Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 
 



 

 


Craigellachie – den sista stora singelmalten

Craigellachie är en av Skottlands sista oupptäckta whiskyjuveler. ”En whiskystil man sällan träffar på numera”, sa en expert uppskattande på 1890-talet. Marknadsförd som singelmalt i början av 1900-talet men nedgraderad till blending-malt efter kriget. Nu kommer destilleriet ut i full skala och smakerna ekar 1800-tal. När Henrik Aflodal skulle skriva Craigellachies historia fanns mycket lite att hämta. Ingen tycks veta något om stället. Aflodal begav sig till Glasgow och Dewars arkiv. Ur historiens skuggor framträder tycooner som Peter Mackie och Alexander Edward och ett Craigellachie som sjuder av liv!


Klicka på Peter Mackie för storyn om hans liv!CRAIGELLACHIE DISTILLERY had to be. Stället kom till under den mest gloriösa av whiskyeror då blended Scotch etablerades som en värdig utmanare till Irish whiskey. Whiskyboomen i slutet av 1800-talet var spelplats för några remarkabla figurer. Den ene Peter Mackie, whiskybaron med egen Scotch. Den andre Alexander Edward, destilleribyggare. Båda med omvittnat driv, underbarn rent av. Sir Mackie adlades under sin livstid och i hans dödsruna 1924 skrev The Times: ”Han var en kraftfull och rastlös själ, ständigt med nya företagsidéer som han för det mesta lyckades genomföra fullt ut.”
Peter Jeffrey Mackie föddes 1855 i Stirling. Fadern Alexander var destillatör men det var hos farbror James Logan Mackie han skulle göra karriär. Partnern John Graham arrenderade sedan 1852 Lagavulin Distillery på Islay. Och hit skickas Peter 23 år gammal 1878 för att lära sig whiskyhantverket. Tillbaka på fastlandet promotar han entusiastiskt både Lagavulin och Laphroaig på pubarna i Glasgow där rökwhiskyn faktiskt vinner anhängare. Blenders var överlag skeptiska, den överväldigande torvröken hotade ju att krascha en delikat blend. Peter sålde bulk-blends till bryggare i England och öppnade 1884 kontor i London. Såklart med planen att skapa en egen blend, namnet hade han sedan länge bestämt. Familjen Mackie ägde sedan 1650 en fastighet på Cannongate i Edinburgh. Här fanns ett gästgiveri med 13 rum och plats för 50 hästar som i slutet av 1700-talet fick namnet The White Horse. Stället revs 1868 när Peter Mackie var 13 år gammal. Namnet återbrukas 1890 när Mackies egen blend föds, och plötsligt uppstår ett behov av pålitliga leveranser av maltwhisky att fylla produkten med.
Till hans hjälp skyndar en ung man från hjärtat av Speyside. Alexander Edward är uppvuxen i byn Craigellachie. Hans far David äger Benrinnes Distillery några miles söderut. Endast 22 år gammal ger sig Alexander i lag med elva år äldre Peter Mackie för att bygga ett destilleri. Läget bestäms av järnvägen. I oktober 1890 skriver National Guardian: ”Vatten finns i riklig mängd och kemisk analys visar att det lämpar sig utmärkt för whiskyproduktion. Morayshire-korn som är det bästa för mältning finns nära tillhands på andra sidan floden Spey. Torv för att torka malten samt ge whiskyn sin speciella Highland-karaktär finns i överflöd i distriktet. Maskineriet är av senaste tekniska snitt. Men viktigast är närheten till järnvägen. Jämfört med avsides belägna Glenlivet kommer man här att spara pengar på att slippa anlita hästskjuts.” Tågstationen blev 1 juni 1863 en knutpunkt dels för sträckningen mellan Elgin och Aberdeen men också söderut genom Strathspey. Tidningen spekulerar i produktionsstart 1 mars 1891 men man kommer inte igång förrän i början på juli. Aberdeen Evening Journal rapporterar att ”Craigellachie är den senaste av fabriker för produktion av den ’mountain dew’ som gjort Speyside så känt. Resenärer som kliver av tåget i byn kan se skorstenen sticka upp bakom kullen. Det sägs att den ’dew’ som kokats under den vecka destilleriet varit igång är av finaste kvalitet.” Byggaren heter så klart Charles Doig, notorisk destillerikonstruktör från Elgin. Installationen ska vara arbetsbesparande och energisnål. 25-årige Alexander har fått ihop kapital genom att sälja aktier i faderns Benrinnes med förtjänst. Förutom Mackie satsar en rad whiskyhandlare pengar i projektet. Bröderna Saunders från London och George Wright samt Robert Gillespie Greig från Glasgow. Men det stora lyftet sker 1896 då man går samman med Stirling Bonded Co och bildar Craigellachie-Glenlivet Distillery Co Ltd. Plötsligt sysslar firman inte bara med destillering och mältning utan blir lagerhushållare, blenders, vinhandlare och exportör. Stirling grundades nämligen 1878 för att skeppa kvalitetswhisky till kolonierna vilket (självklart) visat sig lönsamt. ”Samgåendet öppnar upp en luckrativ exportmarknad för vår produkt. Efterfrågan de senaste två åren har överstigit volymerna”, berättar ledningen för Glasgow Herald. Därför adderas en ny maltlada och så byggs bryggsalen ut. Köparna är ju framförallt ägarkonstellationen och whiskyboomen behöver all whisky som går att uppbringa. I det nystartade destilleri gäller det att hålla personalen motiverad och på tårna. I ett brev till Craigellachie Distillery från skattemyndigheterna daterat 14 augusti 1896 klargörs hur arbetarnas dagliga supar ska hanteras. Det är tillåtet att ta nysprit från sprittanken och dela ut, fast bara till de anställda på destilleriet, inga obehöriga. Max två supar per dag som inte får överstiga ett ordinärt vinglas i storlek. Schablon för att måla på fatändar. Notera att den gamla stenbron avbildas.Och spriten måste inmundigas på stället. Bara instruktionerna följs behöver man ej erlägga skatt på spriten. Det låter som en urmodig rutin men faktiskt upprätthölls denna ordning med ’two drams a day’ till 1960-talet. Principen verkade vara att en salongsberusad arbetare var mer idog och pålitlig. Åtminstone kan man tänka att viljan att sno starksprit avtog med stigande berusning!

