Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 


 



 
 
Vissa destillerier skulle aldrig ha lagts ner. Som Islays kultrökare
Port Ellen eller Speyside-doldisarna Caperdonich och Convalmore. Eller
gammel-Clynelish som döptes om till Brora. Allesammans blending-malter
som försvann för att folk nobbade Scotch på 1980-talet. Nu planeras framtidens maltwhiskyfabriker som ska pumpa ut 10-13 miljoner liter årligen. Vad händer
när försäljningen av blended stagnerar återigen? Henrik Aflodal befarar nya
nedläggningar och minns höjdpunkterna från 20 års festande på
mytomspunna destillat som snart är försvunna för alltid.

WHISKYARKEOLOGI är ett fascinerande ämne, och viktigt. För att förstå sin samtid måste man blicka bakåt. Jag har haft förmånen att studera whiskybranschen på parkettplats under två decennier. Sedan tidigt 1990-tal har jag samlat på mig whiskyupplevelser. Inte luddigt i form av oräkneliga whiskyglas som fångats i korttidsminnet och sedan bleknat utan strukturerat och nogsamt nedtecknat. Jag har byggt upp ett unikt whiskyarkiv med tusentals whiskymöten. Det här ger perspektiv. Dagens whiskyindustri håller på att förändras i rask takt. Singelmaltboomen verkar inte avta. Förvisso smalnar utbudet av destillerier. De stora blendinghusen gav faktiskt ut merparten av sitt maltinnehav tio år bort, idag har man till del givit upp. Det är mestadels singelmaltvarumärkena som lever vidare. Vi saknar med sorg officiella utgåvor av Craigellachie, Aultmore, Glentauchers, Glenburgie för att nämna några få. När jag bläddrar i mina anteckningsböcker märker jag att kvaliteten höjts, de som satsar på singelmalt skruvar ihop allt vassare produkter. Samtidigt svajar några av de stora whiskyhusen. Lagret av mogen malt är överansträngt. Särskilt allvarligt är läget på Islay som tagits på sängen av det senaste decenniets globala rökmalt-hausse. Öns lagerhus är proppfulla men merparten är under 10 år. Maltpimplandet växer över alla breddar men få uppmärksammar den stora rörelsen i branschen. Blended Scotch är fortfarande (som alltid) det enda viktiga för skottarna själva och nu satsar man som aldrig förr. The Glenlivet kunde 2010 skryta med världens största malt-destilleri på över 10 miljoner liter årligen, skuggad av värste konkurrenten Glenfiddich och nybyggda blendingmaltkomplexet Roseisle. Singelmaltbetraktarna applåderade satsningarna. Det som är på gång nu avslöjar branschens intentioner. Vi snackar destillerier upp mot 13 miljoner liter, och projekten står som spån i backen. Men det handlar inte om singelmalt, uppdragsgivare är Scotch-tillverkarna Chivas och Johnnie Walker. När de här kolosserna börjar leverera 7-8 år bort lever ”småttingfabriker” på under 3 miljoner farligt. Strukturell överkapacitet lär drabba whiskyskottland och fler sorgliga nedläggningsbesked väntar. Eller tror du att mindre anläggningar kommer att leva vidare som singelmalter? Knappast, maltwhiskyscenen är idag stentuff, utbudet är förödande stort och nykomlingar får det svårt. En ny modern tid med nya mekanismer. Förr utlöstes massnedläggningar av taskig försäljning av Scotch. När intäkterna dök drog man i handbromsen direkt och stoppade de sämst rustade, minsta eller för blenders mest oattraktiva maltfabrikerna. Den mest omtalade katastrofen är fortfarande whiskykraschen på 1890-talet då blended Scotch efter sitt genombrott några decennier innan gick på sin första mina. Andra smällen kom på 1980-talet då världsbefolkningen nyktrade till något efter ett genomvått 70-tal. Nu är det bara uppåt. Nästa smäll väntar bakom hörnet och det lär inte bli någon av de planerade blendingmaltjättarna som får dödsbudet. Häng med på en sorgesam men också lustfylld resa bland destillerier som valts bort. Somligt var mindre bra och då var väl beslutet rätt. Annat visade sig bli fantastiskt gott och där svallar känslorna. I de fall huskropparna finns kvar hoppas maltdrickarna på mirakel men förgäves. Destillerierna öppnar inte mer, deras tid är förbi.

SPANNMÅLSHANDLARFAMILJEN Grant byggde 1840 staden Rothes första destilleri. En aning storvulet döptes fabriken till Glen Grant, alla andra skotska destillerier har ortsnamn. Prefixet GLEN som betyder dalgång anspelar på ravinen i ryggen som arvtagaren Major Grant omvandlade till en privat botanisk trädgård. Glen Grant har alltid varit en lättsam dram med rymliga pannor och dessutom en refluxanordning kopplad till andrapannan som lättar upp spriten ytterligare. Under whiskyboomen ville majoren som alla andra casha in på framgången och startade 1897 Glen Grant No 2. Enheterna kopplades samman, råwhisky från nykomlingen forsade över huvudgatan i ett rör kallat ’whisky pipe’ till tappningshallen. Rothes-borna kunde därmed säga att ”gatorna flödade av whisky”. Och det sägs att vissa stadsbor inte drog sig för att nattetid borra hål och tjuvsmaka. Alla nybyggen (främst här på Speyside) utlöste 1898 whiskykraschen och Grants nya fabrik hankade sig fram till 1902 då enheten stängdes.
– Whiskyröret monterades ner först på 1980-talet men användes aldrig mer, berättar Glen Grants chef Dennis Malcolm.
Det skulle dröja 60 år innan nästa whiskyboom drabbade Skottland. 1965 väckte Glen Grant sitt skuggdestilleri till liv igen fast nu med eget namn, Caperdonich, som är gäliska och betyder ”hemlig kallkälla”. Inget är förstås kvar från 1800-talet. Huskroppen i betong är så där härligt ful som det skulle vara på 60-talet. Fast det allra heligaste därinne behölls, pannorna replikerades och första året kokade man ihop 1,5 miljoner liter. Efterfrågan på blendingmalt galopperade så 1967 sattes ytterligare ett par in. Uppdragsgivare med glupande aptit var Chivas Regal, Queen Anne, Passport och Something Special.
– Vattnet kom från Caperdonich-källan som vi på Glen Grant fortfarande nyttjar, berättar Malcolm. Malten var densamma men pannorna var väsensskilda, mindre med en ’boiling ball’ mellan mage och hals. Det var ett vacker litet destilleri med stor karaktär.
Festen tog slut 2001 när Pernod Ricard köpte Chivas Bros och nästkommande år stängde Caperdonich ihop med 1970-talsfabrikerna Allt a Bhainne och Braeval (som dock sparkades igång 2005 respektive 2008). Kvar i malpåse blev Caperdonich, Glen Keith och Imperial. Glen Keith med sitt intrikata hopkok av pannor med olika dimension och konfiguration har tjänat som experimentlabb för Chivas kemister under åren och är förstås för resursrik för att kunna undvaras. 2012 kom beskedet att Chivas Bros satsar 40 miljoner pund för att öka sin maltwhiskykapacietet med 25 procent genom att uppgradera fyra destillerier: Glenallachie, Glentauchers, Tormore och Longmorn. Men framförallt fick Glen Keith som ställdes av 1999 nytt liv (granne med Chivas hemdestilleri Strathisla). 2012 drog hantverkarna in och i juni 2013 kokades återigen söt fruktig sprit som på 2020-talet ska användas i Chivas Regal och ytterligare något årtionde bort i Royal Salute. Nya silos för att lagra malt har installerats, ny mäskbytta och sex fräscha jäskar har ställts in bredvid de befintliga nio karen. De sex originalpannorna har renoverats och försetts med ett modernt energiåtervinningssystem som sänker energiförbrukningen med 15 procent. Årskapaciteten ökas med 50 procent till 4,5 miljoner liter! För Caperdonich var allt hopp ute:
– Caperdonich är inte ett av våra stora destillerier, här kan bara 2,2 miljoner liter göras per år, konstaterar Chivas produktionsdirektör Alan Winchester. Det mesta av utrustningen finns kvar men vi har lånat ”reservdelar” till andra destillerier och kondensorerna är sedan länge borta.
Slutet kom i november 2010 då huskropparna mejades ner av bulldozers. Marken hade köpts av Forsyth, kopparslagaren intill som är världsledande på whiskypannor. Självklart räddades pannorna av Forsyth som sålde ena paret till belgarna bakom Belgian Olw. Deras maltwhisky som hittills kokats i en 500-liters alembic-panna gjord för brandy lär få ett remarkabelt lyft i framtiden. Nygamla förstapannan från Caperdonich laddas med 11 000 liter och spritpannan tar 8000 liter. Så Caperdonichs stolta whiskyarv lever vidare fast i belgisk anda. Rothes-destilleriet pustade nämligen i det tysta fram ett stjärndestillat. Den enda tappningen från destilleriet kom 2005 i serien Chivas Brothers Cask Strength Edition som säljs på gruppens besökscentrum. En 16-åring vars entré på söt vermouth får en att studsa till och utgången i grön bladbeska och lakrits inger respekt. Vatten förlöser munnen, fänkål-vanilj-mandarinlikör drar runt i en komplicerad dans. Eftersmaken är envist besk och samtidigt förförande söt. En krävande gruffande mun som bjuder på ren smakglädje!
Caperdonich potential upptäcktes av buteljeraren Duncan Taylor som kommit över ett fullständigt unikt fatlager nedlagt på 1970-talet. Rent förunderliga utgåvor började sippra ut bortom millenniumskiftet. Som 33-åringen från 1972 utgiven 2006 vid låga 41,9%. Stingslig arom med tuggummilik syra öppnas med vatten, komponenterna exponeras, hallon från sherryfatet och gräs-aldehyder från spriten. Eller 36-åringen från samma år värd 94 poäng. En frustande avancerad sherry-malt, ombytlig med tusen ansikten. Särskilt upprörande är aromen med sin enerverande kusligt uppdykande syra. Munnen är underbart ester-tokigt komplex. Eftersmaken är starkt ek-störd i början, eucalyptus-temat minskar med vatten och efter andra vändan är allt bra, total symbios mellan ek och sherry.
En 37-åring från 1972 måste vara tidernas bästa Caperdonich (95 poäng), nu hämtad från refill-fat istället för sherry vilket gör insatserna så mycket högre med tanke på alla ”förstörande” ekår? Gommen är en världarnas kamp, snacka om krävande men belönande smakupplevelse. Tung ek hämmar/besvärar nämligen gloriös exotisk fruktlavin som ändå får kapitulera i dominerande ek-exit. Smaken lyfter segervisst dubbelvattnad, mästerlig uppvisning av komplex frukt och fordrande ek. Inspirerat samarbete som hela tiden föder nya idéer. 38-åringen från 1970 räknas också till de riktigt stora (återigen refill). Storvulen aggressiv citrus i både mun och näsa. Enorma smaker som får en att baxna, livfullt och varierande. Inga ålderkrämpor här inte, bara kul och vitalt.

