Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 
 



 

 


Den framgångsrika singelmaltvågen har sitt pris. När årgångar sinar i lagerhusen tvingas stora varumärken som The Glenlivet och Macallan att överge åldersdogmen och bli nonage. Men är de nya nonage-produkterna goda eller dåliga nyheter för oss konsumenter? Vill bolagen skapa bättre produkter genom att blanda åldrar. Eller försöker man bara kränga ungwhisky ”in disguise” till höga priser. Både ock ska det visa sig. Henrik Aflodal genomlyser marknaden och letar ljusglimtar i ett tilltagande mörker.


NON-AGE STATEMENT. Den nya tidens mantra upprepas entusiastiskt av de stora whiskyhusen. Att garantera minimumålder på whiskyn i flaskan genom att sätta dit en åldersbeteckning är snart passé. Whiskyn blir ju bättre om man kombinerar åldrar, smakpaletten blir närmast oändlig och penseldragen mer färgstarka än någonsin. The sky is the limit. Whiskydrickarna knorrar förstås, förändringar är hotfulla, vi vet vad vi har men inte vad vi får. Bland de mest inbitna nördarna kokar missnöjet, de mest rabiata anar en konspiration. Roten till det ”onda” är att skottarna har ont om lagom långlagrad whisky. Man har tillåtit sig att sälja slut. Singelmaltscenen är så konkurrensutsatt att ingen vågat höja priset för att bromsa köplavinen något vilket skulle ha drygat ut förråden. Och nu är det försent.
En singelmalt är en ändlig resurs. En 12-årig The Glenlivet måste trots allt ligga i ekfat i 12 år. Går lagret torrt är det över. Ofta sammanfaller en bristsituation med lågkonjunktur och dålig försäljning i dåtid. Visar orderboken röda siffror läggs färre fat ner vilket obönhörligen drabbar framtida försäljningstoppar. Att ha framförhållning i just singelmaltbranschen är omöjligt. En 12-årig blend med ansträngt lagersaldo på grund av succéförsäljning går däremot alltid att rädda, det är bara att rucka på receptet och byta ut maltkomponenter som tar slut. Scotch största styrka har alltid varit flexibiliteten. Skottarna kränger inte blends för att de skulle vara bättre och godare än singelmalt utan för att konceptet är skalbart. Branschen är också öppen och samarbetsinriktad, alltsedan 1800-talets slut då whiskybaronerna härjade. I whiskymäklarnas tidevarv skickade Alexander Walker ut sina springare för att köpa upp maltwhisky av fristående destillerier. Alla samarbetade med alla. Idag råder en liknande öppenhet, i alla fall för de stora spelarna som är inne i branschen. Diageo och Chivas äger tillsammans hälften av Skottlands fabrikspark och byter friskt tankbilar med nywhisky från åtråvärda destillerier. Chivas Regal och Johnnie Walker Black går visserligen på skilda destillerier men andra märken inom bolagen överlappar varandra. Singelmalt är en sluten värld. Nyligen fick jag veta av en källa inom Chivas att Glenlivets 12-åring måste dras in. Du läser rätt, världstvåan försvinner och ersätts av något nytt. Det nya superdestilleriet som spottar ut 10 miljoner liter exklusiv Glenlivet-dricka invigdes i april 2010 men den miljonen (!) nioliterslådor hjälper inte upp situationen förrän 2022! Skiftet till nonage sker ”i smyg” just nu. 30 oktober presenterades nya Founder’s Reserve, mestadels hämtad från 1st fill bourbon barrels. Master Distiller Alan Winchester beskriver smaken som ”mjukt krämig och spänstigt fruktig med toffee”. Priset är detsamma som för 12-åringen som nu kvickt fasas ut, Sverige är en av få marknader som får behålla klassikern tills lagret slutgiltigt sinar. Samtidigt rapporterar ägaren Pernod att märket i september passerade 1 miljon lådor och nu bara ligger några tiotusentals lådor efter världsettan Glenfiddich. Inte undra på att 12-åringen har tagit slut! Man undrar när Glenfiddich överger sin 12-årsdogm? Ska inte behövas, märket har stått och stampat kring miljonen lådor ett par år och lagren är riggade för att förse bästsäljaren med whisky i rätt ålder.

