Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


 

Speyside-whisky i FÖRKRIGSSTIL
 


Storyn om Benromach har många bottnar. Idag Speysides minsta destilleri med gudasänd nysprit och suverän singelmalt. I ett annat liv en tröttkörd maltfabrik som knegade på för blended Scotch. I begynnelsen ett sorgebarn född mitt i den värsta recession som drabbat whiskyindustrin. Jag var där i mitten av 1990-talet. Stället sov djupt efter nedläggningen 1983. Fasadens rappning låg i stora sjok på marken, asfalten hade rämnat under trycket från gröna växter, en samling rostiga tunnband låg mitt på gårdsplanen. En känsla av övergivenhet som öde fabriksmiljöer frammanar, ett lugn liknande den sinnesstämning man upplever djupt inne i en stor skog Michael Urquhart, VD på Gordon & MacPhail som äger Benromach.eller på en fjälltopp ensam med naturen. Tid för egna tankar som ”här skulle jag vilja göra whisky!” Så tänkte helt säkert George Urquhart 1993. Fast vägen hit var lång.
– Både min far och farfar drömde om ett eget destilleri, berättar sonen Michael Urquhart. Det var nära 1950 då Strathisla gick på exekutiv auktion. Farfar stannade på 70 000 pund, destilleriet gick till Chivas Bros.


Familjen Urquhart intar en särställning i skotskt whiskyliv. En handfull familjer styr fortfarande över sina livsverk, de flesta har givit upp sitt ägande i en bransch som kontrolleras av globala börsjättar. Elgin-familjen skiljer ut sig från andra ’independents’ som försvarare av den goda maltwhiskyn. Allt började 24 maj 1895 då James Gordon och John Alexander MacPhail öppnade te-, vin- och sprithandel på South Street i Elgin. Förebilder var grosshandlare som John Walker i Kilmarnock och John Dewar i Perth, herrar Gordon & Macphail blandade också egna blends. Det var dock försent för det stora genombrottet, istället satsar paret på maltwhisky. Lokalt dricks hellre malt än blended, redan från start buteljeras därför maltwhisky och med början 1896 letar sig malten ner till storstäderna i Lågländerna. 1914 påbörjas exporten.

Familjen Urquhart tar plats i whiskyskottland
Första året anställs John Urquhart som säljare, läraktig engagerar han sig i blandandet av dryckerna och adopterar snart sysslan från James Gordon. När MacPhail pensionerar sig i mars 1915 görs Urquhart till partner och efter Gordons hastiga frånfälle två veckor senare köper han ut änkan och tar över hela företaget. Kontrakt skrivs med näraliggande destillerier som Linkwood, Glen Grant, Macallan, Glenlivet och Mortlach. Urquhart fyller egna tomfat (ofta sherry butts) med nywhisky, väntar ut whiskyn (längre än andra) och buteljerar singelfaten när tiden är mogen, en George Urquhart, son till John.pionjär bland ’independent bottlers’. 1933 ansluter sig sonen George, grosshandeln har då 35 anställda. Tillsammans sitter far och son på mellankrigstidens bredaste utbud av singelmalt, i en tid då destillerierna själva fokuserar på att leverera whisky till blending-husen. Om någon bör äras för nutidens singelmalt-vurm är det alltså Gordon & MacPhail som träget propagerat för ’pure malt whisky’ från enstaka destillerier. Efter kriget kommer serien ’Connoisseurs Choice’, länge enda chansen att få smaka maltwhisky från udda destillerier. I slutet av 1970-talet börjar maltwhisky-försäljningen röra på sig. Urquhart expanderar från sin bas i UK till Italien och Frankrike och vidare ut i världen till Asien och Amerika. Den senaste tiden har firman höjt tonläget och tar mer plats i whiskyskottland. Vilket förvånar, affärsrelationerna med destillerierna är ju allt, G&M har inte råd att reta upp de stora bjässarna, då ryker de ’filling’-kontrakt verksamheten baseras på. Så när världens äldsta whisky (Mortlach 1938) släpptes i mars 2010 hajade jag till. Och när de återkom året efter med Glenlivet Generations från 1940 till nutid var det ett medialt scoop som egentligen destilleriet självt borde ha ägt, nu solade sig G&M i glansen helt solo. Faktum är att man först frågade om lov och det märkliga var att Chivas-folket på The Glenlivet Distillery inte la in sitt veto.
 
