Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


   

 
Styrkan betyder allt
 
Folk som gillar whisky gillar den stark. Inte 40% utan direkt från fat vid ’cask strength’ uppåt 60! Henrik Aflodal jublar eftersom det leder till en sundare whiskykultur som utgår från smak istället för berusning. Dessutom börjar den svenska whiskydrickareliten nå en kritisk massa. Därför satsar whiskyhusen på cask-tappningar som aldrig förr. Samtidigt kommer den riktigt gamla whiskyn försvinna i framtiden. Det har att göra med procenten i faten.


Hur stark ska en whisky vara, 40% eller 60%? 40 ropar vanligt folk, whiskydrickarna säger att det är en vanesak. För den som gjort whisky till sin ”hobby” är den starka koncentrerade versionen mer spännande att dricka.
Alkohol är bärare av aromer. I whiskymakarkretsar är styrkan en av de viktigaste variablerna. Maltwhisky går av andrapannan kring 70-72% men vattnas till 63,5% innan den tappas på fat. Skotsk expertis menar att just här uppnås optimal balans mellan rask mognad och mängden fat i förhållande till lagerhuskapacitet. Vi får gå tillbaka till 1970-talet för att hitta exempel på fat som fylls vid destillationsstyrka utan spädning. Och då var orsaken ökad försäljning efter kriget (som peakade 1978). Lagerhusen fylldes och det rådde brist på begagnade bourbonfat. Idag ser vi samma sak. Flera whiskyhus väljer att fylla vid originalstyrka som nödlösning när lagerytan krymper. 2005 skiftade Edrington-gruppen med Macallan och Highland Park i spetsen till ’receiver strength’. Kommer whiskyn att påverkas? Skottarna menar att lägre styrka får mognadsprocessen att accelerera, högre styrkaGlenmorangies Bill Lumsden synar en barrel. tar längre tid. Men mer intressant är naturligtvis att aromurvalet under lagringsprocessen tar andra vägar beroende på styrkan. 70%-ig sprit kan resultera i fler alkohollösliga smakämnen, med mer vatten i fatet befordras vattenlösliga aromer. Sant är att lägre alkoholhalt neutraliserar sulfur i högre grad samtidigt som tannin-extraktionen ur träet ökar, särskilt ifråga om spansk ek, där ju sulfur-faran i samband med sherryn är överhängande.
– Högre ’filling strength’ ökar koncentrationen av estrar, menar Dr Bill Lumsden från Glenmorangie. Interaktionen med eken blir mer intensiv, vi får ut mer vanilj, karamell och ektoner ur fatet.
Sannolikt finns en optimal nivå för varje destillat där slutresultatet blir smakmässigt överlägset.
– Varje kemist vet att alkohol är bra på att extrahera aromer och effekten tilltar med styrkan, samtidigt blockeras andra processer, konstaterar professor Alan Rutherford vid Heriot-Watt University, expert på destillering. Det handlar inte i första hand om enskilda smakämnen utan om balansen och sammansättningen av olika smakkluster.
Haken är att det tar över ett decennium att göra en utredning, ändå pågår experiment på de stora destillerierna för att lära sig mer om processerna. Jim McEwan som var med och startade upp Bruichladdich igen 2000 valde att tappa whisky på fat vid ’receiver strength’.
– Jag tror inte det är någon kvalitetsskillnad egentligen. För oss var det en fråga om kapital, högre styrka ger färre fat vilket minskar driftskostnaderna. De stora blending-husen enades om nivån 63,5% av praktiska skäl för att kunna byta fat med varandra.
Alkoholstinn sprit är mer volatil vilket betyder att tappet av dyrbar alkohol går fortare. Jim McEwan menar ändå att ökningen är marginell, en taskig lagringsmiljö kan göra större ekonomisk skada. Mer allvarligt är att whiskyns livstid kortas. Börjar man på 63,5% och förlorar 1% per år blir whiskyn inte långlivad:
– Vid 71% har vi ytterligare sju år att gå på. Jag vill att Bruichladdich ska klara 40 år utan bekymmer och här ute invid havet bakom tjocka stenväggar ska det gå bra.
Den enkla matematiken blottlägger en otrevlig sanning. Vi är nu inne på fjärde årtiondet med 63,5% vilket innebär att lagren av gammal dyr whisky rent fysiskt försvunnit. Sjunker alkoholhalten under 40% i ett fat är det legalt sett inte whisky. De senaste åren har allt fler gått tillbaka till högre ’filling strength’ men den återställaren kommer vi att kunna njuta av först på 2040-talet. Aritmetiken svindlar.

