Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


   
Laphroaigs olika pannor jobbar alla mot ett och samma spritskåp trots möjligheten att göra två olika versioner av destillatet.
 
Den goda ISLAY-röken är slut
 
En bister ökenvandring för Islay-älskare väntar. Lagren av gammal god rökwhisky är nästintill tömda. Samtidigt bågnar lagerhusen av mognande whisky och planer på 15-talet nya lagerhus finns. Men whiskyn är för ung, räkna med 15 år innan lagersaldot hunnit ikapp. Hetast just nu är Bunnahabhain, följt av nywhiskyn Kilchoman. Bäst är Bowmore och mest välförsedd är Caol Ila. Lagavulin tappar och Laphroaig är på gång. Värst till ligger öns mest sympatiska whiskymakare, Ardbeg och Bruichladdich. Henrik Aflodal rapporterar från en välmående whiskyö som riskerar sitt goda rykte.


Jag var på Islay nyligen. Rökwhiskyns epicentrum på jorden är sig likt. Människorna är lika hängivna och välkomnande som alltid. Ruskvädret känns igen, regnet sveper sidledes och piskar sig genom klädlagren inpå bara kroppen. Ön lever i sin egen bubbla med ett eget tempo. ”Whisky behöver tid och kan inte jäktas fram”, brukar öborna säga. Det är sant. Tyvärr måste jag säga, eftersom Islay-whiskyn inte längre är sig lik. Det är inte så att man ändrat receptet på något sätt, varje destilleri stånkar fram sin whisky efter bästa förmåga. Problemet är just att lagren sinar. Vi har druckit upp allt det goda, i lagerhusen ligger ungwhisky. Och det värsta är att whiskymakarna inte kan hålla på sig utan prånglar ut en massa produkter som näppeligen svarar upp mot ryktet som ’världens bästa rökwhisky’. Häng med på en förfärande men upplysande rundtur bland Islays pannor.

Kilchoman
Vi börjar längst västerut vid Machir Bay, i nybyggarland. När de stora elefanterna svajar står Islays nya destilleri stadigt. Kilchoman gör understundom öns allra bästa whisky. Igångsparkat våren 2006 (efter en del inkörningsstrul) har destillatet redan upplevt sin första storhetstid. Whiskyvärlden stannade 9 september 2009 när ’Inaugural Release’ presenterades. En 3-åring som putsats till i nya oloroso-fat under fem månader. Sensationellt rökorerande variationsrik snok. I munnen luftig rök, friskt äpple och söt fruktkola innan den allvarliga medicinala röken tar över, gränsande till kreosot i eftersmaken. Den bästa ungrökare jag fått.
Anthony Wills började som ’independent bottler’ med lyxmärket Liquid Gold som kom i en karafflikande flaska formad som en pot still (faktiskt mycket lik Bowmores säregna pannor). Med konsulter som John McDougall och Jim Swan vid sin sida har han lyckats träffa rätt i produktionsmixen. ”Kilchoman är en möjlighet att börja från början, att göra den sprit man vill ha”, konstaterar Wills enkelt.
Whiskyn görs helt och hållet på ön. I maj 2010 öppnades till och med en buteljeringshall, två unga killar får ihop 700 flaskor per dag. Från ax till glas på det lilla gårdsdestilleriet. Korn mältas i egen ugn. ”Torvbrasan pyr stillsamt i 10 timmar, då och då dämpas glöden med vatten, sedan blåser vi på med varmluft i 50 timmar.” Egna rökmalten med 20 ppm fenoler står för 1/5-del av behovet, resten från Port Ellen Maltings är betydligt rökigare med 50 ppm. Sorterna blandas aldrig utan destilleras separat (småskaligheten gör att det inte skulle gå även om man ville). Fyra jäsbyttor á 5400 liter jobbar 90-120 timmar. Med så små volymer är det aldrig bråttom. ”Långvarig jäsning med utrymme för sekundära jäsprocesser ger en mer komplex kemi, en rikare ocean av aromämnen att förädla senare i processen,” påpekar Wills och häller upp en skvätt grumlig ’wash’. Ölet har syrligt bett med medicinal efterklang, inte så gott kanske men användbart.
Kilchomans pannor är pyttesmå jämfört med grannarnas. Spritpannans laddning á 2070 liter är blott en sjättedel av de 12 000 liter Bowmore, Caol Ila, Ardbeg sväljer. Första rusningen av högre alkoholer tar bara 5 minuter, Bowmore behöver dryga halvtimmen. Klippet sker på höga 80% (närmare 70% är mer normalt). Sedan samlas ’new make’ upp under dryga timmen innan ’feints’ klipps ut vid 65,5%. Snittstyrkan hamnar kring 70% och råwhiskyn är gräsig/blommig med god sötma, inte alls uppenbart rökig. Misströsta icke, röken blommar ut i faten. Fast man får inte vänta för länge. Redan i ’Spring Release 2011’ slår fenolerna till reträtt. Nosen är karamellrökig och käften famlar initialt innan en brutal rökvägg tornar upp med sedvanlig brandrökfinish. Tendensen är tydlig. Första 5-åringen ’2006 vintage’ avslöjar att Kilchoman är på väg in i skymningslandet för en tid framöver. Eken stänger ner frukten och dämpar rökovationerna. Var lugn, det kommer att lyfta igen om några år. Viktig för destilleri-identiteten är ’100% Islay’ som görs på korn från ön. Kvaliteten är låg vilket visar att val av kornsort/växtplats påverkar karaktären rejält. Plötsligt smakar det som 3-årig nywhisky. Banal sötma och småvirrig rök utan mål. En whisky som behöver mer tid, receptet med mindre rök hittar med all säkerhet sin form bortåt 8-årsstrecket. Bästa köp idag är istället nya ’Machir Bay’ (på Port Ellen-malt) som kom 2012 och hämtas ur 1st fill bourbon, mer än hälften är 3 år resten 4 (plus en skvätt 5-årig whisky). Utgåvan slutlagras i åtta veckor på nya oloroso-sherry-fat. En lättdrucken standard som enkelt besegrar allt annat på Islay under 10 år. Otroligt duktig på att maskera sin ålder, ungkolan som man förväntar sig blir fruktigt godislik och röken är lika vital som alltid.
 
