Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

       


 
 


      
Blending-maltens tomma själ
 

Höiga Strathmill är den perfekta blending-malten, som singelmalt dödande tråkig.

Henrik Aflodal kryssar runt på Speyside i Skottland och letar efter blending-maltens själ. Vad finns egentligen bortom de stora maltwhiskymärkena? Inte mycket visar det sig. Det mesta smakar likadant. Förutom fåtalet malter med karaktär som spelar förstafiolen i blenden. Whisky som sprakar av kreativitet och livsglädje men som typiskt nog knappt finns att smaka på. Här är din vägvisare till Skottlands dolda maltskatter (och nobodys).

En vändpunkt i mitt whiskyliv var invigningen av Speyside-festivalen 2005. Det otänkbara inträffade, en rå osminkad sanning som chockade alla uttalades. Festligheterna däröver domineras av Chivas Bros och beryktade master blender Colin Scott var kallad till paneldebatt ihop med ett gäng whiskyskribenter. Legenden fick förhinder och i sista stund kastades kollegan David Boyd in. Trumpen satt Boyd tyst omgiven av, enligt hans tycke, svamlande lekmän som gick på om Speyside-whiskyns mångfald och individualitet. När en amerikan påstod att varje Speyside-malt var unik brast det för skotten: ”Speysides maltwhisky görs ju för blended Scotch, allihop smakar i princip likadant.” Ett enkelt konstaterande i linje med HC Andersens klassiska saga om kejsarens nya kläder där en liten pojke till slut utbrister: ”Han har ju ingenting på sig!”
Att prova sig igenom Speysides maltkatalog är helt klart uttröttande och enahanda. Men inte desto mindre viktigt. Det skrivs nämligen alldeles för mycket om bra whisky. Inte minst om de etablerade singelmaltmärkena. Skottland rymmer så mycket mer. Vad vet du om alla obskyra hemlighetsfulla maltfabriker i periferin? Inget alls förmodligen, än mindre har du smakat på deras varor. Tur för dig. Den här texten handlar om allt spännande därute som knappt går att få tag på och som i vissa fall är överflödigt. Och vi ska inte smutta på tappningar från ’independents’ som Gordon & MacPhail och Signatory. Den whiskyn är visserligen också för det mesta trist. Vår whisky kommer direkt från destilleriet och blandas på fler fat och skall representera den officiella whiskystilen. Att man sällan blir upphetsad beror naturligtvis på att destillaten är tråkiga med småttig karaktär, en orgie i hö och gräs. De gör sitt jobb dagligen på uppdrag av de stora blending-husen som behöver maltwhisky att gömma (och glömma) i sina blends. Men mest beror tillkortakommandena på att produkterna blandas ihop på en kafferast utan närmare eftertanke. För mig som whiskyälskare är det ändå ohyggligt spännande, det handlar om grundforskning i whiskysmak. Som whiskyexpert är jag dock sorgligt ensam om detta intresse. De flesta experter jagar kickar högre upp på prisskalan. Sant är att jag också tillbringar den mesta tiden däruppe och njuter av ”exceptionellt bra” whisky uppåt 90 poäng. Men i mitt priviligerade liv som i allt kretsar kring whisky ges tid för den okommersiella whiskyn också.

Du har hört namnen, varje whiskybok med anspråk gödslas ju med denna uppsjö av okända destillerier, en mix av alldagliga namn och obegripliga gäliska dito. Den skotska mångfalden trollbinder och ju häftigare namn desto läckrare whisky förleds man tro.



Kyrklika Auchroisk med sin lättviktiga blending-malt är i tunnaste laget.

En sann whisky-älskare rycks med inför anblicken av något nytt och hjärtat slår ett extra slag.
Hur många därute har smakat på tungvrickaren Auchroisk? Ett uppvisningsdestilleri från 1974 med kyrklikt spatiöst dimensionerade lokaler, vitkalkade fasader och svarta stentak. Första singelmalten släpptes 1986 som tolvåring under namnet Singleton.
Gälisk-klingande å-THRASK ansågs för svårt att uttala. Uttrycket ’singleton’ förekommer vid auktioner för att beteckna enstaka föremål, istället för lotter med flera objekt, sålunda en perfekt beteckning för en unik singelmalt. Sitt tjusiga namn till trots är detta en rätt trist virre, skapad för att förse blenden J&B Rare med malt. 10-åringen har försvinnande beskedlig doft, självklart höig-gräsig. Försiktig äppelmun som tar på tveksam parfymbeska. Undflyende eftersmak likt en sommarfläkt. Banalt så det förslår. Vi premiären på 1980-talet underkändes malten, blendern Jim Milne tvingades lägga tillbaka whiskyn i sherryfat i tolv månader, tidernas första ’wood finish’.

