Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 
Lästips! Aflodals krönika:
“Hanyus underbara kortspelande"



 

 
Karuizawas sista suck
 
I spillrorna av ett stolt 50-talsdestilleri, snöklädda butts utan framtid.Whiskyälskare fascineras av utdöda whiskymakare. Visst är det sorgligt att en bra whisky ”upptäcks” efter sin död? Henrik Aflodal stannar gärna till vid övergivna whiskyfabriker under sina resor runt jorden. Ett sorts sorgearbete för att minnas det som en gång gjordes överflödigt trots att whiskyn i sig var värd ett fortsatt liv. Japans senaste förlust är det rökiga vidundret Karuizawa som hukar under vulkanen Asama. De sista dropparna sinar, om några år är whiskyn ett minne blott.


Min fascination inför utdöda whiskymakare är stark. Säg den whiskyälskare som står oberörd inför ett insomnat destilleri. Känslan att korka ur en butelj vars droppar tillhör ett förflutet som aldrig kommer åter är minst lika stark. För mig är besöken hos övergivna fabriker där grästuvor spränger fram ur asfalten och fasaden krackelerar viktiga. Det är sorgesamt att se förfallet samtidigt som stillheten är meditativ. Tankarna flyter iväg, fantasin får näring. En melankolisk känsla av djup förlust infinner sig när whiskyn som en gång kokats är fenomenal. Man vet att dagarna är räknade, den fantastiska whiskyn är på upphällningen, och kvar står destilleriet som ett jättelikt gravmonument. I Skottland besöker jag alltid Coleburn på Speyside och Brora norröver samt Port Ellen på Islay. Dröjer kvar en stund i ensamhet och vilar i tystnaden, visar min respekt inför det som en gång var en plats full av liv och aktivitet där magisk whisky skapades för framtida generationer. Förr
stannade jag till utanför Rosebank, St Magdalene och Littlemill i Lowlands – idag har platserna snyggats upp och gjorts om till moderna bostadsområden, whiskydimmorna är borta för alltid. I Kentucky finns ännu mer, som stora slagskepp står Louisvilles rostiga lagerhus övergivna, mest saknad är Stitzel-Weller med sitt flaggskepp Old Fitzgerald. Eller pärlbandet av whiskeymakare längs slingrande ’backroads’ söder om Frankfort där Old Crow och Old Taylor en gång pumpade fram fin bourbon. Att resa i whiskyland är ju att resa i tiden. Fabrikerna är ofta gamla, långa traditioner frambärs av hängivna människor. Historien är alltid

SAMTIDA ruiner. Old Crow i Kentucky startades 1872 av Edmund Haynes Taylor Jr och byggdes om på 1960-talet för att läggas ner av Jim Beam 1987. Skotska Coleburn (bild 2) från 1897 stängde ner 1985.
närvarande i whiskysammanhang. Och som whiskyskribent och -författare är dessa tidseoner själva ramen för berättelsen. Det skär i hjärtat att komma till ett insomnat ställe där allt står och väger men där prognosen är dålig. Att möta molokna ansikten där hoppet är skört och uppgivenhet börjar ta över. Den här drabbande känslan kom över mig i Japan. Som siste journalist lyckades jag utverka audiens hos Karuizawa.

