpptes Italien-favoriten Glen Grant till Campari av konkurrensskäl efter uppköpet av Allied Distillers. Efter ett förvärv följer offensiv försäljning. När Pernod aggressivt kränger Ballantine’s för att betala tillbaka lånade pengar bjuder det lilla destilleriet utan starkt varumärke på en ständig ström av olika tappningar för att få igång kassaflödet. Benriach förnyar sig ständigt i likhet med Bruichladdich som köptes av buteljeraren Murray McDavid strax före jul 2000. På köpet fick man 5000 fat som kreativt utnyttjas i otaliga utgåvor.
Diageo är mer återhållsam, firman har god kontroll på sina tillgångar. För några år sedan uppskattades det framtida maltwhiskybehovet öka med 20 miljoner liter. Hälften tillgodoses genom utökad kapacitet hos befintliga fabriker, resten ska nybyggda Roseisle, invigt i februari 2009, stå för. Alltså ingen risk att jätten lägger ner eller avyttrar befintliga maltdestillerier. Enda lilleputten i samlingen är Royal Lochnagar som dels lever på turism tack vare närheten till drottningens sommarhus Balmoral Castle, dels används som utbildningsanläggning för säljpersonal. Nedlagda Bladnoch nära engelska gränsen gavs nytt liv 1999 av fastighetsklipparen Raymond Armstrong efter en segsliten dispyt med Diageo som ansåg att whiskymakaren skulle få vila i frid. 1993 lades också Balmenach i träda för att fyra år senare säljas till Inver House, utan whiskylager. Benromach är också ett fd Diageo-destilleri, övergivet och fullständigt utrymt 1983. Whiskyhandlaren Gordon & MacPhail fyllde skalet med helt ny utrustning inför omstarten i oktober 1998. Diageo gillar inte att andra gör whisky i deras avlagda fabriker. Instinktivt inser de att maltwhiskysatsningar inte främjar branschens utveckling. Den som har mest att förlora på en omställning till singelmalt är den som är störst, enda vägen framåt är blended.
Till och med på branschens bakgård nästlar sig singelmalten in. London-firman Angus Dundee lever på att legotillverka billiga blends till udda marknader. Basen för verksamheten är sedan 2000 Tomintoul i skotska högländerna, 2003 kompletterat av Glencadam. Båda nyväckta singelmalter. Alla vill verkligen vara med i maltsvängen, doldisen Tomatin med japanska ägare, vars fokus varit budget-blends i fjärran östern, drar nu på med sin singelmalt. Eller Inver House, grainwhiskyfabrikör på 1960-talet, som la om affärsstrategi och 1989 förvärvade Knockdhu vars singelmalt sedan 2000 går under namnet An Cnoc. 1992 följde Speyburn, storsäljare här i Sverige. Firmans flaggskeppsmalt är annars Pulteney och nummer två heter Balblair, som 2007 blev konässörmalt i nya spektakulära flaskor.
Alla är inte nykomlingar. De verkliga veteranerna i singelmaltbranschen är Skottlands två sista destillerier som fortfarande drivs av grundarfamiljerna. Redan 1973 öppnade George Grant ett besökcentrum för att ta emot tillresande fans till Glenfarclas. Och i Campbeltown jobbar Mitchells Springbank i det tysta, nästan knäckt i början av 1990-talet men nu välmående. Två trotjänare som lite oförtjänt håller på att drunkna i mängden.
Somliga ger upp sin singelmaltbana. Att pusha singlar parallellt med blended är uppenbarligen inte lätt. 2003 lanserade Dewar sina maltfabriker som singelmalter, den enda som överlevt är husmalten Aberfeldy dit Dewar-fans lockas för att få höra storyn kring blenden. Officiella tappningar från Craigellachie, Royal Brackla och Aultmore har inte setts till sedan 2007.

Hur mycket whisky finns tillgängligt för singelmaltbruk? Skottarna är inte dumma, majoriteten fat ska framgent användas till Scotch. Planen ligger fast, allt är uttänkt i tioårsplaner. Så var det svenskarna då, som inte dricker som folk gör mest. En tredjedel maltwhisky!? Tänk om världen apar efter oss. Inte otänkbart när man tittar på hur maltmakarna agerar däröver. Idag är faktiskt över två tredjedelar av Skottlands destillerier ute och kränger sin malt mer eller mindre aktivt. För tio år sedan var knappt hälften på banan med egen etikett. Ändå är skillnaden monumental. Då räckte det med en standardtappning och möjligen någon enstaka äldre version. Något att bjuda på när man fick besök på destilleriet. Idag haglar det av utgåvor, inte ens de stora drakarna kan stå emot utan kryddar spelplanen med specialutgåvor. För tjugo år sedan fanns inte mycket att välja på utanför Skottland. Visserligen buteljerade 50-talet fabriker sin whisky men flaskorna fick liten spridning. Det var då maltwhiskyvågen rullade igång påhejad av Diageos Classic Malts. I början av 1980-talet tog föregångaren Distillers Company Limited (DCL) fram en malt-kollektion kallad Ascot Case. Lådan var ett svar på Macallans försäljningssuccé i England som inleddes 1980. Däri låg sex flaskor, förutom lågländaren Rosebank även Talisker, Lagavulin och Linkwood, plus blandmalterna Glenleven och Strathconan. När stout-jätten Guinness erövrade DCL 1985-86 rensades maltlådan upp. Glenkinchie puttade ut Rosebank, Linkwood ”räddades” tillbaka till blended Scotch. Inte förrän 1991 tog tanken på regionala malter form, idén att whisky från olika regioner likt vin smakar olika basunerades ut, ett minst sagt haltande påstående som då passerade utan anmärkning. Cragganmore axlade Linkwoods Speyside-mantel, Dalwhinnie och Oban fyllde ut Highland-kategorin. Plinten med de sex singlarna hamnade bakom var och varannan bar runt om i Europa. Det var snarare barägarna som av personligt intresse krävde att få tillgång till malterna än gåpåiga Johnnie Walker-säljare. Proppen gick ur kring år 2000 då antalet aspiranter på maltwhiskyscenen exploderade.
Av Skottlands 95 maltdestillerier har nu drygt 25 huvudfokus på singelmalt. Leveranser till blending-husen finns där i bakgrunden som backup men huvudakten är att sälja spriten oblandad. Bara en handfull har råd att sätta av nästan allt de producerar till framtida maltwhiskyförsäljning. Tempot skruvas upp av satellit-destillerierna. Alltså avknoppade fabriker som plötsligt blivit ensamma med ny ägare som satsar allt på ett kort. Att hålla koll på totalutbudet går inte längre. Inte ens jag som provar ett upp till ett halvt tusen whiskies per år hinner med allt. De närmaste åren kommer vi till ett avgörande. Biljardindustrin tvingas till ett vägval. Antingen begränsa och ransonera maltfloden eller byta fot. Girighet brukar dock segra, säkert vill man sälja mer av allt. Men kan singelmalt och blended växa sida vid sida? Blickarna vänds utåt mot nya jungfrumarknader. 10-miljonersbjässen Roseisle laddar för en explosion i Kina och Indien. Samtidigt börjar Sydamerika röra på sig. Vi får hoppas att de lyckas, om blended-tåget tvingas bromsa in ryker maltmångfalden. Förmodligen får vi se en uppdelning. Färre men starkare ”singelmalter” som överger blending-sidan och större mer industriella ”blending-malter” som aldrig hamnar i egen butelj. Skotsk whisky står inför en nyordning.

Även publicerad i WHISKY & BOURBON magasin #6.
 
Publicerad: 5/7/2011
Läs fler krönikor
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com