1. Caperdonichs vackra smäckra spritpanna med sin refluxboll och getingmidja skapade en distinkt högt raffinerad råwhisky. Belgian Owl kokar nu sin sprit i dessa pannor, visst drömmer vi om en reinkarnation?
2. Glen Keiths variationsrika och nyputsade pann-besättning inför nystarten sommaren 2013.
Fast den mest chockerande versionen jag stött på är en 12-årig röjarrökare från whiskyhandlaren The Whisky Exchange. Ett rökkok från 1998 i samma anda som de experiment Chivas utförde på Benriach. Dubbelvattnad härlig sötrök, stor honung och mild fruktkola med ökad medicinal rök och mitt i en glimt av citronkaramell innan en lång tung sötröksfinish brakar loss. En 14-åring gjord på samma rökmalt från Cooper’s Choice är lite snällare. I munnen släpps omedelbart en rökpuff iväg innan pigg godisfrukt tar fart, halvvägs röksvärta som lägger ut lång rökorerande avslutning där äppelgodis vinner med bränd ved under. Caperdonichs rökversion som saknar öwhiskyns fruktsötma blir i denna flaska lite jobbig och ocharmig.


Carrons nya destilleri invid Spey River som ska öppna 2014 och göra 5 miljoner liter. Chivas Regal behöver mer blending-malt i framtiden.
 
IMPERIAL är ett annat av Chivas sorgebarn. Fabriken ligger alldeles intill floden Spey, tvärsöver skymtar Dailuaine. Och uppströms ligger klustret Knockando, Tamdhu, Cardhu. Fd ägaren Allied fick 2005 tummen upp för rivning av Moray Council. Planerna kom av sig när Pernod förvärvade Allied Domecq. I oktober 2012 meddelade Chivas att ett nytt destilleri ska byggas, de gamla byggnaderna ska väck och en ny vacker skapelse ställs dit, synlig från Speyside Way, vandringsleden som drar fram där järnvägsrälsen en gång låg. En av toppcheferna inom Chivas, produktionsdirektör Douglas Cruickshank, som bor mittemot Glenallachie Distillery utanför Aberlour, antydde en framtid för Imperial några år tillbaka:
– Mitt första jobb var på Imperial 1967. När vi köpte Allied 2005 fick jag destilleriet under mina vingar vilket var spännande. Så fortsätt och köp whisky så kanske vi får anledning att öppna stället igen.

Imperial har stått övergivet sedan 1998. Koppartjuvar har vandaliserat. Nu ska stället rivas och ett helt nytt superdestilleri byggas.
Kanske hade han redan 2008 fastnat för idén att återanvända sajten men i helt ny kostym. Carrons nya destilleri (som inte ska heta Imperial) öppnar 2014 och ska göra 5 miljoner liter årligen. Originalet invigdes 1897 i samband med att drottning Victorias firade 60 år på tronen. Därav det ”kejserliga” namnet. Imperial murades i rött tegel från Aberdeen för att stå emot eldhärjningar, eldandet under pannorna innebar alltid en risk. En lokal reporter rapporterade att den ena maltugnens tak kröntes av en kejserlig krona som ”skimrade och glittrade i solskenet likt halvmånen på en turkisk minaret mot Carrons mörka barrskog och de bruna kullarna runt omkring.” De stolta intentionerna gick om intet med whiskykraschen och 1899 stängde fabriken. Nystarten 1919 stoppades 1925 av myndigheterna, spill från pannorna läckte ut i Spey-floden. Av miljöskäl användes endast mälteriet kommande 30 år. 1955 byggdes en upparbetningsanläggning intill och Imperial kunde äntligen börja göra whisky igen, fast först monterades den ärgade kronan ner och kasserades. Tio år därpå fördubblades kapaciteten till fyra pannor. Problemet för Imperial var dock den ”imperialistiska” storskaligheten. För att få ihop tillräckligt med low wines till de båda grandiosa spritpannorna á 21 000 liter krävdes dubbla körningar i förstapannan. Nio karlar jobbade femdagarsvecka och åstadkom 1,6 miljoner liter på årsbasis. 1998 stoppades verksamheten, antingen går man för fullt eller står stilla, ett halvdant mellanläge lönar sig inte. Imperial funkade aldrig speciellt bra för mig. En 12-åring från Gordon & MacPhail (G&M) smakade fruktsoda med tuggumi-finish och rökstänk, dövstum näsa. Inte särskilt imperialistiskt alltså. Den enda officiella utgåvan, en 15-åring, bjöd på fläskig gom och konturlös eftersmak samt grovt mäskig jästsnok! När jag återvände några år senare och korkade ur ännu en 15-åring dammade frukten på kortvarigt i munnen innan allt försvann, rökkrusiduller anades, nosen var finklig. Det enda som fastnat i minnet är G&M:s 17-åring med sherryinfluenser, en fartfylld Imperial med en kryddvägg som skjuter på länge innan starkvinet tar sig tillbaka i avslutningen. Jag välkomnar en ny Carron-malt i vacker skrud och förhoppningsvis makad i mindre pannor som kan fylla tunnorna med större karaktär.
 
