Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


 



Italienarnas älskling
 









Major Grants dotterson Douglas Mackessack och master blender Albert Stephen.

 





Glen Grant är snudd på italienare. 1964 kom milanesen Armando Giovinetti till Skottland, på Glen Grant mötte han major Douglas Mackessack. Herrarna kom bra överens och hotellägare Giovinetti återvände till Italien med 50 lådor Glen Grant. Med bakluckan full av whisky åkte han runt i grannskapet och övertalade restauranger och barer att testa drycken. Ett år senare sålde han 8000 lådor och 1970 hela 60 000 lådor.


Idag går en kvarts miljon lådor till Italien vilket motsvarar 2/3-delar av landets singelmaltkonsumtion, och nästan lika mycket till oss andra. Glen Grant är fyra globalt, efter Glenfiddich, The Glenlivet och The Macallan.
Många Grant. John Grant övertog 1865 Glenfarclas i Ballindalloch, William Grant grundade 1887 Glenfiddich i Dufftown. Enda destilleriet som faktiskt tagit namn efter grundaren föregick de andra, 1840 öppnade advokat James Grant (tillika borgmästare i Elgin) byn Rothes första whiskyfabrik tillsammans med äldre brodern John. Dessförinnan hjälpte bröderna fadern bränna whisky illegalt och 1833 arrenderade de Aberlour. Parallellt med arbetet hemma på gården hade John sålt spannmål i trakten. Det var på hans initiativ bröderna 1839 hyrde mark av Hertigen av Seafield för att öppna eget. Stadiga hus i granit och kalksten sköt upp, väggarna var över halvmetern tjocka, vattnet togs ur Black Burn. Inom några år gjorde J&J Grant dryga 180 000 liter under överinseende av John. James var järnvägsentusiast och faktiskt mer känd i bygden för sitt engagemang i Morayshire Railway. Järnvägslinjen nådde Rothes 1858 och Strathspey 1863, spåren var en förutsättning för att få ut whiskyn från Högländerna. 1865 expanderade Glen Grant för första gången, ytterligare två pannor sattes in. Dubbla ångmaskiner kopplade till en dynamo genererade elektricitet 1883. Destilleriet var den första industrilokalen i norra Skottland som fick elljus.

Bröderna efterträddes 1872 av James Grant (son till James), allmänt kallad Major Grant efter sitt engagemang i Frikåren. Han var ett yrväder till karl. Storfiskare och jägare som drog upp baddare till laxar ur Spey och knäppte ’grouse’ längs fjällsidorna. Han älskade dans och kvinnligt sällskap samt avverkade tre fruar. Första husturn Robina gav honom sju barn, och kort efter hennes frånfälle 1888 gifte änklingen om sig med barnflickan (!) Fanny. Äktenskapet var skevt, dålig stämning drev hälfterna isär. 1900 rymde frun med majorens brorson William Menzies Grant Calder till södra England men spårades upp av en privatdetektiv. 1902 drogs skilsmässan inför domstol där snaskiga detaljer om romansen gjordes offentliga. Fanny beskyllde i sin tur majoren för att på sina ”fisketurer” vänslats med en kvinna benämnd M. Omedelbart efter skilsmässan gifte Grant sålunda om sig med Mary.



