Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!


 
[AFLODALs KRÖNIKA] 2013 års Special Releases från Diageo håller världsklass, precis som vi vant oss vid de senaste åren. Visserligen börjar legenderna Port Ellen och Brora tackla av. Men det gör inget, äldsten Lagavulin 37 år är magnifik, likaså Talisker. Och du måste bara smaka på Convalmore och Dufftown. Fast vad hände med prissättningen? Jo, pavorna vänder sig till rikt folk.
 
“Diageo säljer sig dyrt”
 
Lagavulin insvept i regnskyar

 
ÅRETS WHISKYHÄNDELSE är Diageos Special Releases. Master Blender Maureen Robinson med team har skummat lagerhusen hos 28 maltdestillerier i jakten på underverk. De senaste åren har det varit riktigt bra, whisky på 90 poäng och därutöver. 2010 var mediokert, året innan hade enstaka stjärnor. Återkomsten till estraderna såg vi 2011 då de fem gamlingarna samlade 90-93 poäng. Och det är just gammel-whiskyn som visar klass. Ynglingarna är felkonstruerade. Vem vill ha en rökfri Caol Ila? Destillatet behöver röken för att balansera all energi. 2007 och 2009 års ung-släpp byggde berg av fruktsyra och krydda. Årets ’unpeated style’ (tillägnad Billy Stitchell som tjänstgjort 50 år på destilleriet) har inte mycket att berätta. Nu 10-14 år vilket avlägsnat fruktdimensionen, sopren sötma räddas av kryddutbrott mot slutet och faktiskt rökspår i svansen. Eller den onödiga nostalgitrippen Lagavulin 12 år. Innan ’laggan’ tog klivet in i Classic Malts som 16-åring var den ju 12. Moderna tolvan är alltid spretig och ostrukturerad med ett snitt på 82-85 poäng. Lagavulins nykok är brutalt likt universums födelse Big Bang. Årets släpp är ett lågvattenmärke på 80 poäng. Trots mogen ålder uppför sig whiskyn som ungsprit. Sötsimmig dum käft med stickande brandrök, rent av spritig nervattnad. Räddas som vanligt av röken i eftersmaken som driver undan den belägrande sötman. Tänk hur mycket bättre cask-versionen skulle vara som 15-åring? Kommer inte att hända, traditionens makt är för stor.