Hört talas om Strathmill förresten? Också medlem i J&B-familjen. Blenden är en storsäljare i staterna och introducerades på 1930-talet. Alkoholförbudet hade just fallit och märkets lätta stil tilltalade amerikanernas renoverade smakpaletter (efter 15 års indoktrinering av insmugglad lättdrucken Canadian Club). Bland försäljarna återfanns en ung David Niven, brittisk stjärnskådis i ett senare liv. Belägen i Keith på östra Speyside har Strathmill aldrig varit något annat än en blending-malt. Förra gången den såldes som singelmalt var 1909 då 5-årig whisky utannonserades för 3 shilling flaskan. Det anonyma destilleriet bjuder inte på mycket kul. 12-åringens nos är väldans ren, tunt blommig. Smaken är whiskyns styrka, höig men med kraft. Eftersmaken tar på onödig beska, kunde gott ha varit lika ren som resten.
Inklämd på en bakgata i Rothes ligger Glen Spey. Startad 1884 av James Stuart, fd ägare till Macallan. Köptes upp tre år senare av Gilbey från London. Ginfabrikören var första ”utländska” företag som investerade i skotsk whiskyindustri, efter Glen Spey följde Strathmill 1895 samt Knockando 1904. Glen Spey är också associerad till J&B vars skylt pryder grinden. 12-åringen är en stabil tappning man ofta går förbi, närmaste grannarna Glenrothes och Glen Grant gör ju mer väsen av sig. Doften märks knappt – oändligt rundmagad. Gommen är också rund men smaskig, direkt äppelklyftor och saftig frukt. Mer ek i eftersmaken än förr ger mer tillbaka. Vilsam huswhisky, funkar i tumbler-glas för den som är kontinental av sig.

Kustdestilleriet Inchgower låter ju exotiskt vilket förmodligen betyder att whiskyn är skräp? Varningsklockor ringer ilsket när jag tänker på att stället jobbade för Bell’s som på 1980-talet stressade sönder sina destillerier i jakt på enorma vinster, kvaliteten på maltkomponenterna var skit. Idag sköter man sig. De smäckra pannorna ingjuter mod i destillatet, andra körningens ’klipp’ är rejält, pann-mannen väntar ut destillatet och får med sig en hel del godartat finkel. Som 14-åring fascinerande ombytlig citrusmun, oljig skalbeska tilltar mot slutet. Citronkolegod eftersmak innan pregnant citrusskalsbeska tar över. Märklig smak, love or hate it? Helt klart många steg bättre än förr.
När Rosebank släcktes ner 1993 försvann världens främsta trippeldestillat. Glenkinchie vann singelmaltdragkampen i Lågländerna flera år tidigare. Det sägs att läget avgjorde valet av låglandsspelare i Classic Malts-serien. Rosebank ligger inklämd i en förort omgiven av vägar och bebyggelse, Glenkinchie med sitt lantliga läge attraherar whiskyturism bättre. På väg mot evig vila är den här tappningen självfallet äldre än sina 12 år. Nosen tyvärr bortdomnad. Munnen lever ännu, komplext aromatisk med bubblande champagne-frukt och stagande ekkrydda. Savaräng-savande eteriskt spännande finish. Rosebank uppvisar ett ouppnåeligt drama mellan ett spirituellt destillat och varsam ek. Ingen annan whisky kommer i närheten, grav saknad… Destilleriet är omvandlat till bostadskomplex och lagerhuset mittemot förvandlades tidigt till matställe, hejdlöst inrett med whiskyartefakter likt en amerikansk saloon.
I utkanten av Speysides huvudort Elgin hittar vi Linkwood. En av de riktigt stora Speyside-malterna. Alltid mästerlig men lågmäld likt whisky-poesi. 12-åringen har balanserat sammanvävd nos, somrigt blommig och aromatiskt örtig. Munnen är långsamt sofistikerad. Dansande malttoner och rosenarom, halvvägs ett sjok ekkrydda följt av lång lätt pirrande ek-aromatisk finish. Överlag tyngre än förr och därmed bättre. Fantastisk husmalt. Gälisktalande Roderick Mackenzie som var chef mellan 1945 och 1962 ansåg att allt bidrog till whiskyn, inget fick ändras eller ens röras, inte ens spindelväven i hörnen. Det var när han gick stället byggdes om, för första gången sedan 1870 (efter närapå hundra år). 1971 slog man dessutom upp ett skuggdestilleri intill som producerar en något tyngre sprit. Ändå snackar vi lättkok, destilleringen är försiktig och befordrar omkokning som lättar upp destillatet. Det dröjer innan spriten börjar samlas upp i andra körningen, de fragranta aromerna dyker upp sent. Kondensorerna tillåts gå varma, långsam sublimering intensifierar kopparkonversationen, tyngre föreningar absorberas.
Teaninich är en av mina personliga favoriter. År 1817 tar kapten Hugh Munro ut licens för sitt te-anNI-nich i Northern Highlands. Myndigheterna jublar, en liten seger i kampen mot Ross-shires alla lönnbrännare. Likt många andra omgjord på 1970-talet då originalet fick sällskap av en helt ny följeslagare, gamlingen rivs med bulldozer i juli 1997. Teaninich gör sin whisky stabilt i det tysta. Förklaringen är de ivriga kunderna. Malten har alltid använts som ’fillings’ i blends, förutom Johnnie Walker även Haigs Dimple och VAT 69. Få vet hur bra whiskyn är, inte ens ’independent bottlers’ har upptäckt talangen. Husets egen 10-åring är bättre än någonsin. Ytterligt begåvad mun. Lätt höig start med söt lemonad i släptåg, sedan energisk kryddresning innan smaken fördjupas av eken, blir aningen kärvare och fetare. Aromen har många gömslen, doftar veteskorpor och hö med söt citrusfrukt centralt, ovan till och med torvrök. Lova mig att göra allt du kan för att hitta en flaska!


