Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


 


Vem kan utmana
kung JAMESON?

 
Ingen whisk(e)y står så stark som Jameson. 7 av 10 glas Irish whiskey kommer härifrån. Irlands storhetstid inleddes för 220 år sedan. Scotch var fortfarande underhuggare 100 år bort. 1900-talet skulle bli en Golgata-vandring, från världsherravälde till nästan ingenting. Likt fågeln Fenix reser sig nu Irish stoiskt ur askan och möter en ny gryning. Henrik Aflodal berättar om mäktiga whiskeybaroner som John Jameson och John Power. Han dukar upp den nutida scenen med aggressive utmanaren Tullamore Dew. Och självklart serveras lyxiga super-irländare som matchar den bästa singelmalten.

På 1960-talet befann sig Irish whiskey i djup kris. När den forna stormakten låg i ruiner fattades ett strategiskt beslut. Irländarna kraftsamlade bakom ett enda märke, Jameson. Från närapå noll kämpade man sig tillbaka till 2,5 procent av världsmarknaden innan millenniet ändade. Nästan all Irish whiskey som dracks kom alltså ur samma balja. Så är det fortfarande för världsmedborgaren även om uppstickaren Cooley breddat utbudet i det lilla. Att Irish förblir en lilleputt i whiskyvärlden beror förstås på enfalden med en dominerande spelare som har 70 procent av marknaden.
Irlands reboot i modern tid har inte varit lätt och att Jameson skulle bli den självklara stjärnan var inte givet. Även om irländarna gillar whiskey och dricker ymnigt är de för få, hemmamarknaden är pytteliten och konsumenterna är kinkiga. Det duger inte med bara Jameson utan folk kräver en uppsjö av lokala märken som känns mer nära och autentiska likt Coleraine, Dunphys, Hewitts, Millar’s, Paddy, Power’s. Att irländare är viljestarka är väl känt. För många år sedan delade jag en whiskey med John Powers sista kvarvarande ättling John Ryan. Han beklagade sig över exil-irländares trolöshet:
– St Patrick’s Day i staterna är en sorgens dag för irländsk whiskey. Vi säljer visserligen mer Jameson än någon annan dag på året, alla Irish-Americans sveper ett glas, och med över 30 miljoner blir det många glas. Om alla istället köpte hem en flaska skulle halva Irlands fatreserv tömmas!
Minneapolis är det goda exemplet. 2008 krängde den irländska puben The Local 671 lådor Jameson, i snitt 2 buteljer per dag.

Det rör sig sakteliga uppåt. Idag fylls 4 procent av världens whisk(e)yglas med Irish samtidigt som Scotch backat två snäpp till 58 procent. Jameson siktar på 3,9 miljoner nioliterslådor 2012. Häri göms en del dold konsumtion i form av Irish Coffee. Det sägs att direktörerna i Dublin understundom sover oroligt, mardrömmen är att skiftande smak ska aktersegla Irish i kaffedrinken. Allt började vintern 1942 när ett flygplan på väg mot USA tvingades vända tillbaka till Foynes flygbåtshamn på grund av dåligt väder. Där väntade mat och dryck till trötta nedkylda resenärer. Kocken Joe Sheridan hade bryggt starkt svart kaffe, skvätte i Irish whiskey, lite brunt socker och toppade med lätt vispad grädde. Gruppen läppjade på drycken under tystnad varpå en häpen amerikan undrade om det var brasilianskt kaffe? Sheridan svarade: ”Nej, det är Irish coffee”. När freden kom 1945 lades Foynes ner och Sheridan flyttade till nybyggda Shannon Airport där rese-reportern Stanton Delaplane fick sin Irish Coffee hösten 1952. Tillbaka i San Fransisco uppmanade han Buena Vistas restauratör Jack Koeppler att testa. Problemet var att drinken inte skiktade sig snyggt, grädden rasade ner i kaffet. Joe Sheridan hämtades över Atlanten. Tricket är att använda 48 timmar gammal, lätt vispad grädde som försiktigt hälls över baksidan på en sked. Upp mot 2000 Irish Coffees görs varje dag under högsäsong och Buena Vista hade länge en egen whiskey. Numera används Tullamore Dew, nästan lika lätt och medgörlig i stilen.
Idag vill inget av de stora varumärkena kännas vid Irish Coffee. Precis som Scotch omges Irish av ett romantiskt skimmer. Vi dricker en idé, en fantasi. Det handlar om kärva karlar i ett kargt landskap med obegripligt språk och underfundig humor. Jamesons senaste reklamfilm som utspelar sig på ett segelfartyg är typisk: “During the great storm of 1781 John Jameson lost a barrel of his beloved whiskey. He said good-buy to the crew (en vacker kvinna) and went in after it. In hindsight (blicka tillbaka), that probably wasn’t a good idea (en jättebläckfisk fångar honom). Weeks later a funeral was held, all Ireland was in attendance… including John Jameson (karln stegar upp ur havet med kaggen på axeln).”
 

