Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 
 



 

 


Startskottet för skotsk whiskyindustri sägs vara lagreformen Excise Act 1823. Men whiskybranschen hade ett liv innan dess. Kommersen var livlig i lågländerna och whiskydynastier som Haig och Stein levde som baroner på 1700-talet. Skotsk whiskys första storhetstid kantas av krig, skattepålagor och massor av dålig whisky. Henrik Aflodal berättar låglandswhiskyns fascinerande historia och testar spillrorna av en utskälld landsända.


LOWLAND WHISKY får inte mycken uppmärksamhet. Det snackas förstås en del om högprofilerade Auchentoshan. Visst dricks Classic Malt-virren Glenkinchie gärna. Och småskutten Bladnoch har en skara dedikerade fans. Annat var det förr. WhiskySkottland föddes i lågländerna. Det var här husbehovsbränningen kommersialiserades när jättelika fabriker växte fram som till och med utmanade gin-fabrikörerna söder om gränsen. Den whiskyn var platt och intetsägande, rent ut sagt dålig. Imagen bet sig fast och än idag ser whiskydrickarna ner på Lowlanders. Å andra sidan lyfts Rosebank och St Magdalene till skyarna, bägge utdöda och därmed eftertraktade objekt för ”sulten” dyrkan. Vi ska ta reda på om Lowland whisky är trist och dumlättig eller om vissa destillerier faktiskt har/hade originalitet och driv. Men först en fascinerande tillbakablick i whiskyhistorien. Den här gången lämnar vi den ”uttjatade” lagändringen 1823 därhän (som kickstartade whiskybranschen som vi känner den idag). Vi ska längre tillbaka till 1600- och 1700-talen, en tidsperiod få whiskytexter berör och därför så mycket mer spännande att utforska.

Att brännvin är en rätt modern företeelse har tekniska orsaker. I forntiden destillerade egyptierna parfymer med rudimentär utrustning. Missionärer anammade kunskapen när Europa kristnades och de små mängder alkohol man fick fram medelst luftkylning av ångorna fick främst medicinal användning enligt principen ”ont ska med ont fördrivas”. Dryckesdestillering i Skottland etablerades på 1400-talet. Den gode John Cor (munken som beställde ’8 balls of malt’ till kungens hushåll för att göra akvavit) fick 1494 ihop motsvarande 1500 flaskor (vilket måste ha varit omständligt). Sönderfallet av klosterväsendet under protestantismens framfart kommande århundrade friställde en massa munkar som gjorde bruk av sina specialkunskaper i mer sekulära sammanhang. Nu utvecklades också hantverket, för att koka sprit i större mängd krävs effektiva kylmetoder. På 1500-talet introducerades vattenkylning genom att ett rör placerades inuti ett större rör som fylldes med kallvatten. Senare snedställdes det inre röret och slutligen böjdes metallen i serpentiner för att öka sublimeringstakten. Andra förbättringar var pannans form med upprest hals och snedställning av lyne-armen för att öka refluxen, alltså omkokning/rening av alkoholen.
    På 1600-talet identifierade statsmakterna whisky som inkomstkälla när den första maltskatten inrättades. I samma stund kriminaliserades whiskymakandet som dittills varit ett naturligt inslag i lantlivet. I Act of Excyse från 1644 fastslås att kronan ska ha del i ‘everie pynt of aquavytie or strong watteris sold within the country’. Inbördeskriget är utlösande faktor, rojalisterna behöver pengarna för att betala sin krigsinsats. Den första whiskylicensen kom också ur ett krig. Jakobiterna, vars mål var att återinsätta Stuart-ätten på den brittiska tronen, hade många anhängare i norr. 1689 utbröt det första upproret. Duncan Forbes ’brewery of aqua vitae’ i Ferintosh norr om Inverness bränns ner under oroligheterna. 1690 återuppbyggs destilleriet varpå licens beviljas till årlig kostnad av 400 merk. Halvön Black Isle hyser som mest 29 (illegala) pannor.
     1707 års union mellan England och Skottland uppfinner ’gaugers’. Board of Excise städslar skatteindrivare (oftast engelsmän) som jagar lönnbrännare över hela Skottland. 1713 införs dessutom skatt på mältat korn. Dubbla skattepålagor får skottarna att se rött. Demonstrationer möts av soldater och skatten dras tillbaka men återinförs 1725. Ale-konsumtionen minskar och hembränningen ökar och upploppen är tillbaka. I Glasgow drabbas politikern Daniel Campbell hårt när elva personer i hans hushåll dödas i en attack. Som kompensation får han 9000 pund av staden och köper ön Islay samt delar av Jura. Campbells förmögenhet grundlades i handel med Sverige, amerikansk tobak byttes mot järnmalm. Det fina med affären är att Islay står utanför kronans skattehärad och beskattas ’in farm’ vilket betyder att den lokale lairden har exklusiv beskattningsrätt. Ön utvecklas ändå till ett veritabelt skatteparadis där torparna slipper betala skatt på sitt brännvin så längre arrendet erläggs.
     Oroligheterna kulminerar hösten 1736 med ’Porteous Riots’ i Edinburgh. Smugglarna Andrew Wilson och George Robertson inväntar avrättning då Wilson hjälper sin kumpan att fly häktet. Robertson tar sig ur landet och får en fristad i Nederländerna men Wilson hängs under vilda protester. Kapten John Porteous kallar in stadsvakten som försöker skingra folkmassan med varningsskott men situationen urartar och sex personer dödas. Porteous åtalas och fälls för mord men benådas efter påtryckningar från London. Nu spårar allt ur. En lynchmobb på 4000 man tågar till fängelset i Tolbooth och drar ut Porteous på gatan där han hängs i sin egen nattskjorta men lyckas krångla sig fri (händerna var inte bakbundna). Kaptenen dras ner och misshandlas svårt, ena armen bryts och skuldran krossas, varpå mobben ånyo hänger upp den sargade kroppen i galgen.

