Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


 

Ett vintrigt Glengoyne med bergsknallen Dumgoyne i bakgrunden, på 1700-talet jaktmark för rövaren Rob Roy MacGregor som härjade i trakten.

Malten som bjuder på sig själv

Glengoyne har nära till allt. Storstäderna anas i söder, bergen reser sig norrut. Destilleriet ligger på gränsen mellan Highland och Lowland. Ingen rök syns ens på håll och whiskyn baddas i smutt sherry. Malternas malt siktar framåt med lust och energi.

Perthshire var fordom whisky-Skottlands maktcentrum. I Perth satt storbolagens blenders och komponerade storsäljande blends. Maltwhiskyn kom mestadels från Speyside, men även från trakten. I den lummiga stigningen från Lågländerna till Högländerna dröjer ännu ett par whiskymakare. Glengoyne ligger precis på gränsen mellan landsdelarna, idag singelmalt på frammarsch med ny ägare. Vidare upp mot Perth passeras okända Deanston och köpcentermalten Tullibardine, samt småskaliga Glenturret, hem för blenden Famous Grouse. På randen till kalfjället väntar lilleputt-destilleriet Edradour och Bell’s husdestilleri Blair Athol.
Glengoyne Distillery ligger mitt på Highland-gränsen. Själva whiskyn makas i Högländerna varpå faten rullas över till Lågländerna och lagerhusen där järnvägen förr passerade och tog med sig whiskyn till marknaden. Det här är alltså ett typiskt Scottish Midlands-destilleri! Fram till 1970-talet räknades Glengoyne som ett Lowland-destilleri av branschorganisationen SWA, nu är det Highland. Läget gör stället till ett populärt besöksmål, årligen letar sig 40 000 turister hit på småvägar, timmen bort från storstäderna Glasgow och Edinburgh. Med start våren 2006 tas de emot i ett nytt påkostat besökscentrum inrymt i forna chefsvillan komplett med en lyxig lounge där besökarna kan sträcka ut efter den timslånga rundturen och få sig en dram. Mest spännande är destilleriets ’Sample Room’ med väggarna ”tapetserade” av fatprover tagna ur lagerhusen runtomkring (plus andra destillerier). Besökaren blandar här sin egen blend, en avancerad övning ingen annan erbjuder sina besökare.