1899 byts Klondike-yran i förstämning när den stora aktören Pattison ställer in betalningarna. Ledningen uttalar sig för Dundee Courier tisdag 12 september: ”Efter Pattison-kollapsen har många firmor cancellerat ordrar. Exporten uppvisar ännu större vinsttapp.” Vinsten det året skrivs till £4779. Whiskylagret blir tyvärr sittande och vintern 1901 ligger all verksamhet nere. Peter Mackie klagar i september 1902 inför styrelsen:
– De senaste åren har varit de mest oroande och besvärliga jag upplevt. Vi måste ta risken att sälja vår gäliska whisky med minimal annonsering, vi satsar hellre våra pengar på innehållet än extravagant reklam och litar på att folk har omdöme nog att uppskatta kvalitet.
Strategin funkar, året därpå kan bolaget kosta på sig en 8-procentig utdelning till ägarna. Peter Mackie säger till Evening Post hösten 1903:
– Vi har hållit fast vid vår policy att bara skeppa whisky av högsta klass med ett minimum av annonsering. Framgången beror uteslutande på whiskyns kvalitet.
Blenden White Horse följer en annan logik i marknadsföringen. Märket blev snabbt en succé utomlands, under 1890-talet uppgick exporten årligen till 24 000 lådor. 1901 beslutar man att lansera whiskyn hemma i UK.
– Märket är av högsta kvalitet med gammal whisky, bättre än allt annat som säljs till allmänheten, konstaterar Mackie stolt.
Men britterna köper inte blenden, en flopp som kostar firman £30 000. Mackie utropar frustrerad:
– Om folk ändå hade vett att efterfråga rätt märke! Somliga känner igen kvalitet men de flesta bryr sig inte utan låter sig påverkas av extravagant reklam.
Ungefär som idag alltså då folk dricker maltwhisky på smak men väljer blends mer utifrån image. Mackie sväljer stoltheten och tar efter konkurrenter som Tommy Dewar. Från 1902 till krigsutbrottet satsar White Horse £90 000 på marknadsföring i UK vilket ökar omsättningen från 700 lådor till 70 000 årligen! Men exporten är viktigast, fast att förlita sig på utlandsförsäljning är riskfyllt. 1908 konstaterar ledningen att den största marknaden i Sydafrika har stått stilla i några år och när ”boerna nu övertar makten blir det kärvare för brittiska produkter.” Men det vänder så sakteliga uppåt, året efter stiger vinsten till £10387. 190 000 lådor går ut i världen. Mackie är nu styrelsens ordförande och håller ett brandtal där han klandrar regeringen för att sänka industrin med sin negativa budget men Craigellachie klarar sig bra:
– Lyckligtvis är lagren välfyllda och vi menar att kvalitet kommer att sälja i långa loppet.
1910 gör miljökraven insteg i whiskybranschen. Royal Commission on Sewage Disposal sammanträder första gången 1898 och vid sjätte sammankomsten regleras bryggeri- och destilleriavfall. Craigellachies reningsanläggning är den första av sitt slag med målet att släppa ut rent vatten i Fiddich-floden intill.