England hade sina egna bekymmer under 1700-talet som var ginets århundrade, konsumtionen skenade. 1736 års Gin Act beskattar all gin som görs inom Englands gränser inklusive genever från Holland. Men whiskyn ”glöms” bort och får en boost. 1708 års volym på 450 000 liter passerar 1736 miljonen liter. Tanken är att exportera spriten till England men det mesta dricks av skottarna själva. Nästa hopp i kurvan inträffar 1750. Återigen hägrar den engelska marknaden men ånyo bidrar produktionsökningen bara till fullare skottar. I Final Gin Act skruvas gin-skatten åt ordentligt. Engelsmännen som 1694 drack 3,6 miljoner liter gin gulpade 1734 i sig 27 milj och 1750 över 36 milj liter – åtta år senare är man nere på 9 miljoner liter. Whiskyns undantag och mildare beskattning försvinner 1751 då all sprit behandlas lika. Kommersialiseringen av whisky kommer av sig tillfälligt. 1756 slår dessutom skörden fel och myndigheterna förbjuder all whiskytillverkning. 90 procent av produktionen faller bort under några månader. Samtidigt pågår tillåten husbehovsbränning i hemmen och den whiskyn börjar nu olovligen sippra ut på marknaden. Från 1760 och framåt tar småbönderna över, bara var tionde klunk är legal. Spriten kokas nattetid utomhus bortom hemmen, röken röjer annars gömman. Moonshining är ett faktum. En kreativ lönnbrännare hade till och med grävt en 60 meter lång rökkanal från sitt gömsle till stugans skorsten för slippa jobba nattetid! Få pannor registreras, undantaget var Littlemill öster om Glasgow som med sin licens från 1772 var Skottlands äldsta destilleri fram till frånfället 1994. 2004 brann de K-märkta byggnaderna ner i en misstänkt mordbrand. Två år senare revs resterna av Littlemill efter 234 års levnad. En sorgens dag även om whiskyn mot slutet inte var den bästa. Ägaren Loch Lomond höll envist fast vid sin 8-åring trots att whiskyn var över 10 år mot slutet. 2005 års version avslöjade en totalkvaddad malt. Kådig finklig näsa, godismunnen var okej men den bittra sortin kunde man varit utan. Det är den där bittra parfymtonen som besvärar, en defekt som anas hos spriten och lätt drar iväg under lagringen. Fat jag testat genom åren har varit övervägande dåliga. Respektabla Part Nan Angelen körde i diket med en 20-åring hösten 2012, trist gräsig med obehaglig parfymton. En 22-åring buteljerad av tyska Liquid Sun bollade med papp och skogig beska i nosen och parfymbeska i käften – en fulwhisky som gått hem bättre i vodka-svängen! Eller så blir det menlöst som Cooper’s Choice 25-åring utgiven 2011 som luktade och smakade fruktkola åt äppelhållet som den värsta ungwhiskyn. Men visst finns det fina fat också. Belgiska The Nectar gjorde en 23-åring från 1989 med tät fruktkalasande gom, den myckna sötman stramades upp av ek mot slutet. Beskedlig men utan parfymdefekt. Komplext blir det aldrig. Cadenheads 36-åring kokad 1977 bjöd på en charmant enkelspårig äppelfestival. Odör av färskpressad grumlig söt äppeljos, nästan jästig till sin karaktär. Munnen var härligt äppelfestlig med MER och Champis, fantastiskt luftig. En gamling att parta på för den som har råd!
     1777 finns bara åtta licensierade whiskymakare i Edinburgh där uppskattningsvis ytterligare 400 pannor opererar i lönndom. Fast över hälften av all (officiell) whisky i Skottland görs fortfarande av Ferintosh i norr. I kampen mot husbehovsbränningen börjar destillatörerna använda omältat korn för att slippa undan maltskatten, på två år tredubblas volymerna till 860 000 liter. Ett vanligt recept kunde bestå av en tredjedel maltkorn och resten omältat korn och vete. Tillåten storlek för en husbehovspanna sänks från 45 till 9 liter. När inte det hjälper förbjuds hembränning helt. Knektar skickas ut för att genomsöka hemmen på jakt efter illegal utrustning. Skatteintäkter måste till för att finansiera kriget i de amerikanska kolonierna. Tillväxten sker i lågländerna. Under 1770- och 80-talen byggs 23 destillerier här nere. Whiskyn konsumeras i storstäderna som växer i takt med begynnande urbanisering. Med tanke på omgivningarna är det stordrift som gäller. Säden växer så det knakar på åkrarna och kolgruvor på nära håll förser både maltugnar och pannor med bränsle. Somliga kokar whiskyn tre gånger för att få en lätt och ren produkt.