Bruichladdich
Några kilometer österut står öns andra frifräsare. 2000 köpte ett gäng privata investerare Bruichladdich för 6 miljoner pund för att göra sina drömmars whisky. Ett helt spektrum rökmalter, från blyg till ruskigt rökig whisky på inrådan av fd Bowmore-legenden Jim McEwan. Nu har entreprenörerna sålt ut till ”mammon”, i augusti 2012 köpte franska Rémy-Cointreau stället för 60 miljoner pund. Pionjäråren är avklarade och det är dags att skala upp. Fjolårets 750 000 liter ska bli 1,5 miljoner när man nu trampar gasen i botten. Inom 10 år måste sju lagerhus
Bruichladdichs alla vinfat kommer av förre ägaren Mark Reyniers vinintresse. Här drar Duncan McGillivray lite Bruichladdich ur ett Pinot Noir-fat.
byggas. Mer likriktning och kommersialism är att vänta. Idésprutan (och rubrikmakaren) Mark Reynier har lämnat skutan. Och McEwan är gammal, märkt av en serie höftoperationer. Av 10 000 ärvda fat kvarstår tusentalet, i lagerhusen ligger istället drygt 35 000 fat ungwhisky. Vilda Västern-tiden är förbi då briljanta buteljeringar varvades med mediokra. De närmaste åren blir kärva kvalitetsmässigt. Ungwhiskyn är än så länge rätt knackig. Stolpskott som ’Bere Barley’ eller ’Organic 2003’ borde aldrig ha givits ut. Bere är en 6-radigt kornsort med rötter i Vikingatiden och whiskyn är ett besynnerligt månggifte av gin-calvados-grappa. Den ekologiska varianten är för ung och har inget liv att redovisa, liten sockerkakssnäll mun med smak av honungsdragéer. Ljusglimtar i ungkolefrosseriet var annars ’Waves’ och ’Peat’ som försvann våren 2012. ”Vågbrytaren” som togs fram för italienska marknaden är en motpol till 5-åriga Glen Grants härliga malt-onani. Rätt brutal rökgom där honung kämpar emot men kryddor-rök-lakrits vinner. ”Torvkoket” är en uppvisning i röksmak – söt tjära och lägereld på söt bas. Kvar i sortimentet är rökfria ’Rocks’, en blekare 6-åring med olika nyanser av kola-arom. Mer intressant är ’Islay Barley 2006’ som släpptes några dagar efter att kontraktet med fransmännen signerats. Ett lysande ungkok med gladfruktigt malttema och lagom energisk krydda. Karaktären formas i de båda spritpannorna på dryga 12 000 liter. ”De höga smala halsarna ger en lätt följsam stil,” berättar Duncan McGillivray. ’Foreshots’ spolas förbi under 45 min. Gammaldags vattenprov avgör när klippet sker. När en 50/50-blandning av vatten och sprit förblir klar och inte grumlas börjar ”hjärtat” samlas upp.
2011 var det dags för elddopet. ’The Laddie Ten’ smögs ut trots att det var en världsnyhet, häri ryms enkom egenmakad whisky och inget ur det gamla lagret. BR var förr känd som hela öns ”älskarinna” eftersom den var snäll och dessutom rökfri (och därmed drickbar för vanligt folk). 10-åringen är återigen öns mest lättdruckna ’dram’. Whiskyn är ren som oskulden rakt igenom och maltighet är den röda tråden. Ett bakslag för alla som inbillat sig att BRs vidlyftiga experimentutgivning genom åren säger något om framtiden. Bruichladdich är och förblir lika odramatisk då som nu. Pannor ljuger nämligen aldrig, man får det man får, varken mer eller mindre.
 