Dagens G&M håller 7000 fat i Elgin, framförallt riktiga dyrgripar man inte vågar ha kvar ute hos destillerierna, ”änglarnas” girighet ökar dramatiskt med whiskyns ålder! Utspridda ’on location’ ligger ytterligare 7000 tunnor. Alltsammans en fantastisk mix av maltwhisky från Skottlands 90-talet destillerier. Hos Benromach väntar 5000 fat till av den egna whiskyn.
– Gordon & MacPhail har alltid värnat om skotsk whiskys stolta traditioner, konstaterar VDn Michael Urquhart. Vi förvaltar ett magnifikt whiskyarv, ingen har så mycket whisky från olika tidsepoker som vi. Benromach är mer nutida, här gör vi whisky för framtiden. För mig står Benromach för innovation, kvalitet och hantverksmässighet. Vi gör en traditionell whisky som är lite annorlunda.

Nya pannor i gammalt destilleri
Med på köpet av Benromach 1993 följde lagret men inte varumärket som ägdes av en engelsk vin- och sprithandlare, det tog 18 månader att få loss rättigheterna. Affären firades med att en 12-åring släpptes. Ett större problem var genomrostade rör från vattenkällan Chapelton Springs på Romach-kullarna på andra sidan Forres. Sträckningen under mark kartlades med metalldetektor och röret lagades mödosamt bit för bit. Först i december 1997 inleddes omgörningen av Familjen Urquhart.själva destilleriet. Man ville göra något nytt, gamla Benromach ströks ur rullorna. Nya pannor och nytt mäskkar ställdes in, jäskaren togs isär och sattes samman i mindre storlek. Det enda som behölls var brass-spritskåpet. Allt rymdes i ett enda rum. 3 augusti 1998 satte Bob Murray (från Glen Spey) mäsken, en vecka senare rann den första spriten ur pannan. Men premiärkoket var för rent och lättviktigt. Det tog ett halvår för Murray och biträdande chef Keith Cruickshank att få till det. George Urquhart hann precis smaka sin egen whisky. I september 2001 somnade han in 82 år gammal efter att ha lett företaget i 45 år. 105 år och två generationer har öppnat dörren till framtiden, nu leds grosshandel och destilleri av Michael och Ian Urquhart samt syskonen David och Rosemary.

Prins Charles inviger Benromach
Benromachs (bänn-RÅÅ-mach) tidigare liv utspelade sig ett sekel bort. Grundat i lilla staden Forres av Duncan MacCallum från Campbeltowns Glen Nevis samt FW Brickman, whiskymäklare från Leith. Arkitekt var Charles Doig från Elgin. Påhejare var Alexander Edward (välkänd destillatör på Speyside med Benrinnes, Aultmore och Craigellachie) som upplät mark norr om järnvägsövergången. Järnvägsresenärer från Aberdeen till Inverness noterade i november 1898 att bygget var i full gång och en månad senare meddelade Doig via pressen att destilleriet snart var färdigt. Bara någon vecka senare tog allt stopp. Whiskykraschen utlöstes när stora uppköparen Pattison i Leith ställde in betalningarna och senare kollapsade. Brickmann som var involverad i Pattisons affärer gjorde konkurs i oktober 1899 med skulder på 70 000 pund. Planerad destilleristart under våren 1899 kom av sig, MacCallum inledde trevande försök i maj året därpå men hade svårt att finna köpare för whiskyn, dessutom drogs han in i en långvarig skattekonflikt med myndigheterna. Verksamheten somnade in, först i oktober 1909 rullade MacCallum igång igen under bynamnet Forres men gav upp 1911. Fortsättningen är ännu snurrigare. Lycksökaren Harvey McNair från London tar över våren 1912 utan att koka en droppe. Efter första världskriget kliver John Joseph Calder på för att 1919 sälja vidare till bryggeriägda Benromach Distillery Ltd som äntligen drar igång igen.

 
Charles Doigs originalritning; Benromach kring 1930.

Men 1931 tystar så depressionen pannorna. Nytt liv 1936 med kanadensaren Joseph Hobbs från Ben Nevis. 1938 slussas Benromach vidare till National Distillers of America för att stängas ner av nästa krig. Uppstart först 1953 av Distillers Company (DCL) som 1966 byter ut pannorna och sätter in en olje-eldad kokare. Två år senare konverteras mälteriet till lagerhus och 1974 byggs bryggeridelen om. 24 mars 1983 lägger licenstagaren J&W Hardie ner verksamheten, knappa miljonen liter var för lite för stora koncernen DCL. När sista fatet tappas upp skriver arbetarna sina namn på väggen, därpå avlägsnas utrustningen, Benromach skrotas. Trodde alla. Men 15 oktober 1998 klipper självaste prins Charles bandet vid den officiella invigningen, hundra år efter starten. Första fatet signeras av prinsen, därpå föräras hans höghet en särskild jubileumsbuteljering, flaskan är nummer 50 i ordningen eftersom Charles fyller just 50 år. Knappt ett år senare, 2 augusti 1999, öppnar Benromachs maltwhiskycentrum med en omfattande utställning om skotskt whiskymakande i allmänhet och Benromach i synnerhet, året därpå klassas anläggningen som fyrstjärnigt besöksmål av skotska turistbyrån.