Majoren byggde en ståtlig herrgård åt sig själv nära destilleriet och i ravinen bakom anlades en magnifik botanisk trädgård. Femton trädgårdsarbetare skötte parken men efter första världskriget sjangserade området och ogräset tog över. Trädgården restaurerades 1992-96 och är numera öppen för allmänheten. Än idag bjuds VIP-gäster på hala spångar hela vägen upp till majorens kassaskåp, insprängt i klippväggen längst in i ravinen där en flaska Glen Grant gömmer sig. Vatten dras upp ur forsen med hjälp av en kopparhylsa. En kolonial tropisk atmosfär omger platsen, det känns som om major Grant närsomhelst kan dyka upp på spången med celebra gäster i följe.
Storviltsjägaren Grant reste 1894 till Afrika, bland många storslagna troféer hemförde han en övergiven Matabele-pojke. Gossen funnen ’by the wayside’ döptes till Biawa med efternamnet Makalaga (efter provinsen). Familjen strök antagligen med i ett stamkrig. ”Negerpojken” sattes i byskolan och blev med tiden normaliserad skotte med grav Rothes-accent. Städslad som personlig betjänt av Majoren. I testamentet sörjdes för ”Fredag”, som han kallades av lokalbefolkningen åsyftande Robinson Crouses svarte vän. Under resten av livet fick han ett årligt underhåll och gratis boende i sin del av huset, han kunde hämta kol för uppvärmning på destilleriet och åt sina måltider på det lokala hotellet. Afrikanen dog 1972 vid 84 års ålder på Aberlours sjukhus och ligger begraven på Rothes kyrkogård. ’Bye-Way’ (som Biawa fick heta lokalt) gick 1978 igen bland Glenrothes pannor. Pannmannen upplevde en stillsam närvaro, en mörk man med långt ljust hår uppenbarade sig. Pannhusets omkonstruktion hade upprört andevärlden. Några justeringar gjordes under ledning av professor Cedric Wilson, energiflödena återställdes och Biawa gick åter till vila i sin grav.



Tillbaka till affärerna. Majorens hektiska schema tillät inte mycket whiskymakande. Till destillerichef värvades därför 24-årige George Grant (ej släkt) från Linkwood med ett förflutet som lärling på Milton i Keith (nuvarande Strathisla). Med ungdomlig energi och tekniskt kunnande skärpte han produktionsmetoderna. I slutet av 1880-talet gjordes miljonen liter årligen, sex gånger mer än i starten. Glen Grant var en av de första singelmalter som fanns att köpa över hela Skottland kring sekelskiftet 1900. Inspirerad av framgången byggde Major Grant 1897-98 ännu ett destilleri tvärs över Rothes huvudgata, en kopia av originalet kallad Glen Grant no 2. Myndigheterna insisterade på att spriten skulle ledas tillbaka till moderdestilleriet. De dyra dropparna flödade i ett tunt rör över ortsbornas huvuden. En envis legend hävdar att folket under nattliga eskapader stack hål på whiskyröret och begärligt försåg sig. Sant är i alla fall att maltgolven på Glen Grant övergavs och ersattes av tio tryckluftsdrivna trummor (sex meter långa med tre meter i diameter) där malten grodde i ständig rörelse under tio dagar – av samma modell som hos nybyggda Speyburn.
I december 1898 inträffade whisky-kraschen. En av firmans största kunder, blendern och whiskymäklaren Pattison, ställde in betalningarna. Grant orkade hålla igång No 2 till 1901 då pannorna stannade.
Majoren dog 84 år gammal 1931 och överlevde såväl sina fyra söner som tre döttrar (ingen var dock engagerad i rörelsen). Två år före sin död kallade han till sig dottersonen Douglas Mackessack, revisor i Edinburgh. Arvtagaren gjordes till Managing Director (utan lön men med gratis uppehälle) och skolades in av manager James Cumming (som efterträdde George Grant 1898). De första åren reste Mackessack runt i UK och byggde upp ett återförsäljarnät. Volymerna hade fallit tillbaka på grund av whiskykrasch och krig, 1919 gjordes knappa 200 000 liter, men på tio år stegrades utfallet till 680 000 liter. Under andra världskriget låg verksamheten nere, major Mackessack togs till fånga i St-Valéry och fick tillbringa fem år i tyskt fångläger. 1952 gjorde firman gemensam sak med George & J.G. Smiths Glenlivet och 1972 inlemmades Hill, Thomson & Co:s Longmorn (inklusive Benriach). Grundarfamiljerna behöll kontrollen i det nya bolaget The Glenlivet Distillers. Året efter blev Glen Grants fyra pannor sex och 1977 tio. 1978 köptes hela gruppen av kanadensiska Seagram, en oundviklig utveckling som major Mackessack sörjde, 31 januari lämnade den siste Grant Glen Grant. Douglas Mackessack avled i sitt hem i oktober 1987, han blev 84 år precis som sin morfar.
För Seagram var Glen Grant en favoritingrediens i framgångsrika 12-åriga blenden Chivas Regal. Master Blender Albert Stephen noterar:
— Glen Grant ger blenden distinkt karaktär, whiskyn är annorlunda jämfört med de fruktiga estriga Speyside-malterna.
12-årig Glen Grant är fet och krämig med söt citrusfrukt och mastig vanilj.

