Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


 

Vad vore Scotch utan Lowland-whisky?
 









Skottlands sista trippelkok.
Nästan alla lågländare har försvunnit, ändå var det här skotsk whisky fick kraft att växa.

 





Intet är svaret. Låglandsmalten fastnade när skattmasen svepte med håven i begynnelsen. Här på slättlandet kommersialiserades sålunda skotsk whisky. Fast folk drack hellre illegal Highland-whisky som var billigare så lågländarna gav sig på nymodigheten grainwhisky. Pionjären Andrew Usher blandade och gav världen blended whisky. Henrik Aflodal funderar över låglandswhiskyn betydelse för dagens whiskyindustri och fastnar för den ultimata lågländaren, trippelkokade Auchentoshan.


Vi whiskynördar tror att allt kretsar kring singelmalt. Sant är visserligen att i begynnelsen var MALTEN. Men sedan tog historien helt andra vägar. Det är blenden som är vår tids sol. Vad få känner till är att utan Lowland-whisky hade vi inte haft några blends. Den första striden om legal whisky utkämpades nämligen i lågländernas stora städer långt ifrån högländarnas primitiva gårdsdestillerier. Det var här kommersialismen föddes. Så vad vet vi idag om whiskymakarna på slättlandet? Att de trippeldestillerar har man ju hört. Tre gånger genom pannan är rätt för Auchentoshan samt salig avsomnad Rosebank. Sedan kör bevisföringen i diket. Glenkinchie och Bladnoch kör dubbelt. En titt i backspegeln visar att lågländare dubblerade förr också, två pannor var ju billigare än tre, de som ville växa satsade istället på den nya teknologin med kolonn-pannor. Sant är också att en numera ruskig öwhisky som Talisker kvadrupel-destillerade på 1800-talet, trappade ner till tre och landade på dubbla pannor först 1928. Den regionala ”naturlagen” om trippel- respektive dubbeldestillering haltar betänkligt. Faktum är att när Alfred Barnard passerade ’Auchintoshan’ på 1880-talet i sin iver att kartlägga imperiets destillerier informerades han om att det nyrenoverade stället hade två pannor som årligen producerade 190 000 liter (han kom inte in eftersom arbetarna bärgade hö istället för att göra whisky!).
Maltpuritaner muttrar gärna också om att tre körningar ger tunn och skarp sprit, ett klent brännvinsliknande destillat. Fördomsfullt och oerfaret. Vanliga 12-åringen står framför mig. Mest intressant är doften, halvsöt och spirituellt blommig med liten ton av bergamottolja! Ovanligt söt smak, hö försöker men sväljs av frukt, parfymbeska mot slutet. Lång, lätt och sött god eftersmak där mineraler stramar upp och lägger ut mjuk beska. Så långt ifrån spritigt man kan komma.

Auchintoshan Estate har anor från tidigt 1500-tal, familjen Buchanan sålde 1817 mark till John Bulloch som byggde Duntocher Distillery. Fem år senare tog pengarna slut, sonen Archibald övertog konkursboet, körde vidare till 1826 då också han fick gå. Men Duntocher överlevde, 1830 inregistreras aktiebolaget Bulloch & Co Ltd. 1834 döper nya ägarna James & Alexander Filshie om stället till Auchintoshan, bygger ut 1875 och säljer några år därpå till CH Curtis från Greenock, kommersialiseringen av whiskybranschen är i full gång med expansiva och köpglada whiskyhandlare. Destilleriets andra epok får en flygande start som kvävs av whiskykraschen 1898. Kring sekelskiftet sker några snabba ägarbyten innan stället landar hos McLachlans Ltd. Allt tar slut 13-14 mars 1941 då tyska Luftwaffe attackerar Clydebank-varvet, destilleriet hamnar i korselden, lagerhus 1, 2 och 3 träffas och 1 miljon liter whisky förstörs. River Clyde är ett brinnande inferno.
Det dröjer till 1948 innan destilleriet byggs upp igen, nu ändras stavningen till Auchentoshan. Ny ägare 1960 är bryggaren Tennents som i sin tur förvärvas av Bass Charrington några år senare, 1969 följer Eadie Cairns Ltd som först renoverar och sedan bygger ut 1974. I en gammal orderbok från samma år noteras whiskymäklaren Stanley P Morrison för ett köp av 221 sherry butts från 1965 (låter ovanligt smarrigt!), firman återkommer tre år senare och köper whisky för 3,6 miljoner pund. 1984 års köp av hela destilleriet är mer en formalitet, whiskyn äger man ju redan! Affären fullkomnar i alla fall bolagets vision om whisky från samtliga whiskyregioner, i familjen ingår även Bowmore från Islay samt Glen Garioch från Highland. Tio år senare köper japanska Suntory gruppen och 1997 ändras namnet till Morrison Bowmore Distillers Ltd. Att Glasgows sista maltmakare fortfarande lever är inget mindre än ett under.