Glendullan ligger vackert i Glen of Fiddich. Helt anonym men gör maltwhisky med tryck.

Glendullan är en annan personlig favorit. En doldis i skuggan av kändisen Glenfiddich, samtidigt basmalt i världens största whisky: Johnnie Walker Red Label. Stället byggdes 1897 och gav upphov till uttrycket: ”Rome was built on seven hills, Dufftown stands on seven stills”. Fabriken ligger nedströms River Fiddich i en ravin med brant stigning på ömse sidor. 1972 ändrades scenen radikalt när en ny anläggning med sex pannor slogs upp framför arbetarbostäderna. Nykomlingen gör en lättare fruktigare sprit jämfört med gamlingens maltigare, oljigare. Olika kylmetoder förklarar till del skillnaden, moderna Glendullan nyttjar kondensorer med intensiv kopparexponering som lättar upp spriten, gamlingen använde mer passiva ’worm tubs’. Aktuell 12-åring är klipsk men motsägelsefull. Doften är lätt som en sommarvind, inbjudande blommig med äpplig charm. Käften är underbar, intelligent och krävande med syrlig citrus och sälta/lakrits, samtidigt söt och tillgänglig. Rätt så komplex avslutning, ekigt frisk med behaglig sälta och förlåtande mandelmassa. Mer komplett buteljering än tidigare försök.
Glenlossie utanför Elgin är stort. Det är bara fronten som minner om starten 1876, därbortom sväller ett komplex över alla breddar. Grundat av äventyraren John Duff med ett förflutet som chef på Glendronach. 1888 lämnar han hemlandet för att koka whisky i Sydafrika och sedan Amerika, båda företagen misslyckas. Hemkommen bygger Duff istället Longmorn tvärs över åkern från Glenlossie, raskt följt av Benriach intill innan whiskykraschen 1898 knäcker honom. Vilken karriär!
De rätt bylsiga pannorna utan reflux-bubblor (som uppmuntrar omkokning) tyder på ett rätt kraftfullt destillat. Så vill man inte ha spriten som ska ner i Haigs Dimple. Lösningen är ’purifiers’ monterade på andrapannan. Små förkondensorer kyler de tyngre oljorna som skjuts tillbaka in i pannan för omkokning. Resultatet blir en sann blending-malt, bra på att gömma sig i mängden, har svårare att stå ut och göra sin egen grej. Hos 10-åringen är det munnen som räknas. Bra uppbyggnad, väldans söt första halva innan kryddorna varvar upp, höet anländer mot slutet tillsammans med en rätt allvarlig lakritsattack, ingen jungfrufärd precis.
Vandrar man runt i denna ”stad” av väldiga huskroppar dyker plötsligt en annan whiskyfabrik upp, gömd bland alla lagerhus, faktiskt utan skylt på fasaden. Mannochmore blev till 1971, dimensionerat för att matcha 70-talets explosionsartade efterfrågan på Scotch. Vid behov kan destilleriet spotta ut 4,5 miljoner liter årligen. Imponerande, ändå ett sidoprojekt. 1968-71 byggdes en jättelik upparbetningsanläggning för avfall. Varje vecka tömmer lastbilar restprodukter från 21 destillerier – 2600 ton drav (från mäskkaret) och 8 miljoner liter ’pot ale’ (från wash-pannan) transformeras till djurfoder och gödsel. Efter några års stillastående i slutet 1980-talet puffade nykomlingen igång 1989. Till en början kördes destillerierna omväxlande i 12-månadersperioder. Manskapet vandrade över i september varje år. Till skillnad från sin traditionsrika granne gör Mannochmore karaktärsfull sprit. Chockerande begåvad mun hos 12-åringen, komplex och varierande. Eken som förut stjälpte munnen hjälper nu. Lång smak med bubblande frukt som äpple och persika, halvvägs aromatisk örtighet följt av livlig krydda. Värd en plats på estraderna vore det inte för den vardagliga gräsiga Speyside-näsan som är så avtändande.