Annons i Life Magazine 1909.
Verklighetens John Jameson (JEJme-sån) var domstolsbiträde i Clackmannanshire i Skottland. På 1770-talet lämnar han Skottland och far till Dublin. Sönerna John och William lär känna destillatören John Stein på Bow Street. Steins dotter Isabel och John blir kära och gifter sig varpå pappa John kring 1780 tar över driften av destilleriet och efterträds av sonen. William tar över ett annat av Steins destillerier, Marrowbone Lane. Mellan sig kontrollerar bröderna mot slutet av seklet (i konkurrens) halva Dublins whiskeyreserv, över 8 miljoner liter whiskey. 1805 är Jameson det största whiskeymärket i världen. Andra framgångsrika whiskeymakare är George Roe och John Power. De fyras varor skall sprida sig över hela Irland och i resten av det brittiska imperiet de kommande 100 åren. På hemmaplan är den illojala
konkurrensen hård, vid sekelskiftet 1800 räknar man till drygt 2000 lönnbrännerier vilket utesluter all småskalig affärsverksamhet. Den som ger sig in i leken måste ha starka nypor för att överleva.
Succén för Jameson håller i sig och drygt hundra år efter starten gör 300 mannar 4,5 miljoner liter årligen i fabrikskomplexet. Wash-pannan på ofattbara 109 000 liter värms dubbelt, dels invändigt med ånga i kopparrör, dels brassar man på med kolbrasa under. Whiskeyn säljs (mycket på grund av volymerna) till handlare som buteljerar själva. Exporten inom imperiet och till Amerika är fenomenal. Paradoxalt nog var Jameson inget stort nummer på hemmaplan, irländaren i gemen drack istället Power’s. Värdshusägaren John Power slog in på whiskey-banan 1791. Till en början växte rörelsen långsamt, först 1823 då Excise Act antogs i parlamentet i London kom expansionen. Lagen innebar sänkt skatt och licensavgift, och Power likt många andra passade på. På 10 år tiodubblades kapaciteten. 1871 smälldes en fabrik i viktoriansk anda upp mitt inne i Dublin, precis som hos Bow Street på andra sidan River Liffey sysselsattes 300 man. Framgången förklaras av tidig ’branding’, för att undgå ”kontaminering” utom destilleriets kontroll buteljerades whiskeyn egenhändigt från 1894 vilket också medförde att namnet blev känt. Lanseringen av miniatyrer kallade Baby Power’s flyttade fram positionerna ytterligare. 1963 slog Jameson tillbaka. Crested Ten utmanade Power’s dominans i huvudstaden. Men först 1968 sattes Jameson i helt egen flaska. Intill dess hade whiskeyn exporterats på fat till fjärran destinationer. Flasketiketter tryckta hemma på Irland följde med sändningarna. Jameson-whiskey marknadsfördes under en oändlig rad lokala namn. Sedan premiären ’68 har mycket hänt. Framförallt inuti flaskan.
– Powers smakar ungefär som den gjorde för 40-50 år sedan, berättar Master Distiller Barry Crockett. Jameson har ändrats radikalt, den är designad för en publik som vill ha lättare whiskeys. Förr sparade destillatörerna en större del av körningen i spritpannan, ibland nafsade de tillochmed på ’svansens’ finkel. Nu klipper vi mittenpartiet mycket snävare och får en renare sprit.