Bowmore
Tvärsöver inhavsviken Lochindaal ligger Bowmore som trots sitt kändisskap är lite av en doldis. I röknördkretsar har destilleriet fortfarande skamfilat rykte. För inte så länge sedan gödslades marknaden med otaliga slarvigt ihopsatta utgåvor i flaskor med transparenta etiketter. Sedan kom unge blendern Iain McCallum och resten är historia. Återtåget till positionen som öns mest eleganta komplexa destillat har varit mäktigt att bese. Fast nu står whiskyn inför ett vägskäl. McCallum har sadlat om och reser jorden runt som ’ambassador’, den dagliga ruljansen i labbet sköts av Rachel Barrie från Ardbeg/Glenmorangie. Det är oroande, Barrie har inte lyckats vårda Ardbegs arv särskilt bra. McCallum har ett unikt arbetssätt som blender där enkelhet är ledordet, whiskyn får styra: ”Jag försöker göra det allra bästa med mitt arbetsmaterial och inte krångla till det.” Att sätta ihop en produkt är en svårlöst ekvation, det finns många vägar att styra in på men bara fåtalet som är rätt, en blender måste ha fingerstoppskänsla för vad som funkar. Och Bowmore har de senaste åren varit på topp, 2010 vann man den prestigefyllda rökklassen i Single Malt World Cup med ’Darkest’. En viktig del i framgångsreceptet är den egna golvmältningen som varje vecka producerar 30 ton malt med 25-30 ppm fenoler. Totalt förbrukas 104 ton så maltgolvet står för nära 30%. Den inköpta fastlandsmalten är på pappret lika rökig men här sätter sig fenolerna i skalet och tränger inte in i kärnan. Blenden av rökmalt är en del av singelmaltens delikata karaktär. Bowmores begåvade fruktighet grundläggs under jäsprocessen, berättar whiskymakare Eddie McAffer: ”Under de första 12 timmarna livnär sig jästen på nitratföreningar och reproducerar sig själv, 15 miljoner jästceller blir 30 milj. Jästen attackerar sockret under 30 timmar. Sedan klingar aktiviteten av och efter 48 timmar får vi en 7%-ig wash.”
Men magin skapas i pannorna. Den stora päronformade förstapannan på dryga 31 000 liter är rätt konventionell med normal reflux som snarare bevarar befintliga estrar än förmerar. Spritpannan på knappa 15 000 liter har väldig mage men strutliknande avsmalnande stjärngossehals. De tunga oljorna (och fenolerna) har ett rent helsike att ta sig genom nålsöge-struten i topp, istället byggs estrarna på samtidigt som rökspektrat raffineras.
En komplex whisky känns igen på doften. Bowmores 12-åring har när allt stämmer världens bästa röksnok – rik varm torvrök på fruktig grund, elementen i absolut jämvikt. Och mitt i, destillatets signatur, en underbar hallonton som i blindprovningar står ut och röjer whiskyns identitet. För att få igång smaken ordentligt krävs några år till, 15-åriga flygplatswhiskyn ’Mariner’ bjuder på gungande hallonkakig gom med skickligt sparrande rökdunster. Att lägga på 3 år i sherryek blir ännu bättre i form av 15-åriga ’Darkest’. Sherryn förstärker munnens hallonsignatur, tar på krydda och till och med ek, röken håller sig hovsamt i bakgrunden men är själva grunden för dramat. Bäst på 1990-talet var 17-åringen (även om dödsrycket var sopigt gubbigt). Nya 18-åringen snittar på 23 poäng rakt igenom. Sagolik komplex gom, fruktstudsig eufori initialt, rökiga parfymtoner blandar sig i, mer tydlig rök efterhand, ekig mörk choklad skärper tonen. Sedan tar det stopp, 25-åringen blir för trött, whiskyn tar sig inte igenom drivorna av ek. Sämst förr var cask strength-utgåvan, en röklös ungwhisky nedsmetad med dumful smörkola. I augusti 2009 gjorde den comeback i Tempest-serien som 10-åring. Det är bättre men inte riktigt bra. Sötman sväljer inte bara röken utan även hallontonen smälter bort. Kreativ vattning får igång whiskyn hjälpligt. 10 år är fel ålder för en cask-BW.
Bowmore gillar bättre att vistas i vinmiljöer som backar upp och förstärker whiskyns egen frukt. Varje år släpps tre cask-utgåvor, alltid fantastiska. Främst i samlingen är ’Laimrig’ som är den ovattnade starka versionen av ’Darkest’, faktiskt framtagen för oss i Sverige. Förvänta dig ingen rökdänga, istället bildar torvröken fond/kontrast till enastående perfekt sherrylir. Tredje batchen värd 91 poäng kom 2012. Och visst minns du långköraren ’Wine Cask’, en 16-åring som legat 6 år på Bordeaux-fat – röken och BWs egen hallonsötma balanserar upp den underliga rödvinssyran och bjuder på en ordentlig smakresa. Annars verkar portvinsek vara BWs nya guldåder, resultatet blir alltid gudabenådat. 21-åringen från 1988 doftar enastående hallonläsk direkt ur flaskan. Tokcharmig exotisk fruktmun vid fatstyrka, fascinerande omkoppling till torvrök efter några sekunder, frukten är tillbaka i ”tomgångsliknande” finish innan röken sätter fart igen. Snudd på SOLITÄR med 93 poäng.
Eddie McAffer drar upp olorosolagrad Bowmore med en valinch (whisky thief).