Högre än så här kommer man inte i whisky-Japan. Karuizawa ligger 820 meter över havet. Tillflyktsort sommartid när den kvalmiga hettan gör det outhärdligt i Tōkyō. Toppolitiker och affärselit samt mer ordinärt folk söker sig upp till retreat-orten Karuizawa för andrum. Här är varmt men luften är åtminstone torr. Jag kommer dit mitt i vintern. Tågstationen är sliten, av de prominenta gästerna märks föga. Jag står huttrande i väntsalen och blicken faller ofrånkomligen på ett dammigt skåp fyllt med whisky, ditställt av stadens attraktion Karuizawa, ett puncheonfat har helt sonika klyvts och hyllor satts in. Att jag är på väg till ett av världens högst belägna whiskydestilleri är naturligtvis spännande men annat är viktigare. Att whiskyn är bra till exempel, understundom ruggigt bra. Det beror förstås inte på höjden utan på annat, framförallt whiskymakarna. Mest påtagligt är att destilleriet står stilla. Och prognosen är usel, whisky lär aldrig göras här igen. Vinfirman Mercian står för kontraktet men det är öl-giganten Kirin som bestämmer och de har nog problem med uppskalade multifabriken Gotemba, ett bygge där både skottar och amerikaner rört om.
Jag möter ställets övervintrande whiskymakare Higuchi och Nakazato, de facto vaktmästare. Paret har inte mycket att stå i längre, vintertid skyddar de utrustningen mot fryssprängning genom att kontrollera att vatten inte dröjer i rör och att mäskkaret är tomt. Vi trevar oss fram på stapplig engelska, de kan säkert göra whisky om chansen gives, att starta upp fabriken tar en månad får jag veta, men inför mina frågor står de ofta svarslösa. Synd att inte förre chefen Osami Uchibori är här. Han började på Karuizawa 1969 och gick i pension sommaren 2007 efter 38 års tjänstgöring. Nu tilltar frustrationen där jag sitter djupt nedsjunken i en svart skinnsoffa och halvlyssnar till lågmälda sövande samtal på japanska. När dimmorna tätnar åker liggarna fram, arkivskåpen slamrar på kontoret intill. Vi bläddrar och läser innantill men förstår lite. Som blinda möss.
Sant är att Karuizawa slutade göra whisky år 2000, dessförinnan gjordes lite whisky nästan varje år. Sommaren 2006 drogs maskineriet ånyo igång och en mycket liten kvantitet whisky gjordes på uppdrag av ett ”japanskt privat företag”, vem som var där är konfidentiellt får jag veta. Enkom fem ton malt processades, Karuizawa behöll två fat, resten tog gästen med sig. En berömvärd dagsländeoperation whiskyvänliga Mercian inte hade något emot. Gåtan får sin lösning några dagar senare då jag sammanstrålar med Ichiro Akuto på nybyggda Chichibu. Han är den mysteriösa whiskymakaren, under sejouren på Karuizawa bekantade han sig med destillerichef Uchibori som nu är tongivande konsult när destillatet Chichibu formas.

Med start 1944 gjorde man vin här på Karuizawa. Whiskyn flyttade in 1955. När det begav sig hämtades vattnet från Mount Asama, en aktiv rosslande vulkan norr om destilleriet, kratern höjer sig 2568 meter över havet. Idén att bygga ett destilleri vid foten av en vulkan, än mindre att bosätta sig där, inspirerar verkligen. Basalt av lava är fullständigt dött, det används på Island av William Grant för att rena Reyka-vodkan. Här blir effekten ett rent mjukt vatten med moderat inslag av mineraler. I vår iver att fastslå vattnets karaktär spåras en vattenanalys vars enda betydande stapel är 69 mg magnesium per liter, med andra ord ett medelmjukt vatten med försvarligt mineralinnehåll, bara Yamazaki nyttjar hårdare vatten. Fram till år 2000 gjordes whiskyn på 100 procent Golden Promise-korn importerat från Skottland. En gammalmodig kornsort som ger mer smak jämfört med modernare sorter som Optic, men i gengäld en mindre kvantitet whisky, alltså mindre lönsam. Utfallet per tonnage malt var 390-400 liter sprit för Karuizawa. Destillerier som Macallan och Glengoyne använder fortfarande till del GP för smakens skull. Karuizawas GP-bruk är rätt nyligt, från början nyttjades japanskt korn, senare vad helst man kom över.
– Vi har jämfört ’new make’ från GP och Prisma. GP ger en fetare oljigare karaktär som lämpar sig bättre för långvarig lagring, får jag senare veta över telefon av förre chefen Uchibori.
Fram till 1995 nyttjades företrädesvis rökmalt eftersom importskatten var lägre för rökt malt. Mäskkarets första och andra bad gav ifrån sig 3000 liter, malten sköljdes en tredje gång för att dra ur de sista sockerresterna till nästa batch. Två mäskningar krävdes för att fylla ett av fem jäskar av Oregon pine som vart och ett rymmer 9000 liter. Jästiden var 48 timmar, 5600 liter ’wash’ tappades av. Styrkan var måttliga 7%, smak går före styrka. Maltresterna i mäskkaret gavs till lokala farmare. Destilleriet har två pannpar. Småttig pannform med rätt högsträckt smal hals, getingmidja och krage, lyne-armen når kondensorn horisontellt. Ungsluckorna inmurade i fundamentet är bara fejk, pannorna har alltid varit ånguppvärmda med invändiga kopparspiraler. Bottnarna är isolerade för att spara energi. Viktigt är att överdelen av bottnen lämnas oisolerad annars motverkas refluxen som uppstår när ångorna stöter emot skuldrornas kopparväggar, kyls ner och rinner tillbaka för omkokning. En jäsbytta splittas mellan


Smäckra pannor med höga trånga halsar. Häri skapades en bökig sprit som tog tid att hyfsa till i fat. Rökigheten gjorde inte uppgiften lättare. Inte konstigt att man satsade på dyra sherry-fat för att göra ”eländet” drickbart och gott!
de båda wash-pannorna. Den större nummer 1 tar 3500 liter, tvåan med sluttande axlar tar 2100 liter. Första destilleringen varar i 5-6 timmar. Endast en av spritpannorna används, nummer 3 är tagen ur bruk. Laddningen i fyran är 1800 liter, mittenpartiet om 400 liter håller sig ganska exakt kring 69.8-70%, efter kontroll i loggboken. Klippet sker utifrån styrka, svansen går ut vid 63%. Andra destilleringen tar 6-7 timmar.
– Våra miniatyrpannor ger en kraftfull oljig sprit som står emot eklagringen bra, whiskyn verkar bara bli bättre med åren, bekräftar Osami Uchibori stolt.

