Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 
Fler artiklar om Springbank:
4/11 "Vinflörtande traditionalist"
17/11 "Longrow, Hazelburn, Glengyle"


 

En whiskymakts förfall
 


Det var i Campbeltown bränslet till den nya whiskyn kallad Scotch kokades. Här makades 1800-talets bästa maltwhisky. Idag är stan en whiskykyrkogård, av 30-talet pannor återstår enkom två, stjärnan Springbank och provisoriet Glen Scotia. Vad hände? Och hur smakar dagens whisky?

Whiskyvärldens valutareserv är idag Speyside, där görs nästan all skotsk maltwhisky. Storhetstiden inleddes på 1890-talet under whisky-boomen. Islays tidsålder inföll dessförinnan (Bunnahabhain från 1881-82 var sist ut). Men det var i Campbeltown whiskyn upptäcktes. Kommersiellt alltså. Liksom många andra regioner var Kintyre-halvön ökänd för lönnbränning. Första licensen togs ut 1798 av James Elder, Archibald Galbraith och Matthew Harvey. Det dröjde 25 år innan de fick sällskap. När skatten på whiskymakande sänktes vid lagändringen 1823 svärmade plötsligt Campbeltown med omnejd av legala whiskymakare. På 1830-talet fanns 22 destillerier i staden och 10 till utanför. I stadens naturliga hamn lossade ångbåtar korn och hämtade whisky. Billigt kol bröts i gruvan vid Machrihanish. Innan seklet var över var Campbeltown med sina 1969 invånare Storbritanniens rikaste stad! Här producerades under storhetstiden över nio miljoner liter sprit årligen.
I takt med att destillerierna växte runt om i Skottland uppstod miljöproblem. Särskilt när koncentrationen var så stor som i Campbeltown. 1854 befolkades staden av över 2000 grisar som smaskade på dravet, proteinrik däld som skrapades ur mäskkaret, det hände att oförsiktiga nassar drunknade i ’pot ale’ från pannorna. Campbeltown Distillers Association byggde 1892 en upparbetningsanläggning för avfallet där drav torkades och pressades samman till pellets. ’Light grains’ exporterades med båt till Rotterdam och såldes till tyska armén som hästfoder.

Springbanks historia börjar när låglandsfamiljen Mitchell flyttar till södra Kintyre i mitten av 1700-talet. Ett sekel senare lär sig Archibald Mitchell mälta korn av sin svärfar och börjar destillera, naturligtvis illegalt utan licens. 1825 tar sönerna Hugh och Archibald junior ut licens för Rieclachan Distillery och tre år senare byggs Springbank på samma plats där fadern lönnbränt, fast licensen dröjer till 1837. På samma gata finns också Longrow, Union, Springside och Argyll. Mitchells hade stött på en guldåder. En annan bror, John, köper ut sin kusin och tar över Toberanrigh, syster Mary startar 1834 Drumore Distillery. I takt med att blended whisky föds i mitten av seklet efterfrågas mindre rökig whisky, Springbank är först i Campbeltown att introducera kol i maltugnens torvbrasa. Mot slutet av seklet står blending-husen i kö för att köpa Campbeltown-whisky. Därför bygger William Mitchell utan att tveka Glengyle 1873.
Allt gott varar inte för evigt. Kolet började ta slut och en skiftning i smak mot lättare Speyside-whisky satte käppar i hjulet. Än värre var det amerikanska totalförbudet mot alkohol 1920. Den lilla stadens whiskybossar greps av panik och bjöd under varandra för att slippa skala ner verksamheten. Mitt i priskriget tog somliga genvägar i produktionsprocessen för att korta leveranstiderna. Kvaliteten sjönk och whiskyn fick dåligt rykte. Campbeltown-malt liknades vid ”stinkande fisk” och de stora blending-husen drog öronen åt sig. Korthuset rasade samman på kort tid. Redan 1920 slog Albyn och Kintyre igen, följt av Dalruan 1922, Argyll och Glen Nevis 1923 samt Ardlussa, Campbeltown och Burnside 1924. Traktens största destilleri Hazelburn gick så långt att ursprunget förnekades, i ren desperation meddelades kunderna att man sålde ”Kintyre-whisky”. Inget hjälpte, Hazelburn stannade 1925 tillsammans med Dalintober, Lochruan och Glengyle. 1926 slocknade Springbank, Kinloch och Glenside. Åren därpå Benmore, Lochhead och Glen Scotia. När förbudet hävdes i USA 1934 var Campbeltowns whiskyindustri slagen i spillror, stadens sista destilleri Rieclachan stängdes av Mitchells samma år. Springbank prioriteras och får nytt liv 1935, Glen Scotia haltade igång 1933.