Laphroaig
På sydkusten ligger öns giganter. Laphroaig är svenskfavoriten framför andra. Dagens härförare heter John Campbell, fd sjöman uppvuxen på ön som återvände till ett lagerhusjobb som 24-åring, bortåt 40 blev han chef. Huvuduppdraget från nye ägaren Jim Beam är (inte oväntat) att effektivisera för att kunna öka produktionen. ”USA-marknaden växer snabbt och vi behöver säkra upp med mer whisky framöver.” De senaste tre åren har 2,9 miljoner liter gjorts, dessförinnan 2,4 milj. 2012 kliver man upp på 3,2 milj liter. Ökningen åstadkoms genom att pannan töms och fylls på fortare. Laphroaig tillhör fåtalet destillerier på ön som har gott om whisky på vänt i rätt ålder. Och standardlinjen levererar kvalitet även om whiskyn inte briljerar. Klassiska 10-åringen har återfötts som den hårdning ’laffan’ en gång var. Nosen bolmar på i gammal god stil, dock mer jodartad än tjärlik. Smaken är ovårdad med hulkande rökkorn och ett medicinalt utbrott som bromsas upp av suryplik ek. Och där tar det slut (som vi faktiskt är vana vid), eken rullar ut halvlång eftersmak, seg sötma med tilltagande rökbeska. Lagom elak upplaga av LP, sannerligen inte inbjudande, den lever upp till sitt rykte bland folk i gemen som öns värsting. Och värre ska det bli, 2015 återtar love-it-or-hate-it-ikonen sin tron. Efter att röknivåerna i malten länge legat kring 35-40 ppm skrevs receptet om 2005 till 45-50 ppm (ibland 55 ppm). När jag tittar på utbudet idag är tian bäst. 18-åringen har tagit ett steg tillbaka och är mer återhållsam än vid premiären 2009, mer lik forna 15-åringen som var tillbakadragen. 15 år var förresten Prins Charles favoritålder, Laphroaig är ju kunglig hovleverantör. Nye 25-åringen från 2011 är inte alls lika spektakulär som tidigare åldringar. Whiskyn får med en liten droppe vatten en lång underbart skör mun, frukteuforisk med små bokstäver, smått eterisk mot slutet. Föregångaren tappad vid 51% var annars i samma klass som legendariske 30-åringen på oloroso-fat. Nosen pumpar ur jordgubbsestrar och rökpustar. Munnen bjuder på estrar i parad som får sällskap av rök när man vattnar och eftersmakens pirrande röksötma är jublande god.
Laphroaigs cask-version är en hyllad tappning som tas ur samma ’holding tank’ som vanlige 10-åringen men slipper kylfiltrering. Fordom alltid 57,3% kommer den idag i batcher med personlig styrka. Nypremiären var hopplöst menlös, som forna tiders cask-utgåva från Bowmore ungefär. Trean á 55,3% är förträfflig med dynamisk käft, småcitrus forcerar ihop med rök som ger kropp, sent krydda-syra-rök-crescendo. Fyran (58,3%) från 2012 är bäst av alla med 90 poäng. Munnen bjuder på förunderligt föränderlig rök vid fatstyrka, spot-on för LPs nya rättframma attityd.
Allt det här låter ju bra, ändå är det något som fattas nutida Laphroaig. Det säger inte klick och det är inte suveränt. Förklaringen är enkel. I den nya organisationen ryms ingen blender. Whiskyn sätts ihop av Campbell själv ute på ön. Och han har fullt upp med annat som är viktigare som den dagliga produktionen plus att vara LPs ansikte utåt med en hel del utlandsresor. Fokus ligger inte på att blanda ihop den allra bästa whiskyn. 10-åringen går på slentrian, när whiskyn har åldern inne (på dagen) dumpas 250 ex-bourbonfat i en tankbil som försvinner till fastlandet för buteljering. Ändå håller man flaggan högt. Laphroaig är fortfarande en av öns mest pålitliga rökwhiskies. Fast det finns bättre.

Lagavulin
Lagavulin kallar sig kungen av Islay. En rättvisande självbild. Den djuplodande rökighet som utvecklas efter 16 år på fat kan ingen av konkurrenterna på sydkusten matcha. Spriten är löjligt rökig, rent av korkad i unga år. Inte konstigt när man synar processen närmare. Ändå är rökningen av malten inte överdriven, bara 35-6 ppm. Jäsningen är mer brutal, på 55 timmar dunkas alkoholhalten upp till 8-8,5% med destillerijäst. Jäsandet är mest aktivt efter 12-13 timmar då det skummar och bubblar hetsigt. De fyra pannorna är dockskåpsmå. Dubbla (och rappa) körningar á 5 timmar i förstapannan krävs för att fylla spritpannan. Här är destilleringen utdragen, hela 10,5 timmar (en timme längre än hos Ardbeg). Pannorna ser ut som tomteluvor, en satt kropp med obefintlig korpulent hals som viker av i utförslöpa ner mot kondensorn. Ingen reflux att tala om, resultatet blir ett oljigt rökskadat destillat som tar tid på sig att mogna. Spriten läggs på 200-liters barrels och 250-liters hogsheads. Efter 2-3 resor fräschas innandömet upp genom att man bränner sig ner till frisk ek. Faten utsätts för denna föryngringsprocess ytterligare fyra gånger, så ett fat kan användas upp till åtta gånger. Eftersom 95% av all Lagavulin används i singelmalten kan vi anta att en hel del kommer från dessa refill-fat. Det häftiga är att whiskyn verkar må bra av denna ”cyniska” hantering. 16-åringen snittar kring 90 poäng och är vanligen pålitlig även om eftersmaken är i snällaste laget numera (likt Laphroaig). Därför kom 2013 års version som en chock, märkligt neutral och håglös, defensiv mesig käft utan mycken action med överlastad medicinal finish, ingen finess och plan. Kanske drabbar den ”snåla” fatbehandlingen kvaliteten ändå? Ursprungligen var ”laggan” 12 år, omgörningen kom i slutet av 1980-talet när bolaget behövde en äldste i framgångsserien Classic Malts. Ett lyckokast som verkligen lyfte whiskyn.
År 2001 kom 12-åringen tillbaka som ’special release’, fast nu vid fatstyrka. Ung Lagavulin sorterar dåligt och är alltid obalanserad, whiskyn är på tok för söt, sötman dränker finliret och maskerar röken. Blender-teamet verkar ha komplex för all rök och försvarar den über-söta dimensionen. Hur förklarar man annars debaclet Distillers Edition? En whisky som dömts till att sluta sina dagar på söta PX-fat. Efterättssherryn förvandlar LG till ingenting, allt dränks i jolmig sötma. Man kan undra vad som står på därute när inte ens mäktiga Lagavulin får till sina produkter.