Varför dricker vi whisky vid 40%? Minimumstyrkan hos en whisky är resultatet av grundlig forskning där man kom fram till att under 40% äventyras både karaktär och kvalitet.
– Styrkan hänger ihop med filtreringen, menar John McDougall, destilleribyggare med snart 50 års erfarenhet av whiskybranschen. Efter kriget hände det att whisky som tagits med fraktplan över polen blev dimmig. Proteiner fälldes ut på grund av kylan. På 1960-talet infördes kylfiltrering för att undvika problem. Styrkan hos exportwhiskyn höjdes också till 43% för att öka stabiliteten.
Idag väljer man styrka efter smak. 40 och 43% varvas friskt med högre alkoholstyrka. Bland elitdrickarna efterfrågas 46% som sägs vara den säkra gränsen för att slippa dimmig whisky men japanska Nikka har i alla år sålt sin maltwhisky vid 45% utan kylfiltrering och inga incidenter har inträffat. 46 är egentligen mer en kvalitetsindikator. När ett whiskymärke väljer 46 vet man att ambitionerna är höga och att det handlar om en omsorgsfullt hopsatt singelmalt.
– Konnässörer ser idag 40% som en negativ faktor, säger Ewen Mackintosh från oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail. Efterfrågan på starkare whisky drivs av uppfattningen att det är en mer naturlig produkt.
På 1980-talet sålde G&M samma Glenlivet-whisky fast med olika alkoholhalt:
– Storsäljaren var 40%. 46 och 57% sålde sämre och försvann till slut. Men i slutet 1980-talet gjorde ’cask strength’-tappningarna comeback.
Vilken styrka ska whiskyn ha i glaset? 40% är en dum utgångspunkt som underskattar konsumenten. Man får ju aldrig veta vad man missar däröver! Samtidigt är fatstyrka opraktisk, obalanserad råwhisky som man ofta måste jobba ner styrkemässigt med koncentrerad min för att hitta det optimalt läget för doft Jim McEwan testar en sherry butt i Bruichladdichs lagerhusoch smak. Å andra sidan är vägen målet. Själva processen att utforska en whiskys inre liv på olika styrkenivåer är utvecklande och kul. Jim McEwan som testat oräkneliga fat i sina dagar har sin egen metod. Han vattnar sin maltwhisky progressivt snålare upp till 30 år, därutöver testar han ’neat’ men låter istället whiskyn andas längre.
– En tumregel är att låta whiskyn luftas en minut per år. Fast det betyder inte att jag sitter och tittar på en 30-åring i en halvtimme utan att jag tar lång tid på mig att avnjuta whiskyn.
I whiskykretsar är man ovilliga att överhuvudtaget vattna stark whisky vilket ju faktiskt sammanfaller med Jims rekommendationer. Cask-nördarna ödslar nämligen sällan sin tid på ung billig whisky, de hänger sig åt dyrbar åldrad malt jungfruligt tagen direkt ur fat i glas. Med prislappen följer också en närmast religiös respekt som är värd att ta på fullaste allvar. En gammal whisky är ju som sagt ett helt liv koncentrerat till några få ögonblick.