Och det har hänt förut. Minns du Lagavulin kris 2002? Näe, tänkte väl det. Sverige var det enda landet i världen som skonades helt. Islay-kungen tvingades retirera från 43 till 15 marknader globalt där allokeringarna begränsades starkt. Svenska ledningen fick nys om en pall av 16-åringen som stod och samlade damm i Finland så på våra hyllor märktes ingenting. Krisen inträffade mitt uppe i den värsta Islay-haussen och Diageo var oroliga att tappa mark mot Laphroaig och Bowmore. Lösningen var genial, på ön fanns ju Caol Ila, arbetshästen som försåg blended Scotch med rökwhisky. De marknader som gick miste om Lagavulin fick plötsligt en ny rökmalt, heureka! Vad bottnade krisen i? I mitten av 1980-talet krisade whiskybranschen, försäljningen hackade, 1983 stängdes Port Ellen till förmån för Lagavulin. Allt var en enda röra. Våren 1985 drabbades ägaren Distillers Company av ett smutsigt övertagande av det mindre bolaget Guinness. Framgångsrika whiskyserien Classic Malts existerade inte ännu, satsningen tog fart först i början på 1990-talet.
Master blenderns viktigaste uppdrag är att hålla kolla på lagersaldot och planera långt in i framtiden, krisen för Lagavulin visste man om många år i förväg och kunde planera för en rockad med Caol Ila. Idag kämpar Lagavulin mot ett annat spöke, lagren håller emot men vad är det man har därinne? Whiskyn är tristare än någonsin. Liten äppelmäskig nos, inte mycken rök alls. Neutral start i munnen, strax lite fruktbubbel, halvvägs vagt brusande krydda med skitig exit över aska. Halvlång elakt medicinal finish, landar i söt surypton, kärnhusbeska hänger kvar. 2013 års version var likaså en besvikelse. Defensiv mesig mun utan mycken action; malt-äppelarom-chokladton tar små otydliga steg. Körs över av okänslig rök som blir medicinalt torr in i eftersmaken. 16-åringen har märkligt nog brutaliserats. Kanske handlar det om fathanteringen som i sig är en skräckhistoria. Laggan läggs inte bara på 200-liters barrels utan även större hogshead på 250 liter vilket ju är bra eftersom större fatvolym rent logiskt skonar fenolerna. Vad värre är att faten efter några resor föryngras (rejuvenile) genom att man bränner sig ner till färskt trä, ett fat nyttjas upp till åtta gånger! Ändå tror jag inte att förändringen beror på faten utan på själva kornmalten. 2010 var nämligen 16-åringen sig lik – kungsrökaren utan motsvarighet. Exempellös röknos, finns inget liknande i hela whiskyvärlden, gammelestrig björnlimsaktig snok draperad i rik omvälvande rök, en klassiker! Underskön gom, men lite för snäll? Vattendroppe lossar kryddan, sötman regerar uppbackad av strålande rök, ett kluster av torvrök-läder-medicinal jod. Kanske inte lika avancerad som förr men väl så god, pavan drog mer åt Laphroaig-hållet i temperament med sin beskedliga finish. Vad har då hänt på bara några år? I mitten av 1990-talet ändrades receptet. Tidigare 55 ppm fenoler i maltkornet drogs ner till 35-6. Det är denna ”mesighet” jag skymtade 2010 som sedermera förflackat tappningen. Budskapet är nedslående: Lagavulin anno 2014 är som den är, att återgå till fornstora dagar är omöjligt, det tar ju 16 år innan en förändring slår igenom! Och för Diageo själva verkar märket ha blivit en kvarnsten. Varför inte göra återställare och sänka styrkan på 12-åriga cask-utgåvan till 43%? Så såldes whiskyn från början. Det är nämligen urbota dumt att kränga så gammal whisky i stora volymer, konkurrenterna i världstoppen är alla 10 eller 12 år. Laggan har också tvingats kapitulera, nu är det 10-åriga Talisker som är bolagets viktiga rökwhisky med över 420 000 flaskors försprång.
Talisker fick chansen när Lagavulin abdikerade från Classic Malts-tronen 2003. Sedan dess har man drivit försäljningen hårt och tydligen glesat ut förråden, ifjol fick vi nämligen en nonage-version kallad Storm. En mindre katastrof, den dummaste whisky jag smakat. Tråkig som en blandmalt gjord på Speyside-whisky med en kapsyl rök. Helt klart under 10 år, känns som 5-6 år. Mäskig med ungkola överallt, som att gå runt i fabriken och sniffa på färskvarorna. Sockerlagskäft rullar över i mäsktoner med rökbeska mot slutet. I år kom så Dark Storm på Duty Free som mot alla odds är en briljant whisky. Förklaringen torde vara friskare ekfat. Föregångaren tas sannolikt ur trötta refill-fat, den här kommer ur ’heavily charred oak’. Genom att bränna ur faten rejält öppnas nya kanaler in till färskt trä, ungefär som att lagra whisky på nyek alltså. Fet ungrökig nos som bolmar upp med vatten. Lugn stillsam mun vid 45,8 men en vattenskvätt skyndar på förloppet, den tidigare neutrala sötman berikas med frukt och blommar ut i tangerine, torvrök faller in i ’grungen’ och faktiskt vaknar lite av Taliskers patenterade krydda. Den långa eftersmaken drar fram över lägereld och sälta ovanpå fruktkaramellig bas. Ett fynd. Så här rökig brukar inte Skye-whiskyn vara och med backbone av ek framkallas både frukt och krydda. Att nyttja friskare nyek i högre grad vore en genväg till bättre nonage-whisky men det är dyrare så den vägen lär skottarna inte ta.



Den som läser mig noga känner till min pessimistiska inställning till Ardbeg TEN som 1998 fick ny regim (och nytt recept). Även denna Islay-ikon har brutaliserats, fruktliret har bytts mot sockerdum sötma och röken är alltför grovkornig. Kalla mig reaktionär men jag kan tycka att Linkwoods legendariske chef Roderick Mackenzie hade en poäng när han förbjöd alla förändringar, inte ens spindelväven i hörnet fick röras. När han gick 1962 stöptes anläggningen om och moderniserades. Alla beslut påverkar naturligtvis slutresultatet i flaskan, även Mackenzies ”oförmåga” att ta itu med förfallet av Linkwood påverkade säkert också destillatets kvalitet. Idag är förändring en del av varje singelmalts livsföring, fabriker måste hänga med den tekniska utvecklingen för att vara lönsamma. Att peta i rökig whisky kan vara fatalt, fenoler är flyktiga opålitliga varelser och det är överhuvudtaget svårt att hålla en rak kurs när man involverar rök, Islay-whiskyn har alltid svajat men aldrig har lägstanivån varit så låg som idag. I Lagavulins fall kompliceras situationen av åldersbeteckningen. All whisky i flaskan måste vara minst 16 år gammal, det är fasligt lång väntan. Och är volymerna väldiga får man ta vad som finns utan urskiljning, valfriheten minskar när försäljningen drivs upp, blendern tvingas in i ett hörn. Fast är man kreativ (och samvetslös) går det ju att fuska fram mer whisky. År 2003 drygade helt enkelt Diageo ut innehållet i sin bästsäljande maltwhisky Cardhu med annan Speyside-malt. Över en natt blev singelmalten en blandmalt, fast med samma etikett och framförallt samma namn. Bakgrunden var de eskalerande försäljningsvolymerna i Spanien. Spanska ungdomar som länge mixat Ballantine’s med cola hade upptäckt att en singelmalt som Cardhu slog högre som groggvirke. Efter hård kritik från framförallt branschkollegan William Grant (vars världsetta Glenfiddich kände sig hotad) drogs bland-produkten in, samtidigt genomfördes en total genomlysning av regelverket inom branschorganisationen Scotch Whisky Association. Resultatet blev begreppen Single Malt, Single Grain, Blended Scotch, Blended Malt, Blended Grain. Fortfarande irriteras maltpuritaner, hur förvirrande låter inte Blended Malt? Förvisso en obarmhärtigt klasklar beskrivning. Vad vi maltnördar inte förstår är att begreppet passade perfekt på Johnnie Walker Green Label, blandmalten Diageo satte allt krut bakom på den tiden (en produkt som drogs in för några år sedan).