Dagens Campbeltown är en sorglig uppenbarelse. Staden har reducerats till en administrativ centralort med kommunala servicefunktioner. En avfolkningsbygd med drygt 5100 personer dröjer sig kvar, kring sekelskiftet 1900 var de dubbelt så många. Inte ens turister hittar hit, Kintyre ligger långt från de stora turiststråken. Den vindlande slingrande vägen över halvön bjuder på fantastiska vyer och scenerier, böljande gröna kullar. Tragiskt nog har även bönderna tvingats bort, få boskap syns till, gårdarna står övergivna. Till och med fisket har avstannat. Campbeltown infrastruktur krackelerar sakta men säkert. När den amerikanska flygbasen monterades ner 1997 (innehavare av Europas längsta landningsbana när det begav sig), försvann den sista födkroken för lokalbefolkningen. Campbeltown är en spökstad.
Enda ljusglimten är whiskymakandet, det lilla som återstår. Den okuvliga Mitchell-familjen har i 180 år envist trotsat alla trender och outtröttligt fortsatt att maka sin Springbank-whisky. Mer än någon annan i branschen är Mitchells malt-makare, 99 av 100 fat buteljeras som singelmalt, endast några futtiga droppar går till blended Scotch. Det handlar om en medveten överlevnadsstrategi påkommen när branschen krisade i början av 1980-talet. Springbanks whiskymakare David Roy Alan pensionerades 1979, efterträdaren Frank McHardy hann koka lite whisky i november-december året därpå innan destilleriet tystnade. Whiskybranschen kastades in i recession, blending-husen sålde dåligt, åtstramningspaket stängde destillerier över hela landet. Mitchells fick inga ordrar på ’fillings’ och mellan 1981 och 1984 makades ingen whisky alls. 1985 kördes pannorna två månader, året därpå tyst igen. 1986 togs tjuren vid hornen, excentriske ägaren Hedley Wright (Mitchell-ättling i femte generationen) rekryterade oväntat en direktör från stora Long John-koncernen, John McDougall. Under anställningsintervjun förhörde sig John om firmans ekonomistyrning. ”Ekonomistyrning, Mr McDougall? För oss innebär ekonomistyrning att inte spendera pengar.” John antog utmaningen och tog sig an ett finansiellt skakigt Springbank, bokstavligt talat på ruinens brant. Den lilla buteljeringsanläggningen kopplad till oberoende buteljeraren Cadenhead höll företaget vid liv när whiskypannorna stod tysta.
Sommaren 1987 kördes några batcher och från februari 1989 stånkade pannorna fram whisky kontinuerligt några månader per år. Ekonomin sanerades hårdhänt, långsamt rustades de illa medfarna lokalerna. Tillsammans med Hedleys brorson Gordon Wright (utsedd till arvprins) började singelmalten Springbank göras tillgänglig i större utsträckning på Oddbins. Gordon var boren försäljare och öppnade nya marknader i Asien och USA samt Tyskland. När affärerna ljusnade ville paret skala upp produktionen, något Hedley bestämt motsatte sig, aldrig mer skulle firman sätta sig i skuld. Intrigerna tätnade och kulminerade 1996 då John och Gordon hårdhänt sparkades ut ur firman av Hedleys juridiska hejdukar. John öppnade eget som ’independent bottler’ och konsulterande whiskyarkitekt. John är involverad i nybyggen som Islays Kilchoman, Shetlands Blackwood, Fifes Daftmill, kaliforniska Glenkelley och svenska Box i Ådalen. Gordon slog sig ihop med vinkillarna Simon Coughlin och Mark Reynier och startade Murray & McDavid som senare köpte Bruichladdich.