Utrustningen hos storsäljaren har undan för undan uppdaterats i syfte att lätta upp destillatet och finslipa den lätta ”italienska stilen”. 1986 förstorades till och med pannorna, koleldningen övergavs, indirekt uppvärmning applicerades nu. De stora kylkaren (worm tubs) kopplades ur och moderna kondensorer bars in. Idag processas 300 ton malt i veckan. Malten är i det närmaste rökfri, 1 fenol på en miljon delar! Kvarnen tröskar fram 20% skal, 70% mäld, 10% mjöl. Ur mäskkaret på 65 000 liter tappas en vört med 18%-ig sockerhalt. Maltkrosset badas fyra gånger, temperaturen stegras från 65° över 76° och 85° till 93° C, sista vattnet sparas till nästa batch. Tio träjäskar á 92 000 liter toppas med 260 kilo jäst, jäsningen tar 42-50 timmar. Den utbåtsliknande wash-pannan har ett ”torn” (’tysk hjälm’ säger man själva) som skjuter upp ur kroppen, svanhalsen sitter ovanpå. Pannan rymmer 22 730 liter men laddas med drygt 15 000. Spritpannan ser mer normal ut, svanhalsen har en antydan till bubbla längst ner, volymen är 11 547 liter och laddningen knappa 10 000. Den speciella ’purifiern’ som tar emot alkoholångorna från pannans lyne-arm är en vattenkyld för-kondensor, en cylindrisk låda där de tyngsta alkoholerna kyls av och leds tillbaka in i pannans mage för omkokning, resultatet blir en lättviktig alkohol, delikat till karaktären. 5,8 miljoner sprit á 70% produceras varje år. Ungefär hälften går tillbaka till Chivas för att användas i blenden, resten läggs på hög för att säljas som singelmalt om fem år. Lagerhusen på området rymmer 11 000 fat. Var tionde fat är en sherry hogshead á 250 liter som ger 10-åringen hälsosam färg på kinderna. Än viktigare är 5-åringen som visserligen är blek likt ett vitt vin men tarvar högsta fatkvalitet.
— Vi fyller bourbonfaten max tre gånger under loppet av 15 år och 58 procent av vår new make tappas varje år på nya bourbonfat, en kostsam men nödvändig hantering för en så ung whisky som Glen Grant, menar destillerichef Dennis Malcolm.

