Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


   
Nej, det är inte Jesse James. Dugald Johnston tog över Laphroaig på myndighetsdagen efter att ha förlorat sin far redan som 11-åring.

Håller Islays rökgiganter
måttet?
 
Den svenska maltwhiskyvågen började med superrökarna från Islay. Laphroaig och Lagavulin öppnade våra ögon för det stolta skotska whiskyarvet. Idag är röken en del av ett brett spektrum av smaker, whiskyscenen har blivit ”hel”. Men är verkligen ikonerna sig lika, eller var det bättre förr? Henrik Aflodal gör upp med sitt förflutna som Islay-fantast.


Här uppe i kalla Norden hålls rökmalten högt. För tio år sedan var Islay-whisky allt för kärntrupperna inom svenskt whiskyliv. En hårdför regim där ”partipiskan” klatschade ilsket, den som avvek från normen och försiktigt förde Speyside på tal eller kanske irländskt var körd. Jag drog ut Islay-whiskyn i offentligheten med stora öppna provningar kring millenniumskiftet. Gensvaret var fantastiskt. Propåer om att prova Speyside möttes av stum förvåning, vad är fastlandswhisky jämfört med örök muttrade röktokarna. Jag fick till slut rätt. Decenniet senare lystrar samma tjuriga rökskallar ivrigt när Spey-malt kommer på tal. Cirkeln är sluten, all maltwhisky är intressant, Islay-whiskyn är inte längre allt utan en del av mångfalden. Fast Islay är speciellt, ön har fostrat mången svensk whiskyälskare. När hemvändarna knyter an till sin ”hembygds” whisky är inte allt som förr.

Öns särställning i skotsk whiskyhistoria handlar om skattepolitik. Efter unionen mellan England och Skottland 1707 var Islay i praktiken ett skatteparadis. Lairden hade exklusiv beskattningsrätt men det var si och så med skatteuttaget, öns torpare kokade sin sprit i lugn och ro. Denna ”smuggelsprit” tog sig ut på havet och nådde fastlandet där drickat trots röknivåerna fann en publik. I likhet med Highland-whisky var spriten billigare än den legala skattade låglandsmalten. Licenserna togs ut i början av 1800-talet. 1833 hade ön tolv destillerier som tillsammans fick ihop 770 000 liter. Störst var Lossit, Bowmore, Ardbeg och Port Ellen. Men det verkliga lyftet för Islay kom med genombrottet för blended Scotch efter 1850. Någon kapsyl rökmalt gav blenden udd. När whiskyförfattaren Alfred Barnard på 1880-talet angjorde Islay var nio fabriker igång och spottade ut 5,7 miljoner liter! Bjässen hette Ardbeg följt av nybyggda Bunnahabhain samt Bowmore. Caol Ila, Port Charlotte, Bruichladdich och Port Ellen var av mellanstorlek. Lilleputtarna hette Lagavulin och Laphroaig. Allt försvann ner i blends. Världen har aldrig behövt mycket rök, idag räcker det med några droppar i en flaska. Att dricka skiten rent har varit ett privilegium för fåtalet utvalda. Ön har egentligen aldrig kokat whisky för lokalbefolkningen. Folk i gemen drack sin blend, precis som överallt annars. Enda drickbara lokalwhisky var rökfria Bruichladdich. När allas ”älskarinna” somnade in i januari 1995 sörjde öborna gruvligt och hemföll åt vanlig dricka som Matthew Gloags Grouse med instick av dandyn JW Red Label.