Den stora skillnaden då och nu är grainwhiskeyn. Först på 1970-talet kom kolonnpannan till Irland. Äntligen skulle man kunna säga. Aeneas Coffey född i Dublin kring 1780 (samtidigt som John Jameson tog över Bow Street) uppfann en mer effektiv panna som destillerade alkohol kontinuerligt. Med en bakgrund som skatteindrivare och senare chef för Excise-myndigheten på Irland retirerade han 1824 till Dock Distillery i Dublin för att utveckla sin kolonnformade panna, patentet kom 1830. Försök att introducera innovationen på hemmaplan misslyckades, istället sålde Coffey utrustningen till gindestillatörer i London och framförallt whiskymakare i skotska lågländerna. Den nya grainwhiskyn ”smaksattes” med kraftfull maltwhisky från högländerna och fenomenet blended Scotch uppstod. Trots blended-konceptets framgång vägrade irländarna att befatta sig med grainwhisky. Hårdnackat värnades särarten pot still-whiskey med namn efter pannan. I 1800-talstappning en whiskey-stil med sammansatt recept. Basen var mältat och omältat korn i lika delar, därefter drygt 25 procent havre plus några procent vardera av vete och råg – ungefär som modern bourbon där en majsbas kryddas med råg eller vete. Kvar i dagens pot still-whiskey är kornet och malten. Det var först i vår tid man tog reson och började lätta upp sin potenta pot still-whiskey med graindito. Branschen var nere för räkning efter ett besvärligt 1900-tal med dubbla krig, utropandet av irländska republiken (som stoppade all handel med forna imperiet), men framförallt förbudstiden då svartspriten i staterna kidnappade kända irländska namn. Den stora fusionen 1966 sammanförde Jameson, Power och Cork Distilleries i bolaget Irish Distillers Limited (IDL). Alliansen stängde ner Bow Street 1971, Powers John’s Lane följde 1976. I juni året innan öppnade nämligen moderna Midleton utanför Cork.
– Nya Midleton designades av framsynt folk som visste vad de gjorde, berättar Barry Crockett. Original-destilleriet ser fantastiskt ut och gjorde fantastisk whiskey men byggnaderna var fallfärdiga. Den nya anläggningen är mer rationell och lättare att operera i.
Innan omgörningen ’kom den irländska whiskeyn ur flaskan stridslysten’. Nu utmanade man Scotch med samma mynt – blended whiskey. Efter Pernod Ricards övertagande av Irish Distillers 1988 satsades allt på Jameson som exportmärke. För att kunna matcha Scotch tilläts grainwhiskeyn ta överhanden. Smakmässigt gled Jameson sakta in i blended Scotch-dunklet, den irländska identiteten gick förlorad. Återtåget har varit mäktigt att bese. Redan i mitten av 1990-talet hade pot still-whiskeyn delvis tagit tillbaka förlorad terräng. Dessutom introducerades sherryfat i blandningen, var tionde klunk ungefär, vilket ger whiskeyn en mer studsig fruktnos och en krämigare finish än de bara grain-klipporna från förr. I whiskeyns mitt vinkar pot still-kryddor, såväl i nos som i mun. Numera en kapabel irländsk blend som utmanar den skotska hegemonin varje dag.