Lagerkrisen har varit i antågande i flera år. Varningssignalerna fanns tidigt. I februari 2009 förutsåg jag i ett inlägg på Whiskyspot.com att det exploderande världsbehovet av maltwhisky skulle föryngra utbudet: ”Scotch kommer de närmaste åren att säljas i allt yngre åldrar, whiskyn räcker helt enkelt inte till.” Då hade just de stora byggprojekten presenterats, på tre år till 2010 ökade maltkapaciteten med 50 miljoner fräscha liter maltsprit! Macallans chef Alexander Tweedie noterade: ”Vi kan inte möta efterfrågan som det är nu, särskilt Indien och Kina skriker efter vår whisky.” Maltwhisky nedlagd på 1990-talet sinar fort men 00-talets gåvor är inte klara att drickas förrän i slutet av 2010-talet. Diageos maltwhiskydirektör Nick Morgan suckade bekymrad: ”Alla brottas med leveransproblem, särskilt allvarlig är situationen för whisky äldre än 12 år.”
Och det var för 5-6 år sedan, idag är situationen än mer alarmerande, det verkar hopplöst – a problem you can’t fix? Då snackade folk oroligt om Glenmorangies ’wood finish’-produkter där 10-åringen masserades i främmande vinfatsmiljöer en kort period och plötsligt blev mycket dyrare. Eller firmans Signet, en typisk nonage-produkt för sin tid där innehållet mestadels var under 10 år.
– Branschen hamnade i en återvändsgränd genom att så tydligt uppge åldern för produkterna, konstaterar Ardmores destillerichef Alistair Longwell. När vi lanserade vår Quarter Cask 2007 fanns inte så mycket gammal whisky i lager. Vår huvuduppgift är att säkerställa leveranser av rökwhisky till Teacher’s som naturligtvis styr lagersaldot. Singelmalten blandas på whisky som är mellan 6 och 13 år gammal.
Kvartsfatsförfarandet innebär att whiskyn får tillbringa 6-12 månader på 100-litersfat innan buteljering – ett sätt att harmonisera och gifta samman de olika åldrarna också. 2009 ändrades namnet till Traditional Cask för att undvika förväxling med brodermalten Laphroaigs QC-utgåva. Årets version andas fantastisk fastlandsrök som lånar Islay-drag. Det luktar god karamellig sötrök. Smaken speglar nosen, god sötma och lagom rök, rätt snäll. Det är eftersmaken som bryter mönstret, lägereldsvibbar i en medicinal Islay-dans som är minst sagt grym.
Glenmorangie är det bolag som hårdast drivit nonage-linjen. 1997 återuppväckte man Ardbeg ur sin slummer ute på ön Islay. Nywhiskyn har sedan dess portionerats ut efter 6 år som ’Very Young’, efter 8 år som ’Still Young’, och som 9-åring kallad ’Almost There’, innan man slutligen kunde fylla TEN med egenproducerad whisky. Idag har vi konsumerat den mesta gamla whiskyn, ladorna på Islay rymmer som mest 15-årig rökmalt, därför tvingas destilleriet fokusera på unga produkter. Och med Ardbeg är det antingen topp eller botten, sällan mittemellan. Kildalton kom i juni 2014, utgåvan säljs till förmån för föreningslivet på ön. Tappningen fokuserar på väl vald ek i brist på långlagrad sprit. Chefsblender Bill Lumsden har kombinerat 1st fill bourbon samt 1st och refill sherry.
– Jag har valt sublim whisky från två årgångar som kompletterar varandra stilmässigt. Robust rökig men krämig Ardbeg från bourbon barrels mixas med rätt mustig kryddig whisky från ny och återanvänd sherry-ek. Resultatet är en harmonisk mix av djärva färgstarka smaker.
Lumsden är känd för sin fingertoppskänsla. Och Kildalton är en trevlig balanserad AR, inte så svartvit som TEN, mer nyanserad i gammal god stil. Det finns en rad fina detaljer som skiljer ut den från den 10-åriga ”rundpallen”. Smakstart i fruktkaramell och lätt rök, plötsligt flödar Champis, medicinal jod ansluter sent. Vatten normaliserar munnen men gör eftersmaken längre och välbehövligt grymmare, tuffare rök av medicinalt snitt, skickligt sherry-dämpad, lagom elak liksom. Så fort man smyger ner sherry i nya Ardbeg blir det mer intressant, kanske något för TEN att ta till? Mer sånt här i de gröna flaskorna framöver!