Själv har jag funderat mycket på det här med styrkan. Cask Strength säljer på autencitet/äkthet, du får whiskyn som den är fri från mänsklig manipulation. Samtidigt är det en råvara som i många fall blir knepig att konsumera, hur mycket vatten ska tillsättas? Frånvaron av perfekt balanserad cask-whisky på marknaden fick mig att agera. Idén till min egen whiskyserie ’Aflodals whisky’ började gro när jag första gången testade en Old Malt Cask-utgåva från Douglas Laing. ”Bottled at our preferred strength” sa etiketten. Tänk vad smart – de har testat sig fram till optimala styrkan för just detta fat! Bluffen avslöjades nästa gång, alkoholhalten är nämligen alltid 50%. När jag hittar ett fatprov som enligt min smak rockar blandar jag i vatten i jämna steg från fatstyrka ner till 44%. Whiskyn får stå i 24 timmar för att harmoniseras innan jag noggrant testar versionerna. Doft och smak kommer ut olika beroende på styrkan. Aromen kanske är bäst enkelvattnad, smaken lyfter efter dubbel vattning och eftersmaken är godast ovattnad. Mina första tappningar var ’High Park Mansie’ och ’The Famous Leapfrog’ från de kända ödestillerierna Highland Park och Laphroaig. Sedan kom en gammal härlig Caol Ila kallad ’Cool Islay’. Nu senast återvände jag till berget där mitt whiskyintresse väcktes med en Ben Nevis från 1986. Originalwhiskyn var 58% och testerna visade att smak och doft var optimal i spannet 47-52%. Doften var småskalig och mörkare sötfruktig uppåt 51 och närmare 47 piggare fruktig med fenolkänningar. Kring 47 var smaken långsam avancerad, uppåt 51 mer crescendo och tryck. Eftersmaken var renare neråt 47, fylligare med mer eknärvaro runt 51. Beslutet blev 51,6%, exakt på decimalen, eftersom jag ville förmedla känslan av power kring min första stora whiskyupplevelse. Och namnet The First Dram var givet. Whiskyn andas exotiska estrar inbäddat i hö. Sötgung i munnen med nektarlik sötma och kryddpush in mot örtig exit. Lång lagom bitande eftersmak med en släng fenoler. Inte loj och orkeslös som många åldringar kan vara, istället sprudlande av liv. Dubbel vattning förlöser en vindlande långsam smak med ett sammelsurium av smarrig exotisk frukt och växande syrlighet. I eftersmaken bekänner whiskyn sin ålder, stor eknärvaro skapar härlig sötbeska. Flaskan kostar trots åldern en bit under tusenlappen eftersom det bara är 35 cl. Min ambition är att bjuda på god maltwhisky från fat som går att dricka direkt men även tillåter vidare vattning. Nästa tappning heter Inglorious Bastards och är en ruskigt tuff whisky med lite krigskänsla i sig. Faktiskt rätt läskig att dricka vid 51,0% med massor av bitig syra. Fast med lite vatten en smaskigt fruktkalasande käft som får de mest hårdhudade att gråta av lycka.

Stark whisky är som sagt i ropet. Men det har tagit över 40 år. Världens första cask-tappning i modern tid var Glenfarclas 105° som föddes 1968. 105 proof översätts till 60%, ett monster till stark whisky! Det hela började som en julklappsidé minns ägaren John L S Grant:
– Vi buteljerade en sherry-hogshead utan att vattna whiskyn och gav bort hälften som julgåva. I januari hörde folk av sig och ville ha mer.
2013 års version av klassikern är charmigt primitiv. Idag en sherry-cask i mängden, rätt banal men just därför kul. Rak höger av brokig ung sherry-sprit. Första delen i munnen är förföriskt sherryfruktig, det blir sedan lite jobbigt när eken kickar in, men utan ek ingen eftersmak. Illustrerar bra hur besvärligt det är att sälja in en stark whisky till allmänheten. Det smakar för mycket och för intensivt. Folk tittar på procenten och värjer sig intellektuellt. Visst smakar spriten men framförallt är det aromerna som exploderar i munnen. Samma noviser som istället får en äldre cask-tappning studsar till och utbrister glatt (efter att ha förhört sig om styrkan): ”Det var ju inte alls starkt”. Tricket med en cask-tappning är att dricka försiktigt och långsamt med välbehövliga pauser emellan sipparna för att låta munhålan vila. Egentligen inget nytt, så måste man avnjuta vanlig 40%-ig whisky också, lugnt tempo, eftersinnande kontemplatoriskt.