1784 delas Skottland in i Highlands och Lowlands av den engelska centralmakten. Wash Act gjorde alla arga och var djupt orättvis. Meningen var att få fler högländare att bli laglydiga. Skattesatsen var lägre norr om ’Highland line’ men den enda tillåtna pannan fick inte vara större än 30 gallons (136 liter). Endast en panna per fylke tilläts och allt korn skulle komma från trakten, dessutom måste all färdig whisky konsumeras inom distriktet. Två år senare utvidgades lagen till att omfatta max två destillerier per fylke, max 25 ton korn per år och storleken på pannan ökades till 40 gallon. Skattesatsen var £1.10 per gallon. Landets största destilleri Ferintosh förlorade sin skattebefrielse och tvingades omedelbart stänga, familjen Forbes kompenseras med £21 580 och poeten Robert Burns utbrast gråtmilt ”thee Ferintosh o sadly lost.”
     I lågländerna rasade man över högländarnas privilegier. Där var skatten närapå den dubbla med £2.10 och beräknades på uppskattad årskapacitet. Lagstiftarna antog att en panna kunde laddas sju gånger i veckan. Lågländaren John Stein utvecklar därför en ny typ av grundbottnad tefatsformad panna som kan köras 40 gånger på 12 timmar. Destilleringstiden på Canonmills Distillery räknas i minuter istället för i timmar! Resultatet blir naturligtvis helt värdelöst smakmässigt och Lowland whisky får dåligt rykte samtidigt som män som John Stein och James Haig blir rika. Störst är Kilbagie som stånkar fram 23 000 liter varje dag. Spriten går på export till England där den kokas om till gin. 1786 har en fjärdedel av all gin sin upprinnelse i Skottland. Men glädjen blir kortvarig, redan samma år har gin-lobbyn lotsat fram Scottish Distillery Act i parlamentet som adderar 2 pund i skatt per gallon sprit som exporteras till England, året därpå reduceras exporten till en trettondedel. Men gin-fabrikörerna är inte nöjda. 1788 års Lowland License Act kräver 12 månaders förvarning innan export sker vilket sätter hela branschen i karantän under ett år. Industritrojkan Stein/Haig kraschar med skulder på £700 000 vilket också skakar banksektorn. Familjernas sex destillerier Kilbagie, Kennetpans, Kincaple, Hattonburn, Lochrin och Canonmills stod för hälften av Skottlands whisky. Men familjerna fick en ny chans av bankerna, villkoret var att de skulle fokusera på whisky. Sålunda översvämmas hemmamarknaden snart av billig råskuren whisky, bara var tionde droppe kommer från bergen. Samma år tar Robert Burns jobb som ’gauger’ och kallar föraktfullt låglandswhiskyn för ”slyngelaktig”. Fast de nya whiskybaronernas business får stor ekonomisk betydelse i lågländerna. Kolgruvorna går på högvarv för att få fram bränsle. Under missväxten 1782-84 som utlöser hungersnöd i Skottland importeras för första gången korn från England och Europa. Hungriga demonstranter utanför fabrikerna kräver brödsäd utan resultat.
     Wash Act blev ett fiasko. Trots särbehandlingen lät sig få högländare övertalas. Bröderna Manson tog ut licens för sitt Meldrum Distillery (nuvarande Glengarioch) och i Keith fick bankiren George Taylor papper på en liten singelpanna kallad Milton (idag Strathisla). För att få affärsmässighet i satsningen ställde Taylor olovligen in en andra panna som myndigheterna snart upptäckte. Boten på svindlande 500 pund var nog avskräckande för eventuella efterföljare. Men det mest provocerande var nog att whiskyn inte fick säljas söder om ’Highland line’. Sålunda sattes en andra smugglingsvåg i rullning. Svaret blir att skatten på whisky 1793 höjs till hutlösa £9 per gallon. Två år senare blåser man på med £18, nu går låglandspannorna dygnet runt. 1797 är 31 låglandsdestillerier i farten och står för 82% av landets legala whiskyproduktion. Samma år tripplas skatten till 54 pund och 1800 skrivs den upp till 108 pund. 1803 förklarar britterna krig mot Napoleons Frankrike och skatten hissas till astronomiska 162 pund. I takt med skattetrycket ökar aktiviteten bland smugglarna och trots att kronans skatteskörd förblir mager har whisky blivit den viktigaste näringen i Skottland. Illegal destillering är allmänt accepterat som enda sättet att betala arrendet för en torpare. 1814 avkrävs en pannstorlek på minst 500 gallon (2200 liter) vilket diskvalificerar hela landsändan. Bergsfolken brydde sig föga om pålagorna från söder, business-as-usual var att koka sprit i tysthet. Småskaligheten var nödvändig för att undgå upptäckt och gav ifrån sig bra whisky. Allra bäst var kvaliteten i Glenlivet. Här fanns rent vatten och bra torvmossar. 1815 fyllde George Smith en 250-liters hogshead i veckan på sin gård Drumin. Men myndigheterna gör framsteg. Jämfört med 1804 då 1222 pannor beslagtogs konfiskeras 1820 hela 14000 – ändå är varannan klunk whisky i Skottland fortfarande oskattad. Det var ett regelrätt krig som pågick uppe i bergen där soldater sattes in för att med vapenmakt kuva högländarna som slog tillbaka med livet som insats. Men lönnbrännarnas främsta vapen var dock list. Kvinnor utklädda till lantlollor bar tennbehållare med whisky under kjolarna fästa vid korsettliknande stag runt midjan.
     Kriget mot Napoleon ihop med dåliga skördar gjorde att engelsmän och högreståndspersoner övergav brandyn och började dricka whisky. England öppnar sig igen för låglandsfabrikörerna, lagen föreskrev att pannan måste rymma minst 13 600 liter så bara stora aktörer gör sig besvär, samtidigt var det ju förbjudet för höglandswhiskyn att lämna bergstrakterna.

Londonregeringen började äntligen förstå att de aldrig skulle lyckas straffa ner högländarna från kullarna. 1816 sänks skatten till en tredjedel och med Small Stills Act tillåts småpannor på minst 40 gallon igen. Effekten är omedelbar. Antalet licensierade pannor i Highlands ökar från 2 till 39 under 1817, i lågländerna stiger antalet från 24 till 68. En av alla nykomlingar var Bladnoch. Idag Skottlands sydligaste destilleri beläget nära engelska gränsen utanför staden Wigtown. Uppstart 1814-17 av herrar Thomas och John McClelland invid Bladnoch River. Ett typiskt säsongsdestilleri, sommartid odlas korn, vintertid makas whisky. En annan var Duntocher utanför Glasgow licensierad 1817 till John Bulloch som 1834 byter namn till Auchintoshan. Det hade alltså börjat skramla så smått i skattekistan men den verkliga vändpunkten kommer när Duke of Gordon i överhuset kräver att lagen ska reformeras, han menar att det måste löna sig att göra sprit i Skottland. I utbyte lovar han och andra landägande ’lairder’ i Highlands att stötta en legalisering. (Det har skrivits spaltkilometer om betydelsen av 1823 års Excise Act för utvecklingen av den skotska whiskybranschen. Själva laginnehållet var en förutsättning för sund företagsamhet men stenen sattes i rullning redan 1816.) Excise Acts sänkning av skatten till 2 shillings 3 dimes per gallon var en sensation ihop med sänkningen av licensavgiften från 50 till 10 pund. Samtidigt tilläts whiskylagring i tullfritt upplag. Hösten 1824 registrerade George Smith sin Drumin-panna. Det året beviljas så många som 111 licenser, 1825 tillkommer ytterligare 152. 1830 tar myndigheterna chansen och höjer skatten rejält vilket kortvarigt spär på lönnbränneriet. Men på sikt skingras den illegala verksamheten effektivt, 1834 hittas bara 692 pannor och 1874 tas blott sex lönnbrännare på bar gärning. Strax efter starten kollapsar den nya näringen, fram till 1840 går 61 destillerier under och kvarlämnar 169. Störst chans att klara sig har lågländarna, 1837 räknas 115 malt- och grainfabriker in i rullorna.