Lairdens unika beskattningsrätt försvann 1797 varpå myndigheterna intensifierade sina ansträngningar att få ut skatt från ön. Tjurigast var rövarbandet på sydkusten där smugglarna kokade svartsprit i väglöst land undangömda i små vikar skyddade sjövägen av grynnor och skär. Fogdar försökte sig på räder landvägen men tog aldrig någon på bar gärning. Först 1815-16 togs licenser ut. Alexander MacDougall bortåt Ardbeg var mest seriös. Bygget tog två år och 1835 rapporteras en årsproduktion på hela 100 000 liter! När Barnard tittade in halvseklet senare stod Ardbeg för en femtedel av öns whiskyreserv. 60 gubbar stretade dagligen för att få ihop årsdosen på 1,1 miljoner liter. Byn pulserade av liv med sina 200 invånare. Idag är trakten avfolkad. Fåtalet arbetare pendlar med bil från Port Ellen.
Smugglarnas favorittillhåll var annars viken vid Lagganmhoullin, gäliska för ”sänkan där kvarnen står”. Namnet antyder finfin infrastruktur, gott om färdigmalen kornmalt ihop med naturlig hamn som kräver lokalkännedom för att komma åt utan skeppsbrott. 1742 räknar man in tio pannor. Det mesta skeppas ut till omvärlden men visst dricks det gladeligen på ön. Pastor Archibald Robertson rapporterar 1794 smått desperat: ”Här på ön får whisky göras fritt utan att sedvanlig skatt behöver erläggas till kronan, tillsynsmän saknas helt. Kvantiteten whisky som görs är därför stor, olyckan som följer dryckenskapen är än värre.” Två lönnbrännare skaffar så småningom licens, John Johnston registrerar Lagavulin och Archibald Campbell noterar Kildalton. Lagavulin överlever men förblir en udda existens, de små pannorna spottar ut en fruktansvärt rökig men god whisky som faktiskt dricks som den är – till och med när blended Scotch tar fart och får fabrikerna att växa.
Öns minsting ligger någon kilometer bort. När andra sökte volym och pengar fastnade Laphroaig i det lilla ”smugglarformatet”. Barnard rapporterar att whiskyn är exceptionell: ”En fet kraftfull sprit med en underlig ’peat reek’-smak.” Ägaren Dugald Johnston förklarar att han inte vågar ändra på något eftersom whiskyns karaktär då äventyras. Han tillägger också att den årliga dosen på blott 100 000 liter är mycket eftertraktad just på grund av den överlägsna smaken.

Islay-haussen i vår tid handlar förstås om den unika smaken. Intressant är att öns stora ikoner är dessa tre mytiska rökmalter på sydkusten. Mest omsjungen i modern tid är Ardbeg. Märkligt är att man idag kokar ihop lika mycket som på 1880-talet, minst av de gamla etablerade whiskyfabrikerna på ön. Förklaringen är den starka grundarfamiljen som principfast försvarade sin hårdkokt über-rökiga stil och därmed var helt körda på singelmaltfronten. Knackigt affärssinne resulterade i likvidation 1959. Men just den unika spritkvaliteten var omistlig så branschjättarna Johnnie Walker och Ballantine’s rusade till för att rädda MacDougalls. Ärkerivalerna bildade en stiftelse (!) för att backa upp driften. Ardbeg som singelmalt är en modern konstruktion, ägarna har i alla tider sålt rökmalten till de stora blending-husen. På 1990-talet krängdes usla 200 lådor årligen av Allied Distillers. Kultwhiskyn förvandlades till dagens stjärna efter 1998 då Glenmorangie tog över.


Lagavulin Bay är en stökig vik med många grynnor, att ta sig in med båt kräver lots.

Diageos Lagavulin är också en relativt färsk successtory. På 1980-talet var destillatet en typisk blending-malt i rök-genren ihop med Port Ellen och Caol Ila. Då lanserades The Ascot Case, en 5-pack singelmalter som senare transformerades till försäljningssuccén Classic Malts. Olik Ardbeg var Lagavulin knappast duvunge i singelmaltsvängen. 1901 hade Peter Mackie lyckats kränga 78 000 lådor oblandad ’lagga’ efter en ambitiös annonskampanj. Mackie var mannen bakom storsäljande blenden White Horse med en kärna av Lagavulin i sig. Singelmalt-rycket var en reaktion på whiskykraschen 1899 som 1906 följdes av en förtroendekris för fenomenet whisky. Fuskande London-pubar sålde gemenligen brännvinsliknande drycker under whiskyflagg. Beslagtagen så kallad maltwhisky visar sig innehålla upp till 90 procent grainwhisky. En regeringskommission som sökte svar på frågan ”Vad är whisky?” definierar 1909 whisky som en ”spritdryck destillerad på säd med tillägg av malt” och Scotch är tillbaka på banan. Mackie har av förklarliga skäl svårt att välja sida i tvisten. Han känner med maltförespråkarna men tjänar ju grova pengar på blended Scotch. Hans hjärtefråga var istället mogen whisky, inför parlamentet agiterade han för att folket vill ha ålder: ”Erfarenheten säger oss att det våldsamma beteendet hos fulla personer utlöses av ung rå sprit. Män som dricker för mycket av lagrad sprit blir bara beskedligt sömniga, ej aggressiva”. Någon åldersreglering kom ej, 1909 höjdes istället skatten för att komma tillrätta med fulla våldsverkare, först 1915 lagstadgades att whisky måste lagras minst tre år i träfat.