Detta är första episoden i artikelserien om Springbank, läs mer:
4/11 "Vinflörtande traditionalist" om vinfatslagrad Springbank

17/11 "Godingarna Longrow, Hazelburn & Glengyle"
 
Kom på Campbeltown-provning!
Visste du att Henrik Aflodal har en whiskyklubb med egen bar? Nästa barkväll i november är det Campbeltown-tema. Kvällens provning handlar om whiskystaden med fokus på Springbank. Huvudnummer är den fantastiska 18-åringen som ställs mot begåvande Longrow CV och dessutom Kilkerrans ungdestillat från nybyggda Glengyle, en ungtupp som inte uppför sig som den borde. I baren hittar du även Glen Scotia och Hazelburn samt äldre och lyxigare whisky från Longmorn, Macallan och Caol Ila. Och framförallt den mäktiga grainwhiskyn Carsebridge.

• 8 nov Stockholm: The Lobby, Rådmansgatan 46
• 10 nov Göteborg: The Lobby, Avenyn 21 (ingång cigarrbutiken)

Baren öppnar kl 17, provningen kommer igång efter kl 18. Biljett för medlemmar kostar 250 kr, icke-medlemmar betalar 295 kr.
Anmäl din ankomst på www.whiskyclub.ws
“Original Springbank"
Springbanks ordinarie program håller bra klass. Tillblandad på egenkokad whisky från 1989 och framåt. Fast varför blandar man in så mycket sherry? Visst blir whiskyn mer lättsåld men vinet skymmer genialiteten. Legenden frodas fortfarande, destillatet rankas som något av det bästa Skottlands mäktar med. En genomlysning av firmans tappningar får en att tvivla. De stunder whiskyn briljerar är när den hämtas från vanlig bourbon-ek. Pannorna är suveräna, låt spriten tala obehindrat i yngre åldrar, lägg på vin uppåt 18 år och över. Betänk att det snart är dags för den nya 21-åringen, whiskyn folk fordom kunde begå brott för att komma över, så håll ut!

Springbank 10 år 46% (SB ordinarie nr 20410 = 469 kr)
BRA++ 82p  Blir alltid förvånad när jag konfronteras med 10-åringen. Springbanks rykte trycker alltid ner storsäljaren i stövelskaften. Man väntar sig en milstolpe men får en halvmesyr. Aromen är inget att yva sig över, kompetent och balanserad utan åthävor. Energiskt kryddrus i munnen, ändå defensivt kontrollerad, en strömlinjeformad standardprodukt. Och eftersmaken är alltför ren för sitt rykte. Röken kommer liksom inte fram ordentligt någonstans. Blandas på 60% bourbonek och resten sherryfat. Skippa sherryn helt?

Springbank 15 år 46% (SB nr 80450 = 895 kr)
EXC.BRA 86p  Helsherrylagrad klassiker som svajar en del, nu på väg upp igen. Jobbar konstruktivt med all sherry, kryddenergi motar sötman som ändå rasar in mot slutet. Skicklig eftersmak med allt i ett paket, sherryfrukt-ekbeska-kryddvärme. På gång mot fornstora höjder.