En av överlevarna i vår tid är Glenkinchie söder om Edinburgh. Destilleriet står i en krigszon. Här drog engelsmännen fram. Gott om öppen terräng lämplig för fältslag närhelst skottarna satte sig till motvärn. I vår tid mer känt som Skottlands kornbod. Odlingsrevolutionen i East Lothian inträffade på 1700-talet då skottarna låg i frontlinjen inom Europeisk jordbrukforskning. Lanthushållningens fader John Cockburn tog potatis och rova till Skottland, hans rörelse förädlade också kornet i den fertila jorden, området kallas fortfarande ”Skottlands trädgård”.
     Ett perfekt ställe för ett destilleri tyckte nog bonden John Rate som 1825 satte upp Milton Distillery på sin gård utanför byn Pencaitland. Whiskymakandet var en sidorörelse, ett sätt att förmera skörden och dryga ut inkomsterna. 1837 ansluter sig broder George och Glen Kinchie licensieras. Såväl namn som vatten tas från ån. Kinchie stammar från familjen de Quincey, markägare på 1300-talet, säg därför glenn-KINN-si, glöm tje-ljudet! 1840 lejs produktionen ut till James Grey. 1852 återtar Rate kontrollen, stänger ner och säljer till bonden Christie som konverterar destilleriet till sågverk. Och här kunde historien ha slutat om inte Scotch blivit en hit. Ett konsortium av blenders från Edinburgh och Leith nosar upp gamla Glen Kinchie 1881 och snart puttrar whiskypannorna igen. I juni 1890 bildas aktiebolag om 14 000 pund ägt av fyra Leith-firmor. Whiskymäklaren Robertson Sanderson får i uppdrag att sälja så mycket råwhisky man kan, resten tar delägarna själva hand om, nästan all whisky letar sig ner i blends på olika håll. Genast vidtar omfattande förbättringsarbeten, ett helt nytt golvmälteri konstrueras, hus till arbetarna grupperas i en liten by runt destilleriet. Allt inklätt i rött tegel i Victoriansk stil. Största huset får Excise-mannen, destilleriets viktigaste person. Hans nyckel behövs till allt, från att komma in i lagerhusen till att öppna locket på pannan.

Glenkinchie är bara en i mängden av alla destillerier i lågländerna. Strax väster om Edinburgh ligger St Magdalene i Linlithgow. I byn föddes Queen Mary of Scots som regerade landet från 1542 till 1567. På platsen för själva destilleriet låg på 1100-talet ett hospis för spetälska tillägnad Jesus lärjunge Maria Magdalena som drevs av tempelherreorden. Senare övergick verksamheten i klosterliv. På 1700-talet var staden ett brygg- och destilleringscentrum med en handfull licensierade whiskymakare. Bulzion var i farten redan på 1750-talet. Bonnytoun tog ut licens 1795 och två år senare grundades St Magdalene. Läget invid Union Canal var perfekt för att ta in råvaror och skeppa ut whiskyfat, dessutom passerade lands- och järnvägen utanför porten. 1800 köpte Adam Dawson från Bonnytoun grannen av grundaren Sebastian Henderson. Alfred Barnard rapporterade från stället på 1880-talet. I lagerhusen hittade Barnard vad han betecknade som ”gamla fat” daterade 1875 och 1877, alltså 9-11 år! Men mest imponerande var storleken. Med sin årliga output på 900 000 liter var man tre gånger större än Glenkinchie och nästan dubbelt så stor som Falkirks Rosebank.



St Magdalenes whisky är svårt att få grepp om. Stället stängde redan i början av 1980-talet så få har smakat den ung. Jag var på en 10-åring på 1990-talet som märkligt nog hade lite rökig doft och något skarp men sötaktig gräsmun med rökhintar i refrängen. Rätt simpel sprit. Men likt Port Ellen från rökön Islay verkar låglandslegenden åldras med faiblesse. 1975 är året som gäller. Gordon & MacPhail serverar en pigg 30-åring från refill-ek som doftar melon och vindruvor med lite gräs i kanten. Alla regnbågens färger i gommen. Exotisk frukt som melon, persika, druvor blandas med honung och underst kastanjer. Eken tillför allvar mot slutet, smaken blir gott gammelestrig. Ingen beska att tala om. En pava jag ständigt återkommer till, nu bara en bottenskyla. Signatorys 36-åring är dragen från friskare bourbon-ek. Massor av dunstning har nybildat en armada av estrar medelst oxidering. Självklart doft av exotisk frukt men på något sätt (efter 3½ decennier) bevaras aldehyderna, gammal StM med gräs i kärnan intakt! Det som gör aromen så speciell är en släng ostkant, ihop med fruktsötman skapas en oförliknelig arom. Smaken känns i förstone diffus och oplanerad men i andra sippen börjar gommen sortera. Gräsig entré, snart underbar exotisk frukt, sent seg skalbeska som övergår i mandelmassa i lång mild refräng där mandelsötma och skavad ek backas upp av tropisk frukt. Härligt! Fast mest fascinerande är nog en 24-åring utgiven av Adelphi som jag fick på Jamie Walkers kontor 1999. Ett sherryfat på 58,7% som med lite vatten i glaset baktänder och trasar sönder gomseglet med aggressiv syra. Det handlar om ren äppelsyra som slår ut smaknerverna i munhålan följt av saltlakrits i finishen.



