Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 
 



 

 

Whiskyskottland går som tåget. Det byggs nya kolossdestillerier och singelmaltdrickandet slår rekord. Men det finns regioner branschen skyr. Eastern Highlands övergavs på 1980/90-talen. Anledningen var att whiskyn inte höll måttet. Fyra destillatörer klamrar sig envist fast. Oförklarligt eftersom whiskyn inte är bra. Fast det stämmer inte riktigt. En whiskymakare har förvandlat sig bortom allt förstånd. Henrik Aflodal ojar sig över en bortglömd landsända och prisar Glen Garioch.


DET FINNS BRA whisky och det finns mindre bra. Crap-destillerier verkar röra sig i flock. Historiens mest kända sammanbrott var Campbeltown som gick i kvav på 1920-talet. Utlösande faktor var överetablering men stadens stora misstag var att man övergav kvalitetstänket och tog genvägar i tillverkningsprocessen. Eastern Highlands är en annan bortglömd landsända. 1983 gav Glenugie och North Port upp, 1985 stängde Glenesk och Glenury, och 1992 packade Lochside ihop. Orsaken till manfallet är enkel, whiskyn var helt enkelt för dålig. Alla blenders jag pratat med genom åren säger så. Till råga på allt somnade Glengarioch in 1995 och vid millenniumskiftet tröttnade Glencadam. Bägge vaknade tack och lov upp efter några års träda. Bara Lochnagar och Fettercairn har hängt i hela tiden.
   Fast vad är det vi får? Fettercairn och Glencadam kokar fram halvknackig sprit och Lochnagar är inte heller något man står i kö för. Mot bakgrund av detta blev jag tagen på sängen när EastHigh-malten Glen Garioch gick och vann Maltwhisky-VM för fyra år sedan. I mitt testprotokoll stod Yoichi som etta i mellanklassen ’malty style’. 12-åringen från ”glenn-GEERi” dundrade fram som ett godståg i munnen. Mer yvig än perfekt men ändå lysande.
Häftig att dricka vid 48% med kryddor som gick på. Vatten öppnade boken, trögrörlig sävlig gom la sömlöst ut malt, örter, fruktkaka, sugande ek och mot slutet fenoler. 23 av 25 poäng för smaken, precis som Yoichi i världsklass. Men aromen haltade, brödig maltig med kryddbråkig mitt. Whiskyn vill liksom för mycket, ingen samordning, rörigt och råddigt.
   Att destillatet har begåvning visste jag. Genombrottet kom året innan då ägaren Morrison Bowmore gjorde en reboot av varumärket. Dessförinnan stöptes både Bowmore och Auchentoshan om. Rökmaltens djungel av mediokra utgåvor pensionerades och en stram högkvalitativ utgivning


Glengariochs 12-åring är regerande mästare i Maltwhisky-VM efter den överraskande segern 2010.
följde. Lågländaren ställdes i stränga stålcylindrar och fick en tuffare rakare linje smakmässigt, avskalad elegans. Om Bowmore slåss om positionen som bästsäljande Islay-whisky är Auchentoshan instegsmalten för yngre whiskyfans. Okände Glen Garioch har fått den otacksamma rollen som elitwhisky med det ”omöjliga” uppdraget att vinna kännarnas gunst. Modiga 48% är tricket som ska attrahera nördarna. Innanför de bastanta glasväggarna packas aromer på varandra, en krutdurk av exploderande smaker. Självklart sprang jag på en solitär värd 95 poäng under premiärfesten. En 19-åring från 1990 gjord på torvrökt malt med styrkan 54,6%. En smått genial sherryfatsutgåva där dåvarande Chief Blender Ian McCallum smart nog balanserade den svällande sherryeken med mer sansade bourbonfat. Sherryfruktig entré med tumult av ekkrydda, halvvägs ökande fruktsyra in i lång krämig final, pirrigt kryddig där torra fenoler kliver ut när värmen bedarrar. Det låter enkelt men är raffinerat. Precis som hos världsmästarutgåvan ovan finns alla element med. Dessutom slätar sherryn över den kantiga aromen vilket räddar totalbetyget. Annars hänger sällan aromen med, oftast bara 18-20 poäng. ’Geeri’ liksom ursäktar sin existens genom att liknöjt muttra: ”Jag är ju bara från Eastern Highlands”.

NEDSTIGNINGEN FRÅN Speysides kala kullar till ostkusten går fort och landskapet byter hastigt skepnad. Aberdeenshire är jordbruksbygd, vägarna slingrar sig fram mellan åkerlappar. Oldmeldrum dyker upp som från ingenstans och bortom en vägböj uppenbarar sig plötsligt destilleriet. Det var här i änden av den bördiga Garioch-dalen bröderna Manson 1797 gjorde om sitt garveri till whiskykokeri. Skinnberedning slukar mycket vatten, så ock whiskymakande. Satsningen uppmärksammas av pastor Thomas Tait i full färd med mantalsskrivning: ”Byn har destilleri och bryggeri, båda välmående”. Mycket tyder dock på att dateringen haltar, destilleriet kan vara Skottlands äldsta licensierade som fortfarande är igång. Det menar forskaren Iain Russell vid Scottish Brewing Archive på Glasgow University:
– I en artikel i Aberdeen Journal från 1785 noteras spritförsäljning från Meldrum Distillery vilket sannolikt är dagens Glengariochs tidigare namn. Äldst på pappret är annars Strathisla med 1786. Ägaren Morrison Bowmore lämnar inga kommentarer, deras Islay-whisky från 1779 aspirerar ju på titeln ”äldst i Skottland”, men licenshandlingarna är från 1816.
   Hursomhelst blir starten i Meldrum tuff med ett månadslångt destilleringsförbud på grund av kornbrist. 1798 tar John Simpson över men Mansons gör comeback 1838 då grundarens son John köper tillbaka stället för 1400 pund. John Manson var energisk, samtidigt som han drev sin gård Oakhill var han bankchef med intressen i garveribranschen plus snus-, öl- och whiskytillverkning. Hans fru Elisabeth var kusin med kände upptäcktsresande David Livingstone. Deras son Patrick blev medicinare och ”upptäckte” malaria vilket gav honom smeknamnet ’Mosquito Manson’. 1856 kommer järnvägen till trakten, fram tills dess har whiskyn gått med oxkärra ner till Aberdeen. Familjen Manson fasas ut 1884 då Leith-handlaren Joseph Thomson köper. Två år därpå bjuds William Sanderson in som delägare och malten blir kärnvirke i blenden Vat 69.