Efter 1990 vattnades whiskyn till 63% innan den lades på fat, på 1970-talet och framåt fylldes faten direkt från kranen vid ’distilling strength’. Spillet i pannorna späddes med vatten och dumpades mot en avgift hos stadens reningsverk.
50-talsdestilleriet ser antikt ut inuti, ändå styrs processen av datorer installerade i början av 1990-talet. Mitt i kontrollrummet står en klassisk IBM-liknande konsol med svart inbakad skärm som uppvisar ett enkelt flödesschema. Väggarna kläs av instrumentskåp likt ett kärnkraftverk. Overkill, epokerna möts inte riktigt. Maxkapacitet är imponerande 800 000 liter per år trots pannornas miniorstorlek. På 1970-talet fram till 1989 då whiskymarknaden kollapsade körde man för fullt, dygnet runt sju dagar i veckan i treskift, energiskt klämdes varje droppe ur den lilla anläggningen. I tunnbinderiet slamrade tio tunnbindare på och sammanfogade stavar till fat. Men det var länge sedan, på 1990-talet åstadkoms bara 40 000 liter årligen, ingen whisky gjordes vintertid, det var för kallt från november till mars. Whisky destillerades istället två dagar i veckan från april till oktober med stopp för sommarlov.
– Det var en lycklig tid, säger Osami Uchibori. Jag jobbade på Karuizawa i 50 år. Som mest var vi över 50 personer. Vi gjorde god whisky. Att destilleriet tynar bort gör mig bedrövad.

Ute skiner vintersolen. Det är tyst och stilla, snön dämpar ljuden. Området är öde, inte ens turister syns till. Anläggningen är i stasis, vinterdvala. I april kommer turisterna för att besöka Mercian Musée d’Art och sedan skölja ner konstupplevelsen med ett glas whisky i butiken. Färre beser destilleriet vilket är synd. Detta är en mycket vacker gammaldags whiskyfabrik rest på 1950-talet, en solid stenkonstruktion omvälvd av murgröna. En andlös uppenbarelse sommartid då prunkande grönska klär in de gråa stenväggarna. Nu kryper svarta rottrådar utefter lagerhusens väggar, whiskylav som attraheras av alkoholångor lever i symbios med denna knotiga slingerväxt. En sträng medeltida atmosfär omger de valvbågade destilleribyggnaderna.


Idag är lagerhusen utrymda, de sista 346 faten flyttades 2011 till Chichibus lagerhus. Inte många återstår, tyvärr.
2006 fanns 2500 fat i Karuizawas tre lagerhus. En hel del dyrbara sherryfat, förr norm men på senare tid har annan mer konventionell ek lagts ner. Av säkerhetsskäl spänner järnkättingar från tak till golv för att hindra fat från att rasa ner i gången och krossa oskyldiga besökare om ett jordskalv drabbar området. Smått obehagligt, det känns som om whiskyn är snudd på förslavad. Antagligen en bra idé ändå. 1 september 2006 fick nämligen Mount Asama ett litet utbrott. Uppenbarligen en farlig miljö att maka whisky i. På den tiden användes faten till singelmalt- och blandmalt-släpp samt i billiga blends. Slöseri med extraordinär whisky tyckte Marcin Miller på Number One Drinks Co i UK. Whisky Magazines forne chefredaktör har Europa-agenturen på singelfat bottlade vid fatstyrka. Och i augusti 2011 lyckades Miller köpa loss återstoden i lagerhuset, 364 sherryfat:
– Det är sorgligt att besöka Karuizawa, ett destilleri ska ju vara en arbetsplats, full av liv och rörelse. Varje gång någon av oss öppnar en flaska Karuizawa dricker vi japansk whiskyhistoria. En dag kommer allt att vara slut.