Historiskt har Lowland-destillerierna alltid kämpat i uppförsbacke. Den första spritskatten infördes av skotska parlamentet 1644 (för att finansiera rojalisternas insats i inbördeskriget). Första licensen tas ut 1690 av Duncan Forbes för Ferintosh Distillery norr om Inverness, hundra år senare producerar fortfarande Ferintosh 2/3-delar av all (officiell) whisky i Skottland! Inte blir det bättre när Brittiska Imperiet grundläggs 1707 och både engelska soldater och byråkrater sänds norrut. Svårast att gömma sig har förstås lågländarna. I Glasgow utbryter eldstrider 1725, uppretade skottar vägrar betala ”maltskatten” och nedkämpas av general Wades trupper, 14 män dödas. 1777 räknas åtta licenser in i hela Skottland, samtidigt verkar uppskattningsvis 400 pannor illegalt bara i Edinburgh, antalet i Högländerna och på öarna går inte att räkna. 1,3 miljoner liter whisky smugglas årligen över gränsen till England. Därför höjs maltskatten successivt följande år, kronan sätter hårt mot hårt. 1781 förbjuds dessutom husbehovsbränning, det uppdagas nämligen att torpare sålt överbliven sprit, nu avkrävs alla licens och skatt. Det stora genombrottet för lågländarna kommer oväntat med 1784 års Wash Act, det jästa ölet (wash) beskattas, samtidigt dras en skarp gräns mot Högländerna där skatten fortfarande kopplas till pannans storlek. Licensansökningar strömmar in från Lågländerna, den dyra licensavgiften på 50 pund sväljs av storleken på destillerierna, mängder med sprit skeppas söderöver, vilket irriterar de engelska gin-destillatörerna. Två år senare kommer därför tillägget Scotch Distillery Act som återkallar wash-reformen och återinför skatt på pannstorlek för hela Skottland, dessutom skattas exporten till England. Lågländarna möter nyordningen med nya flata grunda (stekpanneliknande) pannor som kokar färdigt spriten på minuter istället för timmar. Kvaliteten är undermålig, låglandsmalten avfärdas som odrickbar, skottarna föredrar oskattad Highland-whisky som dessutom är billigare. De stora låglandsdestillatörerna bryr sig inte, export-spriten skall ändå rektifieras i gin-pannor i London. Gin-lobbyn ger sig inte och tvingar 1788 fram Lowland License Act som avkräver skottarna tolv månaders förvarning innan handel inleds i England, en byråkratisk karantän som i praktiken är ett exportförbud, när året är till ända har de stora gått omkull. Samtidigt höjs skatten flera gånger, Napoleonkrigen måste betalas, och når till slut astronomiska nivåer, systemet hotar att haverera. En regeringskommission tillsätts som av den skotske landägaren Duke of Gordon leds in på spåret att faktiskt ta skotsk whisky på allvar och skapa förutsättningar för lönsam företagsamhet, både i Låg- och Högländerna. 1823 års Excise Act gör just detta. Skatt- och licensavgifter sänks radikalt, samma regler gäller för hela Skottland. Hertigens arrendator George Smith i Glen of Livet tar ut en av de första licenserna. Inom ett år följer 110 andra efter. Som mest är 329 licensierade destillerier verksamma i Skottland.