Just Glenmorangie som äger Ardbeg slopade åldersbeteckningar för länge sedan. Att man behåller 10-åringarna kan bara bero på att whiskyn betalar lönerna.
– Ålder kanske signalerar status men betyder inte alltid att smaken är bättre, konstaterar Bill Lumsden.
Just detta argument framförs idag för att förklara uppsjön av nonage-produkter. Det blir helt enkelt bättre om blendern får fria händer att sätta ihop whiskyn som han vill och slippa vara bakbunden av något så irrelevant som en åldersbeteckning. Men allt handlar om uppsåt. Är viljan att göra den ultimata whiskyn där olika åldrar drar ut dragspelet och berikar destillatets personlighet kan vi bara applådera och villigt ta emot blenderns gåva till oss. En av de första nonage-produkterna som också tog whiskyvärlden med storm var Aberlour a’Bunadh (gäliska för ’ursprunglig’, uttalas á-BOONahr). Kreerad första gången vårvintern 1999, utgiven i batcher sedan dess med 8- till 14-årig whisky i receptet. Upprinnelsen var en ”tidskapsel” byggjobbare fann när destilleriet byggdes om. En flaska Aberlour invirad i en lokaltidning inmurad vid renoveringen efter den stora branden 1898. Master blender David Boyd berättar om första utgåvan:
– Jag tänkte att om grundaren James Fleming levat idag, hur skulle hans whisky vara? Självklart angavs inte åldern på etiketten under den Viktorianska eran. Spriten kom från europeisk ek, inte amerikansk. Buteljering skedde vid originalstyrka, utan kylfiltrering eller andra moderna processer.
a’Bunadh var dessutom en av de första ’cask strength’-utgåvorna från ett stort maltwhiskyhus. Ett riktigt kvalitetstatement i slutet av 1990-talet. Idag en klassiker som står sig i den tuffa konkurrensen mellan sherryfatslagrad whisky. Batch nr 45 håller stilen, en tungt lastad sherry-pava som alltid. Bäst rejält nedvattnad med väldigt lång sherrypulserande smak, halvvägs ramlar tung ek ut ihop med djup syra. Eftersmaken är bäst vid fatstyrka på 60% och ger ifrån sig en ren sjungande oloroso-ton. Att sätta en välbetald blender på att tråckla ihop en singelmalt enligt ett komplicerat recept tillhör dock ovanligheterna. Bakgrunden till åldersbestämd whisky är rent praktisk. Var produkten 10 år tog man helt enkelt ut de 10-åriga fat man trodde sig kunna sälja och blandade samman utan mycken eftertanke. Så lagades maltwhiskyutgåvor ofta på 1990-talet, åldrarna betades av, kanske en 15-åring eller ännu hellre en 18-åring, sedan 21 eller 25 år. Lagren var välfyllda och efterfrågan begränsad, alla var nöjda. Vi whiskyexperter kunde spåra destillatets signatur en bra bit upp i åldrarna lättare när recepten var enkelt uppbyggda. Vi hade fullt upp, utgåvorna svajade allt som oftast och man var tvungen att prova om ofta för att ha koll på namnkunniga destillerier. Det var självklart praktiskt att bygga sin utgivning på ålder. Konsumenterna förstod varifrån prisskillnaden kom. Oavsett hur mycket energi som ägnades åt tillblandandet fick man ut olika karaktärer tack vare olika tid i ekfat. Men det hände aldrig att jag som expert gjorde vågen för en hel serie, en röd tråd saknades oftast, varje utgivningsprojekt var liksom nytt. Macallan förstod tidigt att det krävs hårt arbete för att hålla igång en maltwhiskyportfölj utan att tappa kvalitet. Heltidsanställda whisky makers som Bob Dalgarno och Ian Morrison radade upp åldrar – 8, 10, 12, 15, 18, 21, 25, 30 år. Alltsedan 1980 var det sherrytappningar som gällde men i takt med allt dyrare oloroso butts och en önskan att öka volymerna och ta upp jakten på världsettan Glenfiddich ändrades bryskt strategin i april 2004. Över en natt togs all bourbonek som lagts ner och tidigare använts till blended i anspråk, Fine Oak-serien föddes.
– Vi gick igenom 80 000 fat för att utreda potentialen i whiskylagret, dagligen avverkades 150-200 prover, minns whisky maker Ian Morrison som början i firman 1978. Det blev den verkliga startpunkten för Fine Oak, vi har mycket bourbon-ek i lagerhusen och självklart en hel del sherryfat. Fatvarianterna utgör byggstenarna i Fine Oak.
Morrison-Dalgarno utökade repertoaren med dubbelt så många utgåvor och när jag några år senare får tag på en stressad Ian Morrison för att få till stånd ett besök på destilleriet måste han tacka nej.
– Vi hinner inte med, Bob är sjukskriven på grund av hjärtbesvär och jag jobbar nästan dygnet runt.

Macallan är idag ett av Skottlands största destillerier med en årsvolym på 9,2 miljoner liter. Men det räcker inte, just nu gräver man sig in i kullen ovanför för Spey-floden. För 1 miljard pund byggs ett underjordiskt destilleri med gräsbevuxet tak som öppnar 2017. 30 pannor ska spotta ut 12 miljoner liter och jäskaren ska vara av trä, alltihop är en kopia av dagens process. Macallan har idag 158 000 fat men just kring 12 år gapar förråden tomma. Och den äldre whiskyn mellan 20-30 år är mer eller mindre uppdrucken, mellan 1983 och 1993 gick destilleriet på sparlåga. Av de fat man har i rimlig ålder 8-15 år är kvaliteten ”rent fantastisk” på de europeiska sherryfaten, den amerikanska sherry-eken är också bra. Men det där med Fine Oak är snart passé. Framförallt kommer åldersbestämd whisky att försvinna, förutom i Ryssland där ålder är en status-markör (räkna med skyhöga priser).
Samtidigt planerar man för en avlägsen framtid 20 år bort. Macallan skördar sin egen ek i Galicien. Nyfälld är fukthalten 80-90%, efter tre månaders vila sjunker den till 60%, efter ett halvår sågas stocken ner till stavar som lufttorkas. Sammanlagt tar processen 2-3 år. Faten lånas ut till en spansk bodega som häller sitt sherryvin däri. Edrington-gruppen investerade förra året 23 miljoner pund enbart i nya fat. Macallan lägger ner 15-20000 fat varje år. Idag är vart nionde fat sherry, mest från spansk ek men också amerikansk, bara en tiondel är bourbonfat. Det är ingen tvekan om att Macallan vantrivs i sin Fine Oak-kostym. Jag konstaterade redan på 1990-talet att destillatet lever upp i sherry-miljön, den fräscha ek-veden väcker energin. Liksom grannen Aberlour kan whiskyn hantera starkvinsinfluenserna på ett oefterhärmligt sätt. Glendronach som också gjort sig känd som en sherry-whisky blir plattare och orkar inte kämpa emot på samma sätt. Macallan går all-in för att återbesätta tronen som världens sherry-whisky nummer ett, fast det kommer att ta tid innan man är i mål.
– En ek planterad 1913 kommer att resultera i en 12-årig Macallan år 2030, konstaterar Martin Markvardsen, Macallans danske Global Brand Ambassador.



