Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


   

 
Är whisky en hype?
 
Vi svenskar dricker massor av Scotch men inte som det var tänkt. Var tredje flaska är en maltwhisky. Ute i världen dricker man blends. Om alla var som vi skulle den skotska whiskyindustrin haverera. Felet är alla whiskyprovningar och framförallt whiskymedia som eldar på intresset. Men är inte whisky bara en hype, en trend som snart ebbar ut? Henrik Aflodal gräver djupt och avslöjar vem som uppfann både nöjesprovandet och ’tasting notes’. Och han upptäcker att branschen själv skapat ”konflikten” mellan blends och singelmalt.


Vad vill du ha? ’Scotch on the rocks please’, svarar världsbefolkningen. Men något håller på att hända. Och Sverige visar vägen. Här dricks också en massa blended men faktiskt en tredjedel singelmalt. Globalt är bara var tionde flaska whisky en malt. Årligen omsätts över 7 miljoner nioliterslådor vilket kan jämföras med största blenden Johnnie Walker som 2012 fick iväg tre gånger så mycket – all-time-high 20 miljoner lådor, mycket tack vare törstiga kineser. Amerikanerna handlar mest blended följt av fransmän, britter och Singapore. En fjärdedel så många pund spenderas i Spanien, Tyskland, Taiwan, Sydafrika och Sydkorea. Om allt fler byter sin blend mot en maltwhisky går det åt fanders. Släpper man iväg för mycket malt sinar förråden och Scotch havererar. Frankrike är maltwhiskylandet nummer ett. Att vinfolket är sofistikerat elitistiska vet vi men att de korkar ur var femte singelmaltflaska i världen överraskar. Jänkarna kommer tvåa med 14% och britterna själva trea på 9%, italienare och spanjorer snittar på 3%. Hälften av all singelmalt konsumeras alltså i fem länder. Å andra sidan toppar samma länder statistiken på blended så man kan inte säga att maltpimplandet gått överstyr. Men vad händer om fransoser blir lika tokiga i maltwhisky som svenskar? Ett tredubbelt lyft till 4,5 miljoner lådor slukar två tredjedelar av dagens maltvolym. Då ligger vi alla illa till.

Det var lugnare förr. Bell’s, The Famous Grouse, Johnnie Walker, Chivas Regal, Ballantine’s, Dewar’s, J&B Rare, Cutty Sark, Grant’s, Teacher’s, Haig’s Dimple, White Horse, Black & White, Long John. Så såg whiskyns universum ut 30 år bakåt i tiden. Allt handlade om blended whisky. Visserligen kom familjen Grant med sin maltwhisky Glenfiddich redan på 1960-talet. Och The Glenlivet har alltid funnits i handeln men dagens blockbuster The Macallan släpptes först 1980, och året innan gjorde Highland Park premiär. För att förstå whiskyscenen i början av 1980-talet måste vi backa till 1877 då sex grainwhiskyfabrikörer i Edinburgh startade Distillers Company Limited (DCL). Drivande var John Haig som 1827 installerade världens första kolonnpanna för grainwhisky i sin maltfabrik Cameron Bridge. Att dricka blaskig grainwhisky ville dock ingen, de stora låglandsfabrikerna behövde maltwhisky från bergen för att få ihop attraktiva produkter som kom att kallas ’blends’. DCL var en i mängden de första åren men makten över grainwhiskyn skulle visa sig avgörande – merparten av whiskyn i en blend är ju grain. Massor av grainwhisky pumpades fram på Cameron Bridge, Cambus, Port Dundas och Carsebridge. Superstjärnor som Johnnie Walker och Buchanan-Dewar var 1925 tvungna att slå följe med DCL för att få tillgång till all nödvändig grainwhisky. 1980 hade DCL 41 whiskyfabriker under sig och 100 olika whiskymärken. Mest blends såklart förutom det lysande undantaget Cardhu – en av de första singelmalterna i modern tid som släpptes 1961.