Arbetslaget på Craigellachie. 65-årige Peter Mackie i ljus kostym sitter längst fram. Destilleriet har repat sig efter kriget och 1920 är man igång igen men hårda tider stundar.

Krigsutbrottet 1914 oroar branschen. Året efter likvideras bolaget och 1916 säljs destilleri och lagerhus till Mackie & Co för £9000. Pannorna kan spotta ut ungefär 13600 liter per vecka och lagerhusen rymmer ungefär 2,5 miljoner liter. Efter kriget repar sig försäljningen av blenden och stabiliserar sig på 200 000 lådor. Mackie värnar hårdnackat sitt oberoende och tackar nej till inviter om samgående från Buchanan och Dewar. När han avlider 1924 övergår ägandet till moderbolaget White Horse Distillers som 1927 slukas av Distillers Company (1931 överförs licensen till dotterbolaget Scottish Malt Distillers). Depressionen får förresten stället att klappa igen, ingen whisky läggs ner i fat från mitten av 1931 till september 1933. Nästa paus tas under andra världskriget då kornet ransoneras, hösten 1941 stannar arbetet av och återupptas först i januari 1946. Paraffinlamporna plockas ner för gott 1948 då elektriska glödlampor får lysa upp destilleriet. En stor genomgripande renovering är påkallad. 1964 byggs pannhus och bryggdel om, kapaciteten fördubblas från två till fyra pannor. Inga originalbyggnader förutom mälteriet sparas. När jag nyligen besökte destilleriet var jag inne i den gamla maltladan som fortfarande står oanvänd och tom! Planer finns att bygga in ena hörnet och öppna shop där de anställda kan köpa någon av de nya singelmalterna. Vattenhjulet som hållit igång kopparkedjan inuti wash-pannan ställs också av 1964. Den vispande kedjan behövs för att inte maltsediment från bryggningen ska bränna vid, pannan eldas ju med kolbrasa. Nu gör också lastbilen sitt intåg i whiskybranschen. 1967 skrotas därför stickspåret till järnvägen och det sista tågsetet med färdiglagrade whiskyfat lämnar fabriken. Modernismen stänger det egna mälteriet året därpå och 1972 städas kolugnarna bort när pannorna får invändig ånguppvärmning med hjälp av en oljeeldad kokare.