CONVALMORE står övergivet i utkanten av Dufftown, i hjärtat av Speyside. När andra whiskyregioner som Lowlands och Campbeltown närapå försvunnit frodas alltjämt Speyside. Orsaken är naturligtvis att kärnan i varje blend består av just Spey-malt. Här är också förutsättningarna för att göra whisky i stor skala goda, i bergen finns rikligt med vatten. Av 33 nybyggen på 1890-talet skedde 21 i trakterna kring Spey-floden. De flesta är kvar i livet. Ändå har några fått respass ur historien som Coleburn (1985) på vägen mot Elgin och Parkmore (1931) i självaste Dufftown, kallad Skottlands maltwhisky-huvudstad. Bortom Parkmore huserar Diageo med Glendullan, Mortlach och Dufftown Distillery. Uppåt slänten, vid gården Pittyvaich, startade Bell’s 1974-5 ett sidoprojekt för att göra en Dufftown-kopia. Spriten var skarp och otrevlig i unga år och funkade inget vidare i blenden så 1993
Convalmore är osynliggjord. Idag en del av Glenfiddich-komplexet. Här kokades fram till 1985 en superwhisky som fortfarande ingen upptäckt. Och nu är det försent, faten är slut.
la man av och 2004 revs betong- och plåt-karossen. 12-åringen dränkt i sherryfat var hyfsad några år in på 2000-talet med tobaksrökig sherrynos och fudge-smak med brända mandlar. Sista rycket några år bort luktade eländig finkel, i munnen såsig sötma innan whiskyn gick ut på oljig beska som av gammal hatt. Pittyvaich visar att nya destillerier är riskprojekt, vad gör man om spriten inte blir som planerat?
Hitom stadskärnan regerar William Grants trojka Glenfiddich-Balvenie-Kinivie och vägg i vägg med Balvenie hittar vi Convalmore. Lagerhuset är det första man ser på väg in i staden. Tiotalet år bort syntes fortfarande skuggan av lagerhustakets påskrift CONVALMORE-GLENLIVET, nu har solen blekt takpannorna och whiskymakaren fallit i glömska. Glasgow-blendern Peter Dawson sparkade igång sin maltfabrik här i februari 1894. När whiskybubblan sprack mot slutet av seklet sprack snappades fabrik med lager upp för 6000 pund av WP Lowrie som i sin tur slukades av whiskybaron James Buchanan. I oktober 1909 brann det och vid restaureringen kompletterades de två malt-pannorna med en kolonnformad dito. Häri gjordes inte grainwhisky utan maltsprit. En ekonomisk hit som spottade ut 2273 liter i timmen. Dessvärre utvecklades whiskyn inte alls bra i faten så pannan skrotades 1916. 1964-5 fördubblades kapaciteten till fyra pannor och 1972 byggdes en fabrik för att bearbeta spillet från jäsbyttor och pannor. Slutligen fick man 1975 ett nytt mäskhus med rostfritt stålkar istället för gjutjärnsbyttan. Trots satsningarna stängdes fabriken oåterkalleligen 1985 och fem år senare tog Grant över, rev ’Dark Grains’-fabriken och flyttade själva in i de värdefulla lagerhusen med plats för 17 000 fat. Convalmore gjorde förödande bra whisky, det är en styggelse att whiskyn inte fick fortsatt förtroende. 2013 års ’Special Release’ från Diageo är en skojfrisk 36-åring. Luktar gammalt surt läder nyöppnad, skarp citronjosodör och mineraler. Smaken överraskar, efter 3½ decennier snackar vi godis-rally typ sega råttor! Grönt äppelskal friskar i ovanpå gammalt läder, lätt kryddvarm exit. Balanserad mild torkad frukt i eftersmaken där cigarrlåda vinner. Skitkul utgåva! En lika gammal 1977:a från Cadenhead vet att odla sina estrar den också. Som bäst dubbelvattnad – lång ren smak, stigande värme/frukt, kalejdoskopiska estrar, persikojos går ut i äppeljos. Lång fruktälskande finish på fallfrukt, värme bär. Gammalt är ju sällan barnsligt gott men Convalmore trollar med faten och besegrar på något sätt all ekbeska. Men hur smakade whiskyn i normal ålder? En 14-åring från 1981 satt i flaska 1995 och utgiven av det privata sällskapet Scandinavian Whisky Society serverar en himmelsk käft vattnad. Översvallande söt fruktstart, ölig malt följt av violpastill och kryddnejlika, under underbar rostad ekton. Ett destillat med integritet som väljer estrar hellre än gräsighet och strör intelligent krydda omkring sig. Oförklarligt att Distillers Company Ltd (DCL) valde bort denna sprit? Den interna konkurrensen i stan är förstås benhård i form av karaktärsmalterna Mortlach och Glendullan.

INTE MÅNGA HAR smakat Dallas Dhu. Ändå står fabriken där retfullt levande, fasaden är nyputsad, gräsmattorna nyklippta, rabatterna prunkande. Sista fatet tappades 16 mars 1983. I samma veva letade Historic Scotland efter ett viktorianskt destilleri att bevara för eftervärlden så 1988 slog museala Dallas Dhu upp portarna för turister. Det finns inget sorgligare än att vandra runt i ett whiskymuseum, en falsk spökbild av något dött i blankpolerad upputsad form. Jamesons Bow Street Distillery i Dublin är lika deprimerande men där kan man åtminstone få lite whiskey efter rundturen. Här har den sista pavan tömts för decennier sedan.
Dallas Dhu är whiskymuseum sedan 1988. Besöken är sorgligt nog torra, whiskyn har för länge sedan sinat.
Hur det smakade? Jo, kring 18-20 år kunde man plocka upp lite röktoner (jodå) i en gräsig fruktig nos. En 32-åring släppt 2008 doftar sött gräs med läder och kryddpeppar perifert. Käften är ett riktigt kryddpaket, sockrigt sötkalas ställs mot eksprallig krydda och pepprig energi. Vetskapen att stället kokade fram bra råwhisky gör besöket än mer deppigt. Destilleriet föddes i slutet av whiskyboomen. Laird Alexander Edward of Sanquhar invigde sin fabrik i april 1899 mitt bland de rika kornfälten nära lilla staden Forres på väg mot Inverness. Originalnamnet Dallasmore ändrades snart till Dallas Dhu som är gäliska och betyder ”svarta vattnets dalgång”. Direkt efter starten tog Glasgow-firman Wright & Greig över som behövde maltwhisky till sin Roderick Dhu-blend, omtyckt i Australien, Nya Zeeland och Indien. 9 april 1939 brinner anläggningen och pann-paret måste ersättas men hinner inte sättas i arbete eftersom Storbritannien drar i krig mot Tyskland i september. 1947 rullar Dallas Dhu igång igen men kan inte expandera, vattenkällan Altyre Burn ger ifrån sig för lite vatten. Elektricitet dras in först 1950 och fram till 1971 alstras kraft av ett vattenhjul som sätts i spinn av överskottsvatten från pannornas ’worm tubs’, stora kylkar där alkoholångorna kondenseras. Vattenkraften drev ’rummager’-kedjor som slamrade runt i förstapannan för att förhindra att jästsediment skulle brinna fast, pannorna hettades ju upp med levande eld. Så när DCL satt på för stora lager maltwhisky i början av 1980-talet togs Forres-fabriken av daga. Dallas Dhu levde ett kärnfullt liv som typisk Speyside-whisky. En okänd pusselbit i den talrika blendingmalt-matrisen. Samtidigt otypisk eftersom man kokade in så mycket karaktär i spriten, pannorna var små och klotformade.