DCL:s styrelse sent 1950-tal

Idag heter DCL Diageo. Och världens största spritbolag handlar framförallt om två saker, vodkan Smirnoff och blenden Johnnie Walker. Maltwhisky är egentligen inget man borde syssla med. Men malt är ju whiskyvärldens senaste paradigm och fröet såddes mitt i röran på 1980-talet av just DCL, mer eller mindre oavsiktligt. Några år in på 80-talet lanserade DCL ’Ascot Case’, en 5-pack maltwhiskies med Lagavulin, Talisker, Rosebank samt blandmalterna Glenleven och Strathconan. Senare byttes Rosebank mot Glenkinchie, Lagavulin uppgraderades till 16 år och utnämndes till ”härförare”. Först 1991 blev ’Classic Malts’ fulltaligt med Cragganmore, Dalwhinnie och Oban. Få inom det blended-orienterade bolaget anade vad som komma skulle. Det antas att en stor reklambudget låg bakom dundersuccén, men enligt maltdivisionens Nicholas Morgan låg man lågt:
– Den stora utgiften var träplankan för de sex flaskorna som ställdes i varje bar, men stället kostade bara 40 pund. Resten gick av sig själv!
’Six Classic Malts’ handlade om smak, en revolutionerande idé i en rigid whiskybransch. Tänket inspirerades av vinvärlden där varumärke betyder mindre men smak desto mer vilket innebär en stor mångfald med många små vingårdar.
Nicholas Morgan, Diageo– Vinhandelns regionstänk översattes till sex geografiskt spridda whiskies med diametralt olika smakprofiler. Vi sålde whisky på smak vilket ingen gjort tidigare.
Tajmingen var perfekt. Folk valde ju vin noggrant för att matcha maten, assisterad av en sommelier. Morgan och kompani bombade marknaden med smaker. 1992 började Flora & Fauna-serien sippra ut på marknaden – flaskor från den stora koncernens anonyma maltdestillerier vars whisky normalt sett slukades av firmans hundratalet blends. 1995 släpptes Rare Malts, whisky från nedlagda destillerier (eller gamla ovanliga årgångar) som tappades direkt från fat vid ’cask strength’. En lavin av buteljer svarade mot ett exploderande whiskyintresse där smaken stod i centrum. En fascinerande form av ”gerilla-verksamhet” i ett globalt bolag som genomsyras av blended Scotch. En copy-cat av whiskyhandlare likt Gordon & MacPhail och William Cadenhead som sedan slutet av 1800-talet gjort all sorts singelmaltwhisky tillgänglig. Diageo fick i kraft av sin storlek ett helt annat genomslag. Nicholas Morgan menar att stor inte nödvändigtvis betyder dålig:
