Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

       



<< Läs del 1 om Glen Flagler et al


 
Har du smakat Ben Wyvis?
 

Ben Wyvis gömde sig inuti grainjätten Invergordons labyrinter och avlivades 1977.

När Ben Wyvis äntrar salen blir det tyst. Tiden stannar liksom. Borlänge-folket vet att de skriver whisky-historia. Ändäktigt lyfts glasen och folk läppjar koncentrerat. Har du smakat Ben Wyvis kan du dö i frid.

Ben Wyvis är svårast att få tag i av efterkrigstidens dinosaurier bortsett från Peter Mackies Malt Mill inhyst hos Lagavulin mellan 1908 och 1962. Eller möjligen Strathmore, en helmaltwhisky destillerad i kolonnpannor en kort period i slutet av 1950-talet innan omältad säd invaderade receptet och vanlig grain-whisky kördes ut (upphovsmannen George Christie startade senare Speyside Distillery). Ben Wyvis inrymdes 1965 i nya grain-destilleriet Invergordon (grundat 1959). 1963 dubblades kapaciteten i grain-delen med ytterligare två kolonner och 1978 installerades en större Coffey-panna för att producera neutral sprit till vodka- och gin-kunder. Året innan stängdes Ben Wyvis ner. Utrustningen packades ihop men förstördes inte. 2004 köpte Frank McHardy från Springbank pannorna. Frank började i branschen på just Invergordon. Pappan tog jobb som personalchef på destilleriet 1963, sonen blev snart en av 180 anställda. Ben Wyvis fick så en ny chans på Glengyle öppnat i mars 2004. Pannformen har förstås mjukats upp:
– Ben Wyvis-pannan såg ut som en te-kanna, kantig till formen, kopparslagaren Forsyth kurvade till plåten, nu liknar den en normal panna.
Jag är en av få som faktiskt smakat whiskyn, nu dubbla gånger. Är det något att stå efter? I den 27-åriga originalutgåvan lyser den tjuriga energiska spriten igenom, whiskyn är för tunn strukturellt för att klara alla ekår. Bäst är den vanilj-karamelliga nosen a la Ahlgrens Bilar med söta citrustänk. Försmaken av äpple och mandarin tjusar också men störs halvvägs ut av snedtändande spritbeska, eftersmaken orkar inte upp ur startblocken, tyngd av bitter ek. Frank McHardy gjorde rätt i att banka ut de skarpa hörnen i pannorna, hans Glengyle lär slinka ner smidigare. Namnet Ben Wyvis har förresten anor. Originalet verkade från 1879 i Ferintosh på Black Isle i närheten, omdöpt till Ferintosh 1893 när det efter en konkurs köptes av en Belfast-firma, slutligen stängt 1926 av DCL (lagerhusen användes inpå 1980-talet, idag ombyggda till lägenheter).
Invergordon står invid fjorden Cromarty Firth norr om Inverness och är högländernas enda graindestilleri. 1966 byggde bolaget maltdestilleriet Tamnavulin i Glenlivet-dalen, därpå förvärvades Bruichladdich, Tullibardine, Jura och Glenallachie. 1988 tog ledningsgruppen makten och 1990 gavs grainwhiskyn ut som singel (nu tyvärr borta från marknaden). Förstapannan av stål kallad ’analyzer’ följs av en ’rectifier’ helt i koppar, resultatet blir en söt och vänlig grainwhisky, lättarbetad och därmed omtyckt av blenders. 1993 slukades firman av amerikansk-ägda Whyte & Mackay, knutna till Jim Beam, grain-fabriken lockade. 2001 släppte jänkarna greppet och ledningen tog ånyo makten varpå namnet ändrades till Kyndal (firmanamnet Whyte & Mackay återtogs 2003).
Grain-whisky omgärdas av många myter eftersom få personer verkligen smakat drycken. Den mest seglivade är att spriten saknar smak, den kokas ju i samma utrustning som smakfri vodka. Inget är mer felaktigt, ung grain-whisky är bubblande fruktig och påträngande söt. Den andra myten rör åldrandet, grain-whisky har rykte om sig att mogna fortare än maltwhisky och följaktligen dö kvickare. Fel igen, grain-whisky står upp mot ek mycket väl, vilket 36-åriga Duncan Taylor-tappningen av Invergordon bevisar. Frammanad några år efter starten 1965 bjuder den på en halvtorr knäckig nos, med vatten rundare karamellig arom och faktiskt friskare åt citrushållet. Munnen vältrar sig i söt majs och toffee, eftersmaken är lång och ekig, inga ekkrämpor i sikte överhuvudtaget. Briljant balans mellan ek och destillat.