ATT SPEYSIDE IDAG är centrum för skotsk whisky-business är allmänt känt men på 1890-talet utgick makten från äldre och mer etablerade Campbeltown. Det var här den nyvaknade blended-rörelsen hittade sina karaktärsfulla maltwhiskies. 1921 förvärvar Benmore Dallas Dhu. I familjen finns redan Lochhead i Campbeltown och Lochindaal på Islay. Men kärvare ekonomiska tider och en krympande exportmarknad när Amerika går in i totalförbud 1920 är början till slutet för Campbeltown. Stadens whiskybossar grips av panik och bjuder under varandra för att slippa skala ner verksamheten. Mitt i priskriget tar somliga genvägar i produktionsprocessen för att korta leveranstiderna. Kvaliteten sjunker och whiskyn får dåligt rykte. Campbeltown-malt liknas vid ”stinkande fisk” och de stora blending-husen drar öronen åt sig. Korthuset rasar samman på kort tid. Redan 1920 slår Albyn och Kintyre igen, följt av Dalruan 1922, Argyll och Glen Nevis 1923 samt Ardlussa, Campbeltown och Burnside 1924. Traktens största destilleri Hazelburn går så långt att ursprunget förnekas, i ren desperation saluförs plötsligt ”Kintyre-whisky”. Inget hjälper, Hazelburn stannar 1925 tillsammans med Dalintober, Lochruan och Glengyle. 1926 slocknar Springbank, Kinloch och Glenside, 1928 Glen Scotia. DCL tar 1929 över Benmore Distilleries och skrotar direkt Benmore och Lochhead, Dallas Dhu ställs på vänt och återupplivas 1936. När förbudet hävs i USA 1934 är Campbeltowns whiskyindustri slagen i spillror, stadens sista destilleri Rieclachan stänger samma år. Springbank får nytt liv 1935, Glen Scotia haltar igång 1933. Av 30-talet whiskymakare överlever endast två.
Islay hade sin storhetstid i början av 1800-talet efter ett sekel av skattebefrielse, förste skattefogden steg iland 1797. Ön kryllade då av illegala pannor. Den otillgängliga sydkusten härbärgerade smuggelnästen som Ardbeg och Lagavulin, licenser togs ut först 1815 och 1816. På 1830-talet var dussinet whiskymakare i fullt sving. I byn Port Charlottes närhet verkade Lochindaal och Octomore. Idag okända namn som Tallant, Newton, Daill, Lossit kokade sprit inåt land. Störst var väl Lossit bortåt Islay-sundet (Caol Ila) som gjorde över 50 000 liter säsongen 1826/27. Andra gårdar som Ballygrant, Scarabus, Bridgend, Octovullin, Glenavullin, Mulindry blossade upp under några år för att sedan försvinna ur rullorna. Lossit var öns sista gårdsdestilleri och stängde år 1862. Tidvis var antalet licensierade destillerier på ön uppe i så många som 18, mycket tack vare store markägaren Walter Frederick Campbell som aktivt övertalade farmare att registrera pannorna. Han etablerade även en färjelinje från hamnen i Port Ellen till Glasgow via Loch Fyne. Mot slutet av seklet levde nio pannor, nu skattade och välmående, från Laphroaigs småttiga årsvolym på 45 000 liter till Ardbegs 1,1 miljoner liter. När Campbeltown gick i kvav klarade sig Islay närapå helskinnad. Lochindaal ströps av DCL 1930. Vattnet togs från tjärnen Lochs Gearach. De färdiglagrade whiskyfaten rullades i havet. Tio fat bands samman med kedjor och bogserades ut till väntande ångslup. I lagerhusen flyttade annan whisky in och själva destilleriet omvandlades till ostmejeri där Dunlop-ostar tillverkades fram till 1981. 1930 tystnade även Port Ellen. På 1880-talet sydkustens andra största destilleri efter Ardbeg med 640 000 liter, dubbelt så stor som Lagavulin. Whiskyförfattaren Alfred Barnard fann färden mellan Port Ellen och Bowmore den mest ointressanta han varit med om, vägen var så ”dyster och enslig”. Livsandarna tändes när de kom fram till det pittoreska hotellet i Bridgend. Dagens Islay-resenärer känner igen sig. Gamla vägen drar sig fram som ett streck över karga mossar och man längtar verkligen efter en pint skummande ale hos Lorna i Bridgend.


Det ser så levande ut. I lagerhusen ligger ung Lagavulin på vänt. Och de tre maltugnarna i mälteriet där bakom går varma. Men någon whisky kommer aldrig mer att göras här.

IDAG FINNS INTE mycket att hämta i Port Ellen. Byn ligger övergiven på den vindpinade sydkusten. Västra infarten domineras av det stora trummälteriet som DCL byggde 1973. Maltgolven på bolagets tre Islay-destillerier stängdes och i de stora trummorna skakas nu 400 ton malt fram veckovis. 1987 öppnades orderböckerna även för kollegorna på ön. Bakom kolossen mot sjösidan står resterna av det som en gång var maltdestilleriet, två pagodkrönta maltugnar har bevarats och lagerhusen där Lagavulin-tunnor idag vilar. Port Ellen var resultatet av en banbrytande lagändring 1823 då rimliga villkor för kommersiell verksamhet skapades för första gången. 1825 invigdes destilleriet inrymt i en gammal maltkvarn av Alexander Kerr Mackay som omgående gjorde bankrutt. Andra familjmedlemmar bistod och maltmakaren hankade sig fram till 1836 då unge John Ramsay tog över. En energisk herre som skulle bli whiskyöns frontfigur. Det var på Port Ellen Septimus Fox spritskåp provades ut i mitten av 1820-talet. Med den nya lagen uppstod behovet att skydda den ”oskattade” nyspriten undan tjuvaktiga anställda. Ramsey byggde de första tullfria lagerhusen. Här testades också den nya kolonnpannan som kontinuerligt kunde destillera från vilka grödor som helst, det som skulle bli själva fundamentet för blended Scotch senare under seklet. Ramsay var pionjär i många avseenden, han var bland de första att exportera maltwhisky till USA. Försändelserna skeppades direkt från kajen i Port Ellen till staterna. Vid sin död 1892 förestod han destillerier som Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig samt grannen Ardenstiel. 1920 tog blending-baronerna Buchanan/Dewar över och anslöt sig fem år senare till DCL som alltså 1930 la ner verksamheten. Otroligt nog fick stället en ny chans när ekonomin vände på 1960-talet. 1965 inleddes en 18 månader lång upprustning till en kostnad av 400 000 pund. Såväl fasad som interiör förändrades drastiskt och en helt ny whisky föddes i april 1967. Men starten blev tuff, sommaren därpå drabbas ön av torka (underligt nog) och ingen whisky alls görs, kvoten för Lagavulin, Caol Ila och Port Ellen är i fara. Röster höjs för att bygga ett nytt och större Islay-destilleri. Men den akuta krisen löses på annat sätt. Avstängda 1800-talsfabriken Clynelish i Northern Highlands rustas för uppgiften. Ord Maltings levererar tungt torvrökt malt och första mäsken sätts 28 december 1968. Intill står ju nybygget med samma namn som öppnade i juni och året därpå rekommenderar branschorganet SWA ett namnbyte varpå gamlingen tar byns namn Brora. Denna temporära lösning räddar saldot av rökmalt men en mer långsiktig plan behövs. 1972 går DCL vidare med expansionsplanerna på Islay, gamla Caol Ila rivs och en ny betongkloss ställs dit, bygget tar två år och tredubblar kapaciteten. I början på 1980-talet krisar whiskybranschen igen, överkapacitet gör att elva destillerier stängs. Brora som återgick till originalreceptet med lagom mycket rök 1973 drar sin sista suck i mars 1983 och Port Ellen tystnar i maj. Två år senare stryks ytterligare tio fabriker. Att Port Ellen försvann berodde sannolikt på att blender-kollegiet gillade Lagavulin och Caol Ila bättre.
– Vi visste inte då vilken fantastisk dram det skulle bli, minns Grant Carmichael, dåtida chef för DCL:s Islaydestillerier. Vi anade inte heller att efterfrågan på rökig singelmalt skulle explodera. Port Ellen restaurerades på 1960-talet för att förse blenders med rökmalt, det var den enkla uppgiften. Och när ett av tre destillerier skulle bort blev det Port Ellen.
Port Ellen är idag kultförklarad. Kanske den häftigaste kult-whiskyn Skottland har haft. Det alla verkar överens om är att whiskyn blommade ut och blev bra på äldre dagar, men hur många vet egentligen hur den smakade som ung? Förmodligen ingen eftersom den inte gavs ut som 10/12-åring. Jag har fått smaka Port Ellen som 15-åring. En raritet gjord 1974 buteljerad 1990 av G&M. Aromen slår en med häpnad. Den piggaste färskaste PE-nos jag någonsin fått. En briljant näsa, rökigheten har oändliga ansikten, ytterst komplext utförande. Destillatets frukt överröstar, sötsyrliga äppelringar levererar en häpnadsväckande glad nos. Munnen är stillsam på ett sätt som känns igen från äldre nutida tappningar, överraskande lättillgänglig med godistoner utan komplicerande ek, och visst blir den medicinal men inte pepprig, eken verkar trigga sprithettan över de 20. Eken bygger också finishen, här läggs eftertexterna ut med lätt hand, fragrant rök och godisfrukt. Nog är det bra men jag måste erkänna att 3 Ellen knappast är omistlig i normal ålder, faktiskt en rökmalt i mängden. Rödpennan drogs över destillerikartan i en tid då singelmalt knappt fanns och Port Ellen inte behövdes. Ingen visste ju då hur väl den mognar.
– Port Ellen är en väldigt underskattad dram, menar Grant Carmichael. Det tog tid innan folk förstod vilken fin maltwhisky det är. Den är annorlunda jämfört med de andra på sydkusten. Den har en frisk air av havsbris och en underbar chokladton. Något av det allra bästa vi har i Skottland. Whiskyn är dessvärre oerhört ovanlig numera och alltför dyr för mig.