– Ekonomerna skulle helst lägga ner småttingar som Oban och Lochnagar. Och varför göra whisky på Talisker eller Lagavulin? Logistiken är en mardröm på öarna. Tack vare vår storlek kan vi fortfarande hålla igång destillerier som annars skulle ha försvunnit. Vi har 28 maltdestillerier med diametralt olika smaker. Storleken tillåter oss att vara småskaliga.
2010 öppnade nybygget Roseisle (för 40 miljoner pund) med en årlig kapacitet på 10 miljoner liter. Ytterligare 10 miljoner liter åstadkoms genom att bygga ut bland andra Caol Ila och Glen Ord, totalt spenderas 600 miljoner pund. Att man vågar investera i en så ”planekonomisk” bransch beror på styrkan i konceptet blended whisky. Lagen säger ju att whiskyn måste lagras i träfat i minst tre år och somliga produkter tar en hel generation att få fram. Att satsa på 12-årig maltwhisky innebär att man exakt måste kunna förutse försäljningsvolymen i en osäker avlägsen framtid. I en blend är delarna utbytbara så sinar lagret av Dailuaine i Johnnie Walker balanserar blendern upp blandningen med annat. Att Diageo ”grumlar” en vinnande strategi med singelmalt-business är därför konstigt. Enda förklaringen är jättebolagets starka whiskykultur. Om Johnnie Walker-folket är ekonomer är malt-divisionen de skotska whiskymakarnas förkämpar. Nick Morgan har en PhD i historia och byggde 1980 upp Diageos väldiga arkiv innan han senare blev marknadsdirektör för maltwhiskyn.
– Att dagens whiskyscen skulle handla så mycket om smak trodde ingen för 30 år sedan.
I maltwhiskyvågens utbredning har många mindre aktörer skiftat affärsfokus. Somliga som sålt whisky på bulk till lågprisländer har vänt på steken och satsar nu på singelmalt med höga ambitioner. Och då får naturligtvis smaken styra.
– Smaken avgör var whiskyn hamnar, säger Iain Baxter från Inver House. Vår storsäljare Speyburn går mest till USA där man gillar lättdrucken Speyside-whisky. Fransmän och tyskar vill ha mer smak och får Balblair. Och svenskarna gillar vår tyngsta whisky Pulteney.
Iain Weir från Ian Macleod konstaterar att vissa marknader drivs av singelmalt, andra går igång på de luxe-blends eller vanliga blends:
– Tyskarna föredrar icke kylfiltrerad stark whisky åt single cask-hållet. Asiater som är i början av sin whiskykarriär gillar sötare sherryfatslagrad whisky.
På mogna whiskymarknader som Frankrike, Tyskland, Sverige och UK frågar konsumenterna efter specifika destillerier på ett annat sätt:
– Hittar vi några fat Port Ellen vet vi att svenskarna hugger direkt, monopolet hos er kan fort få ut produkten till alla.