GLENGARIOCH heter förresten själva destilleriet, singelmalten skrivs isär till Glen Garioch. Stället har gjort sig känt som mångsysslare. Hundra år efter starten basar Jimmy Shand som började med trädgårdsarbete och slutade som chef. Shand öppnar grisfarm på destilleriet, svinen göds med drav från mäskkaret och ’pot ale’ från pannorna. 1897 vinner han pris för bästa (fetaste) galt. När kriget bryter ut försvinner arbetsstyrkan till skyttegravarna. 69-årige Shand stannar kvar och prioriterar sina grisar (och kor) för att familjerna ska ha mat på borden. Kopplingen till trädgård och odling kommer vi tillbaka till nästa sekel.
   1921 storsatsar Sanderson, malten används inte bara i storsäljaren Vat 69 utan i de udda produkterna AM och PM som ska drickas före och efter lunch! Året innan har ju alkoholförbud införts i staterna där Sanderson är väletablerad. Han är övertygad om att förbudet ska falla inom kort och övertalar sina partners att köpa loss Glengarioch. Förbudet varar i dryga 15 år och 1933 tvingas en modstulen Sanderson sälja ut till ginmakaren Booth som 1937 går upp i Distillers Company Ltd (DCL). Efter kriget återupptas produktionen. DCL vill skala upp vilket förhindras av begränsad vattentillgång och lämnar trakten 1968. Blendern Stanley Morrison som länge letat efter ett Highland-destilleri snappar upp godbiten 1970 för bara 150 000 pund. 1972 renoveras destilleriet grundligt och i november ges whiskyn ut som singelmalt för första gången. Dessförinnan levererade man maltwhisky till blends som Bell’s och Grant’s samt likören Drambuie. 1978 adderas ytterligare en panna till de två befintliga. Och 1982 blir man första skotska destilleri att sätta gasbrännare under pannorna, naturligtvis förbränns naturgas från Nordsjön.
   Nye chefen heter Joe Hughes, hitkommenderad från Bowmore på Islay. Förutom att göra whisky anmodas han lösa vattenproblemet. En morgon stinker det som av ensilage. Vattenkällan uppåt Parcock Hills är förorenad av ensilage-spill från en läckande silo. Hughes kallar snabbt in slagrutemannen Alec ”Digger” Grant som hittar ”den tysta källan” vid Coutens Farm (kallad så för att vattnet varken gick i dagen eller hördes). Det är Hughes som ändrar receptet och introducerar torvrök vid mältningen av kornet. Destilleriet är nämligen utrustat med eget golvmälteri. Med start 1973 röker Hughes på rejält emellanåt och gör batcher i Islay-stil med över 30 ppm fenoler, vilket överstiger systermalten Bowmores nivåer. Han träffade mitt i prick. Spritkaraktären hos Glen Garioch är grovhuggen med robust kryddighet och en sturig spritbeska som ihop med röken ges ytterligare en dimension. När man får en Glen Garioch i glaset vet man sannerligen om det!