Till ungdomarna får vi i år räkna två 21-åringar. Cardhu är Johnnie Walkers besöksdestilleri och firmans första singelmalt lanserad redan 1961 (tre år före världsettan Glenfiddichs premiär). 12-åringen är modern klassiker älskad världen över för sin frejdiga maltmun i äpplig stil som ändar i söt vanilj och krämig ek. Aldrig någonsin på svenska butikshyllor. Säga vad man vill om Systembolaget men någon vidare koll har de inte. Att inte lagerföra en av världens största singelmalter måste betraktas som djupt odemokratiskt, att whiskyn dessutom är en pärla (i sina bästa stunder värd 89 poäng) gör brottet desto allvarligare. Cardhus andra inpass i Special Releases är trots åldern blekare än förlagan. Maltigt ren smak med syrlig resning, en pigg men smart gom helt utan ålderskramp. Banal kolasnok och tam billig exit landar dock betyget på 87 poäng.
Något helt annat är västkustmalten Oban med briljant driv i munnen enkelvattnad. Fyllig entré med kraftig sötma och lagom syra, en bit in fetare med ek och rökpustar. Lång sötmastig böljande finish, olivoljig med eucalyptuskvistar. Den pavan ska du ha (92 poäng), synd bara att inga flaskor kommer till Sverige… Sedan kan man ju undra om 225 pund för en 21-åring är rimligt? I relation till gamlingarna är det helt rätt. Special Releases har nämligen (äntligen) upptäckt sitt rätta värde. Till förtret för samlare som får svårt att casha in på kortsiktiga värdeökningar. När man för några år sedan betalade 150 pund för Port Ellen måste du i år hosta upp 1500! Där ligger marknadsvärdet. Vill man uppleva whiskyhistoria kostar det. Målgruppen är också annorlunda. Det är inte nördar som du och jag utan ”vanligt” folk på jakt efter exklusiva gåvor som ska köpa. Man säljer inte längre på smak utan värdet i sig ska attrahera. Därför hoppade Diageo över lanseringsprovningar världen över. Istället ställde man till med party på The National Theatre i London. Jag var där som ende journalist från Skandinavien. Upplägget förvånade, istället för en regelrätt provning vid sittande bord stod representanter från destillerierna uppradade längs väggarna som på en mässa. Vi var väl några hundra deltagare, snacka om whiskymingel. Det var bara att knalla fram Lagavulins chef Georgie Crawford och hämta en skvätt av 37-åringen som går loss på nära 19 000 kr på Systembolaget! Jag var där två gånger, andra mer oblyga gäster varvade flera gånger. Vi snackar värsta cocktail-partyt, nästan overkligt med tanke på whiskyns status, de sista dropparna på jorden. I ena hörnet stod några bord. Där slog jag mig ner för att testa mer metodiskt. Sorlet var öronbedövande och ljudnivån steg i takt med att folket tankade raritetswhisky. Den största upplevelsen för mig var just tidernas äldsta Lagavulin kokad 1976. Käften är så djävla elak. Omöjligt att whiskyn efter 37 års ekbearbetning kan ha behållit sina fenoler!? Gammelestrar excellerar, samtidigt offensiv aggressiv ek och mest fantastiskt, oskyddade storvulna fenoler – överallt rökig! Whiskyn är viril och närvarande överallt,Lagavulins chef Georgie Crawford osannolikt vital i alla delar. En ’lagga’ av närmast episka dimensioner. SOLITÄREN framträder dubbelvattnad med en obeskrivbar komplex fruktröka med oändligt långsamt stigande krydda, följt av dallrande värme i efterspelet där en sötparfymerad nerv bär, fruktkakan vinner för att landa i en underbar torvrök/jod-bassäng. Dussinet flaskor kommer hit. Har du pengarna, köp en av dem. 1976:an kommer att bli en Islay-legend. Kanske den sista på den här nivån (95 poäng) de närmaste 25 åren.

Talisker är stammis i Special Releases, 17de gången gillt. Ofta ruskigt bra, lagerhusen på Skye verkar bågna av kvalitet och förrådet av gamla fat känns outsinligt. Den här 27-åringen är en blivande klassiker. Ruggigt bra smak dubbelvattnad. Långsam komplex käft med kravlande gammelestrar och stigande syra, halvvägs varma kryddor och samtidigt ökande ek samt en släng rök, genialt! Lång lättare renare efterklang, underbart saliverande, liksom pärlande/mousserande. Smaken drar 25 (max)poäng och whiskyn är sannerligen värd sina 4500 kr.
Classic Malts-stjärnorna levererar. Men för nordbor handlar Special Releases om Port Ellen och Brora. Glömda destillerier som ställdes av för 30 år sedan. Port Ellen blommade upp under en kort period. Grundat 1825 höll man igång i drygt hundra år innan pannorna tystnade. Återskapat 1967 på uppdrag av Johnnie Walker med driv i steget som behövde rökwhisky. När Islay året därpå drabbades av torka fick bossarna panik och drog in med röjarrökig malt i fiskebyn Broras 1800-talsfabrik. Nybyggda betongklossen stampade på med vanliga medelrökiga receptet. 1972 revs Caol Ila på Islay och ersattes av en ny betongkloss som tredubblade kapaciteten. När försäljningen av blended försvagas på 1980-talet är det god natt för både Brora och Port Ellen som stängs. Ingen var särskilt bemärkt, blending-malter utan eget rykte. Att framförallt PE skulle blomma ut bortom 20-årsstrecket och transformeras till Islay finaste gammelrökmalt kom som en chock för alla. Den var som bäst efter 22-24 år, sedan kom en dipp bortåt 30 år. Men så sparkade malten till 2011 med en 32-åring på 93 poäng. Med Port Ellen känns varje år som det sista. 2013 års version är riktigt bra men med all rätt en smula trött. Whiskyn dras med passiv rökdimension och rörig nos. Drick ovattnad – rik fruktrökig käft, citronkräm möter jodartad lägereld, smörig mjuk chokladkaka faller in, massor av ek lugnar samtidigt som torvrök kvittrar osäkert, lite citronkaramell försöker bryta igenom. 34-årig ek sänker munnen mot slutet, eken sväljer legenden. Mirakel krävs av blender-teamet om de ska kunna lyfta PE till fornstora höjder de år som är kvar. Vi saknar den intelligenta röken och kryddlarmet från förr. Slanta upp 15 lakan så får du en distingerad raritet vilket måste vara värt något i sig.