I whiskysvängen snackas det alltså smak, folk i allt vidare kretsar jämför och diskuterar olika singelmalter. Det provas som aldrig förr, för allt fler är just en whiskyprovning skäl nog för en kväll på stan. En underhållningsindustri har växt fram kring whiskyprovningar som understöds av dedikerad whiskyjournalistik. Lockelsen ligger i att jämföra olika smaker mot varandra och där intar maltwhiskyn en unik position jämfört med annan sprit. Smakvariationen är inte lika bred i en vodka- eller brandy-provning. Och maltwhiskyns kvalitet/komplexitet kommer ingen i närheten av. Hur uppstod då denna fascinerande provningskultur? I slutet av 1970-talet åkte revisorn Phillip ’Pip’ Hills från Edinburgh till Aberdeenshire för att hälsa på två vänner. Grannen kom över med sin egenbuteljerade maltwhisky. Varje år köpte han ett kvartsfat av George Grant på Glenfarclas. Grants kom ju ut med sin cask-utgåva 105 proof redan 1969. Upprinnelsen var att man den julen gav bort ’cask strength’-whisky till vänner och affärskontakter vilka blev lyriska och ville ha mer. Pip hade inte smakat något liknande och reste upprymd vidare till Ballindalloch för att övertala Grants att sälja ett fat till honom. Tillbaka i Edinburgh formade han ett syndikat av vänner för att finansiera köpet. Gänget bjöd sina vänner på ’drams’ och rörelsen växte. 1983 öppnade Hills dörren för allmänheten, Scotch Malt Whisky Society (SMWS) bildades. Idén var enkel. Att buteljera maltwhisky från enstaka fat eftersom den sortens whisky inte gick att få tag på.
Pip Hills grundade Scotch Malt Whisky Society– Testpanelen var mina vänner och vi träffades i mitt kök, minns Pip Hills. Deras litterära kvaliteter var viktigare än själva whiskykunskapen. Att sätta ord på upplevelsen, att kunna kommunicera.
I den kreativa lekstugan föddes konceptet att skriva utförliga ’tasting notes’. Alla som bläddrat i en engelsk whiskybok vet hur långrandiga och intrikata britterna vill vara. Engelske whiskyikonen Michael Jackson lyfte konsten till nya höjder när han på 1980-talet bytte ölskriverier mot whisky. Men det var SMWS som uppfann ’inspirational tasting notes’. En annan fantastisk innovation var whiskyprovningen. Tidigt reste Hills runt och höll komparativa provningar med unik ’single cask whisky’. Timmar ägnades åt att gemensamt diskutera smakskillnader hos Glenfarclas, The Glenlivet, Bowmore, Highland Park, Auchentoshan, Macduff, Longmorn, Tamdhu, Glen Grant, Bunnahabhain – de första tio destillerier sällskapet buteljerade.
Den här formen av ”nöjesprovningar” väckte en slumrande bransch, där provningar alltid varit centrala, fast i laboratorier av blenders och professionella testpaneler. I slutet av 1990-talet uppstod märkesbundna konsumentprovningar. Och med den kraft som kommer med varumärken både i form av igenkänning och marknadsföringsresurser har nästan de ”riktiga” provningarna försvunnit från marknaden. Tricket är nämligen att varumärkesprovningen är (nästintill) gratis. Folk väljer i högre grad ’branded tastings’ istället för en oberoende neutral provning där smaken granskas mer kritiskt. Producenterna tackar och tar emot, de vet nämligen hur påverkbara deltagarna är, de är närmast försvarslösa menar Pip Hills:
– I en styrd provning är det enkelt att övertyga en konsument om hur excellent ens produkt är. Smaksinnet är av evolutionära skäl kopplat till känslor och tro. Säger man rosendoft så tycker folk att det doftar rosor.
Problemet är att den ljuva rosendoften sannolikt tappas bort på vägen hem, med en låda under armen. Hemma i soffan smakar whiskyn kanske inte alls så fantastiskt. Lyckokänslan som framkallas under provningar liknar den du får på destilleriet där man efter någon timmes ’hard talk’ bjuds på den underbaraste nektar. Situation och stämning påverkar känslolivet och smaksinnet. Om provningens syfte är att vara konsumentupplysande haltar konceptet om du som konsument blir lurad. Men är man bara ute efter underhållning får man hyfsat mycket show för lite pengar.
De riktiga höjdarprovningarna finns på annat håll. Själv förespråkar jag en mjukare provningsmetod som involverar alla i publiken. ’Unbiased tastings’ är förutsättningslösa möten där whiskyprovarna gemensamt känner sig fram och likt Pip Hills ursprungliga provningspanel hjälper varandra fram till en bredare gemensam upplevelse av whiskyn. Här finns utrymme för både superlativer och råskäll – allt är inte guld som glimmar. Formatet kan utvidgas till blindprovning där alla förutfattade meningar kastas överbord. Expertens roll är inte att gömma sig utan istället ge processen en ryggrad och hålla ihop kreativiteten så gruppen landar i något som ligger så nära ”sanningen” som möjligt. Deltagarna glöder verkligen efter en provning där alla har kommit till tals. Varje individ har sin egen personliga favorit med sig hem och har inte styrts in på en bästsäljare. Formatet är oerhört tillfredsställande. Precis så här går en provning till i Maltwhisky-VM som arrangeras av Whiskyspot.com för fjärde gången (sedan 2005) under 2014. Där är upp mot 2000 whiskyälskare med och korar världsmästaren.