Marcin Miller ville köpa hela destilleriet något Kirin inte var ett dugg intresserade av. Istället meddelade öljätten hösten 2011 att licensen återkallats och byggnaderna sålts, sannolikt till ett fastighetsbolag som vill slå mynt av turismen i området. Samtidigt vräktes faten. Som tur var fanns plats hos Ichiro Akuto på Chichibu som lägligt nog precis byggt sitt andra lagerhus. Enligt uppgift ska Marcin Millers fat vara de sista tillgängliga. Kirin måste ha kallat tillbaka tusentals fat till moderdestilleriet Gotemba för att användas i blends. Karuizawas dagar är räknade, lagret lär säljas ut de närmaste åren. Sedan är det över, för alltid. Tills dess sipprar gammal whisky ut som 1964:an, en 48-årig Karuizawa lanserad i Polen i februari 2013. Men tidernas äldsta japanska whisky presenterades på Whisky Live i Tokyo i april i år:
– Jag gillar Karuizawa på grund av whiskyns karaktär, berättar Marcin Miller. Beslutet av köpa kvarvarande lager var inte bara kommersiellt. Vår passion för whiskyn drev oss till att rädda det som var kvar. Äldsta fatet i samlingen är från 1960. Änglarna var törstiga så innehållet räckte bara till 41 flaskor.
Whiskyn destillerades 1 februari 1960 och kom i flaska 1 januari 2013 efter nästan 53 år på ett från början 250-liters sherry hogshead-fat. Priset på 130 000 kr flaskan gör självklart whiskyn till ett samlarobjekt. Och före jul ska Number One släppa det näst äldsta fatet från 1963, den här gången blir det 150 flaskor! Det är spännande med rekordwhisky men lite tråkigt eftersom så få får smaka. Och detsamma kan man säga om firmans nya strategi att kränga hela fat direkt till whiskyhandlare på olika marknader. Visst är det enklare att bli av med "ansvaret" och slippa sippra ut buteljer från ett fat överallt vilket ju tar tid och kraft. Nu dumpar man ett helt fat i ett land som direkt säljer slut på whiskyn samtidigt som resten av världen inte hinner smaka en droppe. Number One har alltså i stort sett upphört med att buteljera på eget bevåg utan agerar bara om en handlare är beredd att köpa hela flaskpartiet från fatet. En tråkig inställning som innebär att whiskyn kommer stötvis och sällan finns i lager i butiker jorden runt. Vi tvingas därmed blicka bakåt för att uppleva Karuizawa.


Tomma whiskylador möter ett okänt öde. Ny ägare ska exploatera lokalerna i annat syfte än whisky.

Karuizawas höga läge ger ett torrt inlandsklimat med heta somrar och kalla vintrar. Det betyder att fat nära taknocken tappar vatten hellre än sprit och alkoholhalten stiger, precis som i torra Kentucky, också med drastiska temperaturskillnader. Sant är att mikroklimatet här uppe skiljer ut Karuizawa från resten av Japans destillerier. Lagringen blir intensiv och med vattenförlusten koncentreras smakerna. Säkert en nyckel till mästerskapet i singelfaten. Whiskyn är tillsammans med Hanyu och Shinsyu Japans enda mikrodestillat per definition, makade småskaligt i miniatyrpannor och smakmässigt sprängfyllda. Ocean Karuizawa Single Malt kallad ”fine aged straight malt whisky” kom annars redan 1976, långt före Yamazaki. Suntory hävdar ju att man var först vilket inte stämmer, sant är dock att Yamazaki sedan 1984 gått som en raket, Karuizawa väntade förgäves på framgången. Ett exportförsök till Europa rönte stor uppmärksamhet men genererade inga volymer. Singelmalten distribuerades av skotten Antony McCallum med ett förflutet som Rare Malt Manager för whiskyhuset Ian Macleod. Hösten 2007 kom en 12-åring till Europa, något av en skräll, Japan-intresserade whiskyälskare visste inte ens att destilleriet fanns. Innehållet i flaskan var minst sagt märkvärdigt, etiketten avslöjade i all anspråkslöshet att det handlade om ”mycket gammal sherryfatslagrad maltwhisky från 12-31 år”. Till nästan inget pris alls fick vi en härlig åldersblandad japanare. Nobel distingerad näsa, äldre än stipulerade 12 år, vingummi och espresso snärjd i åldersrelaterad ek-rök. Gommen brakar på stort estrig med välregisserad krydd-panik och röktouch mot slutet, komplex och förträffligt balanserad. Sen ekbeska kastar in gommen i en rätt tuff ekbruten finish där sherryfaten inte orkar hålla emot riktigt, felet är till del styrkan på 40%. Finge jag bestämma skulle åldern har strukits på etiketten, kylfiltreringen slopats och styrkan höjts till 46%. Två år senare ersattes tolvan av en 17-åring i en påkostad klotformad karaff försedd med medaljong i kedja. De yngre faten sinade och McCallum tog chansen att höja både pris och ålder. Och visst fick vi en lyxigare mer helgången uppgradering av den yngre föregångaren. Karaktärsfull typisk sherry-snok med russin och mjuk pepparkaka på nära håll. En synnerligen smaklig efterrättsmalt, äppelmust och savande sherryfrukt, mot slutet snäppet torrare med rökstänk. Verkligen smutt utan mycken eftersmak att tala om.