Här hemma (och globalt) har Aberlour gjort succé med sin sherrybomb a’Bunadh (á-BOONahr) som är gäliska och betyder ’ursprunglig’. Buteljen har minsann anor, upprinnelsen var en katastrof. En lördagsmorgon i januari 1898 smäller det i kvarnrummet. Apparaturen stoppas och man hittar en stenflisa mellan valsarna. Vad ingen visste var att en gnista letat sig bort till maltbingen. På natten flammar elden upp, maltladan övertänds kvickt. Hela byn kommer på fötter för att hjälpa till att släcka. Hinkar langas från Lour Burn, plötsligt kantrar vinden och lågorna vrids bort från omkringliggande byggnader. Brygg- och destilleridelarna går förlorade men whiskyn klarar sig. Förlusterna uppskattas till 6000 pund, turligt nog är stället försäkrat och redan till sommaren öppnar nya Aberlour och i pann-huset muras en tidskapsel in i väggen. Vid en renovering hundra år senare påträffar förvånade byggjobbare en flaska Aberlour och en dagstidning daterad 1898. Händelsen förvandlas till a’Bunadh. Kreerad första gången vårvintern 1999 av master blender David Boyd, utgiven i batcher sedan dess med 8-14-årig whisky i receptet:
Chivas Bros David Boyd med ett förflutet hos Clan Campbell och Aberlour– Om grundaren James Fleming levt idag, hur skulle hans whisky vara? Självklart angavs inte åldern på etiketten under den Viktorianska eran. Spriten kom från spansk ek, inte amerikansk. Buteljering skedde vid originalstyrka, utan kylfiltrering eller andra moderna processer.
Nu är man uppe i batch 44, tappningen var som bäst upp till 20 med mer storslagna smaklandskap, sedan verkar det ha gått slentrian i tillblandandet. Aktuell version är god men enkelt utlagd. Gommen tänder till först efter dubbel vattning med lång rullande sherrygom, biter till halvvägs med körsbär innan eken stänger ner.

Världens största maltwhisky har vi (nästan) aldrig fått i naturlig form. Glenfiddich envisas med 40%. För att få en cask-variant måste man bege sig till destilleriet där intresserade efter rundvandringen (sedan 2007) kan tappa upp en egen flaska direkt ur fat i butiken. Det är inget singelfat utan helt enkelt 15-åriga Solera-utgåvan fast i originalstyrka. Det skulle dröja till julen 2012 innan denna 51%-iga nektar från Dufftown nådde ut i vida världen. Fast egentligen har cask-GF funnits länge. De första singelfaten sipprade ut redan i slutet av 1990-talet men naturligtvis inte för en masspublik utan dyra och alldeles underbara fat för samlarkadern. Kring millenniumskiftet formaliserades utgivningen i serien Rare Collection. 40-åringen från 1962 är en ’eye-opener’ typisk för jättekändisen som ju är lagom vek och slätstruken som 12-åring men bara blir bättre med många ekår i ryggen. Inga ålderkrämpor i sikte här inte. Smaken är en kakofoni av honung, choklad och frukt med lakrits-utgång, tumultartat komplex mun, märkligt ek-befriad. Avslutningen är väl ändå ekens? Ånej, whiskyn håller emot, frukt och rök samsas med fet kokos, häftig tjärpastill-munkänsla efteråt. Ska drickas vid cask strength 45,4%, en ynka vattendroppe spränger strukturen. Ännu coolare var världens äldsta (och dyraste) whisky 2001. Destillerad 17 juli 1937 på torvrökt malt. Efter 64 år på fat lyckas en doft av jordig rökighet a la böckling överleva omsvärmad av fruktkola, makalöst. Rik mastodont-gom, gammalestrigt fruktig med salt och rök. Aggressiv attack, oförsonlig efter alla år på ek, hur är det möjligt? De sista sex flaskorna salufördes på Chek Lap Kok Airport i Hong Kong. Efter 20 minuters säljsnack i whiskyshoppen bestämde sig en resenär från Hong Kong att slå till. Till en början skeptisk och till synes ovillig att spendera pengar på whisky drog han plötsligt upp sitt American Express Centurion-kort och betalade motsvarande 375 000 skr för flaskan från 1937. Buteljen åkte ner i shoppens ordinära blå-vinröda kanvas-kasse och mannen gick därifrån utan säkerhetspådrag och bevakning.