Ardbeg
Kultdestilleriet Ardbeg var i begynnelsen min älskling. Men efter att ha blivit skamlöst bedragen så många gånger under 2000-talet nänns jag knappt se åt min forna husgudinna. Vad få fans verkar förstå är att dagens AR är en remake. Ett pånyttfött destilleri i samma liga som Bruichladdich, eller nybyggda Kilchoman. Notera därtill att pavorna sällan annonserar sin ålder, istället skojas det friskt med ordvitsiga namn. När jag bläddrar igenom mina smaknoteringar från detta sekel snittar poängen runt 84-5, alltför ofta en bit under 80-strecket. Kanske inte så tokigt för en whisky under 10 år? Problemet är att blender Rachel Barrie älskade att krångla till det. ’Corryvreckan’ är väl ett debacle om något. Omflyttad till fransk nyek efter 12 år för ytterligare 8 års lagring. Chefen Michael Heads förklarar (något förläget): ”Vi är tvungna att mjuka upp den med boubonfatslagrad whisky för att runda av de hårda kanterna.” Produkten är den tredje viktigaste för företaget. Tänk vilken whisky vi fått om den legat ligga kvar i vanlig ek i 20 år! ’Alligator’ är lika usel, återigen nyek som dräper Ardbegs viktigaste element, den sinnrika frukten, samt fördummar röken. Vem kom på den tokiga idén att introducera nyek på Islay, varför vingklippa begåvad rökwhisky? Liksom hos Lagavulin verkar blender-teamet hos Glenmorangie ha fått allt om bakfoten. Istället för att kultivera och varsamt odla fram intrikata röknystan trycker man ner fenolerna i stövelskaften med brutala sötvins- eller nyeksmetoder.
Det kan bli fel på andra sätt också. Vem minns ’Blasda’, en lättrökt AR som tappat bort frukten och strandat på hårda spritklippor. Eller 3-åriga (!) ’Rollercoaster’ vars konfysa oreglerade mun nervattnad gick bort sig i för mycket godis – en munsbit kvalitetsmässigt för nywhiskyn Kilchoman. Senaste påhittet heter ’Galileo’ smaksatt med whisky från sicilianska Marsalavinfat. Marsala-vinet motar röken i munnen och suddar ut doften helt. Ardbeg verkar göra allt för att dribbla bort sin talang. När man får en glimt av geniet (och hjärtat hoppar över ett slag) rycks ögonblicket bort på grund av konstiga fatexperiment.
Ardbeg har alltsedan övertagandet 1998 handlat om att återskapa 10-åringen. Projektet har följts med spänning av oss AR-fantaster. Om 8-åriga ’Still Young’ skrev jag 2006: ”Vart månde detta bära? Nya Ardbeg har svårt att sortera aromerna, allt smälter samman, visserligen gott, men för komplexitet krävs mer ek. Ska vi tippa 4 år till?” När ’Almost There’ presenterades året därpå blev jag alldeles kall inombords: ”Här finns mycket kvar att göra. Den springande punkten är avsaknad av frukt, godisjolm och skrikig rök är så långt från forna tiders avancerade Ardbeg man kan komma. Framtidens Ten Years borde snitta på 12 år.” Slutligen var vi framme vid ’Rennaissance’, den första egenmakade 10-åringen. En härlig cask-version men inte alls som vi är vana vid med spirituell äppelkakig rökkäft: ”Överlag verkar nya AR

Ovan: Ardbegs  spritpannas lilla ’purifier’ fångar upp en del av alkoholångorna som leds tillbaka till pannan för omkokning.

Nedan: Lagavulins brutala spritpannor. Små och bylsiga följer allt finkel med i utförsbacke ner i kondensorn.




Ovan: Kilchomans pyttepanna med smal hals och refluxring uppmuntrar estrarna samtidigt som nerförsbacken in mot kondensorn räddar fenolerna.