Inspirerad av Pip Hills och SMWS var jag 2002 med och startade Scandinavian Whisky Society (SWS). Dessförinnan hade jag i egen regi buteljerat fat från Pulteney, Mortlach, Balblair, Ledaig och Bowmore. Whiskyn valdes ut i öppna blindprovningar i storstäderna där deltagarna nosade sig igenom olika prov och fastnade för den allra godaste whiskyn. I november bildades sålunda SWS och ett halvår senare förvärvades första fatet. En rökig legend från södra Islay som i stort sett aldrig buteljerats utanför moderhuset. Whiskyn var så brutalt rökig och egentligen obrukbar att medlemmarna inte visste vad de skulle göra. ”Vi tappar om eländet i en ny sherry butt och låter starkvinet och den friska eken plocka ner monstret”, förslog jag. Våren 2003 drog processen igång, tanken var att skörda efter ett halvår, ungefär som Glenmorangie gjorde med sina innovativa ’wood finish’-produkter. Men tiden gick och det var svårt att få skottarna att skicka över ’samples’. Arton månader senare panikbuteljerade vi tunnan och förundrades över resultatet. Nu vet vi att slutlagring på exotisk ek måste få ta tid. Den första tiden dras ju vinet ut och grumlar whiskytonerna, det tar upp till 2-3 år innan aromerna harmoniseras och whiskyn återtar sin integritet. All kortvarig ’wood finish’ försämrar bara utgångsläget vilket kan vara bra att komma ihåg nästa gång du handlar en ’Double Matured’ av Classic Malts, originalet är oftast mycket bättre. Whiskyn fick namnet No 000 som handstämplades på etiketten. Varje buteljering får ett löpnummer och trippelnollan kallas familjärt ”supernollan” internt och har uppnått legendstatus på grund av sin förträfflighet. Sällskapets co-founder är John McDougall med snart 50 års erfarenhet av whiskybranschen. John som chefat för ställen som Balvenie, Tormore, Laphroaig, Springbank sourcar whiskyn åt SWS via sitt stora nätverk:
John McDougall, grundare av Scandinavian Whisky Society– Vi har gjort många unika projekt genom åren. Mycket rökig Islay-whisky som skandinaverna gillar skarpt. Men också spännande smaker från fastlandet. Styrkan är den ambitiösa evalueringsprocessen där många näsor omsorgsfullt går igenom varje ’sample’ vilket garanterar aromer i absolut världsklass.
Det kostar att handla med whisky. Kapitalet kommer från grundarna – ’founding patrons’ som gemensamt fonderade en halv miljon kronor i Bank of Scotland. Rörelsekapital för att köpa hela whiskyfat. Kärnan på 200 patrons (på livstid) har idag utökats med vanliga medlemmar som betalar en årsavgift på £10 för att få tillgång till whiskyn. De svenska och danska medlemmarna bestämmer själva över sina pengar, inget köptvång råder utan man slår till när whiskyn lockar. Idag är SWS inne på sin 21a buteljering. Men vad det blir avslöjar inte John:
– Vi är hemliga av oss, endast fullvärdiga medlemmar vet whiskyns identitet, det står ingenstans på etiketten. Anonymiteten gör att vi kan buteljera whisky från destillerier som inte vill se sin whisky i andras flaskor.
Litenheten har också gjort att sällskapet kunnat genomföra spännande udda experiment. Islay-whiskyn No 001 trodde många var en Ardbeg i blindprovningen (vilket det inte är). Whiskyn var redan bra men hade potential att fortsätta utvecklas – kompromissen blev att tömma halva fatet. 14 månader hann passera innan lagerhuset mitt i sommaren meddelade att resterande whisky höll på att smälta bort. Avdunstningen accelererar när luftspalten är så stor, samtidigt galopperar estrarna och ökar whiskyns fruktdimension radikalt. No 001:2 blev en av de bästa tappningarna i klubbens historia. No 011 började med tre olika fatprover från samma destilleri och dag. Lite bollande i labbet resulterade i två recept med olika temperament, tappningarna kallas kärleksfullt POWER Twin Cask och FRUITY Triplet Cask.
– Vi gillar att leka runt. Verksamheten går inte ut på att tjäna pengar så vi plockar gärna delar ur fat och sätter ihop nya smaker. Det kan inte kommersiella företag göra, volymerna blir för små.
No 015 kommer från ett ödestilleri som gör helt rökfri whisky. Ändå framstod det 13-åriga fatprovet som rökigt och testpanelen slog till direkt, men bara halva fatet gjordes. Med argumentet att ”vi får se vad som händer”. No 015:2 drog på ännu mer rök efter några månader till i fatet. Fast det häftigaste som kommit ur SWS källare är ändå No 006-009.
– Jag ramlade på ett parti whisky buteljerat i mitten av 1990-talet som stod i kvarstad eftersom ägaren inte betalat lagerhushyran. Mest intressant var en utdöd Dufftown-malt, granne med Glenfiddich. Få har smakat detta nedlagda destilleri som 14-åring, idag närmar sig faten 30 år. Det bästa var att själva whiskyn var suverän. En perfekt ’dram’ för whiskyälskarna i Norden.
Nu laddar SWS för att ta in nytt kapital. Det blir allt svårare att komma åt de bästa faten, maltlagren är hårt utnyttjade numera. Därför släpps nya ’patrons’ in i det illustra sällskapet:
– Vi behöver kapital för att investera i lite yngre whisky från intressanta destillerier och sedan vänta ut faten. Helt enkelt bygga upp ett eget sparsmakat lager.