Denna blandning av mediokra och begåvade malter har en sak gemensamt. Whiskyn hämtas ur refill-ek, alltså fat som återanvänds och därmed inte bearbetar whiskyn så hårt. Eftersom den stora massan tunnor går till blended ödslas inte nya fräscha dyra fat. Det positiva är att ekeffekten minskar till förmån för destilleriets egenart. Å andra sidan kommer ofta trist håglös sprit ut, pigg ek hade bättrat på kvaliteten. Trots kostnaden uppvaktas en handfull malter furstligt och badas i 1st fill oloroso sherry butts. Den dyraste av fatvarianter, en spansk sherry-tunna kostar tio gånger så mycket som en bourbon barrel.
Sorgebarn i genren är Bell’s trotjänare. Blair Athol i den lilla staden Pitlochry ligger på randen till Högländernas kalfjäll. Huvudgatan kantas av fashionabla juvelerare, guldsmeder och modebutiker och turisterna står tätt. Det är hit Bell’s fans kommer för att hälsa på blenden. Artur Bell var strängt religiös och levde efter mottot: ”Gör ditt bästa men var ärlig i allt.” Rättrådig men modest tillät han först 1896 sönerna att skriva dit ’Arthur Bell & Sons Extra Special Old’ på etiketten. När de stora whiskybaronerna gick samman i framtida jättar som Diageo och Allied Domecq förblev Bell’s sin egen. Oberoendet värnades med exempellös framgång. 1973 sprängdes drömgränsen 1 miljon nioliterslådor och 1980 var blenden störst i UK. Positionen försvarades med alla till buds stående medel. Det sägs att ett allmänt dekret gick ut till varje destilleri i gruppen att klippa in destillatet vid 63,5% (istället för cirka 70) för att slippa vattna spriten innan tappning på fat! Volymerna skjuter i höjden, på tio år ökas utfallet trefalt! Spriten blir naturligtvis helt kass, sjukligt finklig. När maltwhiskyn så småningom fasas in i produkten sjunker kvaliteten drastiskt, blenden tappar fotfästet och kunderna sviker. Men innan dess säljer ägarna ut och får 1985 hela 370 miljoner pund av Guinness. En omfattande återställare genomförs och idag håller spriten vad den lovar. Fast exakt vad det är vet vi inte eftersom Blair Athol dränks i sherry å det grövsta. Den här 12-åriga sherry-pavan är värsta sockerpillret, måtte vara den simplaste sherry-whisky jag fått. Sirapsöt coca cola-lik mun med lite russin och mot slutet billig chokladdryck. Meningslös historia, avstå.
Många resor värre var ett annat Bell’s-projekt. Blair Athols radarpar var Dufftown i staden med samma namn. När man i säljyran på 1970-talet behövde mer whisky byggdes en ny anläggning på krönet ovanför originalet, nära gården Pittyvaich vars namn adopterades. Layouten var identisk med Dufftowns men spriten kantrade oförklarligt, blev skarp och kantig, stället stängdes 1993 och revs slutligt 2004. Whiskyn är så knackig att man försöker dölja bristerna i sherry-ek, utan att lyckas. Den här 12-åriga utgåvan luktar eländigt, avklädd avslöjad PV-skitsprit. Oren och finklig arom, en form av smutsig/skogig sherryarom med gummislang-influenser. I munnen händer först ingenting, bara såsig sötma, kryddor anländer halvvägs och whiskyn går ut på oljig beska som av gammal hatt. Må Pittyvaich fort falla i glömska.
Dufftowns första panna är också den bästa. Fem år efter stadens grundande tog Mortlach ut licens bortåt kallkällan Highlander John’s Well. 1866 tar unge William Grant jobb som bokhållare, avancerar snart till chef för att 20 år senare starta eget på åkerlappen Glenfiddich i andra änden av staden. Mortlach har alltid stått högt i kurs hos blenders. 1903 års fördubbling från 3 till 6 pannor gjorde destilleriet till det största på Speyside. 1923 tar Johnnie Walker över fabriken och idag hittar vi framförallt malten i Black och Blue Label – en förklaring till att världen aldrig får se Mortlach spridd som singelmalt i någon större utsträckning. Fabriken applicerar en form av trippeldestillering (destillatet kokas 2,7 gånger). Det tar en ny ’still man’ ett halvår att skolas in – chefen själv har ingen aning om hur det går till. Spriten bekrivs av blender-kollegiet som ’meaty’, uttrycket kommer av en notering i loggböckerna där råwhiskyn beskrevs som ”biffig” till stilen. 16-åringen är en av världens bästa sherry-drams. Doften är en ocean av dolda intryck, tät och komplex med korinter, dadlar, mörk choklad, svartvinsbärskvistar. Väntar en vulkan i munnen? Nästintill, Mortlachs kraftfulla sprit jagar upp sherryn som bröstar sig rejält. Tillsammans skapar storheterna ett mästerstycke – långsam intrikat uppväxling, stillsam torkad frukt, strax körsbär och aromatiska örter, halvvägs en tornado av kryddor plus drivor av sherryfrukt, mot slutet adderas torrare espresso-kaffe. Lägger sig till ro med grace efter stormen i gommen, eftersmaken är lång med savande sherryfrukt och torrare mörk choklad samt en pirrande kryddighet orsakad av Mortlachs ”biffighet”. Vann sherryklassen i Maltwhisky-VM 2007, still going strong.