Ofta omtalade ’Highland line’ som markerar gränsen till Lågländerna är egentligen en 40 miljoner år gammal vulkanisk sula varur Campsie-bergen reser sig. Därnere står Glengoyne, precis ovanpå förkastningslinjen med mäktiga Dumgoyne Hills i ryggen (synliga ända bort till Glasgow). Bergsfolket passerade förr platsen med boskap på väg mot Tryst-marknaden i Falkirk. I gränslandet mellan skog och högterräng lurade rövare, mest känd är Rob Roy MacGregor, hjälteförklarad av novellisten Sir Walter Scott, senare ikoniserad av Hollywood med Liam Neeson på vita duken. Den jagade Rob Roy ska ha gömt sig i ett träd 300 meter öster om destilleriet, stubben står kvar i åminnelse. Sönerna stal också, den ene hängdes 1754, den andre förvisades. Familjens strategi var kidnappning av boskap följt av utpressning. Lösen för de svarta tåliga djuren benämndes ’Blackmail’, ett uttryck som lever kvar.
Samtida med Rob Roy var lönnbrännarna, minst ett 20-tal i trakten. Här finns nämligen en ymnig vattenkälla, väl dolt från allfartvägen störtar vattnet 16 meter ner i en naturlig damm. Ogenomtränglig grönska skyddar mot insyn, när whiskyn kokades posterades en utkik uppåt sluttningen som genast slog larm om folk annalkades. På de magra fälten runt omkring odlades korn, med tiden lärde sig torparna att tämja sin täppa och bärga större skördar, det som inte åts förvandlades till whisky och inkomstbringande handelsvara. Inte minst hägrade storstaden Glasgow en dagsfärd bort. Whisky som brott med andra ord. Faktiskt kriminaliserades fritt whiskymakande redan 1643 då kontrollmyndigheten Board of Excise inrättades, året efter infördes den första maltskatten. 1707 års union mellan England och Skottland introducerade engelska ’gaugers’, skatteindrivare som jagade lönnbrännare över hela Skottland. Maltskatten höjdes kontinuerligt utan effekt, få pannor registrerades. 1777 fanns bara åtta licensierade whiskymakare, alla i Edinburgh, där uppskattningsvis ytterligare 400 pannor opererade i lönndom. 1784 delades Skottland in i Highlands och Lowlands av den engelska centralmakten, skatten i Lågländerna (och England) sänktes, samtidigt blev det olagligt att föra whisky över gränsen från Högländerna. Mängder av licenser togs ut i Lågländerna och skotsk sprit översvämmade England. Den starka gin-lobbyn tvingade 1786 fram strafftullar och två år senare stoppades handeln helt när en byråkratisk regel krävde tolv månaders förvarning innan export skedde. Stora låglandsdestillerier strandade under den årslånga torkan. Bergsfolken brydde sig föga om pålagorna från söder, business-as-usual var att koka sprit i tysthet och undgå upptäckt. Men myndigheterna gjorde framsteg, 1804 beslagtogs 1222 pannor. Och 1820 konfiskerades 14000 pannor – ändå var varannan klunk whisky i Skottland helt oskattad. Lönnbrännarna slog tillbaka. Smugglare på väg till Glasgow överfölls vid Mugdock-skogen av ’gaugers’ uppbackade av soldater. Bakhållet slog slint, smugglarna lyckades till och med avväpna soldaterna. Även kvinnor engagerade sig i smugglandet, utklädda till lantlollor bar de tennbehållare med whisky under kjolarna fästa vid korsettliknande stag runt midjan.
Vändpunkten kom när Duke of Gordon i överhuset krävde att lagen skulle reformeras, han menade att det måste löna sig att göra sprit i Skottland. I utbyte lovade han och andra landägande ’lairder’ i Högländerna att stötta en legalisering. 1823 års Excise Act sänkte skatten till 2 shillings 3 dimes per gallon för pannor på 40 gallons (180 liter), mindre pannor gavs ingen licens och förklarades fredlösa. Licensavgiften sattes ner från 50 till 10 pund. Samtidigt tilläts whiskylagring i tullfritt upplag. Året efter beviljades 111 licenser, först i raden var George Smiths Drumin Distillery i Glenlivet, 1825 tillkom ytterligare 152. Den illegala verksamheten skingrades effektivt, 1834 hittades bara 692 pannor och 1874 togs blott 6 lönnbrännare på bar gärning.
Höll den nya spriten måttet, var det bra whisky som gjordes? Antagligen både ock. Före 1823 kämpade de få legala destillerierna mot massor av illegal ”skattefri” whisky. Eftersom själva pannan beskattades måste den gå varm, så mycket alkohol som möjligt stånkades fram, naturligtvis sämre än de småskaliga lönnbrännarna som hade tid att köra den enda pannan långsamt och i lugn och ro trolla fram de bästa smakerna. Glengoyne tog inte ut licens förrän 1833, tio år efter lagändringen. Grundaren George Connell byggde invid vattendraget Burnfoot, hans enda lagerhus står kvar än idag och härbärgerar shopen Slainte Mhath. Strax efter starten kollapsar den nya näringen, fram till 1840 går 61 destillerier under och kvarlämnar 169.