Islays genom tiderna starkaste varumärke är ändå Laphroaig. Kompromisslöst småskalig och alltid positionerad i första hand som singelmalt (vilket ju indirekt försvarat formatet). Tjärpillret smakar i lekmannagom medicin vilken svårligen kan säljas i större upplaga. Faktum är att whiskyn var enda Scotch att säljas legalt i Amerika under förbudstiden på 1920-talet. Antagen som ’medicinal whiskey’ – ett kryphål i totalförbudssystemet, de besuttna skulle inte behöva lida för att folket gått ur gängorna. Märkligt är att president Franklin D. Roosevelt serverade cocktails i ovala rummet varje eftermiddag hela torrperioden igenom. Sex destillerier fick sälja ”medicin” – Brown-Forman, Glenmore, A. Ph. Stitzel, Frankfort Distilleries, National Distillers och Schenley (som drygt 50 år senare skulle köpa Laphroaig). Mannen som fixar in europeiska Laphroaig i staterna hette Ian Hunter. Ogift utan arvingar överlämnar han på sin dödsbädd 1954 hela bygget till sin mångåriga sekreterare Bessie Williamson. Legendariska Bessie styr med järnhand till sin pensionering 1972, fem år innan säljer hon ut till Long John Distillers/Schenley.
Amerikanerna förlorar pengar på hemmaplan och funderar ett tag på att göra sig av med Laphroaig. Istället beordras nye chefen, John McDougall, att effektivisera, produktionsvolymerna måste fördubblas. Förändringsarbetet påbörjas våren 1970, osentimentalt störtas gamlingen i graven, nye Laphroaig stån upp! John minns tiden med blandade känslor: ”Utfallet av sprit var på tok för lågt. Hårdrökt malt ger klen jäsning, fenolerna obstruerar. Laphroaigs rökinnehåll ligger kring 35 ppm och är där för smakens skull, men whiskyn blir mångfalt dyrare att tillverka eftersom utfallet påverkas negativt jämfört med Speyside-whisky.” Under 1970 lyftes nivåerna från 1,6 miljoner liter till nära 2 miljoner. Men det räckte inte, ägarna ville ha mer sprit. De bägge wash-pannorna fick sällskap av en tredje 1972. Två nya spritpannor (inalles fem)
på 4700 liter krävdes för att få ihop ekvationen, amerikanerna satte sig på tvären och föreslog en ny i dubbla storleken 9400 liter. Skottarna varnade för att karaktären på spriten skulle ändras, vilket jänkarna inte brydde sig om, whiskyn skulle ju ända bara användas till blends. ”Inga argument hjälpte, amerikanerna räknade bara slantar. Laphroaigs tunga, torviga, oljiga, rökiga, jodliknande stil stukades. Råwhiskyn ändrades, en lättare och mer kommersiell form av Laphroaig blev resultatet.”

Laphroaig är ånyo amerikanskt, Jim Beam säljer den svartvita rökikonen.

Ett besök på Islay idag är ett besök i framtiden. På håll andas anläggningarna visserligen 1800-tal, vitkalkade monument över förindustriell fabriksproduktion. Men innanför grindarna blomstrar turismen, whiskyälskare från hela världen vallfärdar hit för att konfrontera sina älsklingars hembygd. Mest genuin är Lagavulin som fortfarande tar emot på det gamla kontoret. Ardbeg och Laphroaig med sina hajpade fan-klubbar är mer bling-bling med rymlig present-shop och påkostad interaktiv utställning. Whiskyn är inte heller densamma. Många vittnar om att Islays storrökare sjangserat en smula. Förklaringen torde vara galopperande försäljning vilket tär hårt på fatlagret. Överutnyttjande av fatreserven slår alltid till slut på kvaliteten. Blendern måste använda fler fat än han borde. För de tre stora haltar den beskrivningen. Både Laphroaig och Lagavulin har i modern tid sålt mycket. Den förra sålde kring millenniumskiftet 64 000 lådor, den senare 27 000. Ändå har whiskysmaken svängt. Laphroaigs nya jättepanna förändrade destillatet i grunden, oljigheten tonades ned samtidigt som frukten befordrades. På senare år har rökigheten dykt, skillnaden är så tydlig att även vanliga konsumenter reagerat. När jag konfronterade förre blendern Robert Hicks förklarade han att den snällare ’laffan’ beror på en renodlad fatpolicy som slog igenom några år efter millenniumskiftet: ”Alltid fräsch bourbon-ek gör whiskyn tystare, inga ruffa kanter längre, alla hogshead-tunnor togs ur fatmatrisen en bit in på 1990-talet efter att jag tagit över.” Tricket är alltså 1st fill bourbon barrels som naturligtvis tvättar ur en del av fenolerna. Laphroaig är ändå Laphroaig och det är svårt att inte gilla den snällare 10-åringen med krispigt krasande korn och äppligt kärnhus i munnen. Halvvägs sköljer röken in följt av en halvlång lagom tjärbrysk final där saltkorn knastrar. Lättdrucken med inbyggd glömska, man tar snart en klunk till…