Jamesons evolution förklaras inte bara av relationen grain- och pot still-whiskey, det handlar också om bättre fatmaterial. Wild Turkey och andra Kentucky-destillerier levererar förstklassiga bourbonfat och tunnbindaren Lobato i spanska Jerez hjälper till med sherryträet. Lobato är ryktbar i både Irland och Skottland för sin högkvalitativa sherryek, mycket sällan slipper sulfur-tiltade fat igenom. Men nyckeln till blendens uppryckning är den amerikanska eken.
– Vi har ökat inslaget av 1st fill bourbonfat till 60 procent, förklarar Barry Crockett.
Den fräschare eken gör att whiskeyn smakar äldre och mer komplext än de 4-7 år den faktiskt vistas i fat. Därtill har ju balansen mellan grain och ’pot still’ kantrat, istället för 50/50 är relationen nu mellan 55/45 och 60/40 till pot still-whiskeyns fördel. För att svara upp mot detta massiva behov av mer ’pure pot still’ uppgraderades Midleton-fabriken i början på 2000-talet när framförallt kolonn-kapaciteten utökades. Mest magnifikt är pannhuset. De resliga klassiska kopparpannorna drar blickarna till sig, först efter en stund upptäcker man kolonnerna mittemot.
– Vi har två destillerier i ett, säger Crockett. Ingen annan gör whiskey så här. Fyra pot stills och fem kolonnpannor gör det möjligt att producera upp till tio olika destillat i ett och samma pannhus, från neutral alkohol till mycket smakrik pot still-whiskey. Flexibiliteten är unik.
Irländarna fokuserar av tradition mer på destillering än blending:
– Vi destillerar byggstenar snarare än specifika stilar, en blandning av malt, korn, majs i kolonner och pot stills. Kör vi ölet i en kolonnpanna först och sedan två gånger i traditionella kopparpannor får vi en lättare pot still-whiskey. Det handlar hela tiden om vilken typ av sprit vi behöver. Pot still-whiskeys destilleras till en lägre styrka på 65-75% vilket ger mer smak jämfört med en kolonn-whiskey på 94,5%.
På bryggsidan effektiviserades mäskning och jäsning vilket lyfte brygden från normala 8% alkohol till extrema 10,5%. De gröna 70-talsjäskaren har ersatts av nya skinande pjäser som automatiskt avläser alkoholhalten. Jameson är inne på en återställare. Från den bullriga pure pot still-traditionen över en lätt inställsam blended vänder nu whiskeyn hemåt för att söka upp sina rötter. Storsäljaren är inne på fjärde decenniet i Midletons tappning. Hela tiden justeras detaljer för att förbättra blenden. Jameson anno 2012 håller formen. Gjord för vidöppna tumbler-glas, aromen är ren, en viskning av pot still-honung. Smaken är skenbart lättare än förr. Luftigt söt pot-honung med mjölkchoklad går över i famlande torkad frukt. Konturlös på något sätt. Därför är kryddlyftet mot slutet efterlängtat då ek och pot-whiskey kaxar till sig och försvarar manligheten. En rensopad torrt ekig final skruvar dock på kapsylen igen. En förenklad Jameson utan mycket pot-frukt att tala om, ändå bättre än förr tack vare en effektfullt läskande mun som räddas av en stark ek-forcering. Snyggt hopplockad världsetta men inte mer än en basic Irish.
Överlägsen etta i smak är istället ärkerivalen Power’s Gold Label. En bjässe till whiskey, Irlands tuffaste blend. Kraftfullt viljestark, fast och konkret. Den perfekta pot still-näsan. Enastående balans mellan söt pot-honung och mjuk småsyrlig frukt. Superb mun där krydda bygger, ihop med honung och frukt. Vänder i fetare ek mot slutet som hotar att stänga av whiskeyn i eftersmaken. Räddningen är en lågmält kliande hetta längst bak i munhålan – fascinerande pepprig munkänsla. Har mer att berätta än renodlade single pot still-whiskeyn Redbreast. Lustigt att grainwhiskeyn verkar trigga sin mer innehållsrika partner.
Fast den verkliga skrällen på Irlands whiskeyscen just nu är Paddy. Whiskeyn som fortfarande dyrkas i södern. 1882 tog Patrick O’Flaherty jobb som kringresande säljare av whiskey. Paddy bjöd alltid laget runt när han kom till en pub, alla skulle få chans att smaka på Cork Distilleries Company Old Whisky. 1912 kortades namnet till Paddy som pubägarna ändå sa när de beställde mer. På pappret typiskt Irish Coffee-virke. Och visst är den söt men här finns ett artisteri som överraskar. Whiskeyn leder på grain men är faktiskt oemotståndligt god. Och allra bäst är aromen, tillgängligt söt med exotisk touch – krispigt lätt med aprikoskräm och lönnsirap plus en fläkt av blommor och hö. Munnen är söt och lätt utan motsträviga element, precis som det brukar vara. Ekväggen som tornar upp sig mot slutet är därför en välkommen chock. Whiskeyn kryddar på fint i eftersmaken också. Helt enkelt väldigt gott, man förstår att irländarna älskar sin Paddy. Receptet föreskriver faktiskt maltwhiskey, vid sidan av pot still och en betydande andel grain, vilket skiljer den från andra IDL-produkter.