Springbank 18 år 46% (SB nr 86633 = 1200 kr)
EXC.BRA+ 92p  Glimrande premium-tappning, dessutom vattningssäker, förlorar inget. Rik fyllig sherrysnok, härlig körsbärssyra. Breddas med vatten, tappar syran och blir skojfriskt Pommac-aktig. Typisk SB-gom med kryddfas bolstrad mot sherryfrukt inklusive rökspektrum mot slutet. Som vanligt balanserat slutackord, sherry och besk ek med värme därunder. Skaffa genast en pava, blir näppeligen bättre än så här.

Springbank 100° Proof 10 år 57% (SB nr 80181 = 775 kr)
EXC.BRA++ 93p  Så här vill vi ha vår Springbank! Plockad från enkom bourbonfat. I nosen rök, godis och pigg frukt. Väldig sötsvullen gom, intagande kryddrally med rök-exit och en frustande sötrökig eftersmak. Vatten exponerar allt allvarligare fenoler, fast aldrig kreosot-artat, istället lägereld/brandrök. Den heliga graal som har allt, medelvägens briljans. Tyvärr på väg att skrotas, ersätts av nye 12-åringen, oförlåtligt opportunistiskt felbeslut.

Springbank 12 år Cask Strength 55%
EXC.BRA 86p  Sherryfatsblandning, 60% nysherry och resten refill. Stockad nos som hyfsas med vatten, sherryn accentueras, samtidigt dras salmiak plus pistage fram, intressant. Bedårande fruktexplosion vid CS, dessvärre alltför ren lam finish. Fetnar med vatten, eken drar fram lakrits, en tung saltsöt upplevelse, dessutom lockas röken ut i finishen. Överlag fet oljig, ingen dans på tiljor. Ack dessa vinfat…

“Glen Scotias comeback"
Glen Scotia är Springbanks olycklige Campbeltown-kollega. Olycklig eftersom whiskyn görs sporadiskt, sedan maj 1998 knallar faktiskt manskapet på Springbank över efter anmodan från ägaren och kör anläggningen. Och gubbarna vet tydligen hur man rattar en whiskyfabrik eftersom den nyutkomna 12-åringen är ren dynamit jämfört med forna snälla 14-åringen värd 79 poäng.

Glen Scotia 12 år 40% (finns ej i Sverige)
BRA++ 84p  Fast det börjar sisådär, oangenäm nos, finkelanstruken sötjolmig nedstucken i aldehyder, ajaj. Munnen är desto listigare, masserad med sherryek vilket märks i refrängen. Väldans fet inledningsvis, krydda och kaffe-ek med klurig örteffekt mot slutet. Bäst är den smygande rök som pyr i den sherry-mulliga eftersmaken, briljant utfört i klassisk Campbeltown-stil. Fast varför inte 46%? Merparten nya whiskysläpp skyr kylfiltrering och med tanke på grannens rykte hade en högre alkoholhalt förmodligen varit smart, haka på istället för att sträva bakåt!

Glen Scotia Heavily Peated 1999-2006 bourbon cask #518 45%
EXC.BRA+ 91p  Scotia kan rök också, den här pavan utmanar Springbanks rökvariant Longrow i sina bästa stunder. Faktiskt chockerande bra rökexperiment! Tål icke vatten dock, strippas och blir naket oljig. Vid 45% utsökt balanserad sötrökig nos med karamellig äpplig charm. Skickligt utlagd smakmatta där rök-sötma-syra-påhittig krydda leker tittut. Underbart fenolig mandelflarn-finish. Vilken begåvning, snälla jobba vidare på detta spår, här finns ett frö till framtida stordåd.

Aflodals 100-poängskala. Max 25 poäng vardera för arom, smak, eftersmak samt helhet/komposition. Under 65 är dålig felproducerad whisky. Upp till ca 85 poäng är bra godkänd whisky. Från 86 till över 90 poäng är riktigt avancerad exceptionellt bra whisky. Över 93-4 poäng dyker SOLITÄRER upp, bland det bästa Aflodal smakat.
CS = cask strength


 

Publicerad: 10/18/2010
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com