HUGHES ÅTERUPPTAR Shands lantliga mission hundra år innan. 1977 initierar han ett märkligt miljöprojekt. Varmvattnet från pannornas kondensorer värmer upp intilliggande växthus där allt från pelargoner och aubergine till gurka och tomat odlas. Entusiastiske Hughes producerar som mest 200 ton tomater per år. Det ovanliga greppet orsakar uppståndelse. Efter ett inslag i BBC Scotland invaderas stället av turister och ett litet besökscentrum öppnar. Tack vare växthus-projektet togs destilleriet med i den brittiska paviljongen i 1982 års världsutställning i Knoxville, Tennessee. Odlandet upphör 1993, grundorsaken var att whiskyföretaget inte lyckades få iväg alla grönsaker och till slut blev intressekonflikten ohanterlig. 1994 tar också japanska Suntory över Morrison Bowmore. Omedelbart införs sparbeting, Glengarioch tystnar i oktober 1995. Nystarten i juni 1997 sker med ett tweakat recept. En del av malten används ju i japanska blends så destillatet behövde bli sötare och fruktigare – och helt rökfritt. Ökad fruktighet är smart eftersom det gör whiskyn mer tillgänglig med tanke på det ständigt pågående kryddbråket däri. Men röktappet är onödigt, bara några ppm rök gör ju all skillnad som kontrastskapare. Å andra sidan kanske röken försvann av bara farten när maltgolvet skrotades. Det tjatas jämt om att skottarna borde öppna sina maltgolv (Benriach påstår varje år att de är på gång). Och visst stämmer jag in i kören men hittills har det inte hänt. Att kicka igång egen hantverksmässig mältning är personalkrävande så det är högst osannolikt att någon vågar ta den kostnaden. Fast att Glengariochs rök är väck helt och hållet stämmer inte. Dagens blender Rachel Barrie, med rötterna i närbelägna Inverurie, bekräftar att man inte övergivit rökmalten:
– Sedan omstarten har vi kokat rökmalt många gånger, så visst kommer rökig Glen Garioch att finnas framöver.
Barrie har stora förväntningar på whiskyn som numera är en singelmalt och inte jobbar för blending-industrin:
– Destilleriet har varit igång i snart 17 år så vi har ett omfattande fatlager. Morrison har de senaste två decennierna investerat mycket i kvalitetsek vilket märks i den whisky vi ger ut idag.
Glen Garioch utgiven före ’remaken’ 2009 är något helt annat. En 15-åring från 2005 är alltför beskedlig. Eken förmår inte stödja och matcha fram malten samtidigt som den svalt röken. Ur mörk malt stiger söta frukttoner i ett kryddpotpurri. Tyvärr kvävs utropet av ek som allvarsamt städar upp i en strakad beskbruten eftersmak. Idag är allt bättre, balanserna har skruvats till och styrkan på 48% understödjer energin. Om det hade funnits en instegsmalt för Glengarioch hade den liknat Founder’s Reserve. Men det finns inget som är lättsamt och tillgängligt med ”Geeri”. Nosen är som vanligt inget vidare, grumligt murrig. Men smaken levererar, exemplarisk regi; söt-kryddig-krämig med värmande honungsdraperad final som torkar upp på fenoler. Mjuknar och rundas av med vatten, fortfarande kryddeuforisk, intensiteten ökar men sortin kontrolleras
Prima hänglås som skyddar Glengariochs nywhisky från obehöriga supar.
av sherryeken. Vilken standardmalt! Fast 12-åringen är som sagt bättre. Som alla utgåvor pendlar whiskyn poängmässigt. Den var i sitt esse 2012 med en fullkomligt bländande mun. Rökigare än förr och sötare med underbart fruktlyft vattnad. Portello-karamellig äppelsmak med rökdänga mitt i och skalbeska mot slutet. Vågor av ek och rök i lång läskande sötbesk eftersmak. Utmanar fastlandsrökare som grannen Ardmore och Benromach i grenen ’old-school Spey-smoke’. Årets utgåva tog sig enkelt vidare i pågående Malt-VM-kval men var inte alls intressant vid 48% – smakar fruktsuryp som stoppas av ekvägg, endimensionellt. Väcks med vatten – frukten bubblar, savande fruktkaka och citrusmarmelad. Plötsligt tornar bullrande ek upp sig och het krydda sveper in, sent skitig torvrök. Eftersmaken är lång och rökig, nästan tjärlik med fruktkaka under, värmande driv. I jämförelse med grannen Ardmore så byggs här större och sötare smaklandskap. Glengarioch gör helt enkelt god sötrök. Den ökade sötman kan vi nog tacka japanerna för. Att whiskyn ovattnad dras med en lite rutten sötaktig arom likt rökost är som sagt något man får ta, doften är aldrig riktigt på plats.
 
DEN SKOTSKA OSTKUSTEN har mer talang att bjuda på. Fast i kuststaden Peterhead är fisket viktigare. I hamnen landas årligen 90 000 ton fisk till ett värde av 60 miljoner pund. Drygt 500 mannar livnär sig på fiske. Här byggdes 1888 UKs tuffaste fängelse. Det tog internerna 20 år att anlägga hamnens sydliga vågbrytare. Men redan 1831 fick staden sitt destilleri när Donald McLeod öppnade Invernettie. Fortsättningen blev sporadisk med många ägarbyten och understundom gjordes bara öl här. 1915 gav siste man Simon Forbes upp. Stället hostade till säsongen 1923-24 under namnet Glenugie innan Seager Evans blåste nytt liv i skalet 1937. De destillerier som får långa liv är ofta kopplade till framgångsrika blends. Säkrast alltså att smyga sig in i kärnan i en blend.
Glenugie år 1956, när amerikanska Schenley tog över. I förgrunden väderkvarnen (här utan vingar) som tidigare pumpade fram vatten till både mäskning och kylning av alkoholångorna.
Peterhead-fabrikens frälsare blev Long John. Ginfamiljen Evans kom över märket 1936, årtiondet innan öppnades graindestilleriet Strathclyde utanför Glasgow och nu behövde man ett maltdestilleri till nyköpta blenden. 1956 blev stället amerikanskt med Schenley som moderniserade, kol byttes mot olja som energikälla och ett andra pannpar ställdes in. De båda maltgolven övergavs 1963 och maltladan konverterades till lagerhus. När storbolaget Whitbrerad köpte Schenley 1975 knoppade man av Glenugie till ett konsortium av oljemän som gav upp 1983. Ställets nio lagerhus härbärgerade som mest 5,7 miljoner liter. Byggnaderna står kvar men hyser idag en ingenjörsfirma. Konstigt nog ägs destillerinamnet av Chivas numera men det hjälper inte när destilleriet är borta och faten slut. Jag har fått några fina Glenugie genom åren, så sent som 2010 kom en briljant 40-åring hämtad ur Gordon & MacPhails rika whiskykällare. Whiskyn får en häpnadsväckande vändning i munnen, byter helt spår efter äppel/päron-inledning, hemgjord hallonsaft tar plötsligt över, uppstagad av stram ek. Finalen bjuder på geléhallon och friska solmogna hallon, enastående ren fruktton som bärs fram av chokladig ek. Doften står inte långt efter. Stor med parfymig accent initialt innan äppelklang och päronsplitt tar över, omvartannat vaniljglass, hallonsylt anas. Glimrande unik, en ’once-in-a-lifetime-experience’.


Glenury Royal. Visst är det lite slottslikt ändå?