Alldeles intill Spey-floden dröjer Dailuaine. Känt som stället där den pagodformade maltugnen provades ut – en arketypisk symbol för skotsk whisky. Många har säkert undrat hur det kommer sig att skottarna influerats av orientalisk arkitektur? Inte alls, är det enkla svaret. I maj 1889 fick destillerikonstruktör Charles Doig i uppdrag att förbättra utsuget hos maltugnens skorsten. I de första skisserna sätter Doig ett pyramidlock på en fyrkantig skorsten, inte särskilt originellt. Med några extra streck lyfts pyramidhatten, två sektioner infogas inunder och voilá, pagodtaket är ett faktum. Konstruktionen var inte bara snygg utan även effektiv, vinden kom åt från alla håll och blåste ut röken. Doig fick bråda dagar, alla ville ha det nya taket på sina ugnar, de magnifika pagoderna hos Skottlands vackraste destilleri Strathisla är Doigs verk. Till och med irländska Bushmills krönte sina ugnar med pagodtak efter en brand. Fortfarande finns ett 60-tal pagoder kvar, bara några enstaka hyser förstås aktiva ugnar.
Dall-JO-ann är ett rätt maffigt destillat. Doppad i sherryek kan storheter ta ut varandra eller sporra till stordåd. Det senare sker här. Urtjusig smak hos 16-åringen. Storslagen sjungande sherryfrukt, halvvägs adderas kryddor, starkvinet lugnar. I eftersmaken tar oloroson över, lite mintek friskar upp. Stor vräkig sherrysnok med sultana-russin och demararasocker, under svettigt sting. Väldigt pådrag hela vägen, helt enkelt suveränt.
840 meter höga Ben Rinnes är i blickfånget varhelst du är på Speyside. Knallen omges av sex whiskymakare. För whiskymakaren Benrinnes med anor från 1835 ändrades spelplanen fullständigt när destillationsprocessen styrdes om till partiell trippeldestillering, de tre paren blev två tripplar. Den alkoholstarka startsträckan i förstapannan sparas till slutdestilleringen, resten går vidare till mittenpannan och kokas med sluttampen från föregående destillering, det starkare partiet härifrån pumpas vidare till tredjepannan som kör ’huvudet’ från första- och andrapannan med ’huvudet’ från förra omgången. Begrips? Ut kommer i alla fall en 76,5%-ig sprit, några snäpp starkare än vanlig dubbeldestillering mäktar med. Avsikten är inte att lätta upp whiskyn, Benrinnes är ett rätt biffigt destillat eftersom pannorna körs välfyllda, tyngden understryks av att ’worm tubs’ fortfarande kyler alkoholen istället för moderna kondensorer, spiralernas slutkörda kopparmaterial i kombination med riktigt kallt vatten sublimerar ångorna hastigt och skonar de tyngre oljorna i spriten som får mer ruffa kanter. Att singelmalten nyttjar sherryfat är inte konstigt eftersom fatförrådet till övervägande del består av butts och används som ’dressing’ i olika blends. Denna version av 15-åringen är verkligen ett lyft för Benrinnes. Sherry-dränkt men utan att förlora sin identitet som förr. Luktar och smakar bedårande gammalt, fullt i klass med dyra 40-plus-tappningar masserade i sherry. Är detta månde världens mest prisvärda sherrylyx? Stor rik klassisk oloroso-nos, känns påkostad med simmig körsbär/hallon på djupet och pepparkaka i kanten. Förunderligt levande gom, rör sig långsamt på gropig estrig väg. Stompig oloroso-start, gammelestrar studsar till, efterhand luftigare och lättare med torkad frukt och hallonsaft. Lång fet bred eftersmak lik outspädd hallonsaft som landar i krämig halvtorr oloroso. Bonnigt men pålitligt gott avsked.