I väntan på fylligare och rikare lagersaldon får vi ålderblandad whisky framöver i form av ’The 1824 Series’. Och budskapet är tydligt, glöm alla dessa åldersbeteckningar, nonage är framtiden!
– Vi vill prata om fatens inverkan på smaken hellre än ålder. Framförallt vad gäller sherryfatslagrad whisky beror smaken mer på vilken ek man använder än hur gammal whiskyn är, menar Martin Markvardsen.
En av Macallans käpphästar är naturlig färg. Vid ett av mina besök i labbet berättade Ian Morrison om tillblivelsen av en Fine Oak-utgåva.
– Jag börjar alltid med lika delar av de tre fattyperna, sherryfat av amerikansk och europeisk ek samt bourbonfat. Sedan jobbar jag mig fram mot vald smakprofil. En extra dimension är färgen, varje ålder måste ha homogen kulör vilket betyder att andelen europeisk ek ibland måste ökas för att få rätt färgmättnad.
1824-serien tar alltså fasta på whiskyns färg efter principen – ju mörkare desto rikare smak. Därför har utgåvorna färgrelaterade namn. UK-varianten Gold är yngst och lättast i stilen och ska ersätta 10-åringen i hemlandet. Bärnstenswhiskyn Amber ska vara hyfsat lättdrucken och är verkligen easy-going. En 8-åring med upp till 18 år gammal whisky i sig. Dessutom refill, alltså ingen färsk ek, borde vara ung i stilen? Luktar frejdigt brödig, rik kornmaltarom med havreflarn/mandelstick. Munnen är en smekning. Mild honung rullar ut malttoner, rund och len, i botten fruktsuryp, mot slutet mer ek i form av mjölkchoklad med kaffestänk. Halvlång ren luftig eftersmak, brödig med rostad ton och en släng vingummisötma. En alldeles utmärkt Svensson-whisky, säger inte mycket, stör ingen. Sienna är en brunaktig ockra-liknande jordfärg. Whiskyn är en försiktig men spännande mångbottnad Macallan. Blyg doft av orgeat och vingummi gömmer luftig oloroso. Det är i munnen whiskyn vill vara, särskilt med en symbolisk droppe vatten. Sherrygod entré, plötslig tangerine-flash överraskar, halvvägs stramare, mer syra och torr krydda. Raffinerad stringens. Eftersmaken blir torrare och längre, varm sherryfeeling med fenol-stick, eko av pepparkaka. Gott läskande eftersvall. Sällskapswhisky med finess, lättdrucken för en bred publik, samtidigt belönande för whiskykännaren som uppskattar finliret. En utgåva som fjärmar sig från den forna bredkäftade oloroso-stilen, skrikigast är ju inte alltid bäst. Överlägset bäst i serien och receptmässigt dyrbarast. Bara 1st fill sherry butts av både amerikansk och europeisk ek ingår. Kärnan är 12-14 år med en skvätt 20/22-årig whisky. Mörkast är rubinröda Ruby med uteslutande europeisk sherry-ek (som ger ifrån sig mest färg). Åldersmässigt kring 20-årsstrecket ner till 15 år, mest exklusiv i sammanhanget. Knappast svulstig i gammal oloroso-stil, snarare avskalad och på något märkligt sätt utmärglad. Känns tyvärr over-the-top, lite trött och endimensionell. Murrig oloroso-snok, simmig oloroso-käft utan kryddvirvlar, eftersmaken räddar anrättningen med stramare ek som kontrasterar den dova oloroso-klangen.
Frågan är bara hur nästa batch av Sienna eller Ruby smakar? Ian Morrison bekräftar att fatsammansättningen i en första batch sällan kan upprepas, allt beror på vad man har kvar i lager. Målet för en blender är ju att balansera smakerna och nå fram till ett någorlunda homogent resultat som känns igen över tid. Det är heller inte lätt att uppnå världsklass varje dag på jobbet. Inför premiären av en nonage-produkt för några år sedan sa den ansvarige blendern: ”Skaffa en flaska av den här batchen, de fat vi har i lager har varken rätt ålder eller kvalitet för att hålla nivån uppe på utgåvan framöver.”
Ett renhårigt uttalande som han förmodligen fått sparken för om ledningen lyssnat. Tyvärr blir det alltför ofta så här. Premiären av en produkt är riktigt bra, man har jobbat länge med konstruktionen och satsar sina bästa fat i pilotutgåvan. Journalisterna står i kö för att prova. När strålkastarna slocknat och jag som ensam journalist återvänder och får en annan batch är det sällan lika bra. Kanske saknas viljan (och tiden) att bräcka premiären men oftare handlar det om att de bästa faten redan gått iväg. Dessutom uppfinner sig en whisky-tappning inte själv, det krävs mycket arbete och tankemöda för att kombinera de ”rätta” faten oavsett om det gäller en åldersbestämd utgåva eller en nonage-variant.

Hur det är att leva på nåder vet Bunnahabhains stoiska chef Andrew Brown. Skrala lager som hotar att sina närhelst whiskymärket drar iväg och säljer ”för mycket”. 2010 års version av 12-åringen var en överlastad pralinig sherrybomb. Upplägget känns igen två år senare men har vässats till. Oloroso-fruktig käft tuffas till med lite vatten varpå fruktbeska sticker iväg, eftersmaken lättar när kärnhusbeska röjer undan sherry-dimmorna. Årets utgåva adderar en spännande fenol-feeling mot slutet som förmodligen kommer av äldre fat i mixen. Vattnad dramatisk resning i käften, fyllig oloroso rusar fram vasst syrlig, kryddan galopperar – god smak blir tuff smak. Lättar mot slutet med aromatiska ektoner in i en lång avslutning, röktoner skitar ner oloroson – god men allvarsam efterklang. I min anteckningsbok har jag skrivit: ”En spännande standardsherry-dram som är både avancerad och enkel på samma gång. Kan drickas utan tanke men med koncentration förhöjs upplevelsen många snäpp för häri finns talang och intelligens.” På fyra år har tappningen gått från 83 till 88 poäng. Och Bunnas 12-åring har en historia. I början på 2000-talet var whiskyn i praktiken en 18-åring – ett kap prismässigt! Ingen sherry på den tiden, istället läskande fruktsmak innan eken växte in med sälta och en lång örtigt dundrande finish.
Bunnahabhain är ett gott exempel där de goda faten räcker till, fast om för många vill ha whiskyn tvingas bolaget börja kompromissa och blanda ner fat man tidigare gått förbi. Ålderbeteckningen minskar radikalt valmöjligheterna, i en extrem bristsituation blir blenderns roll överflödig, då tippar man helt enkelt ner alla fat som fyllt 12 år och ger ut. Då öppnar ju nonage-kategorin större möjligheter. Och vi är tillbaka till uppsåtet. Om a’Bunadh är det goda exemplet där blendern fick fria tyglar att göra en bra standardwhisky i normalt ålder till ett humant pris är utgångsläget annorlunda idag. Uppdraget handlar om att omsätta stora partier ung whisky, ofta balanserad av en mindre del ”färdiglagrad” whisky. Trots det ”billiga” innehållet trissas priserna upp. När det gäller ungwhisky från nystartade boutique-destillerier förstår man motivet, bolaget behöver få in cash för att överleva och primörer är alltid eftertraktade, framför allt hos lokalbefolkningen. Men när de stora destillerierna med hundratals år i ryggen hissar priserna är det faktiskt lurendrejeri. Då framstår den ”tråkiga” åldersbeteckningen som en varudeklaration, det går inte att kränga en 12-åring till priset av en 18-åring, marknaden säger nej.