Men det som fått whiskyfolk i väst att höja på ögonbrynen är inte dessa standard-utgåvor. Karuizawas årgångsprogram med premiär 2002 är en långkörare som placerar destilleriet i det absoluta toppskiktet bland världens whiskymakare. Mercian kramar det allra gottaste ur fatspillrorna hos den döende malten. För enkelhetens skull sätts varje fat i flaska enskilt och det blir en makalös whiskyfest för den som gillar sherrywhisky, ur lagerhusen plockas nämligen för det mesta lyckade ’butts’. All-time-high för mig är fat nr 6878 som lades ner 1971 och skördades 2008 efter nära 37 år. Styrkan 64,1% är ett bevis för att den torra bergsluften hellre suger vatten ur fatet än alkohol. Möt en ombytlig sherryåldring med tusen ansikten – stor simmig sherrysnok, förvånansvärt lätt men o så infallsrik. Vattnad något förenklad och sötare och farligt smutt. Några droppar till serverar chokladsås och bananskal plus äppelpaj med kanel. Gammelestrar i full blom, exemplariskt. En evighetsdoft, attans rik! I munnen fruktfyrverkeri, ett tumult av estrar där en ren ton av torkade äppelringar plötsligt dyker upp, ojoj! Så sveper eken in, lakritsrot lägger ut en lång böljande krämig sherryfinish. Med vatten långsam tillväxt, praliner med körsbärsfyllning assimilerar enorm savande ekbeska inklusive saltlakrits. Trippelvattning väcker syran, körsbärsvin bär, den fantastiska äppeltonen är här igen, ekbeskan kommer sent. Lång lätt sherry-estrig finish, ekigt kärvare. För mig en äkta Solitär med 95 av 100 poäng.
Minst lika fantastisk är 31-åringen från 1981 som kom 2012, hämtad ur butt nr 4676. Djup bärnstenslik färg a la kaffe. Aromen blandar knäckig oloroso med demarara-rom och muscovado-socker, ibland klingande torvrök och svettig sur socka. Vatten drar fram syra, några droppar till kopplar på torvrök/tjära. Genial i sin påhittighet, samtidigt svartvitt enkel. Munnen laddar ur med tung romlik sherry, låg gravitation. Vatten lockar fram gammelestrar men också sur ek. Ovattnad får man istället bitande citrus och fin ljus cigarrlik torvrök. Fast smaken landar först dubbelvattnad, komplex med böljande gammelestrar och demarara-rom. Plötsligt tangerine följt av äppelskal och mitt i allt lättsam rök. Eftersmaken är ombytlig mysteriös. Ovattnad oloroso-lång där Trocadero/melon överraskar samtidigt som kåda/torvrök utvecklas. Enkelvattnad skitas efterklangen ner med lägereld/medicinala toner. Dubbelvattnad återvänder den söta sherryn, torvröken dekorerar och whiskyn stannar i äppelskal och torvrök. Karuizawa dör en hjältedöd, den allra sista SOLITÄREN från det japanska bergsdestilleriet.
De två supertappningarna beskriver bra vad Karuizawa handlar om, en monumental kamp mellan sherry och sugande gammelestrar å ena sidan, ställs mot ett sturigt trilskande destillat och bullrig elak rök. När jag bläddrar igenom Karuizawa-sektionen i min not-bok hittar jag mängder av skildringar av detta karaktärsfulla egensinniga whiskykok. På 90 poäng landar en 30-åring från 1974. Långsam vältrande krämig textur i munnen, enastående balans trots all ek, sherryn står emot åldern, enorma smaker i sumoklass, svullna körsbär och ljust äpple. I samma ålderspann fast mer nyutgivet hittar vi tre fat från Number One. 29-åringen från 1982 levererar det förväntade. En simplistisk tvådimensionell dram, sherry i kvadrat utmanas av rök/ek. Suverän nos vattnad, livlig oloroso åt körsbärslikörhållet bollar med lätt air av torvrök/läder. Toppbetyget 23 poäng är Karuizawa sällan