PORT ELLEN fick sitt genombrott som singelmalt i slutet av 1990-talet då ägaren introducerade destillatet i ’Rare Malts Selection’. Tanken med serien var att presentera utdöda destillerier eller ovanliga årgångar från levande whiskymakare. Premiäråret 1995 bjöd på Brora, Caol Ila, Clynelish, Dallas Dhu, Glendullan, Glenlochy, Glenury-Royal, Hillside, Linkwood, Millburn, Mortlach, North Port, St Magdalene. 1998 års 20-åring gjord 1978 från okända Islay-destilleriet Port Ellen chockade alla – hur kan en whisky vara så rökig efter två decennier på ek? Whiskyn verkade ha allt. Allomrökig nos som gömmer sötman i djupet. Sötfruktig käft där torrare bullrig ek pepprar på hett. Röken tar ingen nämnvärd plats utan kommer tung och dovt jodartad i efterspelet ovanpå sötsvällande citrus, fortfarande hetlevrad. Alla häpnade. Kanske ingen perfekt skapelse men just kantigheten och den burdusa stilen gjorde intryck strax före millenniumskiftet. Andra (och sista) Rare Malts-släppet två år senare är en 22-årig milstolpe i Port Ellens fantastiska karriär. Tunga rökskyar i nosen skingras av vatten och transformeras till havsvindar som strax övergår i söt frukt. Smaken är en kamp mellan söt malt och massiv rök som passerar både peppar- och saltstadier. Till slut landar malttonerna i ekig choklad. Så nära fulländning man kan komma (95 poäng). Slår hårt och precist men med måtta och behärskning.
Det är nu lavinen av ”pirat-buteljeringar” utlöses, folk blir som förhäxade av denna utdöda blendingmalt. Mycket är bra, naturligtvis. Douglas Laing som satt på en massa fat ledde anstormningen. En 24-åring släppt i december 2000 sjunger ut om torvrök, jod och apelsin med pepprig nerv. En 21-åring året därpå, tagen ur ett rasande bra sherryfat, låter Port Ellen regera över sherryn, ur citrus växer pepprighet, landar i frejdig syrlighet nerlugnad av chokladek. Signatory bjöd 2003 på en annorlunda 23-åring med kärv och rökig gom, halvvägs torr äppelcider som förvandlas till Calvados på knastrande saltkorn! Och då snackar vi återigen sherryfat som anas i näsan med nötiga toner. Signatory står också för vad som får betraktas som tidernas bästa singelfat, hogshead nr 1524 nedlagt 5 maj 1982. Har allt – komplex frukt, sansad rök och erforderligt kryddraseri. Stor fruktsmak i början följt av rejäl kryddansamling med tilltagande syra mot slutet. För varje vattendroppe allt långsammare. Eftersmaken är rökskrävlande och mastigt sötstinn med vatten, dubbelvattnad kittlande syrlig, tredje vändan en sengångare och riktigt hetlevrad.
Port Ellen har självklart haft sina lågvattenmärken genom åren, tro inget annat. När jag bläddrar i min svarta anteckningsbok hittar jag några sänken. Sämst med 62 poäng var en 1976:a från Signatory, en närapå nollställd whisky utan mycket att berätta. Två 76-poängare kom från enmansföretag. Den ena var ett märkligt rökbefriat sömnpiller, den andra sjukligt obalanserad med jästsnok på minussidan men klockren PE-käft med rök, söta röda frukter som praliner och en lång ek-kryddig finish. Flera pavor slirar strax ovanför 80-poängsstrecket. Laings 1978:a är klassisk med pulserande rök och pepprig attack mot slutet, sältan gör sig påmind, alla de magiska PE-markörerna finns där, ändå gör whiskyn en mollbergare och kraschlandar inpå upploppet. Två ”unga” 19-åringar från 1982 gör intryck.
Spökdestilleriet Port Ellen vars två pagodprydda maltungar är det enda som skvallrar om att whiskyn har funnits.
Den första komplex och våldsam. Malt, rök, sälta i gommen leder in i en lång kryddig finish med bärsmak. Bättre balanserad än tvillingfatet på 61,3% utvalt av Laings ägare John Milroy där vi vallas runt i sherry med metallklang som bihang. Mer intressant är en 21-åring hämtad ur återanvänd trött ek som ger större plats för destillatet. Sprudlande attraktiv variationsrik smak och uppiggande avslutning med bittersöt lakrits sekonderad av choklad och aska. Visar vilken kvalitet destillatet besitter och att sämre tappningar beror på taskigt ekmaterial. En 18-åring hämtad ur sherryek är lika pigg, smaskigt läskande, inte så rökig men undergörande god.