Skottlands sydligaste grain-fabrik är strategiskt placerad nära kusten, här sätts blenden samman och skeppas från djuphavshamnen ut i världen. Av samma skäl sattes Ladyburn upp därinne tre år efter starten för att läggas ner 15 november 1975, blott 9 år senare. Whiskyn lanserades som singel-grain 1995 under namnet ’Black Barrel’ i Frankrike, Spanien och Portugal. Grain-whiskyns rykte bland blenders var inte det bästa förr, nu är den mer konsistent och därtill renare. En tredje kolonn-panna som arbetar i vakuum sattes in i början av 1990-talet.
– Kokpunkten är lägre än i konventionella pannor, vi får mindre sulfur och brödiga aromer, spriten blir mer fruktig, berättar blender Brian Kinsman.
Till Borlänge hade ett 40-årigt fatprov från 1965 hittat. ’Änglarna’ hade skalat ner styrkan till drickvänliga 43,8 procent. Blommig gräsig smak förbyts i pärongodis och klingar ut i violpastill. Doften är blommig åt vingummihållet. En lyckoträff från startperioden, eken känns märkligt fjärran.
 
Grain-komplexet Girvan byggdes i affekt 1963 av familjen Grant. Upprinnelsen till projektet var fult spel från bjässen DCL. När DCL fick nys om att Grant planerade en TV-kampanj för sin snabbväxande Standfast-blend beslöt man att strypa leveranserna av grain-whisky. DCL grundades 1877 för att få kontroll över grainwhiskyproduktionen – ryggraden i succén blended whisky. Och med Cameronbridge, Port Dundas och North British hade man på 1960-talet närapå monopol på grainwhisky. ”Lilla” William Grant tvingades att agera. En gammal ammunitionsfabrik söder om Prestwick gjordes om till destilleri på nio månader. Över 2 miljoner tegelstenar murades, den första spriten pumpades fram på juldagen exakt 76 år efter William Grants första whiskykok på Glenfiddich!

Det sägs att Grants ruvar på ett 30-tal Ladyburn-fat. 2001 släpptes en limiterad dyrgrip om 1200 flaskor från premiär-destilleringen i januari 1964. Året innan kom vår 27-åring från 1973 i en upplaga om 3000 flaskor. Det här är en briljant gammel-malt. Näsans äppel-hallon-tema växer till småcitrus med vatten i glaset, eken stör inte alls.

Girvans jättelika kolonnpannor står utomhus vindpinade av Atlant-vindarna.
Munnen rör sig sofistikerat mellan frukt- och eklager, ju mer vatten desto långsammare och mer ekigt. Ovattnad bjuder eftersmaken på behaglig pomeransbeska, med vatten hallon plus kryddvärme. Bästa malten i kvintetten. Tänk om vi fått en 18-årig Ladyburn i slutet av 1980-talet! Destillatet har mer talang och djup än efterföljaren Kininvie, startat 1990 inuti Glenfiddich/Balvenie-komplexet uppe på Speyside. Kininvie är å andra sidan den perfekta blending-malten, ett rent destillat som mognar rakryggat och enkelt utan att krångla till det.
Att just Ladyburn toppar bland malt-inhouse-grain är ingen tillfällighet. Två år innan destilleribygget lanserade ägaren sin maltwhisky Glenfiddich brett, Ladyburn skulle täcka upp på blending-sidan. Det singelmaltprofilerade bolaget har medvetet sparat bra Ladyburn-fat för framtida singelmaltsläpp. Förhoppningsvis kommer fler släpp framöver.

När provningen är över pustar vi ut. Leenden och blanka ögon vittnar om stundens allvar. Vi har alla varit med om något som aldrig kommer att upprepas. Mytisk whisky för de allra mest initierade, ouppnåeliga smakögonblick få erfar under en livstid. Å andra sidan räcker prislappen för att frammana respekt och vördnad. Båda perspektiven är rätt skrämmande. Att sippa på whisky som knappt en handfull av 5 miljarder människor smakat. Och dessutom göra slut på dricka för 34 000 kr på en kväll. Känslan sitter i.


I Girvan väntar miljontals liter grain-whisky på sin tur i blenden Grant's.

<< Läs del 1 om Glen Flagler et al
 
Publicerad: 3/28/2007
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com