i närheten av. Smaken är helt OK men inget oslagbart. Men att whiskyn förvaltar så mycket rök efter nära tre decennier på ek är coolt! I våras fick Sverige och Norge två helt egna fat. 31-åringen från 1981 är ytterligare en run-of-the-mill-åldring. Här finns oloroson, här finns röken. Men också socker och skogig finklig rök. Funkar vattnad för vanliga Scotchmalt-drickare men saknar det typiskt japanska exotiska. Och 32-åringen från 1980 är för gammal. Massor av tung skitig ek överallt. Smaken närapå snuskig, olorososimmig entré dyker via gummi ner i underlig ny smak som kan liknas vid kaviarknäcke-macka! Det var faktiskt bättre för några år sedan. Jag minns 30-åringen från 1977, en hejdlöst sötstinn godsak där ingen rök hade överlevt. Kryddvansinnet vid 62,8% var häftigt. En sherrypregnant tappning beställd av franska whiskyhuset La Maison du Whisky. 1977 var ett märkesår, vattningståliga fat nr 3009 fungerade i alla lägen, självklart föränderlig. En fascinerande fruktsöt mun med knäpp ek-sälta framkallar ståpäls. Dessvärre sherrytypisk grumlig nos men munnen gör mödan värd att hitta en flaska. 1980 års 24-åring är lugnare i stilen, kontrollerad sherry- och pepparkaksmun gör chokladig ale-liknande sorti. Tuffar till sig med vatten, ekkryddor bröstar sig och slänger på en chili-vass finish. Nosen är försvinnande strulig, ett evigt problem för japansk sherrywhisky, elementen krockar, ett fenomen som ju drabbar helheten och drar ner poängsumman, synd då smaken går utanpå det mesta. Chichibus Ichiro Akuto ligger bakom en Karuizawa från 1983, buteljen kallas ”sherry influence”. Som väntat knackig arom, amaretto-sötma stångas mot rök-/sulfur-gröt. Munnen sorterar bättre och är riktigt häftig. Börjar enligt plan i chokladöverdragen marsipan samt svullen röd frukt men byter blixtsnabbt skepnad när rusiga kryddor och arg jodartad rök brakar loss och lägger ut en lång elak medicinal finish. Vatten torkar upp, röken slår till tidigare och lyckas integrera krydd-vomerandet, frukten motar rökbeskan i avslutningen, ett tecken? Javisst, mer vatten röjer plats för frukten som ger gommen liv, munnen blir godare och mer komplex, lång omtumlande rökfinish med aromatisk het ek och krämig sherry, grymt bra!
Att Karuizawa ändå börjar tröttna efter ett långt liv vittnar 36-åriga dyrgripen från 1972 om. Vanvettigt stark på 65% där kaffe och konfekt brottas med kraftfull syrlig frukt. För mycket ekbråte överallt. Nästa stopp är 1986, en lite ektrött 21-åring. Utropstecken dock för munnen som efter en trevande ekig inledning brister ut i småcitrus, med vatten kaxigt syrligt/sötbeskt spektrum från citrusmarmelad till triple sec-likör. Icke oväntat mumlar nosen sherry och torkad frukt utan att egentligen ha något att säga.
Nu börjar vi komma ner i rimlig ålder, hur bra är Karuizawa kring premiumåldern 18-19 år? En 19-årig 1988:a tvekar. Sötstinn mun, trevande estrig och ren parfymig tobaksfinish. Doften funkar bättre och är faktiskt bäst vid originalstyrka 59,3%, exotisk fruktkorg med humidorodör i kanten. En annan 19-åring från samma år gjord för whiskymässan i Limburg är en riktig snedträff. Munnen trampar runt i stormrik frukt, röken anas i eftersmaken men borde ha kunnat ryta högre. 18-åringen gjord 1988 visar äntligen upp bergsdestilleriets rätta ansikte som är elakt. Brutala röknivåer som kantrar åt kreosot. Behöver mycket vatten för att hitta rätt med massor av frukt och kryddrag inklusive medicinal torvrök som efterrätt.