Macallan är också ovillig att utmana menigheten med stark whisky. Varför kan man undra. Sherrypralinen a’Bunadh är ju en kioskvältare och fordom var The Macallan hela världens sherry-älskling. Det finns de som likt mig hävdar att grannen Aberlour är en bättre sherry-whisky än kändisen på andra sida Spey-floden. Destillatets nerv tränger igenom sherrydimmorna och ger ett mer kontrastrikt smakspektrum jämfört med vad ”macken’”förmår. Julen 2006 kom äntligen en 10-årig cask strength till flygplatserna. Kanske en reaktion på all ’Fine Oak’ (med mycken vanlig ek) som firman översvämmat marknaden med sedan augusti 2004. Dessförinnan var ju all Macallan sherryfatslagrad. Nya casken var en habil sherrytappning, självklart ingen match för a’Bunadh. Och av någon anledning togs den av banan senhösten 2012. Jag drömmer mig hellre tillbaka till Exceptional-serien som kom 1999. Exceptionella singelfat noggrant utvalda av whiskyteamet Dalgarno/Morrison. Femman från oktober 2003 var allra bäst. Formidabel mångfacetterad arom. Charmerande ek-kryddig frukt-mun. Ack så god efterklang i sherry med mandarin-accent, toppad med choklad och vanilj. En rätt fantastisk ‘single cask’, sherryn hålls i schack av spänstigt ek-material.
– Vi hittade en hårt rostad sherry butt från 1989, minns Bob Dalgarno. Whiskyn var extremt intensiv, fullt drag från start till mål, verkligen ’in your face’.

Dalgången Glenlivet

De stora är annars fega och håller sig kring trygga 40%. Med ett lysande undantag. The Glenlivet chockade whiskyvärlden med sin Nàdurra (NATT-orra) i januari 2005. Då en ”snäll” variant på 48% för flygplatsernas duty free. Men året efter kom den som ’cask strength’ med sikte på amerikanska marknaden. Och till skillnad från de andra drakarnas tafatta försök går det bra:
– En omedelbar succé, både bland konsumenter och experter, berättar Chivas maltwhiskydirektör Neil Macdonald. The Glenlivet är bästsäljande singelmalt i staterna dit hälften av all Nàdurra går.
Grymt häftigt eftersom det rör sig om en 16-årig cask från världens andra största maltwhiskyhus – när maktspelare talar lystrar folk. Kanske ville man en gång för alla få tyst på belackarna som menar att storsäljande 12-åringen är för allmän och defensiv i sin approach. Förmodligen återupptäckte man på kuppen sin heliga graal, den whisky som för hundra år sedan var urtypen för äkta skotsk malt, den whisky alla ville kopiera och efterlikna. Nàdurra hämtas enkom ur nya bourbon barrels och undgår naturligtvis kylfiltrering, precis som förr understryker Macdonald:
– Vi går tillbaka till grundaren George Smiths dagar med vanliga ekfat och skippar filtreringen för att bevara full smak och kropp med rik textur.
Till Sverige kom första flaskan hösten 2008 och mötet var ett uppvaknande. I min anteckningsbok står följande: ”Överdjävlig ‘enfant terrible’. Den mest fantastiska officiella cask-utgåva jag fått från ett stort namnkunnigt destilleri. Whiskyn är en ulv i fårakläder, munnen är bland det grymmaste jag upplevt. Enorm smakutveckling med bitsk syra och attackerande krydda – äpple tar på citrus som tippas över ända av arga kryddor. Muskulös ek-aromatiskt vältrande eftersmak, munhålan värker efteråt. Så här smakade det alltså på George Smiths tid, inte undra på att kung George 1822 föll pladask för smuggelspriten.”
”Nadörran” smakar alltid citrus med stora lass ek mot slutet, nosen är ofta perplex vodkaaktig med citrussting. Vatten gör frukten alltmer bitande sötsyrlig vilket är lika gott som det låter. Nuvarande batch 1110K tar in mer ek och släpper av skalbeska mot slutet som skitar ner eftersmaken en smula. Bäst bland släppen är utan tvekan 1010K. Nosen blir charmerande dubbelvattnad då eken balanserar citrusen och skapar utrymme för gräs. Käften exploderar i ett virrvarr av citrus och frossar i skalbeska. Vatten förlänger förloppet och väcker eken som kryddar på och lägger ut fenoler (!) varpå lakrits smutsar ner eftersmaken. Röken är minsann ingen hägring. Dubbelvattnad blir munnen skönt bitig efter sötgungig ingress, exiten är kärvare kartig med härlig seg sötbeska i refrängen inklusive hoppande fenoler.