Craigellachie är ingen vanlig småtrist Speyside-malt. Alla som någon gång smakat whiskyn begriper att destilleriet måste ha en unik setup. Chefen Keith Brian talar om ett unikt arv att värna – de (idag) ålderdomliga metoder Alexander Edward lade grunden till. Craigellachies särart formas av en mystisk mältningsprocess följt av omsorgsfull malning och en mäskning där aromämnen extraheras högeffektivt. Den tyngre karaktären vårdas av de uppriktiga pannorna och den gammaldags ineffektiva kylmetoden. Allt börjar med vattnet som tas från Blue Hill Quarry, ett vattenfyllt stenbrott (12 meter djupt) uppåt kullarna, synligt från destilleriet. Concerto-korn odlas i Angus-regionen längs ostkusten neråt Dundee. Malten torkas i en gammaldags oljeeldad ugn av Glenesk Maltings. Ugnen är en relik från gamla tider och används numera bara till Craigellachies malt.
– Eldningen alstrar sulfur-föreningar som sätter sig i skalet på maltkornet och sedan följer med genom hela processen, berättar Brian. Veckovis tar man emot sju lastbilsflak med 29 ton malt som töms i en av nio silos, totalt förvaras 210 ton här. 30 ton malt processas varje dag. En röd nytillverkad Porteus-kvarn (självklart rödmålad) från Richard Sizer installerades i juni 2001. Här mals 10 ton åt gången tre gånger per dag. Malningen tar 3 timmar och ger finfördelat maltkross i proportionerna 70% grist, 20% skal och 10% mjöl. I den gamla maltugnen inrymdes 2001 ett avancerat mäskkar av full-lauter-typ från tyska Steinecker. Gamlingen från 1960-talet bars ut och skrotades. Mäskbädden är grundare och basen bredare med 10 meter rakt över. Dränaget blir effektivare och mer jäsbara sockerarter utvinns på kortare tid. Skovlar och rakor roterar vällingen samtidigt som verktygen rör sig upp och ned, varmvattnet tillsätts kontinuerligt, snarare än i ’batcher’, och temperaturen höjs automatiskt. Att tömma 10 ton fuktigt drav tar dessutom bara drygt 7 minuter med hjälp av perforerade plattor som pressar ut vätskan. Första vattnet på 32 300 liter håller 65°C och mixas med 10 ton maltkross under 27 minuter. Sedan får blandningen vila i 15 minuter varpå konversionen av stärkelse till sockerarter fortgår, därpå tappas vätskan av. Andra vattnet på 12 500 liter är 75°C varmt och tredje på 83°C 11 700 liter. Nu dras skovelarmarna runt för att mixa vällingen. Sista vattnet på 23 800 liter och 86°C sparas till nästa batch. Sockerextraktionen är höga 80% och processen tar ungefär 6 timmar. Vörtstyrkan är 1066, alltså 66 gram socker per 1000 ml vätska. Efter jäsning sjunker siffran till 998,2 – ölet är 2,8 gram lättare än vatten. Kornslammet samlas i en tank som töms efter var tredje mäskning. En lastbil tar allt till Rothes där man sedan 2013 matar en värmepanna med avfallet vilket värmer upp husen i staden. Jäsningen sker i sju träbackar, den åttonde byttes mot rostfritt stål 2003, då även spritskåpet förnyades. I jäskaret töms 47 000 liter 17,5-gradig vört samt 192 liter flytande jäst. Jäsningen pågår i 56 timmar, temperaturen stiger till 34°C då jästen självdör av värmen.
Craigellachies panna är rätt satt till formen med väldig utpöst mage utan egentligt skulderparti, svanhalsen växer liksom direkt ur basen och smalnar av i en lustig strutform. Andrapannan är något smäckrare i stilen. Konstruktionen är rättfram och enkel. Alkoholångorna fastnar ingenstans, oljorna har liksom inget att greppa tag i utan stiger relativt hinderfritt uppåt och leds horisontellt hela 6-7 meter innan lyne-armen bryter sig ut i friska luften och ned i kondensorbassängen.
– Pannorna är en mistlig del av Craigellachies karaktär, förklarar Brian. Formen ger oss ett medeltungt destillat där finkeloljorna skonas vilket borgar för en ’meaty character’ i whiskyn. Förr hade vi en destillerikatt som gillade att ligga och värma sig högt upp i pannhuset. När katten kände spritångorna stiga i pannorna smet den iväg, då visste mannarna att det var dags att sänka värmen.


Ljummen sommarkväll på Speyside. Jalusierna uppdragna så mannarna inte ska få värmeslag i hallen när pannorna går för fullt.