Inom överskådlig tid är nonage-whisky vår framtid. Edrington leder utvecklingen. Highland Park har hängt på sin större kusin Macallan. Nye Dark Origins är trendbrottet. Lagren är hyfsat välfyllda uppe på Orkney men självklart finns hål som gör att en åldersbestämd produktlinje inte går att hålla igång i längden. Vi får möta en rökig HP. Ömalten bekänner färg, Highlands Parks arv erkänns. Eller High Park som stället hette på 1700-talet när Magnus Eunson (Jonsson) kokade sin smuggelwhisky här. Kärnan är 18-årig, några enstaka fat når 25-30 år men mycket är också yngre, ner till 8-10 år. Så mycket som 8 av 10 är nya sherryfat. Rök och sherry är en svår kombination, aromen är väl inte så upphetsande. Luktar nyupphälld päronhalvor och vaniljstång, faller efter en stund ner i mörk sherry och mineraler, det luktar rå kallkällare. Smaken är godast ovattnad med halvtorr vaniljkryddig entré, direkt rökig, innan simmig saftig sherryfrukt sveper in, oloroso med hallon/björnbärstick. Lång oloroso-finish, självklart värmande och lagom medicinalt skitig. En vattendroppe driver undan sherryn och släpper fram röken. Sötaktig mild fruktstart väcker krydda och blir oljig med distinkt jod-rök halvvägs plus en släng sherry-syra. Eftersmaken är fantastisk, lång och halvtorrt rökhulkande på torvrök, bbq, jod. Sherryn smyger i bakgrunden utan att störa. Med tanke på ekinnehållet är whiskyn nästan gratis med sina 549 kr.
När åldern sjunker i nonage-utgåvorna blottläggs brister. Skräckexemplet heter Fettercairn (som förvisso alltid är misslyckad). Fjolårets Fior avslöjade en oren malkulearom som inte gick att dölja i jolmig sherrysötma. Nyligen fick jag en färskare utgåva i handen som är mer anständig, istället gömmer sherryn för mycket av destillatet, munnen går på tomgång och lite spritighet lyser igenom, ändå en hygglig men intetsägande sherry-pava. Tullibardine är heller inte känd för sin höga standard. Destilleriet är inrymt i ett köpcenter längs motorvägen A9. Aged Oak är ingen ålderstigen sak, titeln förvirrar. Det här är Tesco-kvalitet, ung och snudd på olagrad plockad ur sliten avbetald ek. Luktar hö och smakar frukt åt grape-hållet. Inget fel alls, ett fint exempel på ungwhisky men knappast den lyx man förväntar sig. Billigare i stilen är Bladnoch Distiller’s Choice, lågländaren belägen nära engelska gränsen. Äppelskruttig nos nedbäddad i vått sågspån. Hökäft omkullsprungen av frukt med krämig godissorti. Fast det verkliga lågvattenmärket är Loch Lomonds standardversion utan åldersangivelse. När den kom i början på 2000-talet undrade man om whiskyn var ett skämt. Chockerande finkelstank, ändå oljigt fet maltmun med röksvängda minteruptioner mot slutet men så invaderas finishen av smörolja. Årets insats förvånar, finkelfri och kreativ! Godisdränkt whisky men nyanserad, ungkolan i snoken maskeras av vaniljkräm och sega råttor, dessutom läskande mun med pikant godssmak åt aprikoshållet. Klassikern bland nonage-pavor är Drumguish från Speyside Distillery startat 1990. Premiärwhiskyn dök upp 1994 och har av någon anledning bitit sig kvar (den säljer förmodligen för bra). Jag har dragit i mig många Drumguishes genom åren och lär mig aldrig. Det är ingen milstolpe precis. Häromveckan var det dags igen. En lättdrucken bagatell på gränsen till god blend. Stinker ungkola i både nos och andedräkt efteråt men kolan balanseras upp av eken. Munnen flödar av honung/suryp men lyfter oväntat i flädersaft, oljig ek stänger snart butiken och man är redo för ännu en sipp. Funkar nog allra bäst över en isklump.
Det finns ung nonage-rök också. Rachel Barrie som tidigare höll till på Ardbeg har nu tagit sig an Bowmore. Small Batch-utgåvan marknadsförs som en lättillgänglig instegsrökare. En menlös skapelse kan tyckas med mild torvrök närvarande hela vägen, mjuk lätt frukt som verkligen inte tar ut svängarna. Barrie har lyckats spä ut BWs personlighet maximalt utan att tappa bort whiskyns själ, sannerligen en balansakt. Rökelementet är annars tacksamt i ungwhisky, röken skyler ungkolan. Se bara på framgångarna för Kilchoman, Edradours Ballechin och vår egen svenska Smögen-whisky. Springbanks rökversion Longrow har dock sällan mycket rök att tala om. Aktuell ungversion utan ålder bjuder på loja godisestrerar som inte driver på i munnen, visst är röken med i eftersmaken men för lite med tanke på hur rökimpregnerat kornet är. Nybörjarwhisky i samma klass som Bowmore Small Batch.
Man kan också ta sina fans till hjälp för att skapa en nonage-produkt, då kan ju ingen klaga på resultatet. Glenmorangie är först med en ’crowd-sourced’ whisky. Under 18 månader har konsumenterna påverkat utformningen av Taghta som betyder ’Den utvalde’. Först valde man bland tre versioner i provningar världen över, sedan röstades namn och design fram. Slutligen bestämdes att hemorten Tain var en lämplig plats att lansera whiskyn på. Den första av 12 000 flaskor korkades ur på destilleriet 26 september 2014.
– Ingen annan whisky har tidigare involverat konsumenter i alla delar av produktutvecklingen, säger Bill Lumsden. Vi är mäkta stolta över den slutliga produkten. Taghta är en komplex rik whisky skapad med hjälp av fans för fansen själva. En innovativ mix av traditionellt hantverk och moderna influenser.
I det här fallet är whiskyn över 12 år, en klassisk ’wood finish’-produkt lagrad på bourbonfat som putsats till på Manzanilla-fat mot slutet. En hoppig mun lyfts av lite vatten, äppelkaka med bra syra rundas av av lite sherry en bit in, på väg ut daskas whiskyn till av en röksläng (!), röd frukt fångar upp i eftersmaken där tydliga rökekon förvånar. Jojo, man kan förstå varför folk gick igång på den här ovanligt röksvängda Glenmorangie-versionen. Det konstiga är att whiskyn trots åldern luktar ungkola, man blir direkt misstänksam. Turligt nog tippar vatten över aromen i äppeldricka. Men som alltid lägger vinfatet hämsko på Glenmorangies sprudlande destillat, 10-åringen är den enda whisky jag behöver härifrån. Tänk om man kunde få bästsäljaren vid 46, en sådan sensation den skulle vara.