Det senaste kapitlet i sagan om världens mest avancerade spritfabrik har just påbörjats. I december 2011 avslöjade IDL att 100 miljoner euro investeras i Midleton. Pot still-kapaciteten tredubblas med sex nya kopparpannor omslutna av en spektakulär glas- och stålkonstruktion. Samtidigt etableras ett nytt lagerhuskomplex i Dungourney. Skalökning måste till för att förse världen med ännu mer Jameson. Men bortom storsäljaren finns andra godsaker att upptäcka. Midletons komplexa värld skapades för att täcka in alla möjliga småprodukter som var i svang på 1970-talet. Fabriken är en destillatörs våta dröm. Härifrån kommer de allra bästa irländarna. Namnet ”Midleton” på en etikett indikerar en ultrapremium-produkt både pris- och smakmässigt. Innehållet snittar på 20-23 år vilket med irländska mått mätt är en aktningsvärd ålder. Betänk att klimatet på södra Irland är milt vilket accelererar lagringen. IDL vinnlägger sig dessutom om att använda fräsch ek. 2007 års vintage av Midleton Very Rare är en ’cracker’. Munnen byter ständigt fot. Rivstartande pot-honung bromsas av maltsuryp som förlöser ljusa estrar. Halvvägs brett kakig, under pirrig fragrant krydda som växer och värmer. 2011 års MVR excellerar likaså. ’Low-key pot still energy’ packad med aromer och en häftig dos ek. I munnen händer först ingenting. Så vaknar pot-kryddan som förlöser bourbon-lik frukt och en rejäl ek-push, sent mildrande pot-maltsuryp. Man kan nästan få för sig att det är en ultralagrad bourbon uppåt 18 år i glaset. Detta är i sanning essensen av irländsk whiskeylyx, en upplevelse värd 92 poäng.



Häftigast är ändå Barry Crockett Legacy. Att det handlar om en elitprodukt indikerar styrkan på 46%, (irländsk standard är ju 40%). Midletons Master Distiller har fritt fått plocka ihop sina favoritfat. Och det går sådär. En sjukt obalanserad whiskey men samtidigt osannolikt begåvad. För att uppnå nirvana med smaken krävs tydligen självmord doftmässigt? Nosen blir nämligen konfys av all inbyggd syra och går i baklås. Munnen hyser å sin sida en vulkan av energisk pot-frukt som stegras bit för bit uppbackad av krydda för att mot slutet möta det typiska honungs- och maltsuryp-temat. En formidabel superkäft helt enkelt. Försiktigt vattnad skapas Irish-historia när en vidunderligt komplex gom rullas upp som växer i evighet, sannerligen värd sina 25 poäng! Synd på nosen, annars all-time-high Irish.

Det tar tid att göra riktigt god whiskey. Det skulle dröja till 2002 innan Irish Distillers var redo för sin första 18-åring. Att skapa en egen ”whiskyindustri” tar minst 25 år. Först då har man tillräckliga lager att hålla hög svansföring på produkterna. De första årens lager säljs ju ut i yngre åldrar så racken gapar tomma tills försäljningen stabiliserats. Jag var med på 18-åringens lanseringsparty nere i Cork. Iförd smoking lyssnade vi till ikonen Sinéad O’Connor och hennes ”Nothing Compares 2 U”. Sedan serverades huvudpersonen vars äldsta ingrediens kom från 1979. Tyvärr hade någon slängt i vatten så den stackars whiskeyn föll platt. När jag senare testade ovattnat var resultatet fortfarande nedslående. Gammel-Jameson saknade sting, en uddlös mesig arom. Mer intressant smak med hastiga småhopp hit och dit, men ändå alltför snäll. Felstegen i begynnelsen har rättats till. Åttonde batchen är visserligen kommersiellt utlagd men också fruktansvärt bra. Slår de flesta skottar i samma ålder, är ju så elegant i jämförelse men samtidigt bestämd och viril. Pigg lätt doft, sjungande vital med klassisk pot-honung och maltsirap i högsätet, på djupet citrusskal och sur socka. Fyllig honungsstart i munnen följs av levande frukt, halvvägs exotisk granatäppelsaft, mot slutet skapar pot-krydda och ek djup. Rekommenderas varmt.