INDEPENDENTS i all ära, dessa riddare gör ju mångfalden en tjänst genom att ge ut singelfat från alla möjliga destillerier. Men det är alltid mer intressant när destilleriet själv kommer med något, kvaliteten är ofta högre eftersom man har hela lagerhuset att välja ifrån. 2001 lämnade Port Ellen Rare Malts och gjorde sin första Annual Release. En 22-årig lyxwhisky för stunder i total stillhet och solitud. Eggande nos, skir rök skvallrar om ursprunget, päron och citron förför. Välgörande god smak, fruktkaskad understödd av ektoner levererar rökaccent i nöt-frukt-epilog som torkar upp i äppelskal. Men det är nästa Annual Release som är min absoluta höjdpunkt genom alla år, ingen Port Ellen har varit (eller kommer att bli) bättre. Brutal gom, lite vatten väcker en vulkan till liv. En sällan skådad argsint 24-årig Port Ellen, inte röktokig, istället vasst fruktsyrlig och hett kryddig. Storslagen imperialistisk öppning, syrlig frukt lamslår gommen, småcitrus och aprikos, söt persika; mot slutet tar ekkryddor över, ingefära och kardemumma. Långvarig eftersmak, oerhört läskande och god, fruktäventyret fortsätter, snäppet torrare, hårt rostad karamellmalt landar whiskyn i julgodis! Munhålan bränner länge, behagligt. 12 000 flaskor gavs ut 2002, en djupt demokratisk gest, hur många lyckliga stunder har inte denna whisky bringat mänskligheten! Islay-malten verkar trivas efter 2½ decennier. En 23-åring utgiven av Scandinavian Whisky Society gillar också livet. Sötvinsaktig nerv bär hela smakupplevelsen, när den svänger över i sauternes-vibbar är man nära himlen. Som bäst enkelvattnad då kryddvirvlar trummar igång och Port Ellen bekänner färg. Häftiga ekvallar i eftersmaken backar upp, fin torvrök förgyller.
Islay-destillatet håller stilen framöver också. En 28-åring från enmansföretaget Old Bothwell är enastående. Munnen blir vattnad måttfullt komplex med alla komponenter på plats, sötma/syra delar scenen med krydda och medicinal jod. Efterfesten är low-key och sötrökig med beskan på djupet. En vardagswhisky med klass. 29-åringen från samma buteljerare är en klassisk fullträff. Allt är med – röken, pepprigheten och den goda frukten. Käften röker på direkt, söt frukt gör det gott, lägereldstoner brassar på i refrängen, enkelt men gott. Från officiellt håll träffar destilleriet mitt i prick 2008 med åttonde Annual Release. Gudomlig åldrad whisky, dubbelvattnad värd 94 poäng. Trevligt rökbolmande på tuggummifräsch äppelarom. Evighetslånga fruktdyningar i gommen, bärs framåt av solid självsäker ek som till slut torkar upp och levererar en lång tunn, lätt kittlande krydda på varm småcitrus, klingar ut klockrent på gammal eucalyptus-ek. Självklart kom högt ställda förväntningar året därpå på skam. 2009 års utgåva har samma uppbyggnad som åttan fast inte lika briljant, mer ensidig citrusfrukt och större ekpåverkan, lite låsta positioner. Häftigt fruktutbrott i munnen dock, som lyckas klättra över ekberget, citrus-estrar sprutar så eken är efterlängtad med stråk av mynta. Schysst balans trots overload av frukt och ek. Här börjar min tro på ömalten att svikta, eken överbelastar och tenderar att krossa omgivningen, whiskyn är på väg att förpassas in i ekskuggorna. Jag har fel. Elfte tappningen från återanvända bourbonfat gör en remarkabel comeback. Syresättningen i faten ökar när luftspalten tilltar och estrarna har pånyttfött Oraklet från Islay 32 år gammal! Förbaskat bra röknos, röker på alltmer efter varje vattendroppe. Total symbios av äppelfrukt och bolmande rök, dubbelvattnad till och med gammelestrig. Munnen bjuder på svällande estrar, simmig äppellag/suryp kantrar nästan i tung ekbeska/jodpåslag. Vatten förlöser komplex fajt mellan frukt och rök med sen sälta. Eftersmaken röker på utan återhållsamhet med salmiakbeströdd torvrök/jod. Oerhört stark utgåva som visar att gammal är äldst.
Men nu är det väl stopp? Orkar Port Ellen med ännu mer ek. Senaste utgåvan är 34 år och kostar hutlösa 1500 pund! Varje år känns nu som det sista. Whiskyn är med all rätt trött. 2013 års version dras med passiv rökdimension och rörig nos. Bra fart i käften ovattnad, vatten tar energi. Men eken sänker ändå munnen mot slutet även vid fatstyrka. Mirakel krävs av blender-teamet om de ska kunna lyfta Port Ellen till fornstora höjder de år som är kvar. Eken sväljer legenden, vi saknar den intelligenta röken och kryddlarmet från förr. Tendensen bekräftas av G&M som 2013 kontrade med en egen 34-åring, mild och vän till stilen. Har allt utom röken som smyger i kulisserna. Ett sammelsurium av exotisk frukt i munnen insvept i osynlig rök. Eken kickar in i eftersmaken där lagom bitande småcitrus möter torrare eucalyptus-ek samtidigt som röken kliver ut, stannar i komocka. Högpresterande otypisk Port Ellen som ger höga poäng men tappar bort sin spelidé/identitet när eken berövar whiskyn sin rökdimension. Kultwhiskyn från Islay har nått vägs ände.

BRORA HÅLLS LIKA högt som Port Ellen i vissa kretsar. Och till det yttre är stället en juvel. Som man förväntar sig ett 1800-talsdestilleri. Inte upputsat likt Dallas Dhu utan grått och slitet men fullt dugligt. Man hinner tänka ”här skulle det väl gå att göra whisky igen”. En tanke som dör när dörren öppnas, den mesta utrustningen har forslats bort till andra destillerier även om pannorna dröjer kvar. Spritpannan har en reflux-boll under en rätt smäcker hals. Destilleriet grundades 1819 av Markisen av Stafford som senare blev förste Hertig av Sutherland. Ett namn som mest förknippas med Highland Clearances. En brutal folkförflyttning där torpare vräktes för att ge plats åt mer lönsamma får, somliga sattes till och med på båtar till Australien och Amerika. Andra förvisades till magra lotter längs kusten för att vintertid göra dagsverken i hertigens nya whiskyfabrik inrymt i ett bryggeri, sommartid brukades kornåkrarna. Här fanns också ordentliga torvtäkter och till och med en kolåder öppnad på 1500-talet. Clynelish sköttes av en rad herrar genom åren, från James Harper, John Matheson, Andrew Ross till George Lawson. Whiskyn hade ett förunderligt rykte och varenda droppe hittade privata köpare över hela landet. Man tackade nej till blending-husen. 1896 förvärvades anläggningen av Glasgow-blendern James Ainslie och John Risk. John Walker köpte in sig 1916 och 1930 togs allt över av DCL. Recessionen på 1930-talet stoppade verksamheten som kortvarigt hostar till 1938 innan kriget gör halt 1941 på grund av kornransonering. Sedan krigsslutet 1945 har whisky gjorts här i dubbla pannor. 1961 byts koleldning mot intern uppvärmning med ånga. 1965 dras elektricitet in, vattenhjulet och ångmaskinen skrotas, golvmältningen överges. Men det räcker inte, mer Clynelish behövs. DCL beslutar sig för att bygga en ny fabrik med identisk layout fast tredubbel kapacitet. En glasad betongkloss med sex pannor öppnar i juni 1968, gamlingen tystnade månaden innan.


Det är vackert i Northern Highlands. Clynelish är en av Diageos viktigaste och mest eftertraktade blending-malter. Dagens 4,5 miljoner ska bli 9 efter utbyggnad. YES!

DAGENS CLYNELISH intar en särställning inom Diageo, malten är topprankad av blender-kollegiet och återfinns i kärnan av lyxblenden Johnnie Walker Gold. Och när bolaget nu storsatsar 1 miljard pund för att under fem år bygga ut sin maltwhiskykapacitet är Clynelish första prioritet. 30 miljoner plöjs ner i det redan stora destilleriet. Årliga 4,5 miljoner liter ska bli 9. Ett mäskkar adderas, tio nya jäskar ställs in och antalet pannor dubblas till 12.
– Clynelish är ett speciellt destilleri som producerar whisky med stor karaktär viktig för våra blends, kommenterar Keith Miller, chef för destillering och lagring på Diageo.
Bredvid byggs en bioenergifabrik för att bearbeta avfallet från jäskar och pannor och producera metangas som ska nyttjas som energikälla för destilleriet. Pågående investeringar i Northern Highlands omfattar 150 miljoner pund totalt. I januari 2014 levererades sex nya pannor och tio jäsbyttor till Glen Ord till en kostnad av 25 miljoner pund vilket lyfter årskapaciteten till över 10 miljoner liter. Dessutom ska ett helt nytt destilleri byggas i Alness bredvid Teaninich. Nya fabriken som ännu inte namngivits ska hysa 16 pannor och producera 13 miljoner liter vilket gör industrikomplexet till världens största maltdestilleri. Byggnation inleds 2014 och kommer att kosta 50 miljoner pund. I samma veva investeras 12 miljoner pund för att fördubbla kapaciteten hos Teaninich. Dessutom ska Mortlach på Speyside få ett nytt pannhus för 30 miljoner.
– Mortlach är ett av Diageos viktigaste maltwhiskydestillerier som producerar kvalitetswhisky till våra världsledande Scotch-märken, säger Brian Higgs, chef för maltdestillering.
Bredvid Glendullan ett stenkast neråt Fiddich-dalen byggs en bioenergifabrik för att processa avfallet från gruppens destillerier vilket kommer att täcka Glendullans energibehov. Tidigare har 40 miljoner pund satsats på att uppgradera Linkwood, Mannochmore, Glendullan, Dailuaine, Benrinnes, Inchgower, Cragganmore och Glen Elgin. Pengarna rullar i Skottland och signalerna är tydliga. När försäljningen så småningom sviktar och sparkraven hopas hotas minstingarna. Diageos närmare 30 maltenheterna kan i en kärvare framtid krympa till 20-talet. Några fabriker kan säkert knoppas av och leva vidare som singelmalter men flera lär försvinna för alltid. Som original-Brora.

