Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


 

USCH för rökig whisky!
 

Connemaras vildmark på nordvästra Irland matchar den rustika irländska rökwhiskyn.

Vi har alla träffat på whiskyskeptikern. ”Usch, det smakar bara rök.” Men en blend är sällan rökig, invänder whiskyvännen? Det handlar om språkförbistring, Henrik Aflodal reder ut smakbegreppen och tipsar om nya stjärnrökare för den som tröttnat på den skotska Islay-whiskyn.


Gillar du whisky? Dum fråga kanske eftersom du läser det här. Skeptiker klagar ofta på att whisky är så rökig och menar då blended Scotch. Du som ofta doppar nosen i whiskyglas vet att få blends verkligen är rökiga om man med rök menar fenoler, alltså rökpartiklar. Istället är det den stora beskan belackarna hakar upp sig på. Whiskyns identitet innebär långvarig lagring på ekfat där smakerna utvecklas och moduleras, en hel del bitterhet byggs upp som när man smuttar på en virre dyker upp mot slutet. Att gilla alkohol är inte naturligt, det är något man lär sig och whisky tillhör det allra knepigaste eftersom den naturliga spritbeskan (en signal om gift) förstärks. Det sista novisen minns av ”skräckresan” är den grava ekbeskan. Whiskyhatarna är helt enkelt smarta och sunda om än viljesvaga eftersom de ger upp så lätt. Eller så har man börjat i fel ände. Förståsigpåare har i alla tider menat att en whiskykarriär inleds på enkla blends, går vidare via lätta maltwhiskies till tyngre dito med lite rök i sig för att slutligen landa i riktigt rökig Islay-whisky. Självklart humbug. Vad vet en luttrad mångårigt marinerad whiskyexpert om hur nybörjaren fungerar?

Själv har jag tillbringat hela mitt vuxna liv in och ut ur whiskyglas och är den förste att medge att det smakade pest i början men tog sig rätt snart och blev riktigt trevligt med åren. Min seriösa debut skedde i Skottland på destilleriet Ben Nevis djupt ner i en tunna. Närapå 60-procentig råwhisky låter som självmord för en blivande whiskydrickare. Tvärtom, koncentrerad outspädd maltwhisky är nektar, all fruktsötma och energi är orörd, spritigheten når inte upp till ytan, estrar och aldehyder står i vägen på ett alldeles underbart sätt. Riktigt så drastiskt ska väl inte en blivande whiskyfantast debutera. När jag träffar på unga män och kvinnor i 20-årsåldern frågar jag alltid förundrad hur de hamnat här. Maltwhisky är svaret, inte blended. Ofta handlar det om rökig malt, särskilt för unga tjejer. Laphroaig eller Bowmore är populära val. Det fina med Islay-whiskyn är att den under alla ”otrevliga” fenoler är frapperande söt. Islays storhet är frossandet i estrar samtidigt som öns whiskymakare bejakar de tacksamt kontrastskapande fenolerna. Sötrök golvar alltså novisen. Mången gammal whiskynörd älskar rök men har gått den långa vägen. Dagens unga tar bakvägen in i whiskyvärlden och när de tröttnar på Islay riktas blickarna mot fastlandet och Speysides oändliga utbud av kända och obskyra malter. Först på ålderns höst väntar väl valda blends. Cirkelns sluts, fast åt fel håll. Whiskybranschens isberg är omvänt, i basen finns blends som den stora massan måste dricka, i toppen singelmalterna som ju i första hand förser alla blended-märken med råvara. Nyttjandegraden har historiskt varit låg, de flesta maltfabriker levererar upp till 95 procent till blended-hus. Några futtiga procent sipprar ut på marknaden som singelmalt. Om Sverige var världen skulle whiskyskottland gå under, här är nämligen var tredje glas Scotch en singelmalt. Var lugn, globalt sett fortsätter man pimpla blended, så vi får ha kvar vårt udda maltdrickarbeteende ett tag till.