Benromach återupptäcker framtiden
Nya Benromach liknar inte den förvanskade 60-talsversionen som i sin tur distanserat sig från ursprunget.
– Vi hade chansen att återupptäcka framtiden, säger Michael Urquhart. På 60-talet byggdes fabrikerna här på Speyside om för att producera bulkmalt till blended Scotch. Ursprungswhiskyn var mer karaktärsfull vilket tilltalade oss som handlat med maltwhisky sedan 1890-talet. Benromach är en modern singelmalt med egen personlighet och smakar som whisky gjorde före krigen.
Destillerichef Keith Cruickshank rullar fat i lagerhuset.Det är därför Benromach är ett småskaligt medvetet designat destilleri med en maxkapacitet på en halv miljon liter. Tre karlar jobbar här. En gör whiskyn, en sköter besökscentrat och chefen Keith Cruickshank fyller veckans femton fat! Destilleriet arbetar 42 veckor per år. Mindre pannor än förut har installerats, målet är att göra en tyngre, fylligare och rikare sprit i förkrigsstil. Malt köps från de stora mälterierna i mindre lass om 30 ton. Chariot, Golden Promise och Optic körs separat eller tillsammans. Rökgraden varieras från noll till ordentligt rökig. Huvudmalten röks måttligt till 10-12 ppm fenoler vilket jämfört med dagens storskaliga Speyside-destillerier betyder märkbart rökigt (närmare fastlandsrökaren Ardmores nivåer). Målet är att efterlikna det traditionella golvmälteriet som i början av 1900-talet gav tydligt rökig malt.
– Vår ’new make’ har en fenolig oljighet som saknas i moderna destillat, berättar Ewen Mackintosh, chef för bolagets kvalitetssäkringsprogram. Mer lik nysprit för hundra år sedan. Det är dit vi vill komma, att återupptäcka förkrigswhiskyn som John Urquhart jobbade med.
Men mest märkvärdigt är att nykoket liknar föregångarens sprit, menar Keith Cruickshank:
– Det sägs att whiskymakande sitter i väggarna. Nyspriten har samma choklad-ton som före 1983, trots att utrustningen bytts ut. Det visar att vi fångat känslan hos originalwhiskyn. Det finns en röd tråd från 1898 till idag.

Längre jästid ger rikare smak
Sjätte gången gillt. Fem falska starter följs av en underbyggd ambitiös nystart. För projektet talar G&M:s erfarenhet och den globala grundmurade efterfrågan på singelmalt. Men att whiskyn skulle bli bra var ingen självklarhet. Douglas Cruickshank minns experimenten i början:
– Vi jobbade mycket med jäsningen. Ursprungligen användes en mix av brygg- och destilleringsjäst. Den förra ger mer aromer, den senare befordrar alkoholproduktion. Vi gjorde tester med olika lång jästid och kom fram till att båda jästtyperna i kombination med utdragen jäsning på 3-5 dagar gav mer komplex nysprit med rikare estrighet.
Så här ser processen ut i detalj. Malning sker i en medfaren men pigg Boby-kvarn från 1938 med fyra valsar. Ur kvarnen kommer 20% skal, 70% ’grits’ och 10% mjöl. I alltför grovmalen säd extraheras inte allt socker under mäskningen, alltför finmalet mjöl klumpar ihop sig och försvårar dränage av vörten. Ställets maltsilo håller 30 ton, tillräckligt för 4 veckors produktion. 1,5 ton maltkross mäskas i ett ”pyttelitet” stålkar fyllt med 7500 liter varmvatten. Två bad med stegrande temperatur drar ut sockret, en tredje tvagning sparas till nästa omgång med ny malt, maltsörjan i botten blir kreaturföda. 11 000 liter vört fyller ett av fyra jäskar i lärkträ. Ölet pumpas vidare till wash-pannan som värms försiktigt av tio ångvärme-element, laddningen är 7500 liter.