De två wash-pannorna laddas med 23 500 liter vardera och stånkar under sju timmar fram 10 000 liter 20%-ig ’low wines’. Spritpannorna tar i sin tur emot 23 000 liter. 15 000 liter kommer från första destilleringen, resten är överblivet spill från föregående spritdestillering. Andra destilleringen varar i tolv timmar. Det tar ungefär 15 minuter att fylla en spritpanna och en timme att värma upp den. De högre alkoholerna svischar förbi under en halvtimme, vid ungefär 75-6% skjuts kranen i spritskåpet över och man börjar fylla sprittanken. Hjärtat samlas upp i 4,5 timmar, svansen klipps därpå över till feints-tanken vid 64%. Styrkan hos nywhiskyn är 70,2-70,2%. Att koka ner till 1% tar 4,5-5 timmar. Att tömma pannan tar slutligen en kvart. Det som skiljer Craigellachie från omgivande destillerier är hur alkoholångorna kyls. Självklart nyttjas fortfarande gammaldags ’worm tubs’ för att ta hand om de luv-liknande men resliga pannornas potenta ångor. Sommaren 2014 restaurerades bassängerna grundligt, gjutjärnsbehållarna byttes mot rostfritt stål. De två gigantiska badkaren, ett för varje pannpar, står uppradade utanför pannhuset. Lyne-armen är grov som ett manslår när den med berått mod dyker ner det i rektangulära kallvattenkaret. Kopparröret minskar kontinuerligt sin dimension i takt med att ångorna kyls. Doppar man handen i ytvattnet är det badvarmt, kallvatten strömmar in i botten. Den nya installationen är kopplad till en värmeväxlare som körs igång till sommaren. Värmevinsten ska användas till att förvärma vattnet till mäskkaret samt även ’washen’ på väg till förstapannan. Destillatets ruffa kanter som börjar med sulfur-additionen hos malten och accentueras under destilleringen får sin slutputs här. Kylsystemet är inte särskilt effektivt, jämfört med en modern ’tube-and-shell condenser’ är kopparkontakten mer rudimentär och mer ”smutsiga” finkellojor blir kvar i whiskykoket. 14 destillerier i Skottland jobbar fortfarande med ’tubs’, framförallt Diageo och Inver House framhärdar i den gamla traditionen. Men det som får Keith Brian att gå igång mest under mitt besök är den nya ångkokaren som installerades 2014 och går på nordsjögas. Den stora energitjuven i ett destilleri är pannorna som värms upp av het vattenånga. Allt som gör livet lättare för whiskymakaren uppskattas och Mr Brian har nu allt en destillerichef kan önska sig. Han gör årligen nästan 4 miljoner liter, ifjol blev det 3,98. 2007 skalade man upp till max genom att gå från 5- till 7-dagarsvecka.
Mitt formidabla destilleribesök ändar i antiklimax. När man som allra mest trängtar efter en ’dram’ och vill gå ner i ett kylslaget lagerhus är rundturen abrupt över. Ingen whisky lagras ’ on site’ sedan 1995 då lagerhusen revs, samtidigt lämnade den siste tunnbindaren destilleriet. Varje vecka avgår istället fyra tankbilar med sammanlagt 88 000 liter ’new make’ för transport till Glasgow där whiskyn tappas på fat och lagras. Ett öde som drabbat alla Dewars maltfabriker. Det var trevligare förr, medger Keith Brian:
– När de fyllde faten blev det ofta litegrann över som hälldes i ett fat reserverat för byns pensionärer som kom förbi varje torsdag för en gratis hutt. Vår lilla hemlighet upptäcktes när excise-mannen gjorde en flygande inspektion. Det var tyvärr slutet för ’pensioners dram’.


’Worm tub’ fotograferad uppifrån. Kopparröret från pannan slingrar sig i serpentiner ner i djupet i allt mindre dimensioner och sublimerar alkoholångorna till flytande råwhisky.