Jag har nyheter på rökfronten. Insnöade rökfantomer som längtar efter annat än Lagavulin, Caol Ila, Ardbeg, Bruichladdich och annan Islay-malt har idag många fina alternativ. Irländska Cooley erbjuder Connemara, ett dubbeldestillerat fruktkalas på lagom torvrökt malt. Hoppa över standardutgåvan och skaffa 8-åringen. Rik komplex arom av citrus-gräs-rök, enastående balans, man kan liksom inte sluta sniffa! Munnen gör effektfull entré, först händer ingenting sedan brakar fruktfyverkeriet igång följt av skramlande rök. Men nosens komplexitet matchas bättre vattnad (en droppe räcker), då käften blir storslagen. Sötsimmig äppelmust äts upp av rök som i eftersmaken blir elakt medicinal samtidigt som likörliknande sötma anlägger moteld. En monstruös avslutning du inte trodde var möjlig.
Förra året kom Cooley med Turf Mór, keltiska för ’stor torvrökighet’. Spriten kokas på brutalt torvrökt malt och resultatet är bländande. Den blott treåriga nosen bolmar oförminskat varierat, sötrök när den är som bäst! I munnen banbrytande evolution trots ringa ålder, och det vid fatstyrka 58,2%. Tar sats i torvrök och honung, dyker i bränd sotighet, halvvägs ploppar äppelchips upp, går ut över medicinal jod. Men det slutar inte där, i den halvlånga eftersmaken fortsätter metamorfosen, joden övergår alltmer i lägereld, i botten söt äppelmust. Med vatten ökar sötman och belägrar munhålan, röken kommer sent och det slutar tidigare. Dubbelvattnad rusar kryddor och det hettar till en smula. Men det sensationella är att ungdjuret saknar brister, det bär fullt ut i alla lägen.
Hemma i Skottland finns numera flertalet alternativa rökare. Klassiker som Ardmore och Longrow i all ära men den stora sensationen är Benriach på Speyside. Länge arbetshäst i Chivas-stallet som i hemlighet gjorde rökig maltwhisky som skulle användas i olika blends inom firman. När destilleriet avknoppades i april 2004 till två sydafrikanska affärsmän med skotske blendern Billy Walker i spetsen påträffades rökwhiskyn i lagerhusen. Idag kör man en hel radda rökutgåvor slutlagrade i olika starkvinsfat. Nyaste stjärnskottet är 15-åriga Solstice, en sådan läcker upplevelse. Underlig Stilton-odör nyöppnad, blåmögelrök väller ut den första minuten. Whiskyns bästa läge är just ovattnad, munnen får en gullig fruktstart med russin varur saftig starkvinsaktig frukt växer, innan rök och krydda ryter ifrån. Rik fruktkaksfinish med frodig rök förnöjer. Vill du ha en enklare instegswhisky är 10-åriga Curiositas din ’dram’. Rätt fantastisk budgetrökare. Aromen är smutsigt fruktrökigt charmig. Käften bjuder på vardagsrök i toppklass, överallt lättsamt rökig med böljande ljus äppel/karamellfrukt. Härlig äppelskalsbeska i efterspelet som är pålitligt rökigt. Smaskig värre är Importanticus Fumosus som badats i portvinsfat. Suverän rakt på-rökare i numera klassisk Benriach-stil. Bolmande rökig nos åt kålsoppshållet, inslag av skorpa och mjölkchoklad – väldans fin attraktiv odör. Alltigenom rökig mun med halvtorr sockrig botten, luftig rikt rökig refräng. Allting enkelt och gott. Portvinet anas i munnen med lite vatten, långvarig simmig kakig ingress innan krydda och rök kliver in. Pålitlig god rökstänkare.

Den stora bubblaren de senaste åren är indiska Amrut. Från början lanserad i UK på indiska restauranger i Glasgow. Och när malten sopade mattan med inhemska singelmalter i blindtester exploderade intresset. Whiskyn korttidslagras en handfull år på hög höjd i subtropiskt klimat. Visst blir nosen en aning brötig men smaken är en detonation ingen Scotch kommer i närheten av. Bara den japanska whiskyn målar större och bredare paletter. Och visst kör de rök Indien också, rök som golvar en. Men akta dig för att vattna, då avlivas rökkaoset. Amrut Peated går ovattnad från torvrök över lägereld till kreosot, vänder i eftersmaken i medicinal jod innan tjära och till slut brandrök sätter punkt. Hela tiden med söt småcitrus i botten. Missa inte försmaken av citrusmarmelad! Annorlunda rökmalt, reser i två dimensioner som aldrig sammanblandas, vatten bryter barriären och frukten rasar ner över röken, undvik som sagt.
Nämnde jag japanskt? Den asiatiska whiskysagan började på 1920-talet då Masataka Taketsuru efter flera års fältstudier i Skottland konstruerade Yamazaki utanför Kyoto. Senare byggde han egna Yoichi bortom Sapporo på norra ön. Det är därifrån Japans legendariska ’Islay style’-malt kommer. Monstret Nikka White måste vara en singelmalt på det värsta Yoichi kan koka ihop, whiskyn beskrivs som ”Peaty and Salty” och är reellt en kompromisslös ö-whisky i bästa Islay-stil. Mäktig gom, svällande söt och överallt rökig, reser sig mot slutet, ekvärme banar väg för en hetsigt rökig sirapsdrypande finish, tung och allvarlig med salta undertoner. Får inte till de medicinala jod-referenserna men rökigheten sitter där stadigt i symbios med den sugande sötman. Två världar förenade i en, japansk frukt och skotsk rök.
 
Aflodal provar Nya Världens rökwhisky
Connemara Turf Mór 58,2% 92/100p
Connemara 8 år 46%
But 2010, Cooley
92/100p
EXC.BRA+
Bästa irlandsröken därute. 8 år är tillräckligt lång tid för att få kontroll på sötman och frammana röken utan att börja konsumera fenoler. Rik komplex arom av citrus-gräs-rök, enastående balans, man kan liksom inte sluta sniffa! Munnen gör effektfull entré, först händer ingenting sedan brakar fruktfyverkeriet igång följt av skramlande rök. Men nosens komplexitet matchas bättre vattnad då käften blir storslagen. Sötsimmig äppelmust äts upp av rök som i eftersmaken blir elakt medicinal samtidigt som likörliknande sötma anlägger moteld. En monstruös avslutning du inte trodde var möjlig. Obligatorium för Islay-tokar som vill se nya smakvärldar.

Ireland | Malt | SB-nr 497, 549 kr | A23 S23 E22 K24

Benriach Solstice 15 år 50% 91/100p
Amrut Indian Peated Malt 46% 91/100p
Nikka White 43% 90/100p
Benriach 12 år Importanticus Fumosus 46% 89/100p
Benriach 10 år Curiositas 40% 88/100p

Dagliga whiskyrecensioner på www.aflodal.com
Prenumerera på whiskytips/recensioner så du inte missar godbitarna!

 
Publicerad: 1/26/2012
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com