Glen Grant är första skotska destilleriet i italiensk ägo. I april 2006 såldes nämligen Glen Grant till Davide Campari för 80 miljoner pund tillsammans med blended-märkena Braemar och Old Smuggler. Efter förvärvet av Allied Domecq lovade Pernod att avyttra några whiskymärken, valet av världstrean Glen Grant gladde EUs konkurrensmyndigheter. Därtill släpptes rökgiganten Laphroaig till Jim Beam och jättesäljande irländska malten Bushmills (såld till Diageo) blev kronan på verket. Och i maj 2009 togs nästa whiskysteg för den italienska bittern när amerikanska bourbonmärket Wild Turkey köptes från Pernod för 581 USD.
Direkt efter övertagandet av Glen Grant i april head-huntades Dennis Malcolm till ny manager. Uppvuxen på Glen Grant som son till en av destilleriarbetarna tog han jobb här 1961 som tunnbindarlärling och blev 1983 chef för både Glen Grant och grannen Caperdonich. Så värvades han i december 1997 av Inver House för att ta hand om deras nyförvärv Balmenach, ett destilleri utan lager vars första sprit rinner ur pannorna i mars påföljande år. Situationen är likartad nu menar Dennis Malcolm:
— När Campari köpte Glen Grant i april 2006 fick de med sig 5 års whisky lager. Sedan dess har vi jobbat dygnet runt alla veckans dagar för att bygga upp lagret.
Och planerna är grandiosa. Från att ha varit mest en italiensk angelägenhet ska nu hela världen Glengrantifieras. Just nu går 350 000 lådor iväg årligen men det är först 2011-12 rejäl expansion kan ske då lagret hunnit ikapp. Och nu har man plats för all ny whisky också. 2008 köptes ytterligare 11 lagerhus i Rothes från Chivas med plats för 60 000 fat. Samma år fick besöksdelen av destilleriet ett lyft för 500 000 pund, inrymt i kuskens hus, fast mycket modernt, naturligtvis i italiensk anda. Storslagna planer på en fördubbling av kapaciteten finns. Åtta nya pannor i en ny hall skulle ge 12 miljoner liter, i klass med Glenfiddich och nya Roseisle.
Glen Grant stora nummer är alltså en 5-årig maltwhisky, i Italien med åldern angiven på etiketten, på andra marknader utan. På destilleriet och hos utvalda specialister i UK kan man köpa 10-åringen. 2004 kom också en cask strength-version, bara till salu på Chivas-gruppens besöksdestillerier. Annars har man hittills låtit Gordon & MacPhail sköta finwhiskyn, från 15 år upp mot 30-årsstrecket, äldsta whiskyn är från 1948. Etiketten är densamma, fast helt grafisk utan färger. Fast nu ökar aktiviteten in-house. 2007 gjorde nye ägaren sin första egna cask strength-buteljering.
— Vi planerar att ge ut äldre whisky samt cask-varianter årligen, berättar Malcolm. 2008 köpte vi tillbaka 71 fat med 15 till 33 år gammal whisky. Vi har också stoppat om Glen Grant i rödvinsfat från Sardinien samt hällt nysprit i desamma.
Kärleken till barndomswhiskyn går inte att ta miste på, Dennis Malcolm talar lyriskt om sitt destillat:
— Det mognar med grace. En tät komplex väv av aromer hämtad från sherryträ. Andra resan i sherryfat ger frukt, nötighet, engelsk fruktkaka och en underbar gräsighet.
Ett intressant steg var 2008 års Cellar Reserve-släpp. En 16-åring från 1992 tappad på flaska utan kylfiltrering vid 46%. Enkelheten personifierad, sötstinn mun blir mer hetlevrad med någon droppe vatten, flygigt lätt eftersmak. Mer av den varan önskas.
Femåringen är annars en smaskig ungwhisky. Enkel och okomplicerad utan mycket ekpåverkan. Ren och konkret maltig design. Gör inte tankefelet att avfärda en whisky på grund av späd ålder. Perfektion kan uppnås i alla åldrar, att sedan en ung whisky smakar mer råvara (malt-jäsning-destillering) än gammal eköverlastad whisky tycker jag är uppfriskande. Faktiskt en väckarklocka i en tid när 10 år är minimiålder för en maltwhisky. Ibland blir all ek för mycket och då känns det befriande att få kasta sig ut i renodlad maltighet. Glen Grant är bästa valet. Än bättre är att whiskyn icke färgas in med karamellfärg vilket påverkar smaken, den är ljus som ett vitt vin. En ärlig singelmalt värd all uppskattning.
 
Publicerad: 5/2/2010
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com