Falkirk ligger 10 miles åt Glasgow-hållet. Trakten genomkorsas av den grävda vattentransportleden Forth-Clyde Canal, den tidens pulsåder för handel och kommers. Rosebank betraktas idag som den finaste av Lowlanders. Trippeldestillatet har omsjungits i decennier men är nu förpassat till ett allt dammigare whiskyarkiv. United Distillers (dagens Diageo) stängde stället 1993. Jag har genom åren ramlat på fantastiska fat som 2011 års 20-åring från Silver Seal. Ett verkligt ess! Eterisk ombytlig layout som visar vilket klipskt destillat Rosebank var. Doften av syrén med instick av tallskott är charmant, man anar till och med en överraskande rökighet. Smaken är sötstimmig och läskande. En pikant fruktton åt småcitrushållet förtrollar och finishen på savande tallskottsav är genial. Eller destilleriets egen Special Release samma år, en annorlunda version som fått limesöt beska på hjärnan. Munnen är laddad med sötsimmig limesaftig frukt, bubblande och sprudlande där aromatiska kryddor ökar trycket halvvägs. Lång värmande efterklang där söt citrusbeska bär och ekiga fenoler skitar ner. Historik RB-tappning, ett måste för Lowland-arkeologer.
     Namnet Rosebank sägs referera till ett rosenbuskage på flodbanken. Men det har funnits fler Rosebanks. Det första dyker upp 1798 i regi av bröderna Stark, och 1817 är nyttjas namnet av James Robertson. Vårt destilleri byggs i alla fall 1840 av James Rankine. På andra sidan kanalen står Camelon Distillery som levererar malten. Precis som för St Magdalene nyttjades vattenleden för transporter av korn, kol och fat. Affärerna gick bra, 1845 expanderade Rankine och 1861 köptes grannen Camelon. Tre år senare byggde sonen om destilleriet och skrotade Camelon men behöll mälteriet som kopplades ihop med Rosebank via en svängbro tvärs över kanalen. Rosebank utmärkte sig genom att trippeldestillera whiskyn ända till slutet, något Auchentoshan fortfarande ägnar sig åt. Littlemill framhärdade till 1931 och Bladnoch körde tre gånger in på 1960-talet.
     I sviterna efter whiskykraschen har man det jobbigt på både Rosebank och St Magdalene. Åren före första världskriget föregås av långvarig recession. Även Glenkinchie går på knäna och gör 1913 en nyemission för att få in nytt kapital. Ägarna förbinder sig att köpa tillbaka aktier á 10 pund styck inom fem år för att övertyga skeptiker. Ändå går det trögt, efter tio dagar har bara en tiondel sålts och emissionen stoppas. Flera låglandsdestillerier har liknande problem. St Magdalene tar initiativ till ett samgående. 28 juli 1914 (28 dagar före krigsutbrottet) formeras Scottish Malt Distillers (SMD) av Glenkinchie, St Magdalene, Clydesdale, Rosebank samt Grange. Nya bolaget värderas till 300 000 pund, Clydesdale och Grange upptar hälften av aktiestocken, Glenkinchie bara en tiondel.
     Under samma period hinner lagstiftarna ifatt whiskyindustrin. Intoxicating Liqour Act 1914 sätter ett lägstapris mot konsument på 8 pence per gill för att mildra fylleriet. 1915 inrättas Central Liqour Control Board som bestämmer att styrkan på whisky måste hålla sig inom spannet 32,7 till 42,9%. Immature Spirits Act reglerar lagringstiden till minst två år, året därpå utsträcks tiden i fat till tre år. Alla grain-destillerier inkallas till krigsinsatsen, spriten används vid framställning av krigsmateriel. Maltmakarna är till en början undantagna och Glenkinchie fortsätter att göra maltwhisky fram till juni 1917 då allt korn reserveras för brödbak. 1918 förbjuds all whiskyexport. Inte förrän i mars 1919 tillåts destillerierna återgå i produktion, fyra månader efter freden. Chamberlain höjer skatten (från 30 pence till 2 pund och 10 shilling) för att betala krigsinsatsen samt häver exportförbudet, fast till destillatörernas fasa inför USA 1920 totalförbud mot alkohol.

SMD har det kämpigt. Vinsten dalar obönhörligen, från 25 000 pund 1914 till 15 000 fyra år senare. Under samma tidsperiod ökar branschens bjässe Distillers Company Ltd (DCL) marginalen från cirka 200 000 till 264 000 pund. SMD måste bli starkare för att överleva. 1919 säljs rötägget Clydesdale till DCL och lovande Edinburgh Distillery förvärvas från Andrew Usher & Co. Samtidigt minskar konkurrensen, runt omkring stängs kollegorna på löpande band. 1925 slukas ändå lilla SMD av DCL, av beundran bör tilläggas. SMDs effektiva sätt att driva bolaget var något DCL ville lära av och 1930 låter man SMD ta hand om gruppens samtliga maltdestillerier. Så mycket whisky görs dock inte, depressionen håller branschen i ett hårt grepp. Av 25 whiskymäklare i Glasgow 1924 återstår 1931 bara fyra. Men läget ljusnar så sakteliga, 1933 häver Roosevelt alkoholförbudet i USA. Glenkinchie puttrar stilla på hela tiden, antagligen för att direktörerna i Edinburgh har ett gott öga till destilleriet. Sexton maltdestillerier i lågländerna läggs ner under mellankrigstiden.
     Under andra världskriget ges 44 destillerier tillstånd att göra whisky, fast i mycket små kvantiteter. Grain-fabrikerna stoppas 1941. I augusti 1944 meddelar regeringen att samtliga destillerier får dela på 100 000 ton korn. Industrin går bokstavligen på knäna. Efter kriget summeras läget, 20 miljoner liter lagrad whisky har gått förlorad i bombattacker. Churchill säger i april 1945: ”Korn till whiskymakande måste prioriteras. Det tar åratal för whisky att mogna och den är en ovärderlig export- och dollarproducent.” Mer sprit måste alltså tillverkas. En rad restriktioner tas bort. Arbete på vilodagen tillåts. Förbudet att samtidigt brygga och destillera återkallas. 1880 års Spirits Act hade lagt fast riktlinjer för hur whisky skulle produceras, pannan fick tas i bruk först två timmar efter avslutad bryggning, whiskymakarna skulle uppfostras och ordning och reda gav en bättre produkt. Förändringarna träder i kraft nyårsdagen 1946 och omedelbart fördubblas kapaciteten. Ändå räcker inte kornallokeringen, i september är malten slut och pannorna tystnar. Först efter 1949 normaliseras flödet av korn mellan whisky, öl och bröd. 1954 tillåts import av korn samtidigt som produktionstaket lyfts bort. I branschorganisationen SWAs årsberättelse noteras att whisky ”för första gången på fjorton år slipper kvoter”. 1956 tar sig Bladnoch tillbaka i operativt skick. Fabriken tystnade i mars 1937 och nu flyttar nya fräscha pannor in efter 18 års stiltje. De gamla (uttjänta?) pjäserna förvärvas av svenska AB Vin&Sprit-centralen för att tillverka misslyckade Skeppets Whisky. Bladnoch stängs slutgiltigt ner av Bell’s 1993 men blir överraskande ”sommarstuga” till irländaren Raymond Armstrong året därpå. Efter en del juridiskt krånglande får han också börja koka whisky i lokalerna 1999, max 100 000 liter per år enligt överenskommelse. Utgivningen svajar tyvärr betänkligt. Nu senast var jag på Distillers Choice vilket ju är ett namn som förpliktigar. En halvhjärtad ung-billig dram. Äppelskruttig nos nedbäddad i vått sågspån. Hö-käft med anstormande frukt och krämig godissorti. Karaktären i spriten saknas liksom. 8-åringen tillblandad på egna tillverkningen är likaså en bagatell. Små rörelser i litet aromspektrum, ändå med kraft och mod. Nosen är ungdomligt höig. Munnen är tam men väl så koncentrerad, mycken sockerdricka och tidigt infall av god parfym. En 10-åring gjord på gamla lagret släppt 2005 borde ha stannat i labbet. Här är det liv i luckan fast oorganiserat och långt ifrån insmickrande – finkelvarning på nosen, kartig ekifierad mun, ekplatt avslutning. Jag vill tro att det handlar om ofokuserat blending-jobb. Nog har Bladnoch potential men man blir sällan imponerad. Undantaget är en 15-åring mixad 2006 på det ärvda lagret. Lite vatten sötar och intensifierar smaken, vi talar kakor och söta kryddor, smaskigt värre. Efterspelet blir också längre, oljigt fett med en gäckande rökton. Nosen paraderar exotiska frukter runt en maltig kärna. Så här ska whiskyn presenteras!