En företeelse som SWS kan bara uppstå i Sverige. Ingen whiskymarknad är så mogen som den svenska. Vi har tragglat oss igenom alla faser. Vid sidan om brännvinet har svensken efter kriget haft ett gott öga till just whisky. Norrmännen är sålda på konjak. Finnarna harvar oförtrutet vidare med sin vodka. Danskarna har länge vinglat men verkar ha bestämt sig för whisky. På 1960-talet drack vi Scotch över is här hemma, decenniet därpå tog groggen över och på 80-talet exploderade kroglivet i orgier kring Bell’s. Vi var tacksamt varumärkestrogna, trots frånvaron av reklam. Man höll sig till ett märke livet igenom. På 1990-talet upptäcktes maltwhiskyn. Flitiga svenska affärsresenärer utskickade av storföretagen omfamnade det nya spännande. Män med klipp i steget gick med själ och hjärta in för maltwhisky. IT-boomen fyllde på med allt yngre lejon som i singelmalten hittade något nytt oförbrukat. En kontrast till farsans gamla mossiga blend. Intresset manifesterade sig i en epidemi av whiskyklubbar. Varje medelstor svensk stad med självaktning har en officiell whiskyklubb. Kompisgäng som lämnat ungkarlslivet bakom sig umgås gärna i herrklubbar med whisky som gemensam nämnare. Whiskykrogarna blomstrar, har man ingen annan profil att ta till funkar ju whisky alldeles utmärkt, ju fler sorter på hyllan desto bättre. Svensken badar i whiskykultur och ändå räcker det inte. Nästa steg verkar vara att starta sitt eget destilleri. Mackmyra och Hven har redan produkter ute. Box och Grythyttan skuggar, plus en hel räcka småprojekt. Den som påstår att whiskytrenden ebbat ut har inte förstått någonting. Vi kommer inte undan, det kommer den nya svenska whisky(turist)industrin se till. Och så länge svenska folket accepterar en och annan skön fylla lär intresset för just whisky hålla i sig. Dessutom kommer inte de skotska jättebolagen ge upp sina ansträngningar.
Whisky är helt enkelt vår nya nationalsprit. Jag har oändligt svårt att se en comeback för brännvinet. I Japan stendog whiskyn i början av 1990-talet efter en exempellös framgångssaga efter kriget. Plötsligt kom deras shochu-brännvin tillbaka och är idag mycket starkt. Men där stod ingen geniun kunskapsburen whiskykultur i vägen. Japanerna drack billiga (dåliga) blends av bara farten utan vidare eftertanke. Svenskens medvetenhet om whisky har nått en kritisk massa.
Britterna lär inte heller tappa bort whisky eftersom den är en del av systemet. Var och varannan skotte är indirekt beroende av whiskynäringen. När regnet sveper in över de brittiska öarna och vindarna tar i finns bara en väg till trygghet och välbefinnande och det är via en Scotch. Så med en svensk whiskyindustri i sin linda och ett djupt rotat whiskyintresse och omvälvande smakupplevelser är det närmast otänkbart att svensken en dag plötsligt förlorar intresset för whisky.