Styrkan på ölet testas. Chefen och hans whiskymakare hos pannorna. Spriten rinner till i spritskåpet.

Pannan är bullig till karaktären med vid mage och rymlig hals vilket gör det lätt för alkoholångorna att ta sig vidare. Alkoholen flyr vattnet, ångorna viker av i toppen av pannan, leds i horisontell bana via lyne-armen till kondensorn och kyls ned till flytande form igen. 2500 liter ’low wines’ á 20-23% alkohol flödar genom spritskåpet (hämtat 1980 från nedlagda Millburn) vidare till ett träkar där också ändarna från andrapannan (feints) samlas upp.
– Vår ’low wines’ är ren och estrig med rik fruktighet och vaxig oljighet i början som allteftersom destilleringen framskrider blir mer fenolig, rostade malt- och sädtoner växer i styrka, berättar Ewen Mackintosh.
Spritpannan tar 4500 liter, en reflux-bubbla sitter på magen, halsen är rätt smäcker, lyne-armen viker av vinkelrät mot kondensorn. Det tar en timme att värma upp pannan, ’foreshots’ skjuter förbi de första 20 minuterna, vid 73% klipps spriten över och samlas upp i 1,5 timme ner till 60%, ’feints’ kokas ner till 1% i ytterligare 3 timmar. Varje omgång ger 600 liter 68,5%-ig alkohol, veckovis produceras 6000 liter. Konstruktionen möjliggör en raffinerad men samtidigt oljig, fet och rik sprit. Den storslagna målsättningen är nämligen att få fram en snabbmognande whisky i relativt lätt stil som också klarar höga åldrar – ungefär som Glenfiddich som jäser uthålligt i tre dygn och nyttjar pannor i samma storlek, fast 18 gånger fler! Ewen Mackintosh förklarar:
– Vi gör självklart en typisk Speyside-whisky, men inte lika tung som Mortlach, något som kan drickas i ung ålder, uppnå viss komplexitet som 10-åring, men som även tål längre lagring.

Hundra års whiskyerfarenhet
Fortfarande känner man sig för, destilleriet går på kvartsfart med 135 000 liter årligen. Inte konstigt, Gordon & MacPhail är ju nybörjare i whiskymakningsbranschen, framhåller Ian Urquhart:
– Vi har i alla år ställt frågor om makningen till destillatörerna, nu kan vi själva svara på dem och kanske utmana traditionen. Det är ingen mening att jobba säkert, vi vill flytta gränserna och utforska whiskymakandet i grunden.
Desto mer vet man om lagringsprocessen, Urquharts har över hundra år ackumulerad erfarenhet av hur whisky från alla skotska destillerier utvecklas i fat. Ingen kan mer om lagringens komplexa kemi.
– Vi använder amerikansk ek i våra särskilt designade sherry butts där tjockare stavar nyttjas eftersom whiskyn ska tillbringa lång


Shablon används för att måla på namn, årtal och löpnummer.
tid i fatet, säger Ewen Mackintosh. Amerikansk ek fungerar bättre för långvarig lagring, den ger mindre intensiva smaker jämfört med europeisk ek.
Av erfarenhet vet man att god ekkvalitet ger bra whisky. Nyspriten tappas på nya bourbon- och sherry-fat, plus allehanda specialfat. I det rika fatlagret ingår förstås återanvänd refill-ek. Utblandad med en skvätt extern singelmalt kallas blandmalten Glen Mosset och används till blends. Faten staplas tre på varandra i ett traditionellt lagerhus med jordgolv och tjocka stenväggar, 1500 får plats. Samtliga fat hålls under uppsikt och testas löpande av Ewen Mackintosh och hans panel. Två nya lagerhus har byggts i tidens anda med väggar av korrigerad plåt, det ena är fullt (med 3000 fat), det andra håller på att fyllas.
 