Om whiskyvärlden var min värld att styra skulle jag omedelbart upphöja somliga blending-malter till singelmalter. Först och främst Teaninich som är Skottlands mest underskattade maltwhisky. Förbisedda Glendullan och Mannochmore och obskyra Inchgower är andra givna kandidater. Hyllade Linkwood borde också få en plats i solen. Och hur skulle Benrinnes klara sig utan sherry-faten? Men först av allt skulle jag strypa alla leveranser av Mortlach till blended. Min önskevärld dock är en låtsasvärld. Först måste Diageo gå omkull. Världen måste alltså överge Johnnie Walker, Smirnoff, Bailey’s, Guinness och så vidare. Och det vore ju synd, vad skulle vi då fyllna till på…

Diageos Flora & Fauna-buteljeringar

Diageo driver 28 maltwhiskydestillerier, från lilleputten Royal Lochnagar till nya jätten Roseisle. Bolaget har en del stora singelmaltmärken från Cardhu till Classic Malts med Lagavulin i spetsen. Men det mest fantastiska med jätten är att man strävar efter att göra all sin maltwhisky tillgänglig som singelmalt. Flora & Fauna är firmans konforma serie som likt Coops gamla ”blåvitt” upprepar samma design fast med olika motiv

AFLODAL testar Flora & Fauna – Malty style
Auchroisk 10 år 43% “Svala”
Glendullan 12 år 43% “Strandfågel”
Glenlossie 10 år 43% “Uggla”
Glen Spey 12 år 43% “Fågel”
Inchgower 14 år 43% “Strandskata”
Linkwood 12 år 43% “Svanpar”
Mannochmore 12 år 43% “Hackspett”
Rosebank 12 år 43% “Rosor”
Strathmill 12 år 43% “Brokärla”
Teaninich 10 år 43% “Tumlare”
75/100p
87/100p
77/100p
78/100p
87/100p
88/100p
85/100p
89/100p
76/100p
90/100p
BRA
EXC.BRA
BRA+
BRA+
EXC.BRA
EXC.BRA
EXC.BRA
EXC.BRA+
BRA+
EXC.BRA+
AFLODAL testar Flora & Fauna – Sherried style
Benrinnes 15 år 43% “Tjädertupp”
Blair Athol 12 år 43% “Utter”
Dailuaine 16 år 43% “Grävling”
Mortlach 16 år 43% “And”
Pittyvaich 12 år 43% “Rådjur”
89/100p
78/100p
88/100p
92/100p
69/100p
EXC.BRA
BRA+
EXC.BRA
EXC.BRA++
DÅLIG
på etiketten hämtade ur den lokala faunan eller floran. I praktiken handlar det nästan bara om djur med undantag av Lowland-destillerierna som tilldelas blommor. Buteljeringarna går från 10 till 16 år och håller alltid 43%.
 

 

Publicerad: 5/29/2012
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com