För industrin i UK handlar det om expansion för att överleva, och blends är givetvis vägen framåt till 100%. Västvärlden är tungrodd, nya marknader ska öppnas. Idag står blends för dryga 80% av all export, en andel som på sikt är tänkt att närma sig 90-strecket (med intakt maltwhisky-tillväxt). På jättekontinenten Brasilien finns ett uppdämt intresse för Scotch. Mest Scotch per capita på vår planet konsumeras i miljonstaden Recife. Teacher’s är stekhet och hälls i drinkar, både i barerna och på stranden. Chivas och Ballantine’s 12 år dricks i mer formella sammanhang av medelklassen över is eller med sodavatten över hela Sydamerika. På andra sidan globen i Korea är whisky mer en statussymbol. Asiaterna gillar äldre mjukare blends uppåt 30 år som dricks över is av affärsmän. Kina är självklart allra mest spännande men bara de två största har de resurser som krävs för att bearbeta en femtedel av jordens befolkning. Johnnie Walker och Chivas Regal dominerar och inmundigas av unga män som söker sig till västinspirerade barer där en helflaska beställs in. Om inte kineserna (och andra asiater) lär sig dricka standard-whisky utan framhärdar med gammal whisky går det åt pipan för oss alla, då smälter den skotska whiskyreserven bort fort och maltfolket här i väst kommer att dö ut. Å andra sidan kanske kineserna väljer att hoppa på ett annat sprittåg och då lär branschen krisa ordentligt. Vad ska Diageo med sina extra 20 miljoner liter om inte volymerna rusar i höjden. En ny whiskykrasch på 2020-talet? Idag väntar totalt 3 244 860 000 LPA (litres pure alcohol) i de skotska ladorna. När den förra krisen drabbade på 1980-talet sjönk saldot till under 2,5 miljarder. Produktionstakten rasade till en dryga 250 miljoner per år och flera maltdestillerier lades ner. Än värre var den stora whiskykraschen i slutet av 1800-talet som fick efterverkningar i flera decennier. Återhämtningen då komplicerades av världskrig och depression men kanske skönjer vi nästa kris? 2011 kokades nära 517 miljoner liter varav 45% var maltwhisky. Övermodigt? Motkraften stavas återigen SMAK. Vågen av mikrodestillerier världen över som satsar på särskiljande singelmalt är på väg att göra Scotch överflödigt. Med några ynka miljoner på fickan kan vem som helst dra igång ett eget destilleri, vilket många också gör. Några decennier från nu kan vi säkert räkna minidestillerierna i hundratal. Somligt blir skräp men annat kommer att vara suveränt. Småskaliga processer ger mer koncentrerade smaker och destillat med större karaktär, höga insatser som kan slå väldigt fel men också resultera i något helt fantastiskt. Hur som helst kommer vi om 10-20 år få se en ny kategori elitwhisky födas. Och då kanske whiskyälskaren inte bryr sig så mycket om vad jättebolagen gör. Följderna av en eventuell krasch blir avknoppningar där fler maltdestillerier frigörs för att helhjärtat satsa på singelmalt istället för att slava åt blending-husen. Hur skulle 40 dedikerade singelmaltfabriker i Skottland och ytterligare 100 världen runt smaka? Så mycket whiskysmak har historien aldrig skådat. Och det häftigaste är att merparten av dessa spännande smaker kan du bara komma åt lokalt, precis som för hundra år sedan. Så hur det än går kommer whiskyälskarna att få sitt, med eller utan Scotch i högsätet.