MYTEN KRING BRORA härrör från åren 1969 till 1973 då rökwhisky i Islay-stil tillverkades här. Kommande elva år var röken nedskruvad till normal Clynelish-nivå även om man understundom drog på med jätterökig maltwhisky. Den autentiska kulten kring kustmalten bör vi kunna spåra till whisky från 1972. Men mina ’independents’ härifrån är inget vidare. Två exempel i 20-årsåldern (då Brora borde vara i sitt esse) utgivna av G&M i mitten av 1990-talet är högst mediokra. Ett 23-årigt sherryfat släpper ifrån sig lite parfymrök i nosen. Munnen är mjäkig och spricker, saltskvalp får whiskyn att tappa koncepterna helt. En 21-åring luktar torvrök och citrus. Munnen är enkel, dov ek dämpar frukten och i eftersmaken
Broras pannor som på 1970-talet kokade ruskigt rökig maltwhisky. Spritpannan till höger med sluttande skuldror borgade för en rätt ”grisig” råwhisky med stor karaktär.
blir röken enahanda elak. Platt fall liksom. En sherrydopad 30-åring från Douglas Laing är också en besvikelse. Saftig körsbärslikör i käften, sedan händer inte så mycket mer, röken är frånvarande. En annan 72:a från Laing är minst sagt knäpp och extrem till stilen. Mjuk och jättesöt mun, samtidigt kraftig syra, efterhand rök. Ekbeskan bryter fram i imponerande lång eftersmak, röksjok dekorerar. Mäktig i alla riktningar! Men den svarar fortfarande inte upp mot ställets legendstatus. Och det hjälper föga att backa tillbaka till destilleriets egen utgivning i form av Rare Malts. 21-åringen gjord 1977 som kom i oktober 1998 är värd 85 poäng. En delikat malt men inte så värst rökig. Explosiv energisk gom och böljande mörk finish. Hade vunnit på att skördas något år tidigare, lite väl onda efterskalv. Här måste vi bestämma oss. Brora verkar inte funka särskilt bra kring de 20, whiskyn tycks ha problem med aggressiv ek som kväser röken och bittert sänker smakerna. Sista Rare Malts-utgåvan 2001 har som vanligt tät och rörig nos utan mycken rök. Stopp ett tag. Vi kanske inte ska hänga upp oss på röken, Broras rökighet verkar vara en felkonstruerad myt. Styrkan hos Brora när den är som bäst är snarare frukten. Vår 24-åriga RM-utgåva har vattnad en fruktbubblande fyllig gom där tyngre ek faller in och kryddor exploderar. Så gör whiskyn det omöjliga: en oljig rökig sorti i massiv ektung finish, allvarlig brandrök understödjer. Jojo, fruktälskande mun bombas av oförsonlig ek och rök – banne mig Islay-klass på den här avslutningen! Och med mer vatten når så Brora sitt nirvana: lång rökkäft, frukttät ingress, samtidigt aromatisk kryddliv som bygger syra, tillsammans överröstas eken som omvandlas till fet och överslätande. Festen fortsätter i lång vibrerande aromatisk finish där den feta eken växer in och blir nästan smörig ovanpå skitiga fenoler. Nu är vi något på spåren. Med åren verkar Brora försonas med sitt rykte som kultig fastlandsrökare?
Dags för första ’Special Release’ av Brora som kom 2002. En 30-åring från 1972, märkesåret alla talar om! Nejnej, på tok för mycket ek, whiskyn räddas näppeligen från fiasko av den fruktexpansiva smaken som är fantastisk men eken dödar allt det roliga i eftersmaken – whiskyn är jobbig att dricka. 2003 släpptes en 1973:a (sista ultrarökåret). Lite bagatellartad utan vidare rökreferenser. Sötaktig honungssmak, väl integrerad, pepprig tillväxt i värsta Talisker-stil mynnar i lång värmande exit. Fjärde Special Release 2005 hämtad ur 1975 års lager är en 30-åring som briljerar med en droppe vatten i glaset. Gommen exploderar i frukteufori kompletterat med kryddor och hovsam rök som hänger kvar i slutackordets fräcka kåd-anslag. Jag vill förstås ha mer tryck i finishen som är lite ekförlamad. Att nosen är fulfinklig duger inte, det är först dubbelvattnad lite torvrök trillar ut. Vi hoppar till åttonde releasen 2009. Blender-teamet har bestämt sig för att 30 år är optimal ålder för Brora, jag längtar tillbaka till 24-åringen. Doftmässigt är whiskyn ingen muntergök, eken håller nere intensiv frukt. Smaken funkar både ovattnad och dubbelvattnad. Smaken är explosiv och tydligare fasad vid fatstyrka, syrlig frukt dominerar nervattnad. Det är riktigt bra värt 88 poäng men taket lyfter liksom inte. Och rökdimensionen är helt frånvarande detta år. Nionde släppet 2010 bekräftar att kampen står mellan frukt och ek, röken kan vi glömma och tyvärr också kryddenergin, här vinner eken. Sötstinn honungsstart som fruktar på bra i äpplig stil innan djup ek (vindsloft) tar över halvvägs och lägger ut en lång mastig eksugande final. Dubbelvattnad ljusnar frukten. Ett komplext virrvarr av exotisk frukt typ satsumas och mango varar länge. Efterklangen tar med sig frukten som bäddas in i ekdrivor, fenoler svärtar. Stingslig doft som vattnad blir liten och avmätt. Jag har aldrig fattat haussen kring Brora som ”upptäcktes” före Port Ellen men aldrig varit i närheten av samma prestationer. Och åldern verkar ta ur sin rätt. Smått deprimerande det här.

2011 SKER SÅ ett efterlängtat trendbrott, 30-årsdogmen överges, tionde releasen gjord 1978 är 32 år. Ryktesfloran hösten 2011 var hysteriskt uppskruvad, Diageo antydde att detta var historiens sista Brora-släpp. Nosen är förstås ekstockad (ingen överraskning). Munnen desto mer intressant. Vattnad blandas äppelsyra med kraftig ek och får en fet krämig avslutning där eken bär länge på smörig äppelpaj. Dubbelvattnad dränks både syra och ek av krämig torkad frukt från sherryfaten men i eftersmaken exponeras röken och stannar i härligt grönt äppelskal. Synnerligen svårnavigerad men bättre än på länge. Dessutom visar det sig att Brora inte alls är slut. När jag träffar master blender Maureen Robinson på 2013 års pressträff för Special Releases i London i oktober 2013 kommer hon med oväntat besked:
– Varje år tar vi in prover från lagerhusen och gör en bedömning av läget. Vi har tillräckligt många fat kvar av både Port Ellen och Brora men det handlar om att kunna hålla kvaliteten i topp. Och då verkar Brora ha mer kvar att ge.
Så även om det finns Port Ellen-fat kvar i lager framöver lär Maureen Robinson stoppa utgivningen när whiskyn möter ek-graven. Tack för det. Bättre att ta tuffa beslut än att solka ner en mästerlig åldersman för snöd vinnings skull. Tolfte Special Release av Brora är 35 år och på något mirakulöst sätt blir destillatet bara bättre med åren. Förr ofokuserad, nu i full kontroll. Visst suger eken tungt i eftersmaken men räddas av varm krydda och gammelestrig sötma. Smaken brakar på energiskt vid 49,9%, fyllig och mastigt söt, lagom rökig med mäktig chili-ek mot slutet. Fast jag föredrar nog den vattnade smaken som är mer avancerad. Lång och mer lågmäld där gammelestrar a la marmelad växer, halvvägs slår tung ek ner med kakig sordin, mot slutet visslande saltstänk och lägereldsvibbar. En ärlig whisky som öppenhjärtigt exponerar alla 35 ekår vilket inger respekt. Det som fascinerar mest är att Brora efter 3½ decennier fortfarande balanserar på rätt sida om ekavgrundens rand. Jag drömmer om ikoniska versioner av gammel-Clynelish de närmaste åren. Även om prislappen på 750 pund är hutlös kan det vara värt slantarna om whiskyn orkar ta det sista steget in i evigheten med 94-5 poäng. Hoppet lever alltjämt. Skottlands sista stora kultwhisky har äntligen hittat hem.