ATT FÖRKNIPPAS MED kungligheter torde garantera god kvalitet hos en whisky. George Smith gjorde succé som enda legala destillatör i dalgången Glenlivet. Kung George IV spred villigt ryktet om den fd smuggelwhiskyns förträfflighet. Men det finns bara tre destillerier som får använda prefixet Royal. Två av de kungliga hovleverantörerna är långt ifrån ”kungligt suveräna”. Gräsiga Brackla som fick sin titel 1835 faller pladask i eftersmaken. Lochnagar (1848) med sin spännande historia och närhet till det kungliga sommarslottet Balmoral är minst sagt ospännande att dricka. Den tredje ”rojalisten” ströks ur rullorna 1985 vilket var ett fruktansvärt misstag. Som ung var väl Glenury Royal inget märkvärdig, destilleriet gav ut en 12-åring för länge sedan. En relativt lätt maltig whisky med en intressant rökton mot slutet och fet honungslik eftersmak. Lysande utgångsläge för långlagring med andra ord men vi kommer tillbaka till det. Glenurie sparkade igång i april 1825 i kuststaden Stonehaven några mil söder om Aberdeen. Politikern Captain Robert Barclay Allardice drog fördel av nyligen antagna Excise Act (1823) som skapade sunda affärsvillkor för whiskyindustrin. Stället fick en mardrömsstart när en eldsvåda förstörde mälteriet. Två veckor därpå förolyckades en arbetare. Aberdeen Journal rapporterade 11e maj: ”I lördags vid ettiden skickades Andrew Clark för att kontrollera den stora ångkokaren men halkade och föll däri. De allvarliga brännskador Clark ådrog sig gjorde att han under svåra plågor avled klockan sju samma kväll.” Captain Barclay gav inte upp så lätt, tio år efter startern hade han
fixat en ’royal warrant’ via kontakter vid hovet. Kung William IV fick leveranser av maltwhiskyn till sitt hushåll. Många år senare gavs också blenden King William IV ut. Kaptenen var sportig av sig. Han antog utmaningen att gå 1000 miles på 1000 timmar för 1000 guineas. Bedriften tog sex veckor och utfördes sommaren 1809 i Newmarket (tio mil norr om London). Han var fascinerad av boxning (utan handskar) och var involverad i ”betting” och gick egna ronder i ringen. Barclay avled 1854 och fabriken gick under klubban tre år senare till William Richie från Glasgow för att slutligen tystna 1928. Joseph Hobbs som smugglat whisky i Amerika under förbudstiden på 1920-talet kom stormande tillbaka till fäderneslandet när förbudet föll. Glenury köptes 1936 för £7500 och såldes vidare två år senare för hela £18500 till ett annat av Hobbs bolag. Ingen särskild renovering motiverade mellanskillnaden som fixaren Hobbs förmodligen ansåg var en rimlig ”finder’s fee”. Skotten formligen dammsög marknaden på maltfabriker för sina amerikanska uppdragsgivare. Mest känd är han för sin inblandning i Ben Nevis som förvärvades 1944 efter en sejour på Glenlochy intill. På Islay köpte han 1937 Bruichladdich och två år senare övertogs

Kapten Robert Barclay Allardice under sin ultra-promenad i juni 1809. Bedriften att gå 1000 miles på 1000 timmar gällde ett vad om 1000 guineas. 16 år senare skulle han dra igång Glenury.
Benromach på Speyside. Men det var i Eastern Highlands Hobbs hade sitt centrum. 1938 tar han över Fettercairn följt av Glenesk. Entreprenören (och amerikanerna) gör sorti 1953 då dotterbolaget Train & McIntyre säljs till DCL.
   Försäljningen av blended tar rejäl fart på 1960-talet så Glenury dubblar kapaciteten med två nya pannor 1965. Pendeln svänger 20 år därpå då Scotch backar, 1985 stänger DCL bryskt 10 maltdestillerier. Hopp om nystart lever till 1992 då sajten konverteras till bostadsområde. Vi är många som sörjer en EastHigh-malt som bara blev bättre för varje ek-år. Höjdpunkten var 2011 års Special Release, en 40-åring från 1970. Massor av förföriska gammelestrar. Lockande komplex doft, virrvarr av exotisk frukt, därunder gammalt läder. För söt smak initialt men vatten väcker eken som smälter samman skönt med frukt som har både syra och djup. Enastående fruktkonsert, gammelestrar excellerar, kryddor vaknar, tung ek skuggar. Torrare final där eken leder, aromatiskt levande, osynliga estrar gör det gott. Och det häftiga är att åldringen bara blir vildare ju mer vatten man stöter i. En unik whisky värd 94 poäng hämtad ur refill bourbon barrels. Gordon & MacPhails 28-åring från 1984 följer samma mall och är nästan lika bra. Sjok av frukt rumlar runt i munnen, mitt i mandelsuryp, så faller eken in och lägger sordin på muntrationerna, sent överraskande ekrök. I den långa eftersmaken tar eken över, skön ekröka bär, livlig frukt kämpar emot, torr kärv slutton. Visst är det underbart med gammal whisky som ärligt bekänner sin ålder! Och rökstänken i avslutningen uppfunna av eken gör det hela ypperligt.


Nyligen utnämnd till kunglig hovleverantör. Teckning från 1850-talet:

