Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

[KRÖNIKA] Henrik Aflodal är
chefredaktör för nyhetssajten
Whiskyspot.com och är barnsligt
förtjust i rökig maltwhisky.
 
Frågan är om det går att göra bra
rökmalt på fastlandet. Varför har ön
Islay monopol på röksmakande whisky
och är den verkligen så överlägsen
som fansen påstår?

 

Rökig fastlandsmalt?
 
Gillar du rökig whisky? Lite irriterad över att det finns så lite att välja på? Lugn, i framtiden får öarna sällskap av rökig fastlandswhisky. Legendariska Laphroaig-basen Iain Henderson som gick i pension häromåret tog över pannorna vid Edradour Distillery i Scottish Midlands (som köptes loss från Pernod Ricard av buteljeraren Signatory). Där makar han tio veckor om året en ordentligt torvrökt maltwhisky. Det mältade kornet röks till 50 ppm (parts per million) fenoler, vilket är jämförbart med Ardbeg ute på Islay, och mer än både Laphroaig och Lagavulin. Whiskyn som lär komma ut efter 2010 får namnet Ballechin efter ett gårdsdestilleri i Perthshire-trakten som senast destillerade på 1920-talet.

Privatägda Edradour vill naturligtvis göra flera olika varianter på sin maltwhisky eftersom ägaren bara har ett destilleri. Så sker nämligen på flertalet andra privatägda destillerier. Ofta blir det en riktigt rökig variant (avart?) till den balanserade och väl utprovade originalwhiskyn. Springbank i Campbeltown gör sin rökiga Longrow, destillerad två gånger jämfört med Springbank som körs 2,5 gånger i pannan, och makad på mältat korn med en fenolhalt på 58-59 ppm.
Loch Lomond ut mot Western Highland gör sin Inchmurrin, dessutom gör de egen grain-whisky i destilleriet och har släppt världens första ”single blend”, alltså en blend makad på whisky från ett enda destilleri.
Tobermory ute på Isle of Mull röker upp pannorna någon gång per år och lägger undan lite Ledaig. Återuppstartade Bruichladdich på Islay har lämnat sin rökfria version (som gillades av öborna just för att den inte var så gräsligt rökig som allt annat på ön) och röker nye Laddien lätt, men gör också Port Charlotte i Lahproaig-klass.

Även de stora gör rökiga experiment-batcher (i största hemlighet). Rökfria Jura vänstrar med rökigt, vilket avslöjades i deras Superstition. Till och med Speyside-kungen Macallan röker malten ibland, vilket utnyttjas i deras Travel- och Replica-serier. I april 2006 kom Tomintoul med en rökig version kallad Old Ballantruan (efter vattenkällan på kullen tvärsöver River Avon). Två veckor i juni och en vecka i september gör man rysarrökig whisky på malt med ett fenolinnehåll på upp till 60 ppm, mer än Longrow, kvar blir 17-18 ppm när spriten kokats och ännu mindre när whiskyn skördas från faten. Numera privatägda Benriach hittade en del rökwhisky från Chivas-tiden i lagerhusen, framförallt gjord på 1980-talet (84, 86, 89). Uppenbarligen användes det småskaliga golvmälteriet för att göra en rökig blending-maltwhisky billigt, gamla noteringar visar att malten röktes till 28-30 ppm (i paritet med Laphroaig från Islay). En Islay-lik Benriach-malt under namnet Curiositas kom 2004 och året efter den förvånansvärt rökiga 21-åringen Authenticas. I januari 2005 körde man själva sin första rökbatch på malt med 45-50 ppm.
Det rör sig i myllan ovan storstäderna alltså, men i stort kan man säga att Speyside-maffian blivit vid sin läst och inte fuskar med rökig maltwhisky. Fast världsettan Glenfiddich lattjar med återanvända Islay-fat och saluför sedan några år en rökstänkt version av Glenfiddich kallad Caoran. Tidigare chockade de branschen med Balvenie Islay Cask, vilket fick puritanerna att anklaga destilleriet för att sudda ut single malt-begreppet då den egna malten uppenbarligen tagit smak av en annan rökig malt (vilka övergrepp begås då inte i alla sherryfat!).

Rent tekniskt kan man göra rökig whisky var som helst, malten görs ändå centralt i stora mälterier, så det är bara att köpa in rökmalt och sätta igång. Att göra riktigt bra rökwhisky är naturligtvis svårare. Varje destilleri har ett optimalt läge där alla delar i processen samverkar och spottar ut det mest gynnsamma destillatet. Små förändringar sekler igenom har landat spriten där den funkar bäst. Att plötsligt stoppa in en annan malt (läs rökig) i ena änden och få ut samma optimala råwhisky i andra änden funkar inte, fler parametrar måste ändras och det, min käre Watson, fixar man inte på en kafferast. Longrow är en bra rökmalt, men jämfört med Ardbeg nybörjare. Det tar tid att bli bäst, så där ett par hundra år. Fast det är klart, det är kul med variation.

-Henrik Aflodal
Chefredatör Whiskyspot.com

 

Publicerad: 9/20/2006
Läs fler krönikor
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com