Vad blev det av otympliga DCL med alla sina maltdestillerier? 1981 ruvade bolaget på över 45 enheter (maltdestillerier, mälterier och lagerhus). I takt med sämre konjunktur läggs fabriker ner. St Magdalene överges 1983, huskropparna rymmer numera luxuösa lägenheter. Rosebank stängs ihop med Bladnoch tio år senare. DCL själva blev byte i en jätteaffär. Irländska stoutjätten Guinness gick in tungt i whiskybranschen i juni 1985 då man köpte ett motvilligt Arthur Bell & Co för 370 miljoner pund. I januari 1985 startade budgivningen på DCL, Guinness övertrumfade matvarugruppen Argyll och i april betalade de 2,5 miljarder. Övertagandet var smutsigt. Efter en segdragen brottsutredning fängslades Guinness toppman Ernest Saunders 1990 för att ha manipulerat firmans börsvärde – lilla Guinness hade alltså slukat ett mycket större DCL. 1987 bildades United Distillers när DCL och Bell slogs ihop.
     Glenkinchie försvann som singelmalt redan vid tiden för första världskriget. Vid återkomsten 1988 ersatte den Rosebank i DCLs maltwhiskylåda Ascot Case vars kärna bestod av malterna Talisker, Lagavulin och Linkwood. I början av 1990-talet bytte serien skepnad, Cragganmore knuffade ut Linkwood, Highland-malterna Dalwhinnie och Oban adderades och paketet fick namnet Classic Malts. Att dubbeldestillerade Glenkinchie fick chansen före Rosebank retar anhängarna än idag. Rosebank är ju en bättre whisky och konceptuellt mer originell med sin trippeldestillering som ju förknippas med låglandsregionen. Avgörande var nog Glenkinchies lantidyll med böljande gröna ängar. 1990-talets Falkirk var en sunkig industriförort, dessutom låg Forth-Clyde Canal i träda, idag har den restaurerats och är en turistattraktion. Glenkinchie är low-key, ett destillat som aldrig riktigt kommer loss. Från början var CM-versionen 10-årig med godissaftig käft och passiviserande fragrant ek, whiskyn gick på tomgång i eftersmaken innan lite vanilj rasslade till. 2007 blev den 12-årig med lite tyngre mun men alltför söt, käften räddades av krydda och faktiskt spridda fenoler. Årets version är tråkig, tendensen är tydlig – övermåttan sötma sväljer friskhet och eventuell kreativitet. Dessutom är avslutningen elakare, inslaget av rök förbryllar. Jag väljer hellre Distillers Edition som putsats till på Amontillado-fat. Lite mer ektid plus vinfat klär på den småtråkiga låglandsmalten. Vintoner hoppar runt i munnen och gör eftersmaken god där rökinslaget består och lyfter anrättningen, whiskyn själv adderar mjukt syrliga malttoner i finishen. Värd ett stopp.