Bowmores första lagerhus med anor från 1700-taletAnnars är det rökön Islay som försett oss med cask-whisky genom åren. Minns du Bowmores transparenta flaskor med wobblande kvalitet där just cask strength-versionen sög å det grövsta. Bottennappet från 2003 gav jag 64 poäng med betyget DÅLIG: ”Här biter sig rökmalten i foten, obegripligt icke-Islay, varför släppa lös detta kontur- och profillösa elände? Om du måste ha den lova att skölja ner med 12-årig Bowmore efteråt.” Comebacken hösten 2009 i form av 10-åriga Tempest var bättre men ändå frånvarande och stundtals närapå identitetslös. Aktuell batch #3 är svårjobbad, kreativ vattning och en ängels tålamod lotsar kamelen genom BW-älskarens nålsöga. Tempest håller sig kring 85-strecket poängmässigt, en habil cask-rökare, men Islay kan bättre. Tummen upp för Laphroaig ett stycke neråt sydkusten som 1995 gav ut en cask-version på 57,3% av vanliga 10-åringen. Allra bäst några år in på 00-talet då whiskyn bjöd på en sammansatt frukt-rökig gom understödd av ekkryddor, intensivt. I februari 2009 gled utgivningen över i batch-släpp med rörlig fatstyrka. Första batchen på 57,8% var ett fiasko, som forna tiders Bowmore CS. Röken imploderade, stenstum näsa. Emellanåt sprack både arom/smak och blev spritig. 10 000 lådor som de stackars hårdnackade fansen var tvungna att ”gulpa” i sig. Batch #3 på 55,3% är tack och lov en förträfflig rök-cask långt ifrån premiär-debaclet. Smakar lemon drops och pushig småcitrus, röken ger kropp, sent krydda/syra/rök-crescendo.
Caol Ila säljer sedan 2003 öns mest intressanta stark-whisky. Just 2003 fick Lagavulin slut på 16-årig malt i sitt lager vilket släppte fram kollegan vid Islay-sundet för att försvara firmans marknadsandel av rökwhisky. Smakar ren ondska vid fatstyrka, rök och olivsälta. Några droppar vatten räcker för att förlösa whiskyn och skapa en förförisk mix av frukt, rök och saltstänk. En Dr Jekyll-Mr Hyde-version av Caol Ila som uppvisar två ansikten; det grymma oförsonliga, det konverserande. Två sidor av det bästa i tillvaron, låt stunden och humöret avgöra, vatten eller ej.
Ardbeg kom 2004 med sin Uigeadail på 54,2% som numera är den enda AR jag dricker, TEN och den andra ungwhiskyn nänns jag inte röra, kvaliteten matchar ju inte ryktet på långa vägar. ”Uggen” är kring 11 år med ett hjärta av äldre sherrywhisky och snittar på 88 poäng som bäst. Trögrörlig marmeladig mun med enerverande krydda, snart torvrök och läderkängor. Med vatten rökbombas käften på ett svårtartat elakt sätt som säkert förargar AR-puritanerna.
Världens bästa sherry-rök står Bowmores Laimrig för. En 15-åring som masserats i nya oloroso-fat de sista tre åren, helt enkelt en cask-version av framgångssagan Darkest. Lanserad 2009 exklusivt här i Sverige. Förvänta dig ingen rökdänga, istället bildar torven fond/kontrast till enastående perfekt sherrylir. Munnen funkar i alla lägen och lossar massor av komplex sherryfrukt, röken märks inte men kontrasterar frukten i det dolda. Eftersmaken har olika positioner beroende på vattningsgrad, från lång saftig över torrare med rökpustar till vibrerande fruktpirr. Ett mästarprov värt 93 poäng. Första batchen är fortfarande bäst men trean ”bottlad” i januari 2012 är likaså skrämmande god. Smaken växer och utvecklas med varje vattendroppe, lång rik komplex sherryfrukt leker med ek/rök, dubbelvattnad explicit hallon-not och böljande lätt oloroso-finish med smekande ek.