Läget förbättras knappast marknadsmässigt för Lowland-malten. Den kommersiella räddningen blir grainwhiskyn som först gjordes på omältat korn, senare vete och majs. John Haig är först ut med Cameronbridge Distillery 1824 och installerar kusinen Robert Steins kolonnpanna tre år senare. Konstruktionen förbättras av irländaren Aeneas Coffey som 1832 patenterar en tvillingkolonn som matar fram över 11 000 liter sprit i timmen! En ny era inleds för lågländarna. Stora volymer grainsprit blir gin söder om gränsen, en hel del exporteras till USA, Australien, Sydafrika och Indien. Snart börjar lagrad sädessprit blandas med maltwhisky. Första steget kommersiellt tas av Edinburgh-handlaren Andrew Usher som 1853 lanserar Usher’s Old Vatted Glenlivet, till en början en blandmalt med Smiths Glenlivet-whisky som bas. Idén att blanda fick Usher från modern som mixade likörer i butikens källare. 1860 års Spirit Act möjliggjorde dessutom blandning av sprit från olika destillerier utan att omedelbart betala skatt. Usher adderade sålunda grainwhisky till sin blandmalt och skapade blended Scotch. Makten över whiskyn flyttas kvickt till Lågländernas handlare och grainwhiskymakare. De nya blending-husen anförs av duktiga försäljare som Tommy Dewar, James Buchanan, Alexander Walker samt Peter Mackie. Pengarna från försäljningen av blended investeras i nya destillerier i norr. Särskilt på näraliggande Speyside byggs maltdestillerier i rask takt. De ska bli kärnan och ryggraden i alla blends som kreeras, med rökig malt från öarna som topp-dressing och Lowland-malt som tunn bakgrundskör.

Så här byggdes whiskySkottland. Det började i lågländerna med sunda maltmakare, gled över i väldiga brännerier som förstörde landsändans kvalitetsrykte och landade i seriös grainwhiskyproduktion. Vi är nu framme vid 2000-talet. Makten i whiskybranschen utgår fortfarande från storstäderna i söder. Scotch står och faller med Lowland-fabrikerna. En modern värld tarvar moderna drycker. Whisky är i ropet i Asien och Sydamerika. När världsordningen ritas om och det gamla euro-amerikanska tar ett steg tillbaka övertar de nya herrefolken den gamla elitens symboler. Japanerna skålade i whisky för att fira sin framgång efter kriget. Drycken utstrålar västerländsk stil och dekadens på en och samma gång. Lockande lyx för ett folk på frammarsch. Kineserna vill ha whisky nu. Därför byggde draken Diageo 2007 sitt Roseisle för 40 miljoner pund med årlig kapacitet på knappa 10 miljoner liter maltsprit. Vad få känner till är att ytterligare 45 miljoner investerades i Cameronbridge där man 2013 kan spotta ut måttlösa 105 miljoner liter grainwhisky. Europas största spritfabrik, medräknat gin/vodka-koken toppar man på 150 miljoner liter. Omräknat till konsumtion innebär detta 400 miljoner flaskor per år! Johnnie Walker är törstig men vill alltså ha mer grainwhisky än malt i glaset. Snackar vi Scotch är det låglandsgrain som gäller, malten spelar andrafiolen.
Lågländerna regerar men har tappat sin själ, kan tyckas. I vår tid har Lowland Single Malt nästan givit upp. Borta är Rosebank, St Magdalene, Littlemill. Kvar är Auchentoshan och Glenkinchie, och glädjande nog återstartade Bladnoch. Men det är Auchentoshan som håller fanan högst. Gäliska Achadh-an-Oisinn betyder ”i hörnet av fältet” (där destilleriet säkert en gång låg). Nu har civilisationen trängt sig på, staden har växt förbi och bortom whiskymakaren, Glasgows internationella flygplats ligger tio minuter bort. Ändå har en känsla av lantlighet bevarats, på ängen mellan motorvägen och destilleriet betar långhåriga ’Highland Cattle’. I ryggen har man Kilpatrick Hills (varifrån vattnet tas), på andra sidan Clyde-fjorden (själva inloppet till Glasgow), ett stycke bort spänner den väldiga Erskine-bron över vattnet. Detta är symbolen för whiskySkottland om man vill. Maken till välstädat och upputsat ställe finns inte. Av all världens destillerier är detta det bäst inredda och mest stilfulla. Turister strömmar hit och får höra om den sista trippeldestillerade maltwhiskyn i Skottland. Någonstans anar de kanske att det finns mer att berätta. Nämligen att utan Lowlands tappra entreprenörer som uppfann grainwhiskyn och slog mynt av blended Scotch hade världen varit betydligt fattigare. Och vi whiskynördar hade ägnat oss åt andra, förmodligen mycket tråkigare ting. Long Live Lowland whisky!