Nedan:
Caol Ilas ståtliga jättepannor lyckas ändå ge kraftfull sprit med närmast pepprig energi.
vara mer kakig/maltrökig än fordom rök-krydda-frukt. Visst är ny-AR talangfull men fortfarande lite velig. Verkar ha svårt att hitta sin stil.” Nu sitter jag med facit framför mig. Nye ’TEN’ har varit på banan i fyra år. I min enfald trodde jag att whiskymakarna ville återupptäcka Ardbegs själ. Inte alls, en lagom opersonlig tioåring räcker gott. Min (löjliga) förhoppning att TEN skulle snitta på 12 år innehållsmässigt kom självklart på skam, whiskyn är på dagen 3652 dagar gammal! Och det duger inte. Usch vad snäll rökikonen har blivit. Sötrökig honungskäft där lite händer, halvvägs krydda och stigande syra följt av mer rök i eftersmaken. Ardbeg har reducerat sitt flaggskepp till en god rök-bagatell, intet mer. Ihop med Bruichladdichs nya tia är detta Islays stora sorg. De mest öppna och roliga destillerierna på ön som älskar sina besökare. Hoppet verkar vara ute för TEN, den blir inte bättre än så här, en skugga av fornstora dagar. Ändå väljs faten med omsorg, 160 bourbonfat, en mix av 1st och 2nd fill. Precis som för Laphroaig har whiskyn brutaliserats, fruktdimensionen lyser med sin frånvaro, snart är det bara Bowmore kvar på ön som håller frukt-fanan högt.
Tvåa försäljningsmässigt efter 10-åringen är cask-versionen ’Uigeadail’ med ett hjärta av sherryfat. Av de tre i toppen väljer jag alla gånger ”uggen”. Oj vilken trög-sävlig gom, sherrysyltig mitt i Ardbegs väldiga rökrike, djupt lakritsekig sorti. En påminnelse om att häri finns storhet, om man bara låter whiskyn vara ifred för tokiga fatexperiment. Och kanske är sherry lösningen på fruktproblematiken, å andra sidan funkade allt bättre innan modernismen satte klorna i Islay. Tricket är nog så enkelt som längre lagringstid och en mix av fräscha 1st fill och traditionella refill-fat. Senast Ardbeg imponerade på mig var 2009 då ’Supernovan’ kom. Fullkomnad smak á 25 poäng, kan inte bli bättre. Röken antar tusen skepnader i gommen, braskande uppvisning av rökkejsaren. Röken speglar sig i ekivok lemon curd som vattnad blir äppelcider. Sötman lägger ut en attans smaskig eftersmak. Typiskt nog är detta inte originalreceptet som föreskriver 57-8 ppm rök. Supernovan brassar på med 103 ppm och ut kommer denna skönhet. GM-folket har hamnat snett med receptet. Och att något är fel har man insett eftersom rökgraden justerats till 50-55 ppm. Jag trodde verkligen att Glen Morays manager Ed Dodson skulle få till det när vi träffades 1998 strax efter övertagandet. Och visst tänkte han rätt, kollegan Heads rekapitulerar: ”Vi vill ha en klarvört med mycket estrar, därför får mäsken stå stilla och dra i tre timmar innan silning, för att maltpartiklarna inte ska följa med. Vi vill åt den fruktiga karaktären.” I motsats till Lagavulin strävar lyne-armen svagt uppåt mot kondensorn vilket befordrar reflux, dessutom är förstapannan mångfalt större. När Ardbeg klipper ut till ’feints’ vid höga 62,5% väntar Lagavulin till 59% och får med sig mer finkel och fenoler. På väg till kondensorn passerar ångorna en ’purifier’, en form av förkondensor som fångar upp en tredjedel av de tyngre alkoholerna som skickas tillbaka in i pannan för omkokning vilket förstärker fruktigheten. Alla beslut utgår från originalreceptet som grundarfamiljen Macdougall formulerat under hundratals år, ändå blir det inte rätt. Kanske var hemligheten det egna maltgolvet som övergavs i början av 1980-talet. Mina tankar går till Speyside där Bell’s smällde upp en kopia av sitt Dufftown uppåt slänten på farmen Pittyvaich. All utrustning var identisk, ändå blev whiskyn ’shit’.
Lyckligt ovetande om bekymren frodas Ardbeg-kulten, köparna står i kö för att få njuta av världens häftigaste rökwhisky. Det typiska för fanatiska fans är tunnelseendet. Dricker man helhjärtat ett märke, bryr man sig föga om annat som är bättre. 2008 upphörde Ardbeg att sälja malt till blends. I oktober 2012 utökades arbetsstyrkan med 10 personer, kapaciteten ska öka från miljonen till 1,2 milj liter. Och inom 18 månader måste extra lagerhus byggas, somliga fat ligger på fastlandet och vill hem till ön.
 