Den första officiella Craigellachie-utgåvan i modern tid kom 1993, utgiven av Diageo i Flora & Fauna-serien med en lax på etiketten. Laxen vandrar ju uppströms Spey-floden och valdes för sin envishet och energi, egenskaper som går igen hos grundarna, särskilt ’restless’ Peter Mackie. 14-åringen drogs in år 2000 och var inte så värst imponerande. Karamelldoft i nötig stil med vått hö. Rund söt smak, karamellig och krämig med maltigt tema som växte mot slutet och lossade tyngre ek med lite sälta. Man kände på sig att malten kan bättre. Independent-utgåvor är ju mer bångstyriga och aldrig perfekta, det verkar vara svårt att få pli på whiskyn. Craigellachies stil är otidsenlig, den är för kantig och oborstad för att gå hem i vår ordnade städade tillvaro. Man undrar hur whiskyn smakade i begynnelsen? Några år in på 1900-talet fick Craigellachie besök av whiskyförfattaren Alfred Barnard som beskriver whiskyn så här: ”Craigellachies huvudtema är den ananas-frukt som utvecklas med tiden i fat, en whisky i den gamla Glenlivet-stilen som man sällan träffar på nuförtiden. Whiskyn mognar också väldigt fort, 18 månader gammal whisky smakar som 3-4 år. Den kommer att vara i full blom som 5-åring.” Barnard är uppenbart exalterad och i viss mån förvånad över maltwhiskyns uppförande smakmässigt. Han talar om den gamla Glenlivet-stilen som var något skitigare och fruktigare men framförallt mer obekväm än den tidens alltmer blending-anpassade och strömlinjeformade whiskykok. Majoriteten Speyside-whiskies är idag intill förväxling likriktade med maltigt grästema, en neutral smakprofil som ingen vill ödsla tid på i ett glas singelmalt. Kanske var det inte så mycket mer intressant att drinka sig mellan skorstenarna på Speyside för hundra år sedan heller. Med tanke på de uppförstorade tillverkningsprocesser man etablerade under 1890-talet var den tekniska kontrollen så pass bra att destillaten började bli linjära och rena, och framförallt pålitligt förutsägbara, vilket är det allra viktigaste för en blender, att spriten är densamma från år till år.
Barnards vittnesmål är hur som helst intressant. Uttalat av den tidens stora whiskyförfattare som 1885-87 besökte imperiets 161 destillerier (varav 129 skotska), redovisade i reseskildringen ’Whisky Distilleries of the United Kingdom’. Samtidens stora bok om whisky. Utlåtandet om Craigellachie är dock hämtat ur 1904 års häfte ’How to blend a whisky’, en skrift författad på uppdrag av Peter Mackie där också Lagavulin och Laphroaig avhandlas. Barnard beskriver en Craigellachie med stor karaktär och det är den whisky jag understundom anat i de olika independent-försök som gjorts. Ananas-attributet kopplat till George Smiths Glenlivet-whisky (som slog igenom redan på 1830-talet) är också intressant, just ananas är en deskriptor som The Glenlivets 18-åring fortfarande besitter. Så när nye ägaren Dewar 2004 kom ut med en ny officiell 14-åring tändes hoppet! Den här gången 46 istället för 40%. Översvallande söt blommig mun och viol-tangerine-parfymig snok. Aromatisk, distinkt, poetisk, personlig. En ovanlig Speyside-doft och tillika ovanlig mun. I min anteckningsbok skriver jag: ”Nye ägaren förlänger Diageos Flora&Fauna-arv med en svulstigare, vräkigare version som verkligen imponerar. Vive la difference, mer Craigellachie på hyllorna tack!” Enda kritiken är att whiskyn kunde ha fortsatt växa i eftersmaken. Att den här officiella utgåvan skulle få en vidare spridning var inte meningen, berättar Stephen Marshall, chef för dagens maltwhiskydivision:
– Craigellachie 14 år, Aultmore 10 år och Royal Brackla 12 år buteljerades för våra anställda. Så de skulle kunna ta med sig en flaska hem och bjuda vänner och familj på. Inget mer. Men Gordon & MacPhail fick nys om utgivningen och erbjöd sig att distribuera whiskyn inom UK. Problemet var att utgåvorna inte var genomarbetade och inte representerade husstilen. Du vet, det är lätt att plocka ut fem fat av en 10-åring, skvätta i lite karamell och ge ut vid 40%. Något helt annat att skapa en singelmalt medvetet utifrån en tänkt smakprofil.
Efter omfattande historiska efterforskningar fick malt-teamet grepp om Craigellachies ”själ”. Det man upptäckte var att originalet på 1800-talet hade mer karaktär än omgivande destillat, en whisky tänkt att spela huvudrollen i en blend (den var också den största enskilda ingrediensen i White Horse). Dewars Master Blender Stephanie Macleod började skissa på och ”återupptäcka” den nya husstilen:
– Jämfört med Aultmore som är lätt och följsam är Craigellachie stilmässigt mer brutal. Vi letade efter stora smaker där sulfur var ett karaktärsdanande drag. 23-åringen blev perfekt, distingerad men viril. 19-åringen hade mer kraft. Men 17- och 13-åringarna saknade det där lilla extra så vi la tillbaka whiskyn i fräscha butts, hogsheads och barrels i 3 månader för att ge whiskyn en ek-kick. Det är hemligheten bakom de yngre utgåvornas ’umph’.
Det är alltid intressant att prata smaker med en blender. De växlar mellan exakta uttryck och mer svävande nästan poetiska beskrivningar. Arbetet är ju väldigt handfast och konkret. Man har ett givet fatmaterial och ska navigera sig igenom det. Då krävs kreativ intelligens och intuition. Och en duktig blender har alltid stenkoll på vad de olika utgåvorna vill förmedla. När jag provar mig igenom den nya katalogen följer utgåvorna i stort Macleods intentioner. 23-åringen är förstås lite ’lame’ men det är ju den höga ålderns fel, blendingarbetet går inte att kritisera. 19- och 17-åringarna är mest avancerade där den förra är lite snällare och mer kommersiell och den yngre mer krävande och bra mycket coolare. Men 13-åringen är mina drömmars Craigellachie, den träffar verkligen mitt i prick och fångar destilleriets talang fullt ut. Den ska egentligen inte jämföras med 14-åriga föregångaren som var en skuggvarelse utan medveten vilja, tycks det som. Självklart är 13-åringen old-school och motsägelsefull på ett sätt som kommer att förvilla och skrämma bort harhjärtade ovana maltwhiskydrickare. Samtidigt har den kultkvaliteter som kan förvandla den till en kioskvältare med ständigt ökande publikskaror. Tillags-aromen med sin ljusa blommiga mandelmassesötma och inpass av kanderade nötter samt ett uns mineraler säger inget om bataljen i munnen. Blommig smakstart, strax parfym innan fyllig sötma fyller munhålan, halvvägs stram örtighet med stänk av sulfur. Mot slutet briserar en hetvägg av kryddor ihop med chokladkakig ek in i en lång bred hetlevrad eftersmak, oljig parfymton tippar över i röksvängd efterklang, honungssötma driver på och bottnar efterhand i mörk choklad. Fascinerande högröstad debatt mellan blommighet och rök som möts/överbryggas av parfym. Kryddlarmet är inte enkom hetvild enfald, vattnad blir stegringen luftigt eterisk. Exiten blir än mer rökig med dieselvibbar som i den långa tjocka eftersmaken skitas ner av torrare sotig rök, sötman gör det uthärdligt samtidigt som örtiga sulfur-slängar betonar allvaret. En genomärlig Craigellachie, rakryggad och uppriktig utan fjäsk. Så här har jag alltid föreställt mig att den skulle kunna vara.