Att stark whisky är trendigt bekräftar nysläppen. Problemet är att man ofta väljer ’unaged’ i sin cask-utgåva. Precis som för att bekräfta fördomarna att starkt är brutalt och därför passar bäst innan whiskyn mognat klart! Highland Park som är framtagen för svenska marknaden känns ung men blandas faktiskt på whisky som är 10-15 år, mest refill med minst 15% nysherry i mixen. Blir besviken efter första sniffen – överlastad ungsötma, simpel gräddkoladoft. Smaken är likaså sött kakig, känns billig. Det är först i nedvattnad form whiskyn blir vuxen och nyktert brutal. Halvtorr tuttifrutti-start, halvvägs knäcke och torra kryddor, sent lätt torvrök och läskande honungsvatten. Klockren enkel sorti, härligt asketisk ren rök-finish med torvrök, bbq och medicinal jod – sötman gör det gott och lakrits vävs in mot slutet. Kom ihåg, dubbel vattning för din nya husrökare.
Även Glendronach kommer nu med en standard-cask. Sherry-slottet från Allieds dagar går ju ’all-in’ med spanska starkvinsfat sedan Benriachs övertagande hösten 2008. Oftast glimrande när whiskyn har några år på nacken. Här blir det ’unaged’ och lite obekvämt. Vildsint ungsprit slinter och firman har förutom olorosofat försökt dölja whiskyns brister med über-söta efterrättssherryn Pedro Ximenéz. Faktiskt är doften det mest intressanta, pikant apart med rom- och grappa-influenser. Munnen är ostrukturerad, billig spritighet bryter igenom förstärkt av ekivokt PX-vin.
Ett nysläpp i en helt annan klass är Nikka From the Barrel. Udda nog en blend som kommer vid fatstyrka 51,4%. Skottar regerar whiskyvärlden och tror sig nog vara både nyskapande och trendkänsliga? Nja, Nikkas starka blend föddes redan i oktober 1985 (!) – Skottland väntar fortfarande på sin första reguljära CS-blend. Jag var inte med på 1980-talet men de tiotal år jag umgåtts med Nikkas Barrel-blend har den aldrig varit så vass som nu, i sin genre på gränsen till SOLITÄR med 93 poäng. Känd för att vara en bråkig blend med kryddbatalj och rökkänning i käften vid ’barrel strength’. Nu sötare överlag, från start sparrande citrus och kryddor, fångas in av torrare oljig ek som lägger ut rund gräddig honungsexit. Som alltid bäst dubbelvattnad (ner mot 43%) där revolutionen inträffar, citrus trampar igång, en explosion av krydda och sötma får en att ropa högt. Eftersmaken är lång och värmande kryddbråkig på godisbotten där fenoler retas, landar i en härlig rökkänsla. En blend som konkurrerar med de bästa malterna därute. Förutom suverän whisky från Yoichi och Sendai så är hemligheten styrkan. Kvalitetswhisky blir alltid bättre i outspädd form. Tänk om man finge Johnnie Walker Black Label vid fatstyrka då skulle vi inte behöva någon singelmalt längre…

 
Här hittar du whiskyn
The First Dram Ben Nevis 1986 51,6%, 779 kr
Inglorious Bastards Double Cask Highlands Malt 51,0%, 599 kr
Glenfarclas 105 proof 60%, 649 kr
The Glenlivet Nádurra 16 år 55,1%, 468 kr
Bowmore Tempest 10 år 55,6%, 629 kr
Ardbeg Uigeadail 54,2%, 649 kr
Bowmore Laimrig 15 år 53,7%, 649 kr

Highland Park cask strength 56%, 299 kr (35 cl)
Glendronach sherry cask 54,8%, 699 kr
Nikka From the Barrel 51,4% (lanseras 1 juni)

 

 
Publicerad: 5/15/2013
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com