När vi summerar whiskymakandet i Lowlands kan vi konstatera att man gjort whisky på sammanlagt 140 olika platser genom åren, nu återstår bara tiotalet inräknat grainfabrikörerna. Auchentoshan leder utvecklingen och nyskapandet. Härifrån kommer den mest spännande låglandswhiskyn idag, Bladnoch eller Glenkinchie svarar mer sällan upp mot förväntningarna. Trots AUs rika utbud (12-18-21 år) landar jag oftast på vardagliga Three Wood, en mix av sherry- och bourbonfatslagrad whisky som slutat sina dagar på portvinsek. Dagens utgåva har bättre nos än någonsin, sherrydominant men ändå luftig med en romlik arraksaccent. Smaken är kanske inte lika avancerad som för några år sedan utan bjuder på straightforward saftig sherryfrukt med lagom kryddvärme en bit in. Men istället för att som förr slå in på en braskande starkvinsfinish blir whiskyn mot slutet ek-eterisk med en överraskande rökinfluerad körsbärsparad. Fortfarande värd sina 89 poäng men nu mer helgjuten som produkt.
     Fast inte matchar Glasgow-destillatet Rosebank som var något utöver det vanliga. 12-åringen som slutligt drogs in 2011-12 var mycket bättre. Komplext aromatisk mun med bubblande champagne-frukt och stagande ekkrydda. Savaräng-savande eteriskt spännande finish. Whiskyn uppvisar ett sällsamt drama mellan ett spirituellt destillat och varsam ek. Två 9-åringar från buteljeraren Adelphi bekräftar talangen. Whiskyn kokades 1992, året innan nedläggning. Det ena fatet (nr 1447) uppvisar bra spännvidd i nosen, från parfym och kola till gräs och äpplen. Perfekt gom med malt, gräs och imaginär rök. Komplex finish, mint och kola. Nästa fat (nr 1462) uppenbarar Rosebank som en erotisk whisky sprängfull av sex-appeal och undertryckt sexualitet – lågländernas femme fatale. Denna version är dynamit, komplex och smakrik, ett tumult av frukt och blommor landar i varm krydda med fänkålsknorr. En 14-åring från The Whisky Exchange doftar intrikat av rosor och äpple. Bullrig ek smutsar en fragrant Pommac-gom. Eftersmakens päronbubbelvatten får munnen att vattnas. 91 poäng minsann!

Framtiden för låglandsmalten ser rätt ljus ut. De tre etablerade stånkar på men får sällskap av en handfull nykomlingar. Idag puttrar fem pannor i låglandet. Kanske borde vi bortse från Ailsa Bay i utkanten av grainwhiskykomplexet Girvan på västkusten. 2007 monterades utrustningen upp på blott nio månader av William Grant. Grant’s blend behöver mer maltwhisky, uppenbarligen räcker inte Glenfiddichs granne Kininvie till. Ailsa Bay hade en föregångare i Girvan i form av Ladyburn som stängde redan 1975. Här görs i alla fall 5 miljoner liter alkohol årligen i åtta pannor och läget är ju väldigt praktiskt, i Girvan sätts nämligen blenden ihop. Precis som med Kininvie lär whiskyn aldrig göra någon karriär som singelmalt.
     Betydligt mer intressant är Daftmill i Fife öster om Perth. Pannorna puttrar stillsamt på utan att göra något väsen av sig. Licensen utfärdades på självaste St Andrews Day 2005. Stället tar inte emot besökare och ligger tryggt förskansat i hjärtat av bönderna Francis och Ian Cuthberts ägor, osynlig för nyfikna blickar. Familjen har blivit rika på att handla med grus och stenkross. Humor ligger bakom namnet, ’daft’ betyder ju ’tokig’. Vattendraget ser nämligen ut att rinna uppåt så i folkmun blev det ’daft burn’ och kvarnen ovanpå kallades ’daft mill’. 20 000 liter görs årligen.
– Vi fyller ett fat om dagen när destilleriet är igång, säger Ian Cuthbert. Vår far lät buteljera whiskyfat då och då för att ge till vänner och affärsbekanta så tanken på att komplettera jordbruket med egen whiskytillverkning har funnits länge.
Bröderna tycker det är sorgligt att whiskyn försvunnit från trakten.
– Mellan Edinburgh och Glasgow fanns ju förr fler destillerier än någon annanstans i Skottland, menar Francis Cuthbert. Här i trakten hade vi Auchtermuchty, Pitlessie, Auchtertool, Seggie och Eden Bank. Vi vill göra en typisk lågländare på orökt malt i stil med Rosebank eller St Magdalene, inte en Glenkinchie som är mer kryddig.
     Ett stenkast bort ligger de ofärdiga resterna av Ladybank Company of Distillers. En whiskyklubb som startades i mitten 00-talet där meningen var att medlemmarna/ägarna själva skulle göra whisky i eget destilleri. Läget var perfekt i hjärtat av Fife nära St Andrews golfbana. En modest volym på 25 000 liter per år med finesser som justerbar lyne-arm för att kunna välja grad av reflux under själva destilleringen och därmed skapa sitt personliga destillat. Tyvärr strandade projektet 2008. Det är ytterst svårt att komma i mål med destilleribyggen. Men det verkar som om Kingsbarns ska lyckas. Destilleriet ligger en dubbel järnfemma från St Andrews. Golf-caddien Doug Clement har tillsammans med buteljeraren Wemyss skrapat ihop 3 miljoner pund till bygget som ska öppna i december i år. Man vill koka en lätt singelmalt i två kopparpannor. 100 000 liter initialt men uppåt halvmiljonen på sikt. Och i slutet av september meddelar Eden Brewery som ligger i självaste St Andrews (5 min från golfbanan) att de börjat koka whisky. Eden är faktiskt det enda bryggeriet i Skottland som hänger på whiskypannor för att göra den ädla drycken. Här gjorde familjen Haig grainwhisky för 150 år sedan på Seggie Distillery. Första koket är redan gjort och whiskyn ska hällas på fat i olika storlekar, från octaves till sherry butts. Endast 8-10 fat fylls varje vecka.
– Det handlar inte om en massmarknad, det här är småskaligt, menar grundaren Paul Miller.
Han välkomnar Kingsbarns ett stycke söder ut längs kusten, de båda kompletterar varandra bra och kommer att locka whiskyälskare till trakten. Fife verkar bli morgondagens maltwhiskycentrum i lågländerna.