Lagavulins sentida bekymmer är betydligt allvarligare. Classic Malts stjärnmalt tvingades 2002 abdikera tillfälligt. Lagavulin drogs in från 43 marknader världen över, kvar blev bara ett femtontal. Orsaken var akut lagerbrist på grund av liten produktion till följd av vikande försäljning av blends i slutet av 1980-talet. 1986 fanns nämligen ingen plan för att sälja Lagavulin som singelmalt, det var först en bit in på 1990-talet som Classic Malts tog fart på allvar och man såg till att lägga upp ordentliga lager för framtida försäljning. Talisker fick chansen och tog över rollen som stjärna i serien. Samtidigt föddes en ny Islay-rökare när blending-malten Caol Ila fick egen flaska för att ta upp jakten på Laphroaig. Det häftiga med Lagavulin är dock att dippen kvalitetsmässigt var kortvarig. När fatlagret hann ikapp återställdes den stabila 16-årigens smakprofil kvickt. ”Laggans” nos liknar inget i hela whiskyvärlden, gammelestrig björnlimsaktig arom draperad i rik omvälvande rök, en klassiker! Underskön gom, men lite för snäll? Vatten lossar kryddan, vill gärna ha mer. Sötman regerar uppbackad av strålande rök, ett kluster av torvrök-läder-medicinal jod. Godare än på många år, börjar dra sig mot Laphroaig i temperament med alltför snäll eftersmak. Större svårigheter önskas, ändå Islays allra pålitligaste och mest suveräna standard-tappning.

Den största utmaningen har Ardbeg stått inför. Stället ”bootades” om 1997 av Ed Dodson från Glen Moray som jag träffade på plats månaderna innan uppstart. Utgångsläget var hopplöst. Ardbegs egna golvmältning övergavs i december 1980 och det var inte tal om att starta upp den kostsamma hanteringen. På den gamla goda MacDougall-tiden mältades allt korn för hand, torv grävdes, malt skyfflades. Då fanns två maltgolv, East och West. Märkligt var att ugnarna saknade fläktar, röken tog sig därför inte ut, fångad i ugnen trängde den djupt in i kornet vilket resulterade i en tung kompromisslös rökwhisky av gudomligt snitt. De som stött på 10-åringar utgivna av Allied blir dock besvikna. Jolmigt och tandlöst, precis som sentida dito från whiskyhandlaren Gordon & MacPhail.