Glenmorangies berömda långsträckta pannor var från början begagnade gin-pannor:


Det finns bara en motkraft till nonage-rörelsen. Och den har ännu inte styrfart. Men muskler och målmedvetenhet finns, frågan är om uthålligheten räcker? Romgiganten Bacardi köpte 1998 loss Dewar’s blend från förvuxna jätten Diageo. Med på köpet följde en rad maltdestillerier med Tommy Dewars egna Aberfeldy i spetsen. 2004 samlade sig nye ägaren och gav ut standardversioner av skuggdestillerierna Aultmore, Craigellachie, Royal Brackla och Macduff. Tajmingen var fel, marknaden kryllade av singelmalt, varumärkena gav ut långa linjer av åldersbestämd maltwhisky, de nya flaskorna drunknade i mängden och 2008 gav man upp. I flera år har Stephen Marshall krattat manegen för pågående gloriösa comeback, på ett halvår ska 21 nya utgåvor lanseras!
– Vi insåg att vi inte utnyttjar våra tillgångar optimalt. Vi började titta på maltprojektet för fyra år sedan och har noga studerat både konkurrenter och olika marknader, talat med återförsäljare och whiskyspecialister om saker som åldersbeteckning och karamell.
Resultatet är att all whisky från Bacardi åldersbestäms och slipper karamellfärg. Ett risktagande, för vad händer om försäljningen drar iväg för fort? Situationen är annorlunda, Dewar-gruppen startar från noll och destillerierna har de senaste 16 åren gått för fullt vilket gör att ladorna är fyllda. Och det är standardutgåvorna man pushar, den äldre whiskyn är ju exklusiv och får inte lika stor uppmärksamhet. Lanseringen kommer i grevens tid och avståndstagandet från nonage är en genial positionering. När de stora varumärkena tvingas överge åldersdogmen blir Dewars singelmalter unika. Och starten imponerar. Dewars husmalt Aberfeldy har alltid varit bra. 2010 hade den till och med rökkänning. Idag lika ekvilibristisk men försiktigare i sin framtoning. Doften är förförisk nyupphälld, äppelringar och druvjos med lätt gräspust. Skall drickas långsamt, gommen är elegant och sober. Mjukmaltig start blir sötare med druvor och äpple, ek-eterisk nerv gör det komplext och läskande. Samspelet mellan äppelglädje och sprittande ek fortsätter in i eftersmaken som är evighetslångt värmande.
Craigellachie är en av Skottlands hemliga juveler. 14-åringen från 2004 hade översvallande söt blommig mun och viol-tangerine-parfymig snok. Nya 13-åringen gör en mer kontrastrik comeback. Dewar träffar mitt i prick och fångar Craigellachies talang fullt ut. En motsägelsefull tappning. Tillags-aromen säger inget om sjöslaget i munnen vattnad. Blommig entré tar på parfymstråk, chokladkakig sötma föregår kryddlavin, luftigt eterisk. Mot slutet rasar rök med dieselvibbar in i en lång sötaktig blommig sorti som blir allt torrare av sotig rök. Tidernas mest rakryggade och ärliga CR, så här ’old-school’ har man alltid önskat att den skulle kunna bli. Aultmore 12 år är ett slugt blender-jobb av Stephanie Macleod. En småskaligt nedtonad Aultmore är vad vi får. Lätt smak, slingrande småcitrus möter ek på djupet, ändå varsam med plats för gräs-toner mot slutet. Vatten breddar smakupplevelsen, gräs föregår citrusfrukten, marmelad hänger på, kryddan stiger mot slutet in i långvarig finish. Minst sagt imponerande men en whisky som kräver tid och inlevelse. En avskalad minimalistisk Aultmore. Mer avancerad än föregångaren från 2004 som var en trivsel-malt, inga skavanker eller skarpa kanter. Den nya versionen sätter ribban högre. O vad skönt det känns att landa den här texten i genomarbetad åldersbestämd whisky.

Framtidstron i Skottland är stark, ändå sprider sig oron. Ett årtionde av export-framgångar och tillväxt har kommit av sig. Första halvåret 2014 minskade exporten med 11% jämfört med samma period ifjol. De goda exemplen är Frankrike och Taiwan. Värst är jättelika Kina som av alla bedömare setts som Scotch frälsare. Kineserna vänder whisky ryggen, försäljningen minskar med 46%. Orsaken är att myndigheterna vill bromsa vidlyftig representation och därmed skärpt regelverket kring gåvor. Även ’emerging markets’ som Brasilien och Mexico tappar rejält.
– Kortsiktigt är nya marknader alltid nyckfulla, menar Diageos Nick Morgan. Somliga saktar ner, andra tar fart. Alla siffror vi har tyder på att tillväxten kommande tioårsperiod kommer att vara fenomenal bland medelklasskonsumenter.
Det är naturligtvis blended som tappar, singelmaltkategorin går fortfarande som tåget och när försäljningsvolymerna uppmärksammas även i de stora bolagen är det som om myntet äntligen trillar ner. Styrkan i blended Scotch är som vi konstaterat flexibiliteten, att kunna ersätta maltkomponenter som tar slut med andra destillerier. Utbytbarhet betyder skalbarhet. En singelmalt kan man inte dribbla med som Diageo försökte 2003 med Cardhu, den måste komma ur samma panna i evighet. Men åldern är utbytbar om man stryker siffran på etiketten. Macallan med sina dryga 150 000 fat i lager skulle kunna buteljera allt och få ut över 90 miljoner flaskor. Imorgon. Om det fanns en marknad skulle de göra det, skottar är praktiska typer och tänker med plånboken. Tack och lov finns vi konsumenter som håller mammon i schack. Vi dricker bara det som är bra och har rätt kvalitet. Men det blir inte lättare att välja i butiken framgent när alla pavor har roliga namn och ingen vet vad som finns däri. Vi whiskyexperter ser ut att få ännu mer att göra framöver. Helt okej för mig, någon måste ju offra sig och sålla agnarna från kornet.