Så här görs Auchentoshan:
Det är Ronnie Learmond som gör whiskyn på Auchentoshan. Man använder en mix av Optic- och Chalice-korn, 75 ton kan lagras på plats i jättelika silos. Ett enda rymligt mäskkar med glänsande koppartak tar sju ton åt gången. Åtta timmars mäskning ger 35 500 liter vört. De sju jäskaren (av Oregon-lärk) matas med torrjäst, lättare att hantera än vanlig jäst (bytet föregicks av sex års försöksverksamhet där inga större avvikelser i kvalitet upptäcktes). Det är pannhuset som skiljer Auchentoshan från resten av whiskySkottland, tre ståtliga pannor tornar upp sig. 17 300 liter 8,5%-igt öl kokas i wash-pannan (nyinsatt 1995) och rinner av vid 18%. I nästa panna som kallas 'intermediate' samlas mittenpartiet på 54% upp och slussas vidare till spritpannan, ändarna (foreshots och feints) sparas till nästa omgång i intermediate-pannan. Den sista pannan laddas alltså bara med ren (drickbar) sprit, i dubbeldestillering tas alkoholstarka ’foreshots’ samt svaga ’feints’ från föregående batch med i sista destilleringen, men denna ”smutsiga” hantering sköter här andrapannan. Tredje pannan puttrar länge, nio timmars utdragen destillering ger ifrån sig 3000 liter sprit med den höga alkoholhalten 82,5%, snäppet över Bushmills 80%. Det är ju bara irländarna som trippeldestillerar maltwhisky i övrigt världen över, i Kentucky gör Brown-Forman bourbon på majs i tre pot stills, och naturligtvis kör Midleton på Irland sin pure pot still-whiskey på malt och korn trenne gånger.
Whiskyn läggs företrädesvis på bourbonfat från Wild Turkey i Kentucky, kompletterat med refill-fat och spansk sherry-ek. Singelmaltfaten rullas in i tre traditionella lagerhus uppförda 1948, blending-fat läggs i större modernare lagerhus, totalt finns plats för
18 500 tunnor.
 
Henrik Aflodal väljer Auchentoshan-favoriter
Chief Blender Iain McCallum in action.Glasgow-malten är en smart whisky. Eller så är det blender Iain McCallum som är smart. Han stramade upp singelmalten vid omgörningen hösten 2008. Iain gillar käftsmällar, han är en mästare på kraftfulla inlevelsefulla gommar. Hos Auchentoshan lockas sötman fram ihop med sparsmakad parfym och tuffare mineraler. Aromen är alltid märkligt nog torrare men ibland alltför blygsam. Som hos enklaste virren Classic vars doft inte platsar i ett provarglas men smaken sötar sig och är hyfsat god. Men allra godast i standardlinjen är sherryinfluerade Three Wood med sin fruktkalasande mun, mästerlig balans där AUs egen nerv slår igenom mot slutet. Forne 10-åringen är nu 12 år och lite vuxnare i framtoningen, framförallt sötare och godare smak med reglementsenlig hö och parfymbeska mot slutet.
Varje vår släpps ett gäng gamla fattappningar. Bäst i år är 35-åringen från 1975 hämtad ur bourbonfat. Aromen fascinerar, fruktälskande men samtidigt öppenhjärtigt ekskälvande, bittra skalv bekänner ärligt åldern, tänkvärd respektingivande nos. Munnen lossar rik djup fruktighet efter apart salt start, underbar ljus persikoton mitt i innan eken återvänder med lakrits. Vågat att välja icke-sherry och imponerande att McCallum skaffar sig kontroll över hotande ekelände. Fast bästa pavan kom våren 2010, tre 33-åriga sherryfat från 1977 som slår det mesta. Smakar god sherry hela vägen med små vinklingar som förgyller resan. Lång komplex gom och tung sherry-finish med ekdunder och underlig rökig munkänsla efteråt. Byter ansikte med vattning, skön att beskåda från alla vinklar – en komplett whisky. 50-åriga sherry butt nr 479 från 1957 måste nämnas. Förbluffande vital för sin ålder. Paraderar smaskiga gammelestrar i munnen, sherryn gömmer beskan, finishen är skönt bråkig. Genomgående en match mellan livlig frukt och djup ekbeska. Alltid lika spännande när vinterns labbande i Glasgow avtäcks, kan knappt bärga mig till vårruset 2012!

 

Publicerad: 12/1/2011
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com