 
EASTERN HIGHLANDS verkliga kändis är Royal Lochnagar (loch-na-GÁR). När John Begg 1845 öppnade whiskyfabrik söder om Dee-floden fanns en namne i trakten så bygget kallades initialt ’New Lochnagar’. 1848 köptes omkringliggande Balmoral Estate av drottning Victoria som inviterades av Begg till destilleriet – prins Albert var känd för sitt teknikintresse. Brevet ställdes förstås till de kungligas privata sekreterare G.E. Anson, Begg meddelade kort att ”destilleriet nu var igång”. Dagen efter, den 14 september, dök de kungliga överraskande upp till fots framåt eftermiddagen, prinsen sa enkelt: ”Vi är här för att se er fabrik, mr Begg.” I sin dagbok skriver Begg att han efter rundturen frågade om prinsen ”ville smaka spriten i moget tillstånd, som vi tagit ut från lagret samma dag, whisky som jag tyckte var extra bra”. Några dagar senare utnämndes Beggs Lochnagar till kunglig hovleverantör och fick lov att använda prefixet ’Royal’, omedelbart slopades ’New’. Drottningen kunde skymta destilleriet från sitt sovrumsfönster, whiskyn sägs hon ha spetsat sitt (sura) rödvin med.
John Begg i 70-årsåldern, ett kvartsekel efter starten av Lochnagar.
Med kunglig draghjälp blev John Begg framgångsrik. Mycket av whiskyn gick till kamraten William Sandersons VAT 69 vars försäljning tog fart på allvar på 1880-talet. 1925 hamnade ägarskapet hos DCL (dagens Diageo). Firman drar inga växlar på sin hovleverantörstatus längre, närheten till slottet räcker. Förra (officiella) hovliga besöket skedde i juni 1995 då prins Charles tittade över för att fira 150-årsjubileet, prinsen har ju annars lånat sina fjädrar till Laphroaig ute på Islay. Destilleriet byggdes senast om 1967 då golvmälteriet övergavs. Dock ej utökat, med sin halvmiljon liter är stället ett av Skottlands minsta. I bjässen Diageos familj absolut minst, antagligen skonat tack vare slottets närhet som varje år spiller över 20 000 betalande besökare. Besökscentrum inrättades redan 1988, och strax före millenniumskiftet uppgraderades såväl destilleri som besöksdel för 2 miljoner pund för att kunna ta emot besökarna proffsigare, en stort uppslagen shop inkluderat. Nio av tio fat hamnar i Johnnie Walker’s Black och Blue Label. Som en sista garant inför besparingshungriga byråkrater utbildar Diageo sina maltwhisky-ambassadörer på lilla Lochnagar.
   Som singelmalt är whiskyn inget märkvärdig. Standard-versionen på 12 år pålitligt trist. Dussinsnok utan udd, undfallande blommig-maltig doft. I munnen radas elementen upp pliktskyldigt – malt/blommig-honung-krydda-ekbeska med seg gräsinfluerad finish. Ospännade ’run-of-the-mill’. Betydligt bättre är Distillers Edition som snofsats upp i muskatvinfat några månader. Årgång 1996 är faktiskt en av de bästa ’double matured’ som Diageo fått till. Effektfull vinkling i munnen efter tafatt sötstart när frukten bygger och dyker ner i muskatvin, lyfter mot slutet via mild romton till lättig halvtorr eftersmak med vinig touch. Men vinfatsknepet funkar oftast inte så bra. Aktuell version från 1998 är nog den mest intetsägande maltwhisky jag fått. Helt blank, inga händelser överhuvudtaget.
   Småskalighet har annars sin charm. När faten fylls mäts inte kvantiteten, istället vägs tomfat in likt boxare, när de pumpats fulla görs proceduren om och mellanskillnaden noteras i bokföringen. Omständligt traditionellt, men eftersom bara 28 fat i veckan tappas upp gör det inget. Mest refill-fat används med en och annan färsk sherry butt som reserveras till finwhiskyn Selected Reserve, en bedrägligt elegant sherry-tappning. Lätt att avfärda som banal men synnerligen mångbottnad med välregisserad gom och lyxig finish. Sherry-odör med torkade sviskon och marsipan i kanten, gräs/skog på avstånd. I munnen oloroso-förslag, strax rund torkad frukt, halvvägs mjuk pepparkaka. Lång vilsam sherry-finish, marmeladig och pralinig, stängs försiktigt av torrare ek. Lättdrucken men innehållsrik, som klippt och skuren för en vilsen rojalist stadd i kassa.

FORTSATT LÄSNING ÄR inte upplyftande. Om Lochnagar kan beskrivas som hyfsad blir fortsättningen miserabel. Här inleds nedmonteringen av en whiskyregion. Och vi börjar med ett ställe som mot alla odds ännu finns kvar. Frifräsaren Fettercairn (fätter-KÄRn) lyckades länge stå fri från den toppstyrda skotska whiskyindustrin. Allt börjar 1824 då markägare Sir Alexander Ramsey licensierar två pannor i en gammal spannmålskvarn, faktiskt inte långt efter Glenlivet. Orten Fettercairns mantalslängd omfattar en kirurg, fem linberedare, sju affärsinnehavare, tio mjölnare och femtio väveriarbetare (traktens alla lönnbrännare oräknade). Ekonomiska svårigheter tvingar Ramsey att sälja 1829. Förmögne spannmålshandlaren John Gladstone köper godset Fasque (inklusive destilleriet) för 80 000 pund. Sonen William Ewart Gladstone blir politiker och väljs till premiärminister tre gånger. Gladstone har ett gott öga till whiskyindustrin. Han avskaffar den hämmande maltskatten 1853 och gör det tillåtet att sälja buteljerad whisky till allmänheten. Fortsättningen är en trist affär. Eldsvådan 1887 tvingar ägaren att bilda aktiebolag för att få till en återuppbyggnad. Decenniet därpå inträffar whiskykraschen följt av höjda licens- och skatteavgifter som 1912 får verksamheten att avstanna. 1923 är pengarna slut igen och en trevande omstart av en arrendator året därpå slutar med stängning 1927. Godsets faktor James Mann försöker utan framgång bli av med destilleriet, Arthur Bell och DCL tackar nej. I samma veva som utrustningen skulle plockas ner och säljas uppenbarar sig Joseph Hobbs (vem annars). I januari 1838 betalar han 5000 pund för Fettercairn, alldeles för mycket enligt honom själv. 1953 säljer Hobbs till DCL och Fettercairn snärjs slutligen i storbolagens garn men sprattlar sig snart fri. Moderniseringar följer, golvmältningen skrotas 1960, pannhuset rustas sex år
senare och ytterligare två pannor ställs in bredvid de båda originalen. 1971 släpps Fettercairn vidare till lilla Tomintoul-Glenlivet Distillery Co, startat på 1960-talet av två whiskymäklare från Glasgow. 1973 tas firman över av Whyte & Mackay och Fettercairn följer med. Snacka om hoppjerka, hal som en tvål, ingen får riktigt grepp om malten.
   Nutidens whiskyexperter älskar att hata stackars Fettercairn. Whiskyn sägs samla på gummi och sulfur med metallisk biklang. Och visst har det tidvis varit embarmeligt. Fast inte alla gånger. Jag var där och nosade på en 12-åring 2005. Och destillatets grumliga kemiska bagage var som bortblåst. Godisfruktig doft, enkelt flörtig. Gommen