Nu tar vi steget in i 90-talet. Fat nr 3330 från 1992 är likaledes tappad för britterna som inte verkar komma åt de riktigt bra faten. Den här kommer aldrig igång, god men oföretagsam. Kompakt outvecklad körsbärskakig mun går ut i rökbeska, vaknar först efter dubbel vattning, bitig ekkrydda påhejad av syrliga hallon. Halvlång lojt kakig eftersmak hittar formen först efter tredje vattendraget, lång savande marmeladbeska och kryddigt orolig ek imponerar. Sammantaget en svårtillgänglig opraktisk ’cask strength’-whisky. Tänk om Mercian lånat britterna 16-åriga ’butten’ 3318 istället? En sherry-dram i superklass bara tillgänglig på destilleriet. Vaken infallsrik sherrygom, mycken färsk frukt leker runt, stor dramatik utan vatten där frukten överröstas av kaxig krydda och medicinal rök. Vattnad böljande gom, sävligt rörlig sherryfrukt, trevligt paketerad, röken spelar ledigt med. Dubbel vattning hotar stjälpa ekipaget, banal hallon-smuttig första halva innan aromatisk ek skiftar och mjuk rök samt bred sherryfrukt sänker tyngdpunkten, ändå charmerande lättviktig. Slutklangen är marmeladbesk och gräddig på lagom medicinal botten. Nosen är ovanligt bra för en sherrydopad Karuizawa och renderar 22 poäng, i paritet med de två essen från 1970-talet. Initialt knäckigt tät, med vatten större rikare sötare, demararasocker och bubblande sherry, smörig böckling-rök mitt i. Mer vatten gör doften riktigt attraktiv, en rik uttrycksfull sherry-arom, (storm)rikt röksöt. Snäppet yngre och likaledes bra är 14-åriga sherry butt nr 6978 där fascinerande nog aldehyderna belägrar gommen, vatten drar fram sherryfrukten. Allt kommer samman perfekt efter andra vattningen, livfull sherryfrukt kivas med hoppande kryddor, röken tar whiskyn in i en medicinal avslutning, gott marmeladig, absolut strålande!
Det finns faktiskt en ’independent’ också, mäklad av Ichiro Akuto på uppdrag av holländaren Jeroen Koetsier som gav utdöda Hanyu kultstatus hos europeiska elitwhiskyfans med en sanslöst bra privatbuteljering. Trollkonster lyckas man bara med en gång. De skyhöga förväntningarna på ”Full Proof Europe” infriades inte. Flaskorna visade sig mäkta svårsålda. En förklaring kan vara att fatet var bättre begagnat, en refill sherry butt från Glenlivet. Nosen är en ful ankunge som med vattning förvandlas till halvfin svan. Ungfinklig rökstrulig smörkola, mer ek behövs, vattnet drar mödosamt fram äpple och citrus. Tur då att munnen slår knock på kritiken. En konfident charmig käft, genomgående söt med pulserande syra och blommig utgång värd 23 poäng. Eftersmaken lägger snart ner, ren och lätt värmande. Jag tackar storligen för att detta mediokra fat sattes i flaska. Det är nämligen särdeles spännande att få möta destillatet någorlunda avskalat i naturligt tillstånd, destilleriet självt släpper ju bara uppumpad sherrywhisky från utvalda fat i högre åldrar. Det här försöket indikerar att Karuizawa har problem med aromen även utan strulande sherryfat, samtidigt ger smaken klara besked, häftiga nivåer av sötsyrliga estrar med utrymme för aldehyder omvälvt av rökmalt, en perfekt utgångspunkt för allvarlig ekbearbetning som behövs för att tämja det viljestarka destillatet.
Och så är vi tillbaka där vi började, med 12-årig whisky. Hur smakar en riktigt fin sherrykagge i normal ålder? Jo, jag fick tag på en flaska gjord 2002 för japanska butikskedjan Kawachiya Shuhan, destillerad i november 1989. Klassisk sherrykäft, dovt tung. Riktigt bra tryck i lång fruktkakesavande och lagom rökig exit. Munnen vill ha lite vatten för kunna brodera ut, mocca och praliner föregår braskande fruktighet. Stabil pålitlig sherrybomb med röken på reträtt. Riktigt konstigt blev det istället när Number One la över 12-årig whisky från 1995 på ett japanskt vinfat. Whiskyn har en underlig vinton, godisliknande typ hallonsoda men blandad med kaffe och nervattnad även knäck!
En helt annan Karuizawa får slutordet. 2012 kom en ny standard-version. Efter fatköptet 2011 sorterade engelsmännen ut den yngsta whiskyn från 1999 och 2000 och gjorde en 12-åring, totalt 77 fat. Hittills har drygt en tredjedel av Asama-blandningen distribuerats, resten av har lagts tillbaka på sherryfaten och mognar vidare, vilket betyder att det borde finnas ungefär 20 000 flaskor kvar att göra. Asama lär alltså återvända med jämna mellanrum de närmaste åren, sannolikt vid olika styrkor. Det här är det sista vanligt folk kommer att få smaka av den utdöda whiskymakaren. Och det är en karaktärsfull sista blinkning av vulkan-whiskyn med de stora anspråken. Största whiskynos jag fått! Stinker arrak/rom, stillar sig i simmig sherry efter ett tag. Munnen är ett sjöslag av naturkrafter. Syrlig Karuizawa-whisky fångas in av sherryfat innan tung ek- och rökbeska suger ner whiskyn i ett mörkmårdsaktigt slukhål. Halvtorr sjungande oloroso-sherry räddar eftersmaken, ekbeskan mullrar i botten, rökslingor dekorerar. Som alltid bergochdal-bana med Karuizawa. Vattendroppen vänder på allt, sherrynosen rensas upp, munnen blir längre/godare. Syran är fundament för god sherry-frukt, smaken spricker halvvägs upp i fin äppelton och lättar betänkligt mot slutet in i en lång flyktig finish på oloroso-fjät med seg chokladbeska i basen, explicit äpplig munkänsla efteråt. Rök och ek skingras och whiskyn blir väldans lättdrucken. En personlighet som mycket väl sammanfattar den temperamentsfulla begåvade whiskyns livsgärning. Vila i frid.
 