Fast de mest kittlande planerna kläcktes i Falkirk, fordom hem för mytomspunna Rosebank. Falkirk Distillery Co yviga visioner känns dock overkliga. När projektet presenterades i början av 2009 av familjen Stewart lät det bra. Man ville bygga ett nytt ”Rosebank” och försökte få loss rättigheterna till namnet från Diageo (som naturligtvis totalvägrar). Destilleriet skulle byggas några miles uppåt vägen längs Forth-Clyde-kanalen. Exakta repliker av 1800-talspannorna samt vatten från trakten ska få fram en liknande whisky hävdar Fiona Stewart:
– Vi har whiskyvärldens ögon på oss nu men vi vet att vi genom trippeldestillationsprocessen kommer att få fram en underbar whisky.
     Den stora frågan är givetvis om futtiga 5 miljoner pund räcker till ett shoppingcentrum med märkesbutiker och restaurang? Vi snackar alltså om ett köpcenterdestilleri liknande Tullibardine. 80 jobb hägrar så den lokala regeringen gick förra sommaren in med 444 000 pund vilket är en droppe i havet. Riktiga Rosebank Distillery köptes 2012 av Arran Brewery med avsikt att börja brygga öl. Enligt köpekontraktet får man 2017 också tillverka whisky i liten skala.
     Närmast en uppstart befinner sig nog Annandale beläget nära gränsen till England. Här vill David Thomson och Teresa Church göra en rökig lågländare vilket låter minst sagt spännande. Målet är att komma igång senare i år, jäs- och mäskkar är redan installerade. Omgörningen av det gamla destilleriet i Dumfries-shire från 1830 som stängdes 1919 av Johnnie Walker startade 2007. Men designen av destilleriet tillåter också en rökfri version som man planerar att köra igång i nästa skede. Kanske kan något av de nya projekten återfödas som en ny ”Rosebank”. En bit in på 2020-talet får vi svaret.



 
Aflodal testar Lowlands-malt
Auchentoshan Three Wood 43% (2014)
But 2014, Morrison Bowmore | finish oloroso & Pedro Ximenéz
89/100p
EXC.BRA
Lika god som alltid. Spännande sherry-dominant nos, ändå luftig med romlik arraksaccent. Saftigt sexig smak, munnen bjuder på sherrykavalkad med viss kryddhets, mot slutet ex-eterisk in i överaskande rökig finish med lågmäld sötsyrligt sherry/körbärs-tramp. Genomgående lättsam i stilen. Nosen är mer avancerad än förr, smaken är lite enkalre men röktendsen i den lättiga eftersmaken fascinerar.

Lowlands | Malt | Pris € | A22 S22 E23 K22

Auchentoshan Three Wood 43% (2008) 89/100p
Glenkinchie 12 år 43% (2014) 79/100p
Glenkinchie 12 år 43% (2010) 80/100p
Glenkinchie 14 år 1995 43% “Distillers Ed” 88/100p
Bladnoch Distillers Choice 46% 72/100p
Bladnoch 8 år 46% 78/100p
Bladnoch 10 år 40% 69/100p
Bladnoch 15 år 46% 86/100p

Aflodal testar utdöda Lowlands-fabriker
 
Linlithgow (St Magdalene) 24 år 1975 58,7% (Adelphi) 85/100p
St Magdalene 30 år 1975 43% (Gordon & MacPhail) 91/100p
St Magdalene 35 år 1975 43% (G&M) 77/100p
St Magdalene 36 år 1975 43,7% “Rare Ayrshire”
Dest 751024 | But 120109, Signatory | 1st bourbon #3417
91/100p
EXC.BRA+
43,7 är naturlig fatstyrka. Massor av dunstning under 3½ decennier. Och massor av esterbildning som trollar bort bitterheten. Ytterligt fint förpackad gamling. Som vanligt exotisk frukt men på något sätt (efter 36 år) bevaras aldehyderna, gammal StM med gräs i kärnan intakt! Det som gör aromen så speciell är en släng ostkant i gräset, ihop med fruktsötman skapas en oförliknelig arom! Smaken känns i förstone diffus och oplanerad men i andra sippen börjar gommen sortera. Gräsig entré, snart underbar exotisk frukt, sent seg skalbeska som övergår i mandelmassa i lång mild refräng där mandelsötma och skavad ek backas upp av tropisk frukt. Härligt!

Lowlands | Malt | Pris € | A23 S23 E22 K23

Rosebank 12 år 43% Flora&Fauna (2009)
Dest -1993 | But 2009, Diageo | sista utgåvan Flora & Fauna
89/100p
EXC.BRA+
På väg mot evig vila, självfallet äldre än sina 12 år, destilleriet stängde ju 1993. Nosen tyvärr bortdomnad, allt som återstår är flyktig blommighet. Munnen lever ännu, komplext aromatisk med bubblande champagne-frukt och stagande ekkrydda. Savaräng-savande eteriskt spännande finish. Rosebank uppvisar ett ouppnåeligt drama mellan ett spirituellt destillat och varsam ek. Ingen annan whisky kommer i närheten, vilken begåvning, grav saknad…

Lowlands | Malt | Pris | A20 S24 E22 K23

Rosebank 9 år 1992 61% (Adelphi) 88/100p
Rosebank 9 år 1992 61,8% (Adelphi) 88/100p
Rosebank 14 år 1991 46% (The Whisky Exchange) 91/100p
Rosebank 20 år 1991 56,7% (Silver Seal)
Dest 1991 | But 2011, Silver Seal | 298 flaskor
92/100p
EXC.BRA+
Vilket ess! Eterisk pikant layout som visar vilket klipskt destillat Rosebank var. Doften av syrén med instick av tallskott är charmant, man anar till och med en överraskande rökighet. Sötare vattnad, bäst vid 56,7. Smaken är sötstimmig och läskande. En pikant fruktton åt småcitrushållet förtrollar och finishen på savande tallskottsav är genial. Vatten förlöser eken och framkallar fenoler (!) i eftersmaken. Whiskyn blir himmelsk dubbelvattnad då den pikanta fruktådran tas emot av stor sötbeska med friska äppelekon innan ren savande ekbeska på söt honungsbas lägger gommen till vila i lång eftersmak, i bakgrunden hoppande fenoler. Alldeles strålande, apart RB med stor inlevelse.

Lowlands | Malt | Pris | A22 S24 E23 K23

Rosebank 21 år 1990 53,8% 90/100p
Littlemill 8 år 40% 64/100p
Littlemill 20 år 1992 46,2% (P.N.A) 72/100p
Littlemill 22 år 1989 52,2% (Liquid Sun) 70/100p
Littlemill 23 år 1989 55,5% (The Nectar) 86/100p
Littlemill 25 år 1985 46% (Cooper’s Choice) 75/100p
Littlemill 36 år 1977 40,2% (Cadenhead) 89/100p
 
Alla recensioner finns på www.aflodal.com

 
Publicerad: 10/1/2014
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com