Att whiskyn kallas Old Fettercairn beror inte på att stället är anmärkningsvärt gammalt utan att själva whiskyn har lagrats på ekfat. En sorts kvalitetsförsäkran för 150 år sedan.
börjar bra, laddar upp frukt, parfymton halvvägs skapar spänning, eken svarar och växer in i lång eftersmak med god ekbeska och vanilj. Inget spår av gummi-sulfur-spektrat som härrör från dåliga ekfat och felaktigheter i produktionen. 2½ decennier bort räknat från idag byttes wash-pannorna ut och för knappt 20 år sedan dumpades kondensorerna av rostfritt stål (!) och riktiga i koppar sattes in.
– Stålkondensorerna släppte igenom en del ovälkommen sulfur, menar destillerichefen David Doig. Fettercairn var en dålig whisky förr om åren men nu är den betydligt bättre.
12-åringen gav honom rätt men tog slut 2010 och ersattes av fasansfulla Fior – oerhört tuff och krävande för att vara en ”hus-whisky”. Äldre sherryfat har kryddats med rökmalt. För den oinvigde klingar inte spriten rent, Fior framstår som finkelkvaddad (det är naturligtvis röken som spökar). Oren malkulearom i jolmig/sockrig sherry-odör. Munnen är underligt tom, liksom vattnig, sötma med vag sherry-signatur möter halvvägs halvhjärtad kryddvisp innan fulheten återvänder, finklig/sockrig halvlång exit. Hopplöst. Man undrar varför ägaren framhärdar…

ATT UPPGRADERA ETT ölbryggeri till destilleri faller sig naturligt. Kända exempel är Glenmorangie, Glen Moray och Tullibardine. Lochside i Montrose på ostkusten söder om Aberdeen fick vänta länge på sin whiskyepok. Här etablerades 1781 ett bryggeri som i slutet av 1800-talet fick sitt slottslika imposanta utseende – likt ett malplacerat tyskt brygghus. 1926 tog James Deuchar över för att göra Newcastle Brown Ale. Två gånger i veckan hämtades färskt öl med båt med destination England och törstiga konsumenter. 1956 tog äventyret slut och in skred energiske whiskymannen Joseph Hobbs som vid den här tiden ”bara” hade Ben Nevis kvar i sin portfölj. Hobbs installerar en 20 meter hög kolonn-panna för att koka grainwhisky. Fyra obligatoriska kopparpannor ställs in för maltwhiskyns skull.

Bryggeriet som blev destilleri. Från Newcastle Brown Ale till spanska blenden DYC. Lochside var en udda fågel på alla vis.
Konceptet var unikt för sin tid och poängen var att göra sig oberoende av de stora grainwhiskyfabrikörerna. Produkten var den ansedda blenden Sandy Macnab som gick på export. Hobbs dör mitt i steget 1964 och sonen Joe försöker kommande tio år bli av med destilleriet. Till slut hittar han 1973 en udda köpare i form av spanska Destillerías y Crianza (DYC). Spanjoren skrotar grainwhiskydelen men blending- och buteljeringshallen går varm. Idén är att lyfta spanska blenden DYC med kvalitetsmalt från Skottland. Allt återvänder hem 1994 när brittiska Allied Lyons köper sherryhuset Domecq där
DYC ingår. Fast då hade Lochside stått stilla sedan våren 1992. 1996 stämplade chefen Charles Sharpe ut för sista gången och året efter tömdes lagret och skeppades till Spanien. 2004 gav myndigheterna tummen upp för omvandling till bostäder. Men det gamla fina bryggtornet fick inte ändras. Så utbröt en brand som ödelade stora delar av komplexet och därmed försvann det sista av destilleriet. Från Lochside har jag aldrig fått något kul. Vi snackar inte karaktärsfull maltwhisky, snarare anonym blending-malt, gräsig och bladig och ointressant. Mitt förhoppningsvis sista stopp här skedde 2005, en parfymkvaddad 24-åring. Odrickbar vore det inte för den påträngande goda sötman, oljigt sötslibbig. Vattnad faktiskt ännu sötare samtidigt som ekvärme kom igång och hjälpte till att kamouflera parfymeländet.

SKOTTLANDS KLONDIKE var flytande guld och hysterin sammanföll. 1896-99 stormades nordvästra Kanada av 100 000 lycksökare som i Klondike bärgade dryga halvmiljonen kilo guld. På 1890-talet invaderades de skotska högländerna av entreprenörer söderifrån som ville casha in på blended-boomen. I många fall ställdes pannor och kar in i äldre industrilokaler. 1897 flyttade vinhandlaren Septimus Parsonage in ett lin-spinneri i Montrose. Namnet Highland Esk var givet eftersom floden South Esk mynnar just här. Men redan 1899 byter man till North Esk när en ny ägare tillträder (förvirrande eftersom det finns en flod med samma namn norröver). Vid krigsutbrottet överges platsen och whiskymakande återupptas först 1938. Det är förstås oförtröttlige Joseph Hobbs som är räddande ängel. Men istället för maltwhisky görs grainwhisky under namnet Montrose. 1954 tvingas Hobbs sälja till DCL som endast nyttjar lagerhus och mälteri. Först tio år senare återupptas maltwhiskyproduktionen, nytt namn Hillside. 1968 adderas ett trummälteri som förstoras fem år senare. Cirkeln sluts när licensen tas över av William Sanderson 1980, nu kallas anläggningen för Glenesk. Konjunkturen stänger av kranarna för gott i december 1985. Inte ens Vat 69 kunde rädda stället. William Sanderson började 1863 tillverka likörer i Leith. Snart mixade han även grain- och maltwhisky. Favoritmalten kom från Lochnagar och han blev snart god vän med ägaren John Begg. Vid Beggs frånfälle 1896 tog han över som direktör på destilleriet. Tillsammans med sin son förberedde han lanseringen av ett eget Scotch-märke 1882. 100 olika recept hade blandats samman. Vänner och kollegor bjöds in för att testa fram favoriten som en överväldigande majoritet hittade i Vat 69 (Williams eget val).