Stående ovationer för 10-åring
Michael Urquhart liknar kärleksfullt whiskyns utveckling vid en människas: från barnets första steg följt av skolans alla stadier till vuxen ålder och första jobbet.
– Vår ’new make’ har en ren estrig karaktär med gröna äpplen och mogen banan samt distinkt torvrök, förklarar Ewen Mackintosh. Efter 2-6 år i bourbon-fat uppstår komplexa fruktsmaker, nyanser av ek som vaniljsötma och antydan till beska samt jordig krydda som balanserar sötman och skapar en mer bakad fruktkaraktär. 10 års lagring betyder större integration, malt och frukt vävs samman och individuella smaker balanseras till en helhet.
Själv har jag med stort intresse följt whiskyns uppväxt. Som tidvis varit lite skakig. Jag minns särskilt 2005 års förstling kallad Traditional som med sin vallabodsnäsa rörde om i Speyside-grytan, en lovande 79-poängare. Eller den organiska varianten 2007 lagrad på nyek vilket fick whiskyn att bågna, fascinerande tung ek-mun med mastig sötma värd 86 poäng. Och häftiga Peat Smoke från samma år gjord på hårdrökt malt med ett fenolinnehåll på 35-55 ppm som i förstone gick bort sig helt, röken dränktes i oordnad frukt. Senare batcher löste upp knuten och idag utmanar rökvidundret fastlandets okrönte rökkung Benriach.
Benromach blev så fullvuxen hösten 2009. Då kom 10-åringen som möttes av stående ovationer. Tål att doftas på länge. Bortom sherryfrukten lurar djävulsrökodör, kan bli otrevligt gott? Smaskig smak, ordentligt med frukt bäddar för bra tryck, eken får aromerna att bottna, och mot slutet får rökmalten whiskyn att inse allvaret. Avslutningen är behagligt ren med skuggande rökmoln. Urstark premiär men frågan är om nykomlingen håller stilen? Benromachs flaggskepp är idag ännu bättre. Rökinfluenserna gör whiskyn elak, de avsiktligt frammanade estrarna gör whiskyn god. I nosen utspelas ett osannolikt drama: på håll skönjs krutrök som blir dieselolja och
gödsel på halvdistans. Faktiskt häpnadsväckande och otidsenligt, kanske är whiskyn verkligen från ett annat sekel? Smaken är i sammanhanget mest konventionell. Perfekt utlagd i modern stil med föraning av rök innan nektarlik torkad frukt breder ut sig, mitt i bärande kryddvirvel, så djupnar smaken i sötsyrlig röd frukt, sent ansluter oroande torvrök med medicinal klang. Låter det lockande? I eftersmaken höjs temperaturen igen, lång och rik på syrad frukt. Omedelbart blossar röken upp, bärande lägereldsfeeling på sur ved.
Hemligheten bakom fruktrallyt i munnen är den utdragna jäsprocessen men det är pannorna och rökmalten som skapar mystiken. För det är röken och den osynliga oljigheten som återskapar en ursprunglig whiskyupplevelse jag trodde var förlorad för alltid.
Foton: Benromach Distillery
 
10-åring på halvflaska 1 okt
Benromach 10 år kommer på Systembolaget 1 oktober. Halvflaska á 35 cl kostar 267 kr. Halvflaskor är Systembolagets nya giv där den mindre volymen betyder sänkt pris vilket öppnar för att testa fler sorters whisky. En inställning vi på Whiskyspot applåderar, mer smak till folket!
Aflodal provar Benromachs 10-åring
Benromach 10 år 43%
Malt | Speyside | Dest -1992 | But 120823, G&M
1st fill bourbon & sherry (am.ek); finish 12 mån sherry (sp.ek)
91/100p
EXC.BRA+
En framtida klassiker. Fortsätter att utvecklas, nu till och med bättre än vid premiären 2009. Rökinfluenserna gör BR elak, de avsiktligt frammanade estrarna gör whiskyn god. Hemligheten bakom fruktrallyt i munnen är den utdragna jäsprocessen men det är pannorna och rökmalten som skapar mystiken. För det är röken och den osynliga oljigheten som återskapar en ursprunglig whiskyupplevelse jag trodde var förlorad för alltid. Nosen behöver vädras ut för att röken ska bryta aromens fruktbojor. På håll utspelas ett osannolikt drama: krutrök skönjs som blir dieselolja närmare och gödsel på halvdistans. Faktiskt häpnadsväckande och otidsenligt, kanske är whiskyn verkligen från ett annat sekel? Munnen är i sammanhanget mest konventionell. Perfekt utlagd i modern stil med föraning av rök innan nektarlik torkad frukt breder ut sig, mitt i bärande kryddvirvel, så djupnar smaken i sötsyrlig röd frukt, sent ansluter oroande torvrök med medicinal klang. Låter det lockande? I eftersmaken höjs temperaturen igen, lång och rik på syrad frukt. Omedelbart blossar röken upp, bärande lägereldsfeeling på sur ved.

SB-nr xx 35 cl, 267 kr, rel 121001 | A22 S22 E23 K24


Dagliga whiskyrecensioner på www.aflodal.com
Prenumerera på whiskytips/recensioner så du inte missar godbitarna!

 
Publicerad: 9/14/2012
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com