Connell kallar sitt destilleri Burnfoot of Dumgoyne, efter vattenkällan och berget. Först 1876 antas namnet Glen Guin (efter floden Guin som mynnar i Loch Lomond). Och 1905 anglifieras stavningen till Glengoyne. Idel naturnamn, ’glen’ är dal, ’guin’ betyder antingen blåshål eller gäss, ’dum’ är fästning. Sammansatt blir Glengoyne ”den blåsiga dalen” eller ”vildgässens dal” och berget Dumgoyne är ”gässens kulle” eller ”den blåsiga befästa kullen”.
1848 kommer järnvägen till Lennoxtown och därifrån dras ett stickspår till Killearn (senare omdöpt till Dumgoyne), från starten flitigt trafikerad av destilleriet. Speyside kopplas upp 15 år senare vilket föder nytt som Cragganmore och underlättar livet för andra som Dailuaine och Macallan.
1876 köps Glengoyne av Lang Brothers för att användas i Lang’s blend. Hugh Lang med söner Gavin, Alexander och William ägde en pub i Glasgows hamnområde Broomielaw. Glasgow var på 1860-talet rikets andra stad och all import och export passerade här. Langs köpte fat för att blanda till sin egen blend och 1861 grundades Lang Brothers Ltd, destilleriköpet femton år senare är en strategisk investering för att försäkra sig om leveranser av maltwhisky. Försäljningen av Scotch har just tagit fart och bra maltwhisky börjar bli en bristvara (90-talet med alla nyetableringar är ännu långt borta). Det stora lyftet kommer på 1870-talet, vinlusen phylloxera ödelade ju de franska vingårdarna 1863 och ett Cognacsdrickande England torrläggs decenniet därpå. För att skydda företaget mot övertagande av de stora whiskyhusen (varav Distillers Company Limited ska bli det största) lierar sig Langs med andra oberoende firmor som Macallan, North British, Highland Distilleries, Robertson & Baxter samt Berry Brothers. Skyddet består i en komplex väv av små aktieposter i varandras bolag. 1965 blir Lang ett helägt dotterbolag till Robertson & Baxter, sedermera uppköpt av Edrington-gruppen som ju framförallt kontrollerar Highland Distillers där Famous Grouse, Macallan och Highland Park ingår. Året efter byggs destilleriet om, från att ha varit ett av Skottlands minsta till dagens trippel med en wash-panna och två spritpannor.

Robbie Hughes är åttonde destillerichef sedan starten 1833 och klev på i oktober 2003.16 april 2003 köps Glengoyne överraskande av Ian Macleod för 8 miljoner pund. Den forne whiskymäklaren som slog in på blending-banan blev slutligen destillatör. Leonard J Russell började 1936 hjälpa blending-husen att balansera sina lager, genom att antingen bli av med överflödiga fat eller lokalisera fat från utomstående destillerier. En verksamhet omgiven av mycken hysch-hysch, säljaren visste aldrig vem köparen var, mäklaren hade tystnadsplikt. På 1950-talet tog affärerna fart ordentligt, sonen Peter J Russell började i firman 1956:
– J&B Rare stack iväg som en raket från 25 000 lådor 1955 till över miljonen på 1960-talet. Justerini & Brooks saknade egna destillerier före samgåendet med Gilbey’s 1963 så de handlade sina ’fillings’ på öppna marknaden. Priset steg konstant och vi tjänade bra som mellanhänder.
Under 1960-talet konsoliderades branschen, idag finns inga jobb för mäklare, de stora företagen byter själva fat med varandra. Peter Russell såg förändringarna komma och köpte 1963 blenden Isle of Skye. Nu har man Lang’s Supreme, kopplad till Glengoyne. Från mäklare till blender och destillatör på 67 år, en häftig resa. Bakgrunden som mäklare gör att firman i egenskap av ’independent bottler’ (med serier som Chieftain’s Choice och As-we-get-it) har tillgång till fat andra bara drömmer om. Macleod har branschens största independent-lager med 70 000 fat från 60 destillerier. Därtill har man årliga filling-kontrakt med 25 destillerier, bland annat flera legendariska singlar inom Diageo (Talisker, Lagavulin). Ingen i ”gärdsgårdsserien” får nywhisky från Diageo, understryker Master Blender Gordon Doctor småleende. Dagens boss är Leonard Russell. Med en Masters-examen i marknadsföring är han företagets varumärkesbyggare:
– Glengoyne ska bli en topp-tio malt globalt, ge oss tio år.