Aflodal rankar utdöd Speyside-malt
Caperdonich 37 år 1972 55,6%
Dest 1972 | But 2010 | refill cask #7416
95/100p
SOLITÄR
Tidernas bästa Caperdonich? Sannolikt eftersom Duncan Taylor sitter på det största lagret av gammal Rothes-malt. Enastående fruktkalejdoskopisk arom, frustande och initiativrik, från gräs/carambole över äppelskal till persikonektar. Med vatten elegant och mer återhållsam. Gommen är en världarnas kamp, snacka om uppfordrande, krävande men belönande smakupplevelse. Tung ek hämmar/besvärar nämligen gloriös exotisk fruktlavin som ändå får kapitulera i dominerande ek-exit. Smaken lyfter segervisst dubbelvattnad, mästerlig uppvisning av komplex frukt och fordrande ek. Inpirerat samarbete som hela tiden föder nya idéer. Transparent dram som inte försöker mörka åldern utan spelar ut hela registret oförblommerat. Tack för upplevelsen!

Speyside | Malt | Pris €€€€ | A23 S25 E23 K24

Caperdonich 36 år 1972 54,8% (Duncan Taylor) 94/100p
Caperdonich 38 år 1970 46,8% (Duncan Taylor) 93/100p
Convalmore 14 år 1981 61,4% (Scand.Wh.Society) 92/100p
Convalmore 36 år 1977 58,0% “Special Rel 2013” 91/100p
Caperdonich 33 år 1972 41,9% (Duncan Taylor) 91/100p
Dallas Dhu 32 år 1975 48,5% (Signatory) 91/100p
Convalmore 36 år 1977 58,2% (Cadenhead) 90/100p
Caperdonich 12 år 1998 57% (The Whisky Exchange) 90/100p
Caperdonich 16 år 1988 no1 55,8% “Chivas Bros C.S.Ed” 88/100p
Caperdonich 14 år 1998 46% (Cooper’s Choice) 84/100p

Aflodal rankar Skottlands kultrökare
Port Ellen 24 år 1978 59,35% “2nd Annual Rel 2002” 96/100p
Port Ellen 22 år 1978 60,5% “2nd Rare Malts"
Dest 1978 | But 2000 | flaska 9367 av 12 000
95/100p
SOLITÄR
En gnistrande diamant på whiskyhimlen. Port Ellen när den är som allra bäst. Så här dyrkar du upp enigman. Tunga rökskyar i nosen skringras av vatten och transformeras till havsvindar som strax övergår i söt frukt. Smaken är en kamp mellan söt malt och massiv rök som passerar både peppar- och saltstadier. Slutligt landar malttonerna i ekig choklad.
En SOLITÄR, så nära fulländning man kan komma. Slår hårt och precist men med måtta och behärskning. Utmanar historiens bästa Ardbegs närsomhelst. Har du en flaska öppna den aldrig. Bryter du ändå förseglingen drick ur genast, magi går ej att konservera.

Islay | Malt | Pris €€€

Port Ellen 26 år 1982 58,4% (Signatory) 95/100p
Port Ellen 29 år 1978 55,3% “8th Annual Rel 2008” 94/100p
Port Ellen 32 år 1978 53,9% “11th Annual Rel 2011” 93/100p
Port Ellen 20 år 1978 60,9% “1st Rare Malts” 92/100p
Port Ellen 29 år 1982 55,7% (Old Bothwell) 92/100p
Port Ellen 34 år 1979 46% (Gordon & MacPhail) 92/100p
Port Ellen 34 år 1978 55,0% “13th Annual Rel 2013” 91/100p
Port Ellen 28 år 1982 57,8% (Old Bothwell) 90/100p
Port Ellen 22 år 1979 56,2% “1st Annual Rel 2001” 89/100p
Port Ellen 30 år 1979 57,7% “9th Annual Rel 2009” 89/100p
Port Ellen 23 år 1983 52,7% (Scand.Wh.Society) 89/100p
Port Ellen 21 år 1979 50% sherry (D.Laing) 89/100p
Port Ellen 15 år 1974 40% (Gordon & MacPhail) 88/100p
Port Ellen 23 år 1979 56,3% (Signatory) 86/100p
Port Ellen 18 år 1981 43% (Douglas Laing) 85/100p
Port Ellen 24 år 1976 50% (Douglas Laing) 84/100p
Port Ellen 21 år 1979 50% hogshead (D.Laing) 84/100p
Port Ellen 27 år 1983 55,7% (Signatory) 83/100p
Port Ellen 22 år 1978 50% bourbon (D.Laing) 82/100p
Port Ellen 19 år 1982 62,5% (Douglas Laing) 82/100p
Port Ellen 27 år 1982 43% (Gordon & MacPhail) 81/100p
Port Ellen 19 år 1982 61,3% (Douglas Laing) 80/100p
Port Ellen 21 år 1983 62,7% (Adelphi) 76/100p
Port Ellen 19 år 1982 50,5% (The Bottler) 76/100p
Port Ellen 23 år 1976 58% (Signatory) 62/100p
 
Brora 35 år 1977 49,9% “12th Special Rel 2013”
Dest 1977 | But 2013 | refill bb & refill sherry
93/100p
EXC.BRA++
Ryktena om Broras bortgång häromåret var en hype. Här är den ju igen och Master Blender Maureen Robinson antyder att de har mer livskraftig Brora i lager jämfört med Port Ellen. Visst är BR gammal nu, eken suger tungt i eftersmaken men räddas av varm krydda och gammelestrig sötma. Jag måste ändock säga att det här är bra, bättre än Brora brukar vara, framförallt är whiskyn vettigt strukturerad. Nosen är bäst vid fatstyrka, förvisso liten men bra. Sockerkakigt ekivok med hallonsting, därbakom maltig med mild rök i bakgrunden. Smaken brakar på energiskt vid 49,9, fyllig och mastigt söt, lagom rökig med mäktig chili-ek mot slutet. Rätt gapig sorti, intensiv söt exotisk frukt och rusiga kryddor. Pepprigt temperament. Fast jag föredrar nog den vattnade smaken som är mer avancerad. Lång och mer lågmäld där gammelestrar a la marmelad växer, halvvägs slår tung ek ner med kakig sordin, mot slutet visslande saltstänk och lägereldsvibbar.Värmande ekig efterklang där äppelskal vinner, i basen bränd ved. En ärlig whisky som öppenhjärtigt exponerar alla 35 ekår vilket inger respekt. Stort att Brora fortfarande håller ihop spelet. Frågan är hur längre whiskyn finns med oss?

Northern Highlands | Malt | Pris €€€€ | A22 S24 E24 K23

Brora 24 år 1977 56,1% ”9th Rare Malts” 92/100p
Brora 32 år 1978 54,7% “10th Special Rel 2011” 90/100p
Brora 30 år 1979 53,2% “8th Special Rel 2009” 88/100p
Brora 30 år 1975 56,3% “4th Special Rel 2005” 86/100p
Brora 29 år 1972 59,5% (Douglas Laing) 86/100p
Brora 30 år 1980 54,3% “9th Special Rel 2010” 85/100p
Brora 21 år 1977 56,9% ”8th Rare Malts” 85/100p
Brora 30 år 1973 55,7% “2nd Special Rel 2003” 84/100p
Brora 30 år 1972 52,4% “1st Special Rel 2002” 84/100p
Brora 30 år 1972 49,7% (Douglas Laing) 83/100p
Brora 21 år 1972 40% (Gordon & MacPhail) 82/100p
Brora 23 år 1972 40% (Gordon & MacPhail) 70/100p

Alla recensioner finns på http://www.aflodal.com.
Skaffa abonnemang och håll dig ajour med whiskyutbudet!

 
Publicerad: 3/18/2014
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com