Jag håller Brora högre i år. På något sätt blir BR bättre och bättre, förr ofokuserad, nu i full kontroll. Visst suger eken tungt i eftersmaken men räddas av varm krydda och gammelestrig sötma. Smaken brakar på energiskt vid 49,9%, fyllig och mastigt söt, lagom rökig med mäktig chili-ek mot slutet. Fast jag föredrar nog den vattnade smaken som är mer avancerad. Lång och mer lågmäld där gammelestrar a la marmelad växer, halvvägs slår tung ek ner med kakig sordin, mot slutet visslande saltstänk och lägereldsvibbar. En ärlig whisky som öppenhjärtigt exponerar alla 35 ekår vilket inger respekt. Dessutom ”billig” med ett riktpris på bara 750 pund. Hade ett långt samtal med Maureen Robinson i London om kvaliteten och tillgången på whisky från de båda legendarerna. För två år sedan spreds ett rykte om Broras hädanfärd och att Port Ellen såg slutet inom några år. Det blev inte så. Inte ens Robinson vet när det tar slut.
Diageos Master Blender Maureen Robinson– Varje år tar vi in prover från lagerhusen och gör en bedömning av läget. Vi har tillräckligt många fat kvar av både Port Ellen och Brora men det handlar om att kunna hålla kvaliteten i topp. Och då verkar Brora ha mer kvar att ge.
Så även om det finns PE-fat kvar i lager framöver lär Maureen Robinson stoppa utgivningen när whiskyn möter ek-graven. Tack för det. Bättre att ta tuffa beslut än att solka ner en mästerlig åldersman för snöd vinnings skull. Men det som fascinerar mest är att Brora kommit upp i 35 år (PE 34 år) och fortfarande balanserar på rätt sida om ekavgrundens rand.
Årets häftigaste smakupplevelse kommer från en annan utdöd whiskymakare. Convalmore ligger vägg i vägg med Balvenie i lilla staden Dufftown på Speyside. Fabriken har aldrig varit något annat än en blending-malt och smälldes upp under whisky-boomen på 1890-talet. Det var whiskybaronen James Buchanan som tog med stället in i storbolaget DCL (dagens Diageo) som la ner 1985. Sedan 1990 lagras Glenfiddich här. Detta är kvällens favorit för Sukhinder Singh från The Whisky Exchange (världens mest framgångsrika nätwhiskyhandlare). Jag förstår honom, whiskyn är frejdigt skojfrisk. Luktar gammalt surt läder nyöppnad, skarp citronjosodör och mineraler direkt ur flaskan. Smaken överraskar, efter 36 år snackar vi godis-rally typ sega råttor! Grönt äppelskal friskar i ovanpå gammalt läder, lätt kryddvarm exit. Dubbelvattnad lång käftsmäll med aggressiv syra, mitt i chokladkakig med kryddboostexit. Kryddor river länge i eftersmaken ihop med chokladkaka, syrlig småcitrus kommer ut efterhand. Skitkul utgåva för knappa 5000 kr. En av tre limiterade utgåvor från destilleriet med potential att stiga i värde. Bara 6 pavor till Sverige.