Caol Ila
Om sydkusten degenererat står hoppet till norröns fabriker vid Islay-sundet. En spännande plats där vattnet ser ut att koka när tidvattnet går. Den rostiga färjan från Jura tar sats motströms för att i en båge pricka in landningen på andra sidan. Caol Ila är öarnas största destilleri. Efter sex månaders utbyggnad 2011 gör man numera 6,5 miljoner liter per år. På tre dagar görs här lika mycket som Kilchoman får ihop på ett helt år! 95% av produktionen går till blends, framförallt förträffliga Johnnie Walker Black med sin nya sidekick Double Black. Veckovis går 335 ton malt åt. Rökhalten har vässats från 35 till 38 ppm sedan nystarten. Flaskhalsen var tidigare mäskningen, nya karet är effektivt, varje batch processar 13,5 ton malt och ger 63 000 liter vört. På en vecka sätter man 24 satser rökmäsk och två orökta. Trots volymerna slarvas det inte med jäsningen som får ta 55-60 timmar. För första första gången sedan ombyggnationen 1972-74 går de sex jättepannorna för fullt. Det underliga är att ingen Caol Ila-whisky lagras på ön, i lagerhusen intill ligger 3500 Lagavulin-fat. Dagligen avgår en tankbil med 23 500 liter råwhisky.
Spelet kring ägarens rökfabriker på Islay är intrikat. 1967 väcktes Port Ellen ur sin slummer för att förse bolagets blends med mer rökmalt. Sommaren därpå drabbas Islay av torka och röster höjs för att bygga ännu ett destilleri på ön. 1972 rivs istället gamla Caol Ila och en ny betongkloss smälls upp. Vikande försäljning tar kål på Port Ellen i maj 1983. Lagavulin som gör en bättre rökwhisky får leva vidare. Några år senare halkar destillatet in i Classic Malts som blir en försäljningssuccé. Det går så bra att kungsmalten Lagavulin tvingas abdikera 2002, märket dras tillbaka från 43 marknader, kvar blir 15-talet. I slutet av 1980-talet gjordes nämligen mycket lite Lagavulin på grund av recession. Caol Ila kallas skyndsamt in för att försvara positionerna mot konkurrenter som Laphroaig och Bowmore. Vi Islay-freaks fick plötsligt en ny singelmalt att utforska. Och det bästa med Caol Ila är att man aldrig blir besviken, whiskyn levererar alltid. Vi pratar nämligen öns mest karaktärsfulla destillat. Snällast är 12-åringen med fint balanserad doft av godisbutik och sirlig torvrök och en lättillgänglig mun som ändar i asketisk tuff kaffebesk jod-rökig final. Värre blir det i ’Cask Strength’ (ca 10 år) som smakar ren ondska ovattnad, rök och olivsälta. Några droppar räcker för att förlösa en förförisk mix av frukt, rök och saltstänk. Svagast i trion är 18-åringen, vagt rökig och flörtigt fruktig med argsint olivsorti förstärkt av eken. Det vänder uppåt med 25-åringen, en riktig ’cracker’ med en droppe vatten, bubblande exotisk fruktmun som fångas in av torvrök. Hösten 2006 kom en ’Distiller’s Edition’ som slutat sina dagar på muskatvinfat. Premiären märkt 1993 överraskade, god marmeladsöt gom med intressant rökelse-parfymerad muskatton. Årgång 1995 är enklare med kålsoppstart som vänder i enkel honungssötma. Röksvallande efterdyningar i båda fallen.
Orökt Caol Ila kan avsmakas varje år i en ’special release’ och visst saknar CI sin rök som behövs för att parera destillatets kryddutfall och bitande syra. Men framförallt verkar näsan låsa sig, ingen av släppen lyfter doftmässigt. Allra bäst är 12-åringen från 2011 som paradoxalt nog är lite rökig, ihop med godistoner och aromatisk ek skapas en riktigt avancerad palett. 2012 kom första försöket på nya oloroso-fat som inte oväntat suddar ut konturerna, sötman ökar tillsammans med bitchig syra och en rejäl kryddskjuts. Det som gör Caol Ila till en fantastisk öwhisky är just förmågan att tända till, destillatet har bett i form av livlig frukt och ibland närapå pepprig kryddpush. Lägg till röken och du får en mästerligt god smakupplevelse. Därtill är lagren välfyllda så här finns resurser att göra avancerad singelmalt långt in i framtiden.
 

Bunnahabhains hangar med naturligt ärgade pannor av väldiga proportioner (vänster). Bowmores underliga spritpanna med sin smala strutliknande hals som befordrar estrar (höger).
 
Bunnahabhain
Bunnahabhain ligger några kilometer uppåt kusten vid vägs ände. Här gjordes rökig whisky fram till 1963, sista året processades 900 ton malt i den egna ugnen. Allt förändrades när två nya pannor sattes in och rökfri malt började köpas in. Årsvolymen exploderade från 1 till 2,7 miljoner liter. Ägaren Highland Distillers behövde nämligen rökfri malt till blenden Cutty Sark som då sålde 4 miljoner lådor i USA. Chefen Andrew Brown är mannen som ska ta Bunna ut i offentligheten på allvar. ”1990 bestämde sig Highland Distillers för att prioritera Highland Park som ömalt. När så Burn Stewart tog över 2003 satsade vi på annonsering och försäljningen sköt i höjden.”
2010 slopades kylfiltreringen och styrkan på maltwhiskyn höjdes till 46,3%. En tydlig signal att Bunnahabhain vill bli en toppwhisky av högsta kvalitet. Strategin ser ut att lyckas, Bunna är öns hetaste destilleri just nu. Standard-12:an är en jämn högpresterande sherryprofilerad tappning som vässats till ytterligare det senaste året. Lite vatten får munnen att tuffa till sig, fruktbeska sticker iväg och eftersmaken lättar med kärnhusbeska som undanröjer sherrydimmorna. 18-åringen är en 90-poängare med gigantiska anspråk. Världarnas kamp mellan exotisk frukt och häftiga ekvallar. En vattendroppe blottlägger ett exotiskt frukttema i munnen där gammelestrar möter torrare stramare ek som glider över i mjukare sherry. En klarvaken medveten premium-malt som sticker ut mer än fastlandets mer perfekta 18-åringar. 25-åringen är enda dippen i uppställningen, avspänd rikemansdricka med fantastisk sherry-mun, i övrigt lite lam. Bunnas nymornade satsning på sitt varumärke märks i höstens lyxsläpp från Islay. En 40-åring för 2000 pund där nosen får närapå full pott, ett sammelsurium av underbara estrar. Jättegod mun på gammelestrigt tema växer med en vattendroppe. En transparent ärlig åldring, eken smyger verkligen inte i kulisserna.
Att träda in i destilleriets innandöme ger en lite ödslig känsla, därinne är allt stort. I mäskbyttan samsas 12,5 ton malt med 50 000 liter varmvatten, dubbla bad utvinner 66 000 liter vört som möter 250 kilo jäst i ett av sex träkar. Jästiden har kortats från 63 timmar (före 1963) till snabbast tänkbara på två dygn. Inte bara rökfri whisky görs här längre. Sedan 2003 makas även en rökvariant med 30-35 ppm fenoler (motsvarande 20% av årsvolym). Olika ’cut-points’ tillämpas för rökig och orökt whisky. När rökmalten körs väntar man till under 60% för att få med fler rökpartiklar, för det vanliga destillatet är utsnittet högre upp på skalan vilket innebär renare finare sprit. Bunnas rökmalt säljs under namnet ’Toiteach’ (gäliska för ’rök’) och är en oborstad rökare som spännande nog har mycket lite gemensamt med övriga kollegor på ön. Mer fastlandsgrym rök med burlesk bbq i citronkaramellig honungskäft som i eftersmaken blir kreosotartat rökbesk, rent grotesk med vämjelig (god) sötma under. Flygplatserna får ’Darach Úr’ (som betyder nyek) och putsats till 1-4 månader i jungfruek. Smaskens. Nyeken skärper upp en sherrymumsig gom med pralinig finish.
Det är här det händer på Islay just nu. Ändå verkar Andrew Brown lite modstulen. ”Vi har för lite whisky i lager, det blir svårt att upprätthålla kontinuitet och kvalitet. Du förstår, livet härute har inte varit lätt i modern tid. Fabriken är överdimensionerad och vi nyttjar bara en tredjedel av kapaciteten.” 1983 gjordes inte en droppe whisky, året därpå fick man ihop 1000 fat. Några år före och efter millenniumskiftet gick fabriken på sparlåga. Just år 2000 gjordes 850 000 liter whisky några höstmånader. 2008 peakade man på 2 miljoner för att året därpå snudda botten med 500 000 liter. Förra året gjordes 1,3 miljoner liter. 