Har du pengarna ska du lägga slantarna på någon av premium-utgåvorna. De är båda fantastiska men på olika sätt. 17-åringen är en bråkstake, en riktig ’enfant terrible’. En hårdför karaktär som svarar upp till Peter Mackie-myten. Egensinnig terpentin-anstruken nos, lakrits/rök-skadad sorti. Munnen är i sammanhanget mest tillgänglig. Frukten hinner knappt upp ur startblocken förrän murrig ek bromsar, alltsammans räddas av den sotigt gammaldags efterklangen. Starten i söt vanilj och Champis följs av exotisk frukt med god syra, halvvägs motspänstig choklad-ek och sotiga fenoler. Lång aromatiskt läskande efterklang. Lakrits vältrar sig i syrlig frukt och söt mentol som efterhand blir sulfur. Backdrop av muffins/lagård tar på torrare sotig rökkänsla. Vatten rensar upp och drar ut sceneriet, dessutom blir avklingningen något lättare och renare. Rent sötaktigt insteg i munnen med vanilj, skumgodis och florsocker. Terpentin sticker till ihop med skarpare lagerbladsek. Oljig fet fenolskitig exit leder in i lång smörig röksvängd finish, sötmastig saltlakrits bär iväg och utvecklar en sulfur/mentol-skarp underström. Doften är stor och rund och andas skumgodis och vanilj men får karaktär av sötaktig terpentin och mjäll mossa, bryggan däremellan utgörs av torrare chokladmuffins. Definitivt en otidsenlig whisky som kliver utanför boxen och kommer att dela publiken. I vårt jättetest av premium-whisky i detta nummer är det just Craigellachie som är både expert- och läsarpanelens favoritwhisky. Därför den mest intressanta 17/18-åringen därute just nu. Premium-utgåvor dräps ju oftast av den lyxiga sherry-bilan. Men den här pavan har en alldeles egen berättelse som kommer att älskas/dyrkas av framtida hardcore Craigellachie-fans. Jag är en av de första.
19-åringen är en helt annan typ, mer publiktillvänd. Tappningen slipper ju finish-perioden på friskare ek vilket skonar frukten. Gammelestrar a la ananas i nosen överlever in i käften med utsökt dialektik mellan exotisk frukt och mer tungsint ek. Eftersmaken är också mer lättsam med ansvarstagande ek som ger frukten stadga utan att spela över. Det bästa är att trycket ökar med vatten. Den fantastiska äppelskalsshowen vid 46 blir nu mer nyanserad när exotisk frukt och gammelestrar rullas ut. Läskande och saliverande värre! Efterslängar av lakrits/rök bekräftar att det är den egensinniga Craigellachie vi har i glaset. Haken är att 19-åringen bara finns i ’travel retail’, å andra sidan vet du nu vad du ska köpa på flygplatsen nästa gång.
Äldsten i gänget är 23 år. För att mildra ekdominansen har Macleod lagt över whiskyn i nya oloroso sherry butts de sista 3 månaderna. Och det är verkligen en Craigellachie som
kämpar med åldern. Jag fick ta en titt på lagersaldot när jag var över i Skottland och man har riktigt gamla fat på lut, undrar hur bra det kan bli? Gammelpavan har naturligtvis inte samma nerv som sina yngre kamrater. Brötig vindsloft/selleri-nos rätas ut med vatten. Blir ljusare med exotisk frukt och milda gammelestrar, rökekon avslöjar åldern, på avstånd äppelkaka. Smaken är mycket god, sötsmarrig med malt och suryp i ingången, sedan växer sherryfrukt och gammelestrar ut, följt av kartiga oljiga toner och fruktkaka. Sherryeksvilan hjälper whiskyn att stå upp mot eken. Men eken slår tillbaka i eftersmaken där dämpande ricinolja spökar, och spiller över i fenoler med pyttesmå bitterekskalv. Sherrydriven torkad frukt saliverar men oljigheten dominerar. Vattendroppen framhäver eken som halvvägs in i smaken stramar upp sig med en underlig järnrörston! Habil gamling som inte skäms för sig men givetvis blir snällare än yngre upplagor som får bära imagen av 1800-talswhisky.
Klicka för storyn om Peter Mackie!
Läs om profilen Mackie, klicka!