Aflodal testar Scandinavian Whisky Society
SWS No 000 10 år 1994 52%
Islay | Malt | Dest 1994-07, but 2004-10
slutlagrad 19 mån 1st fill oloroso sherry butt
90/100p
EXC.BRA+
Vilken utveckling, från att ha varit ett 9-årigt enkelspårigt rökmonster tämjs besten av 1,5 år i nysherryfat. En antingen-eller-malt. Mest arom vid ‘cask strength’ som levererar ordentligt tryck i munnen med härligt rökig finish. Späd till 47-9% så ljusnar näsan, mer frukt på bekostnad av röken, men uppenbart attraktiv! Smaken tappar i intensitet, förlorar sina rökkvaliteter men sötnar storligen och i eftersmaken tilltar kryddlarmet, het chili rusar och klipper efter en stund över i ren torvrök, effektfullt. Rök eller sherry, det är frågan? Prova båda. En typisk sällskapswhisky, en riktig snygging, flärdfull och insmickrande. Skaffa stora glas och ställ till med fest!

A21 S23 E23 K23

SWS No 001 10 år 1993 65,5%
Islay | Malt | Dest 1993-05, but 2003-07
hälften av 1st fill bourbon nr 50056
94/100p
SOLITÄR
Fascinerande symbios av rök och frukt. Argare än brukligt från Islays huvudort. Dessutom oförblommerat expressiv vid höga 65,5%. Beror säkert på att whiskyn las på fat vid originalstyrka kring 70% istället för 63,5%. All arom intakt vid starten. Fulländat aamarbete, eken har förädlat såväl rökmalten som estrarna istället för att motarbeta och sluka. En whisky som uppseendeväckande nog skall intas stark. Fascinerande 24-poängsarom som tappar bort röken vattnad. Smaken består och blir mer utmejslad med vatten, citrustemat stärks på bekostnad av röken men det är fortsatt riktigt bra. Avslutningen ska vara katastrofrökig med hysteriskt skrikande citrus, vatten förtar en del av spänningen men adderar typiska hallonblinkningar. De väldiga kasten gör att whiskyn kanske framstår som enkel och tvådimensionell. Men det här är ett one-off-fat som är svårt att hitta på Islay dessa påvra dagar.
SWS No 001:2 11 år 1993 59%
Islay | Malt | Dest 1993-05, but 2004-08
resterande del 1st fill bourbon nr 50056
95/100p
SOLITÄR
Extra oxidering i halvtomt fat under 14 månader producerar massor av estrar, specifikt hallon men röken lever och frodas oförminskad. Funkar över hela spektrat vattningsmässigt. Doftar mest rök vid fatstyrka, bäst balans mellan rök-frukt vid 50%, lagårdsrök skymtar under hallon/äpple vid 44%. Munnen bra i alla lägen, väldans olika uttryck. Mest frukt vid fatstyrka, oljig ek och skitiga fenoler stör frukten enkelvattnad, gudomlig balans uppnås dubbelvattnad. Briljant tappning som verkligen exponerar destilleriets hallonsignatur. All-time-high från SWS!
SWS No 006 1981 61,4%
Dufftown, Speyside | Malt | Dest 1981-05, but 1995
92/100p
EXC.BRA++
Att smaka på utdöd whisky är alltid omtumlande. Den här Dufftown-malten stängdes ner 1985 som så många andra. Få har smakat whiskyn i sina bästa år, nuvarande independent-tappningar är bortåt 30 år. Och det är förtjusande bra. En euforisk smakupplevelse, massivt fet med ett överflöd av smaker, tydligt fasad i utspelet med en veritabel ekparad i finishen. Vattnad en nästintill himmelsk käft värd 25 poäng! Tyvärr svagare doftparti som dock vinner på vattning. Att destilleriet ströks ur rullorna på grund av sina tillkortakommanden stämmer inte, det här är ren dynamit!
SWS No 011:1 “Power” 9 år 1996 58,5%
Islay | Malt | Dest 1996-05, but 2005-08
tvillingfat hogshead nr 8289 & 8291 (lika delar)
84/100p
EXC.BRA
En straightforward Islay-dram, utan vatten elak Mr Hyde, med vatten snällare Dr Jekyll. Bollar skickligt med rök och frukt, lånar in lite Talisker-peppar också. Knappast komplex men oerhört kompetent. Liknar faktiskt destilleriets egen ‘cask strength’ som är monstruös direkt från flaskan men mjuknar avsevärt med lite vatten. Blandad i lika delar på fat nr 8289 samt 8291.
SWS No 011:2 “Fruity” 9 år 1996 58,4%
Islay | Malt | Dest 1996-05, but 2005-08
trillingfat nr 8289 (60%); 8291 (30%); 8290 (10%)
87/100p
EXC.BRA
Långt mer avancerad rökmalt än “Power”. Man kan verkligen döda för den vattnade smaken, en 24-poängare! I övrigt är whiskyn skickligt uppbyggd, lätt att komma till tals med, balanserad rökfruktig nos och ren fint avvägd finish. Fruktig kontrast till rökrytande 011:1, åstadkommet med ett litet annorlunda recept, mindre elak 8291, mer fruktig 8289 och ett uns blockerande 8290 som håller igen på alla fronter, säkert hemligheten bakom den fantastiska gommen.

Alla recensioner finns på http://www.aflodal.com.
Skaffa abonnemang och håll dig ajour med whiskyutbudet!

 
Publicerad: 9/23/2013
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com