 
Aflodal testar åldersbestämd maltwhisky
Lagavulin 16 år 43%                   2010: 91p | 2013: 82p | 2014: 81p
Ardbeg 10 år 46%    2004: 93p | 2005: 90p | 2010: 88p | 2014: 85p
Bunnahabhain 12 år 46,3%       2010: 83p | 2012: 86p | 2014: 88p
Aberfeldy 12 år 40%                  2004: 87p | 2010: 88p | 2014: 88p
Craigellachie 13 år 46% (2014) 92/100p
Craigellachie 14 år 40% (2004) 83/100p
Aultmore 12 år 46% (2014)
But 2014-09, Dewar | refill
86/100p
EXC.BRA
Småskaligt nedtonat Aultmore, inte så vräkigt brackig som föregångaren. Här vårdas den skira citrustonen samtidigt som häftiga ek-doser släpps fram. Ren elegant småcitrus-doft, levande men mjuk med sting, på djupet Fruxo-apelsin. Smaken är lätt, slingrande småcitrus möter ek på djupet, ändå varsamt med plats för grästoner vid utgången. Eftersmaken av söt citrus sväljs av smörig ek, endast värmen överlever. Smaken breddas av mikroskopisk vattendroppe, ren ljus citruston med rum för gräs initialt, fördjupas av eken, fylligare marmeladig fortsättning, kryddan stiger mot slutet, aromatisk ek bär in i längre varmfordrad finish med tunn artificiell citrusaccent. Avskalad minimalistisk Aultmore, en riktig proffswhisky som kräver tid och inlevelse. Skickligt blenderjobb av Stephanie Macleod.

Speyside | Malt | Pris € | A21 S23 E20 K22

Aultmore 12 år 40% (2004) 78/100p

Aflodal testar Non-Age Statement (NAS)
 
Aberlour a'Bunadh no 45 60,2% 87/100p
Glenmorangie Taghta 46% 84/100p
The Macallan Amber 40% 84/100p
The Macallan Sienna 43%
Mix 12-14 år samt 20-22 år | 1st fill sherry butts (am/eur ek)
90/100p
EXC.BRA+
Försiktig Macallan men spännade mångbottnad. Whiskyhuset vill vara minimalistiskt och fjärmar sig från den forna bredkäftade oloroso-stilen, skrikigast är ju inte alltid bäst. Doften är blyg, orgeat och vingummi gömmer luftig oloroso. Vattendroppe förenklar, röd frukt och tydlig sherry med äpplig air. Det är i munnen whiskyn vill vara. God stegrande smak, begynnande marmeladig, vagt bitig citrus med sherry-exit och värmelyft. Lågmält men delikat finish, Amaretto mandellikörvibbar som går mot körsbär/oloroso. Eko av torrare fenoler höjer temperaturen. Mer komplex med symbolisk vattendroppe. Sherrygod entré, plötslig tangerine-flash överraskar, halvvägs stramare, mer syra och torr krydda. Raffinerad stringens. Eftersmaken blir torrare och längre, varm sherryfeeling med fenol-stick, eko av pepparkaka. Gott läskande eftersvall. Sällskapswhisky med finess, lättdrucken för en bred publik, samtidigt belönande för whiskykännaren som uppskattar finliret.

Speyside | Malt | Pris | A20 S22 E23 K23

The Macallan Ruby 43% 84/100p
Ardmore Traditional Cask 46% 90/100p
Ardbeg Kildalton 46% 90/100p
Bowmore Small Batch 40% 83/100p
Longrow 46% 83/100p
Highland Park Dark Origins 46,8% 89/100p
Talisker Storm 45,8% 72/100p
Talisker Dark Storm 45,8% (duty free)
But 2014, Diageo | duty free; heavily charred oak
91/100p
EXC.BRA+
Vilken skillnad mot vanliga Storm som är på tok för ung. Den här duty free-utgåvan har mer ek, kraftigt kolad som öppnar kanaler in till den färska veden. Säkert under 10 år men det märks knappt. Fet ungrökig nos, liten vid 45,8 men utan kola-lämpor, bolmar upp med mikrodroppe vatten. Lugn stillsam mun ovattnad, schematiskt enkel. Maltiga honungstoner i starten, sötaktig bolmande rök väller strax fram, svänger över i kokt blomkålsrök mot slutet. Klingar av över bränd ved i en rätt tuff jodartad finish där sötsimmig karamell lättar upp. Ren och god käft utan utvikningar. Vattning förändrar allt, munnen blir mer gåpåig, den tidigare neutrala sötman begåvas med fruktnoter och blommar ut i tangerine, torvröken faller in i kören och faktiskt vaknar lite av Taliskers patenterade kryddighet. Eftersmaken är lång och lägereldsartad med sälta och inslag av kreosot som balanseras perfekt mot den karamelliga basen. Överlag utsökt balans mellan rök-sötma-syra. Om Storm var ett stolpskott är Dark Storm ett fynd, en ovanligt rökig Talisker med backbone av ek (som i nonage-whiskyns tidevarv är en bristvara). Eken drar också fram både frukt och krydda vattnad men lämnar whiskyn ifred vid 45,8 där den blir en god okomplicerad sötrökare. Inte tokigt för en ’unaged’ av yngre snitt.

Skye | Malt | Pris | A22 S23 E23 K23

Bladnoch's Distillers Choice 46% 72/100p
Drumguish 40% 79/100p
Loch Lomond 40%                                         2005: 69p | 2014: 81p
Fettercairn Fior 42%                                    2013: 63p | 2014: 82p
Tullibardine Aged Oak 40% 80/100p
 
Alla recensioner finns på www.aflodal.com

 
Publicerad: 3/4/2016
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com