Jamesons enda seriösa utmanare är Tullamore Dew. Framförallt uppskattad i Frankrike där whiskeyn i folkmun kallas ”tout l’amour”. Småstaden Tullamore ligger mitt på ön intill Grand Canal som binder samman öst med väst. Fordom ett whiskeycentrum där båtar och pråmar tack vare kanalen kunde lossa korn och rulla ombord färdiga whiskeyfat. Det var här Michael Molloy startade sitt Tullamore Distillery 1829. Sonen Bernard tog över 1887 och lämnade vidare till destilleriets ingenjör Daniel E Williams. Lyftet kommer när nye ägaren lånar produkten sina initialer DEW och börjar kränga whiskeyn med utropet: ”Give every man his dew!” 1900-talets irländska utförsbacke slutade med konkurs 1954 och osäljbara lager pot still-whiskey. I mitten av 1960-talet återupplivades märket av nybildade Irish Distillers men hamnade 1994 hos Cantrell & Cochrane (C&C) som fick distributionshjälp av brittiska jätten Allied Domecq. Tullamore Dew var tänkt som den globala motkraften till bjässen Jameson. Med sina 700 000 lådor är man klar tvåa men förstås ointagligt akterseglad. I april 2010 köptes C&C av William Grant för 300 miljoner pund. I våras meddelade skottarna triumferande att Tullamore Distillery ska sättas i stridbart skick igen (för 35 miljoner euro), efter snart 60 års frånvaro. Men det dröjer förstås innan blenden blir självförsörjande. Även en ”vanlig” blend som denna behöver äldre whiskey för att balansera smakerna. Jag ryser fortfarande vid tanken på åren med Cooleys whiskey. Kvaliteten var ljusår från konkurrenten Jameson, whiskeyn saknade vilja. Tunn sötaktig arom, oinspirerad lam smak, kort Canadian-liknande toffee-finish. Beklämmande. Idag är man tillbaka i Cork. Men Tullamore-folket ska med rätta vara misstänksamma mot IDL. Hur troligt är det att Midleton släpper iväg en bättre produkt än den egna? Jameson kastar in minst 50% pot still-whiskey i mixen, Tullamore grisar runt i 70% grainwhiskey. Liksom hos Paddy involveras maltwhiskey i mixen. Bäst vore om Wm Grant lät sin egen blender rota runt i lagerhusen utanför Cork, vilket ju aldrig kommer att hända.
Så hur mår Tullamore Dew 2012? Same same, tyvärr. Nosen är förvisso maffigt sötare jämfört med Jameson, pot-honung med karamell – men känns rörigt ostrukturerad. Munnen är jämntjock och leder på styltig frukt. TD lossar som alltid övermåttan sötma en bit in vilket dränker allt annat. Dessutom spricker smaken mot slutet när grainwhiskeyn slår igenom. I refrängen regerar krämigt toffee-aktig grain. All denna söta grainwhiskey är problemet, nos och mun simmar tröstlöst runt, och den über-söta eftersmaken blir etter värre när stirriga kryddor ställer till det mitt i sirapen.