Esk kallades Hillside på 1960-talet och bytte till Glenesk de sista åren innan stängning 1985. Whiskytillverkningen är förbi men mälteriet arbetar för fullt.
Den stora snackisen i branschen i början av 1880-talet var nybildade DCL som med sex stora grainfabrikörer var en monopolliknande konstruktion. Ihop med bland andra blended-pionjären Andrew Usher byggdes 1885 graindestilleriet North British i Edinburgh där Sanderson blev VD. Året därpå köpte han in sig i Glengarioch för att säkra mer högkvalitativ maltwhisky till sin blend. Vat 69 med sitt något skamfilade rykte i vårt land var då ett högdjur. Äventyraren Ernest Shackleton fyllde sitt Antarktis-fartyg med Sanderson-dricka under alla tre
expeditioner. Men av just Glenesk finns inte mycket kvar, på andra sidan landsvägen lever dock mälteriet ett prima liv. Om whiskyn finns inte mycket gott att säga. På 1980-talet gav firman ut en rätt neutral maltig 12-åring. Några Rare Malts-utgåvor lägger in lite sötare torkad frukt som fort dör ut. Lagom skraltigt. Mitt senaste stopp 2008 gällde en 24-åring. Ingen söndagspromenad precis. Rätt krävande halvsöt och ettrigt kryddig knäckebrödsmun, frukt försöker mot slutet men eken förstör det goda, skalbeska med drag av kärnhus tar över, stannar i rökkänsla. Elak svårdrucken maltwhisky.

DOLDISEN GLENCADAM ligger i utkanten av religiösa högborgen Brechin. Danskar invaderade staden 1012 och 1150 fick man sin biskopsstol. Idag reser folk hit för att titta på den medeltida katedralen. För inte så länge en livskraftig whiskyregion, numera är det som vi har sett glest mellan destillerierna i Eastern Highlands. North Port på andra sidan kyrkogården stängde 1983, de sista resterna sopades bort av Safeway tio år senare när de smällde upp sin supermarket. Mest kända granne är Lochnagar en bra bit åt nordväst, enda överlevande i närmiljön är Fettercairn.
   Brechins första licens togs ut 1820 av farmaren (och bankmannen) David Guthrie för Townhead. Guthries pannor omtalades dock som Brechin Distillery så tre år efter starten bytte man namn. Men när George Cooper 1825 slog upp portarna till sitt Glencadam några hundra meter bort ändrades namnet till North Port för att undvika förvirring. Byn är en gammal ’royal burgh’ och var för länge sedan muromgärdad i klassisk riddarborgsstil. Här låg borgens norra port. Fylket Angus är bördigt med vidsträckta kornfält. Och bägge destillerierna jobbar oförtrutet vidare genom seklet. Författaren Alfred Barnard besökte North Port 1887: ”Här växer korn av finaste kvalitet som traktens bönder levererar lassvis direkt till maltladan där bara det bästa kornet omvandlas till malt.” Barnard noterar också att torven bryts uppåt Grampian-bergen. Och kondensorerna får sitt kylvatten från ett litet vattendrag som passerar genom destilleriet.
   1923 slukas North Port av DCL som några år senare stryper produktionen. 1937 hostar man till för att kort därpå stoppas av kriget, både bränsle och korn behövs till krigsinsatsen. Stället får liv 1948 och på 1970-talet rustar man för framtiden. Men 1983 är det slut då recessionen i whiskybranschen sätter in. 1990 raderas North Port från jordens yta av Safeway. Och just här hade whiskyn passat. Man vill ju så gärna att utdöd whisky ska vara fantastisk. North Port var inget vidare. Några Rare Malts-släpp på 1990-talet skrapar ihop dryga 70 poäng, bladig tunt fruktig smak med skarpt spritig efterklang. Sista sucken drogs 2005 av en 28-åring (märkligt nog kallad Brechin). Översöt, saknar pigga friska estrar, förmodligen fanns de med 7-8 år bort, nu har all vitalitet konsumerats. Vatten väcker ekkryddan som ändå dämpas av sötma, elementen tar ut varandra i eftersmaken.