 
Nutida Ardbeg görs på industrimältat korn från Port Ellen Maltings. Originalet höll 50 ppm fenoler men för att kompensera den rökförlust trum-mältningen förorsakar går man nu hårdare upp mot 55-57 ppm. Röken fastnar nämligen i skalet, tränger inte in i kärnan som förr. Därför sparas också mer av skalet efter malningen. De här detaljerna är inte oviktiga och förklarar troligen varför nye Ardbeg inte liknar originalet. När Glenmorangie trappade upp oddsen med sina ’Almost There’-utgåvor som sakta men säkert närmade sig 10-årsstrecket såg jag vartåt det barkade. Den mer brutale sällen behöver (likt Lagavulin) fler fatår för att hitta hem. TEN får inte till frukten som ju är Ardbegs hemlighet, rökkvaliteten finns där men
”Where the magic happens”. Ardbegs spritskåp sitter praktiskt nog ovanpå själva spritkaret.
mixen/balansen är inte rätt. Början av munnen är himmelsk men sedan kantrar allt, smaken blir för fet och ändar alltför brutalt rökigt. Jag antog iskallt att man på sikt skulle lägga i alltmer 12-årig malt för att komma närmare ursprungssmaken. Självklart inte, mammon styr. Står det 10 år på etiketten är det givetvis 10 år vi får.
Förflackningen är förmodligen positiv försäljningsmässigt. Likt den alltför ”vällagrade” Laphroaig som förlorar i rökighet blir nye Ardbeg istället en oslipad diamant som bättre lever upp till ryktet som öns värsting. I båda fallen mer publikfriande stilar som säljer. Fast vi som varit med ett tag vet vad världen går miste om. Senast kultrökaren storspelade var kring 2004/05. Visst blev det lite hursomhelst med rökigheten på 1990-talet under Allieds regim, ibland delade man malt med syskonwhiskyn Laphroaig, neråt 35-40 ppm. Möjligen togs den från Laphroaigs egna golvmälteri vars process öppnar för rikare rökspektrum. Iain Henderson lyckades i alla fall fånga den klassiska Ardbeg-känslan bättre än idag. Har Glenmorangie gått på sin egen mytbildning att whiskyn är öns värsta rökförbrytare? Andrapannan har faktiskt en refluxanordning som kokar om och lättar upp spriten vilket innebär att en del fenoler ryker. Tian från 2004 är värd 93 poäng vattnad. Smaken förtätas, röken får konkurrens av integrerande citrusfrukt, ekiga tobakstoner trycker på. Eftersmaken intensifieras också; mer ekkrydda, mer varierad rök, underbar citrussläng. Lägereldsfeeling i munnen efteråt.

Gråt inte för att stjärnorna sjangserar. Det finns inget svårare än att matcha sina egna bragder i svunnen tid. Ardbeg värste utmanare är som synes en överlägsen Ardbeg från förr. Hopp finns. Nya Kilchoman har fördelen av att vara ett oskrivet blad. Bättre ungwhisky än premiärutgåvan har jag aldrig fått. En 92-poängare med rent fascinerande mun – luftig rök, friskt äpple och söt fruktkola jollrar piggt innan den medicinala röken tar över. Eftersmaken balanserar på gränsen till kreosot, ändå vinner äppelfrukten kampen till slut. Otänkbart att whiskyn bara är 3 år! Hemligheten är småskalighet och passion. Whiskymakare Anthony Wills är en inkarnation av Johnston med ambitioner liknande MacDougall, må hans whisky bli lika framgångsrik som Mackies!
 
Boka provning med Henrik Aflodal
The Last Stand of Islay – bästa röken just nu

Ardbeg Uigeadail 54,2%; Laphroaig 10 år Cask Strength 55,3%; Bowmore 15 år Laimrig 53,7%; Lagavulin 16 år 43%; Caol Ila 12 år 43%; Bunnahabhain 18 år 46,3%; Bruichladdich ”The Laddie Ten” 46%; Kilchoman Machir Bay 46%

KLICKA här för priser!

Jag har nyligen varit på Islay. Rököns lager är hårt ansatta, den vidunderliga whiskyn sjunger på sista versen. Till den här provningen har jag plockat ut de bästa tappningarna från öns åtta destillerier. Uppskattningsvis tar det 15 år innan ön är tillbaka i gammal storform igen så passa på och njut en sista gång. Med mig har jag en detaljerad lägesrapport direkt från bossarna på ön, bered dig på en ’scoop’-artad kväll.


Aflodal om sorterna: Kilchoman är världens bästa ungrökare som varje dag utmanar Islays 10-åringar om röktronen. Grannen Bruichladdich är å sin sida ren som oskulden, maltig yra rakt igenom. Elegante Bowmore är ingen vanlig rökdänga, istället bildar torvröken fond till enastående perfekt sherrylir. Av öns fyra rökvidunder är Lagavulin kungen. Nosen liknar inget annat, gammelestrig arom draperad i rik omvälvande rök, en klassiker! Hos Caol Ila snärjs en energisk fruktintensiv gom i rök innan whiskyn bäddar ner sig i en medicinal finish. Ardbeg har en trög-sävlig gom, sherrysyltig mitt i ikonens väldiga rökrike. Och Laphroaig uppvisar en sällan skådad dynamisk käft, småcitrus forcerar ihop med rök, mynnar i krydda/syra/rök-crescendo. Upplev slutligen världarnas kamp i Bunnahabhain när exotisk frukt kolliderar med häftiga ekvallar.

 
Publicerad: 1/23/2013
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com