Hur går det då i premium-matchen? Alla tre ikoner har 12-åringar. Jameson brukade toppa ligan men nya 12an är svagare än tidigare. Sherry-påslaget i blandningen har knuffat whiskeyn över kanten, sherryn kväser den kaxiga pot still-whiskeyn. Sötman förtar livaktigheten hos pot-kryddorna i munnen som är för snäll, kvar från förr är bara bittermandeltonen mot slutet. Ekbeskan lossnar nu istället i finishen som blir jobbigt tung, förr var det här all action skedde. Power’s 12-åring underpresterar också. Även om näsan är mer omfattande och komplex än hos standardutgåvan. I munnen händer mycket lite, dussinet år förtar energin, kvar är bara en irriterat pepprig nerv, tack och lov återvänder frukten i sista andetaget. Läge för Tullamore att sno showen måhända? Ack nej. På tok för lättdrucken, som vanliga TD fast inte så toksöt. Börjar bra i munnen med malt och äppelfrukt som bygger volym, så strandar whiskeyn på enkelspårig grain och tappar drivet, pot-honung försöker få igång maskinen utan att lyckas. Löses upp i eftersmaken där en ihålig mineralton regerar. Inte mycken eknärvaro konstigt nog.
Den nye estradören heter istället Jameson Select Reserve Small Batch (8-16 år). Ett häpnadsväckande nystillskott i Jameson-familjen. I samma klass som forna 12-åringen fast med mer glad frukt och inte lika pot-krydd-intrigerande. Komplex fruktkalasande nos, intrikat eftersom pot-whiskeyns sötma interagerar livligt med frukten. Uttrycksfull omväxlande palett där frukterna staplas ovanpå varandra. Fascinerande aromatiskt enbärsanslag i förstone, och välbehövlig viskning av pot-krydda mot slutet. Överraskande ren stillsam sorti, ringande fruktos-ton räddas av eterisk ek. Stor dramatik och lysande intelligens men framförallt rasande gott. Snudd på solitär med 93 poäng. Ett måste för alla Irish-vänner.

Vem kan största Jameson från tronen? Nuvarande klaustrofobiska whiskeyscen gynnar ingen. Konkurrens genererar tillväxt, monopol stagnation. En palatsrevolution skulle sitta fint. Tänk att få se Power’s i en friare roll. John Powers trotjänare står upp för det gamla pot still-arvet, stor kraftfull whiskey som 1800-talsmänniskan gillade bättre än soft tillags Scotch. Där är vi snart igen? Den moderna människan vill ju ha karaktär, 1970-talets groggande på spritig Canadian är passé. Därför är det djupt oroande att Tullamore Dew gör en så blek figur. Att just Wm Grant satsar på Jamesons utmanare är ett ödets ironi. Deras Glenfiddich är överlägsen världsetta bland singelmalter. Att The Glenlivet/Macallan ska köra om tror väl ingen, särskilt inte Grants själva. Ändå är detta utmaningen på irländsk mark, att omkullkasta kung Jameson. Det kommer aldrig att gå, i alla fall om smaken får råda. Och är det något brun sprit aldrig blir kvitt är det den särskiljande identitetsskapande smaken. Vodka är ren image brukar man säga, produktens samlade värde ligger i marknadsföringen. Hos whisky delas förtroendekapitalet mellan image och smak. Och Jameson leder smakmässigt. Fast ge skottarna 8-10 år. Bortåt 2020 kanske Tullamore Dew kastar sin sötsläta filt och framträder som en mer trovärdig kronprins. Eller så går mäktige Power’s loss och återerövrar tronen. Fast enklast vore nog om kungen själv återupptäcker sitt ursprung och går ’all-in’ med burlesk ’heavy pot’. Det skulle nog John Jameson önska där han står med sin kagge vid strandbrynet…
 
 
Aflodal rekommenderar
Jameson Select Reserve Small Batch 40%
Midleton | 8-16 år; 75% pot still-whiskey (heavy/moderate style)
25% small-batch grain | 1st fill bourbon & lite sherry
93/100p
EXC.BRA++
Häpnadsväckande nystillskott i JM-familjen. I samma klass som 12-åringen (som den också delvis ersätter) fast med mer glad frukt och inte lika pot-krydd-intrigerande. Komplex fruktkalasande nos, intrikat eftersom pot still-whiskeyns söta toner livligt interagerar samtidigt som sherryfaten adderar mörk choklad. Uttrycksfull omväxlande palett där frukterna staplas ovanpå varandra. Fascinerande aromatiskt enbärsanslag i förstone, och välbehövlig viskning av pot-krydda mot slutet. Överraskande ren stillsam sorti, ringande fruktos-ton räddas av eterisk ek. Stor dramatik och lysande intelligens men framförallt rasande gott. Snudd på solitär. Ett måste för alla Irish-vänner.

A23 S24 E23 K23


Dagliga whiskyrecensioner på www.aflodal.com
Prenumerera på whiskytips/recensioner så du inte missar godbitarna!

 
Publicerad: 11/6/2012
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com