 
Aflodal testar CRAIGELLACHIE

Craigellachie 14 år 40% (2005) 84/100p
Craigellachie 13 år 46%
But 2014, Dewar | hgsh, barrels, butts
92/100p
EXC.BRA++
Vilken briljant kontrastrik comeback. 14-åriga föregångaren från 2005 var översvallande sötblommig i stilen. Och mycket bra men den här 13-åringen är så mycket bättre. Dewar träffar verkligen mitt i prick och fångar CR:s talang perfekt. Motsägelsefull förvisso, tillags-aromen med sin ljusa blommiga mandelmassesötma och inpass av kanderade nötter samt ett uns mineraler säger inget om sjöslaget i munnen. Blommig smakstart, strax parfym innan fyllig sötma fyller munhålan, halvvägs stram örtighet med stänk av sulfur. Mot slutet briserar en hetvägg av kryddor ihop med chokladkakig ek in i en lång bred hetlevrad eftersmak, oljig parfymton tippar över i röksvängd efterklang, honungssötma driver på och bottnar i mörk choklad efterhand. Fascinerande samtal mellan blommighet och rök som möts/överbryggas av parfym. Kryddlarmet är inte enkom hetvild enfald, vattnad blir stegringen luftigt eterisk. Exiten blir än mer rökig med dieselvibbar som i den långa tjocka eftersmaken skitas ner av torrare sotig rök, sötman gör det uthärdligt samtidigt som örtiga sulfur-slängar betonar allvaret. Tidernas ärligaste Craigellachie, rakryggad och uppriktig utan fjäsk. Så här har jag alltid föreställt mig att den skulle kunna vara. Tack Stephanie Macleod.

Speyside | Malt | Pris € | A21 S24 E23 K24

Craigellachie 17 år 46% 93/100p
Craigellachie 19 år 46% 93/100p
Craigellachie 23 år 46% 90/100p

Alla recensioner finns på www.aflodal.com

 
Publicerad: 6/1/2016
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com