Ångande jäskar.Glengoyne hittar du lättast i Frankrike, Spanien, USA eller Japan. Nyfiket bearbetas Kina som har enorm potential när väl proppen går ur. Glengoyne är annars enda skotte som högbröstat skryter om sin ickerökiga whisky (likt irländarnas envist rökfria retorik). Whiskyn säljs sedan 2005 med tillropet ”The Real Taste of Malt”. Genom att undvika torveldning vid torkningen av malten ges utrymme för subtilare aromer, heter det. Helt korrekt men knappast unikt, så gör merparten av kollegorna uppe på Speyside. Whiskyns rökfria retorik är ett påfund av marknadsnissarna. Mer intressant är att destilleriet fortfarande använder den utdaterade korn-sorten Golden Promise, vilken ger sämre avkastning men rikare smak. Annars är det bara Macallan som håller fast vid Golden Promise (fast Glengoyne använder mer). Stolt konstaterar Glengoyne att man hittills använt bara skotskt korn. Ett viktigt ställningstagande. Visst känns det ihåligt med skotsk whisky gjord på svenskt korn, eller för den delen engelskt? Rimligen borde all singelmalt vara alltigenom skotsk, från råvara över makning till lagring.
5500 fat lagras on-site. Ett av fem nyfyllda fat har tidigare innehållit sherry, resten är återanvänd ek. Sherrytypen är ovanlig, förutom typiska Oloroso blandar man in Palo Cortado, med tillskott av Fino och Amontillado. Faten snickras ihop av tre tunnbinderier i Jerez och lånas ut till olika bodegor, 35% görs på amerikansk ek och 65% på europeisk. Sherryfat á 400 pund är tio gånger dyrare än bourbon-tunnor. I framtiden siktar man på att sälja ett av tre fat som singelmalt (när Leonard Russell lyft in Glengoyne på tioitopp-listan). Två av tio fat (mest refill sherry) låses för egna blenden Lang’s. Ekonomin kräver att mycken whisky går till blends, ungefär hälften av årsproduktionen går till de stora blendinghusen, spriten tappas på tankbil av köpare som Chivas eller Edrington (för Famous Grouse räkning).

10-åriga standardwhiskyn är en bra Midland-malt med båda fötterna på jorden. Ungefär 15% tas från nya sherry-fat, resten återanvänd ek. Söt smaskig gom med uppbyggligt ek-motstånd och halvtorr frisk finish. 17-åriga premium-versionen innehåller 1/4-del 1st fill sherry, resten refill, och är upp till 21 år gammal. Whiskyn bjuder på en underbar fruktgom, ett lekande lätt och långt fruktkalas, oerhört läskande. Efterklangen går i samma stil, befriande ren. Nosen har dock gått och lagt sig. Förra gången jag provade whiskyn i november 2006 var näsan på tårna med livligare äppelcider-aktig avslutning. Men gommen tar alltså ut svängarna mer i dagens version. 21-åriga lyxutgåvan lyfter betydligt högre än förr (1/3-del nysherry och resten refill samt upp till 25 år gammal). Fordom tyst näsa och lagom gom med staplande finish, två decennier på ek stängde ner systemen. 2009 års version har en klassisk tungfotad oloroso-estrig arom, syltigt karamellig. Förvånande lätta skär i gommen, körsbärsmarmeladig i bästa sherry-stil, eken anas i en lång luftig oloroso-klang. Fin åktur i sherryland.
Nya 12-åringen 43% som kommer till Sverige hösten 2010.Minst lyckad i samlingen är 12-åriga cask strength-versionen 100 proof på 57,2% med 1/5-del sherry-ek i mixen, för tre år sedan plockade whiskyn 73 poäng, idag blir det 74 poäng. Doften fungerar inte, förr frän lukt av vått sågspån, numer malkule-unken. Bättre smak, belönande rik citrus-parad överrumplas av något beskbruten avslutning. Inget att dröja vid.
Något helt annat är nya 12-åringen á 43% släppt i Skottland före jul som kommer till Sverige i höst. För första gången vågar Glengoyne släppa ner sherrygarden. En hel del 1st fill bourbonträ används, sherryinslaget har skruvats ner, majoriteten är återanvänd amerikansk och europeisk ek. Whiskyn biter ifrån bra i munnen, börjar beskedligt maltig innan eken lägger på krydda, ett intensivt aromatiskt driv som mot slutet breddas av beska. Istället för 10-åringens rätt enkla efterklang serveras här en sugande mastig finish där maltens öliga sirapsliknande sötma dras fram av konfident ek. En mer utvecklad vuxen standard-malt som ju frustar av maltighet, stridsropet ”The real Taste of Malt” träffar mitt i prick!

 
Publicerad: 2/25/2010
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com