Andrew Brown på sitt Viktorianska kontor med Bunnahabhain 40 år numrerad 1.
Ändå kämpar Brown mot ett sniket lagersaldo. Förra året sparades nämligen bara 300 000 liter singelmalt, resten går till blended-kunder. ”Vi måste sälja mer maltwhisky men inte för mycket för då går lagren torra,” konstaterar Brown med ett snett leende. De sju lagerhusen rymmer 21 000 fat, resten ligger på fastlandet.

Det är kul att vara på Islay. Ön går som tåget, rökig singelmalt är i ropet samtidigt som blending-husen är beroende av rökdropparna i sina blends. Framtiden ser ljus ut för Islay-borna med mycket att göra i fabrikerna plus alla whiskyturister som måste tas omhand. Ändå kvarlämnar besöket en bitter eftersmak. Initierade Islay-drickare har de senaste åren frågat mig när den goda rökwhiskyn tar slut. Nu är vi där, en kort epok av unika rökupplevelser är över. Nästa storhetstid inträffar i slutet av 2020-talet, om 15 år. Så lång tid tar det att reparera lagren. Förmodligen är vi lika intresserade av rök då. Nya generationer kommer att bländas och gamla rök-uvar får en skön ålderdom.

 

Boka provning med Henrik Aflodal
The Last Stand of Islay – bästa röken just nu

Ardbeg Uigeadail 54,2%; Laphroaig 10 år Cask Strength 55,3%; Bowmore 15 år Laimrig 53,7%; Lagavulin 16 år 43%; Caol Ila 12 år 43%; Bunnahabhain 18 år 46,3%; Bruichladdich ”The Laddie Ten” 46%; Kilchoman Machir Bay 46%

KLICKA här för priser!

Jag har nyligen varit på Islay. Rököns lager är hårt ansatta, den vidunderliga whiskyn sjunger på sista versen. Till den här provningen har jag plockat ut de bästa tappningarna från öns åtta destillerier. Uppskattningsvis tar det 15 år innan ön är tillbaka i gammal storform igen så passa på och njut en sista gång. Med mig har jag en detaljerad lägesrapport direkt från bossarna på ön, bered dig på en ’scoop’-artad kväll.


Aflodal om sorterna: Kilchoman är världens bästa ungrökare som varje dag utmanar Islays 10-åringar om röktronen. Grannen Bruichladdich är å sin sida ren som oskulden, maltig yra rakt igenom. Elegante Bowmore är ingen vanlig rökdänga, istället bildar torvröken fond till enastående perfekt sherrylir. Av öns fyra rökvidunder är Lagavulin kungen. Nosen liknar inget annat, gammelestrig arom draperad i rik omvälvande rök, en klassiker! Hos Caol Ila snärjs en energisk fruktintensiv gom i rök innan whiskyn bäddar ner sig i en medicinal finish. Ardbeg har en trög-sävlig gom, sherrysyltig mitt i ikonens väldiga rökrike. Och Laphroaig uppvisar en sällan skådad dynamisk käft, småcitrus forcerar ihop med rök, mynnar i krydda/syra/rök-crescendo. Upplev slutligen världarnas kamp i Bunnahabhain när exotisk frukt kolliderar med häftiga ekvallar.

 
Publicerad: 2/12/2013
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com