Kvällens stora skräll är en annan av Dufftowns malter med namn efter själva staden. Dussinmalten Dufftown byggdes i samma veva som Convalmore och slukades 1933 av Arthur Bell & Sons. Whiskykvaliteten förflackades under 1980-talet när Bell’s var nere i diket kvalitetsmässigt. Ingen kan förvänta sig stordåd av denna trista malt därför blir effekten desto större. Alla förståsigpåare nickar instämmande under eftersnacket när jag prisar pavan. Efter 28 år bjuds en energirik och stor käft med perfekt regi där sötman parerar ekutfallen. Som allra bäst dubbelvattnad. Kryddan briserar i munnen, stor aggressiv resning med simmig sötma, bitig småcitrus och rivig krydda! Därpå bromsar eken in i en pulserande lång mäktig eftersmak, aromatiskt vibrerande på sötsvällande marmelad-bas. Vilken nerv, värmer i evighet. Total samsyn mellan sötma-syra-ek som saknar motstycke, exempellöst! De 24 flaskorna för måttliga 2399 kr borde gå som smör i solsken. Fast ingen kommer att våga köpa med tanke på ryktet. Förutom det dubbla dussin som läser den här texten. Lova att spilla upp en skvätt och höja en skål för bjässen Diageo som gör allt detta underbara tillgängligt. Själv skålar jag för Mrs Robinson som träffar mitt i prick igen. Slàinte, Maureen!


Aflodal Recenserar

Lagavulin 37 år 1976 51,0% “Special Rel 2013”
Dest 1976 | But 2013, Diageo | refill am/eur oak
95/100p
SOLITÄR
Käften är så djävla elak. Omöjligt att whiskyn efter 37 års ekbearbetning kan ha behållit sina fenoler!? Men det är inte därför den äldsta Lagavulin någonsin får 95 poäng. Whiskyn är viril och närvarande överallt, osannolikt vital i alla delar. Gammelestrar excellerar, samtidigt offensiv aggressiv ek och mest fantastsikt, oskyddade storvulna fenoler – överallt rökig! Häng med på tidernas smakresa med Lagavulin: Vid faststyrka storslagen smak av tropisk frukt med häftig torvrök som tappas ner i lägereld och kreosot/sälta. Slingrande allvarlig finish. Man ryser av välbehag, en så sinnessjuk smakprofil. Lite vatten stegrar ursinnet, käften tänder till, häftigt argsint med brandrök som kör över estrarna. Hetta hamrar envist i eftersmaken där frukten en bit in räddar scenen innan tung jod kommer farande. Oförsonligt. Världsartisten presenteras dubbelvattnad med en obeskrivbar komplex fruktröka med oändligt långsamt stigande krydda, följt av dallrande värme i efterspelet där en sötparfymerad nerv bär, fruktkakan vinner för att landa i en underbar torvrök/jod-bassäng. Och trots pådraget i munnen serveras en modest fint balanserad nos. Sötaktig med rök/buljong i fonden, på djupet cigarr/tobak och småcitrus centralt. Lättas upp med vatten, blir parfymig och oljig med lemon curd. Mer vatten friställer äntligen röken, bolmande torvrök, under citronkaramell. För knappa 19 000 SEK får du en Lagavulin av närmast episka dimensioner, dessutom tidernas äldsta utgåva. Drabbande whiskykonst.

Islay | Malt | Pris €€€€ | 1868 flaskor | A23 S24 E24 K24

Talisker 27 år 1985 56,1% 94/100p
Brora 35 år 1977 49,9% 93/100p
Singleton of Dufftown 28 år 1985 52,3% 93/100p
Oban 21 år 58,5% 92/100p
Port Ellen 34 år 1972 55,0% “13th Annual Rel” 91/100p
Convalmore 36 år 1977 58,0% 91/100p
Cardhu 21 år 1991 54,2% 87/100p
Caol Ila unpeated 59,6% “Stitchell Reserve” 82/100p
Lagavulin 12 år 55,1% “12th Annual Rel” 80/100p

Recensioner av Diageos Special Releases finns på www.aflodal.com
 

Publicerad: 12/4/2013
Läs fler krönikor
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com