Nyfiken på japansk whisky? Skaffa Henrik Aflodals bok Whisky! Japan!
 
Aflodal testar Karuizawa

Karuizawa 12 år 40% 88/100p
Karuizawa 12 år Asama 46%
Dest 1999/2000 | But 2012
88/100p
EXC.BRA
Karaktärsfull standard-utgåva av vulkan-whiskyn med de stora anspråken. Största whiskynos jag fått! Stinker arrak/rom, stillar sig i simmig sherry efter ett tag. Munnen är ett sjöslag av naturkrafter. Syrlig Karuizawa-whisky fångas in av sherryfat innan tung ek- och rökbeska suger ner whiskyn i mörkmårdsaktigt slukhål. Halvtorr sjungande oloroso-sherry räddar eftersmaken, ekbeskan mullrar i botten, rökslingor dekorerar. Som alltid bergochdal-bana med Karuizawa. Vattendroppen vänder på allt, sherrynosen rensas upp, munnen blir längre/godare. Syran är fundament för god sherry-frukt, smaken spricker halvvägs upp i fin äppelton och lättar betänkligt mot slutet in i en lång flyktig finish på oloroso-fjät med seg chokladbeska i basen, explicit äpplig munkänsla efteråt. Rök och ek skingras och whiskyn blir väldans lättdrucken. En personlighet.

Japan | Malt | Pris €€ | A21 S23 E22 K22

Karuizawa 17 år 40% 87/100p
 
Karuizawa 36 år 1971 64,1%
Dest 1971 | But 2007 | sherry butt #6878
95/100p
SOLITÄR
En av mina stora whiskyupplevelser i livet. Under mitt smått kaotiska besök på destilleriet dök den här flaskan upp i besökcentrat. Oförberedd konfronterades jag med en solitär. En ombytlig sherryåldring med tusen ansikten, ständigt föränderlig, visar upp nya sidor för varje vattendroppe. Häpnadsväckande är också att whiskyn efter över tre decennier på fat lyckas behålla 64,1% alkohol, förklaringen är att den torra bergsluften hellre suger vatten ur fatet än alkohol. Stor simmig sherrysnok, förvånansvärt lätt men o så infallsrik. Vattnad något förenklad och sötare och farligt smutt. Några droppar till serverar chokladsås och bananskal plus äppelpaj med kanel. Åldersestrar i full blom, exemplariskt. En evighetsdoft, attans rik! I munnen fruktfyrverkeri, ett tumult av estrar där en ren ton av torkade äppelringar plötsligt dyker upp, ojojoj! Så sveper eken in, lakritsrot lägger ut en lång böljande krämig sherryfinish. Med vatten långsam tillväxt, praliner med körsbärsfyllning assimilerar enorm savande ekbeska inklusive saltlakrits. Trippelvattning väcker syran, körsbärsvin bär, den fantastiska äppeltonen är här igen, ekbeskan kommer sent. Lång lätt sherry-estrig finish, ekigt kärvare. När vi lämnat destilleriet den dagen var jag länge inte talför, fångad i upplevelsen av det perfekta, farligt nära det gudomliga.

Japan | Malt | Pris € | A24 S24 E23 K24

Karuizawa 31 år 1981 58,6% 94/100p
Karuizawa 29 år 1982 58,8% “Noh” 91/100p
Karuizawa 16 år 1991 62,5% 90/100p
Karuizawa 30 år 1974 59,6% 90/100p
Karuizawa 12 år 1989 58,6% 89/100p
Karuizawa 30 år 1977 62,8% “Noh” 89/100p
Karuizawa 14 år 1992 62,8% 88/100p
Karuizawa 27 år 1977 64,7% 88/100p
Karuizawa 18 år 1988 59,8% 87/100p
Karuizawa 24 år 1983 59% 87/100p
Karuizawa 31 år 1981 58,9% “Noh” 87/100p
Karuizawa 24 år 1980 61,3% 86/100p
Karuizawa 36 år 1972 65% 86/100p
Karuizawa 21 år 1986 60,7% 85/100p
Karuizawa 32 år 1980 59,2% “Noh” 85/100p
Karuizawa 19 år 1988 59,3% 84/100p
Karuizawa 19 år 1988 58,3% 83/100p
Karuizawa 12 år 1994 61% “Full Proof Europé” 81/100p
Karuizawa 12 år 1995 63% “Noh” 77/100p
Karuizawa 15 år 1992 61,5% 74/100p
 
Alla recensioner av Karuizawa finns på www.aflodal.com

 
Publicerad: 11/11/2013
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com