GRANNEN GLENCADAM höll på att gå samma öde till mötes men lyckades överleva. 1954 skred kanadensiska Hiram Walker in och renoverade, fem år senare adderades två pannor. Efter Allied Lyons övertagande 1987 fick maltwhiskyn huvudrollen i blenden Stewart’s Cream of Barley. Men tillvaron är alltid osäker som blending-malt. I juni 2000 frös Allied tillverkningen på grund av litenheten. Andrew Symington från Signatory pitchade på Glencadam innan han köpte lilla Edradour mitt på turiststråket upp mot Högländerna:
– Med mer pengar hade vi skapat magi på Glencadam, problemet är att whiskyn är okänd och därför svårsåld som singelmalt. Läget är också fel, till Brechin hittar inga turister efter att huvudvägen drogs utanför samhället.
Glencadam hamnade istället hos London-baserade blendern Angus Dundee i maj 2003. Behovet av mer blending-whisky som komplement till Tomintoul avgjorde. Destilleridirektör Robert Fleming fick fart på destilleriet efter bara fyra månader:
– Allied släckte ner varsamt, ingen utrustning avlägsnades. De hjälpte oss igång med kokaren, sedan följde maltintaget, kvarn-rummet, pumparna, bryggdelen och pann-huset. Efter en torrkörning laddade vi maskineriet med riktiga råvaror. Vi var igång redan i september.
Sedan 2005 går man för fullt dygnet runt i skift sju dagar i veckan, årligen vevas 1,4 miljoner liter råwhisky fram under överinseende av destillerichef Douglas Fitchett. Ingenting i spritformeln har ändrats, whiskyn görs exakt som på Allieds tid.
– Nywhiskyn skiljer sig markant från Tomintouls söta estriga, Glencadam är halvtorr, lätt och gräsig, men blir oljigare och tyngre med tiden, mer muskler jämfört med Tomintoul som istället mjuknar och lättar med lagring.
Nye ägaren fyller sina nya bourbon-fat vid originalstyrka, man bryr sig inte om att vattna ner till 63,5% som är kutym. Den mer koncentrerade råvaran lär slå på egenmakade singelmalten som vi måhända får smaka redan i år eller åtminstone 2015. Första malten på förvärvade lagret fick premiär i december 2004, en 15-årig ekgåta att knäcka. Snäll honungsnos kramas om av mycken ek-vanilj som tyvärr strör parfym och bitter valnöt i öppet sår. Eken livar upp sädig mun, sherryek framkallar russin, malten triggar kola, ekkryddor hoppar. Mot slutet kantrar 15 år av ek och slår sönder eftersmaken i bittra skärvor, obehaglig beska, eken stänger tack och lov av smaken kvickt. ”Plocka bort några år och låt malten tala, behåll sherryn och låt eken viska i bakgrunden”, skrev jag då. Nya 10-åringen från 2010 håller 46% men är ändå strömlinjeformad och lagom tråkig. Rund välvävd näsa, inget konkret att ta på. Snygg mun, sötma och krydda umgås chosefritt med beskan. Hur går det då för en rykande färsk 15-åring tappad 2014? Viljestark men inte lika oregerlig som 2005 års version. Första delen av whiskyn är bäst, härlig doft av äppelMER med gräsvibbar och sötsimmig äppelsyrlig smak innan eken störtar in och kraschlandar. Vilar en förbannelse över Eastern Highlands? Det verkar hopplöst att få till bra whisky här. Fast Glengarioch lyckas ju…

 
Aflodal testar Eastern Highland-malt

Glen Garioch 15 år 43% (2005) 70/100p
Glen Garioch Founder’s Reserve 48% 85/100p
Glen Garioch 12 år 48% (2014) 89/100p
Glen Garioch 12 år 48% (2012) 92/100p
Glen Garioch 12 år 48% (2010) 88/100p
Glen Garioch 19 år 1990 peated 54,6% “Batch #34”
Dest 199 | But 2009, Morrison Bowmore | sherry & bourbon
95/100p
SOLITÄR
Svårbeskriven smått genial sherryfatsutgåva, balanserad med bourbonek och i grunden rökig malt. Röken märks inte men bildar latent fond och kontrastskapare åt återhållen intelligent sherryfrukt. Stor karamellig sherry-doft med bränd pepparkaka i kanten. Rundas av med vatten, sötnar i konfekt och russin, på djupet anas fenoler. Smaken är omfattande komplex och dynamisk. Sherryfruktig entré med tumult av ekkrydda, halvvägs ökande fruktsyra in i lång krämig final, pirrigt kryddig där torra fenoler kliver ut när värmen bedarrar. Med vatten får syrlig frukt en rivstart och möts av hetare krydda, svullen sherryfrukt fyller ut mot slutet – dramatiskt god eftersmak. Mer vatten mildrar fruktattacken i käften och bygger ut eken, eftersmaken är lång och vältrande fet med ekig sherryfrukt. Komplex då fenoler kikar fram emellanåt. Ekon av torvrök i munkänslan efteråt. Ett mästerverk ihopsatt av fd chief blender Ian McCallum (nu global brand ambassador). Smart att ge den svällande sherryeken en match genom att plocka in neutralt bourbonträ. Genomkommersiell perfekt buteljering, du får full valuta för pengarna!

Eastern Highlands | Malt | Pris €€ | A23 S24 E24 K24

Royal Lochnagar 12 år 40% (2010) 74/100p
Royal Lochnagar 12 år 40% (2005) 75/100p
Royal Lochnagar 1998 Distillers Edition 43% 73/100p
Royal Lochnagar 1996 Distillers Edition 43% 87/100p
Royal Lochnagar Selected Reserve 43% 85/100p
Fettercairn Fior 42% 63/100p
Fettercairn 12 år 40% 79/100p
Glencadam 15 år 46% (2014) 79/100p
Glencadam 10 år 46% (2010) 79/100p
Glencadam 15 år 40% (2005) 73/100p

Aflodal rankar utdöda EastHigh-destillerier
 
Glenugie 40 år 1970 43,2% (G&M) 94/100p
Glenury Royal 40 år 1970 59,4%
Dest 1970 | But 2011, Diageo | refill bb
94/100p
SOLITÄR
Vilken solitär. Uppvisar nya sidor i en bländande personlighet i varje fas. Massor av förföriska gammelestrar. Lockande komplex doft, virrvarr av exotisk frukt, under gammalt läder. För söt smak initialt men vatten väcker eken som smälter samman skönt med frukten som har både syra och djup. Enastående fruktkonsert, gammelestrar excellerar, kryddorna vaknar, tung ek skuggar. Torrare final där eken leder, aromatiskt levande, osynliga estrar gör det gott. Och det häftiga är att åldringen bara blir vildare ju mer vatten man stöter i. Svindyr men värd slantarna om man har gott om dessa. Smålyx för framgångsrika affärsmän.

Eastern Highlands | Malt | Pris € | A23 S24 E23 K24

Glenury Royal 28 år 1984 46% (G&M) 91/100p
Glenesk 24 år 1984 43% (G&M) 78/100p
Brechin 28 år 1977 53,3% 72/100p
Lochside 24 år 1981 50% (Lombard) 67/100p
 
Alla recensioner finns på www.aflodal.com

 
Publicerad: 5/26/2014
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com