Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 
 



 

 


Last Great Malts
– sista stora whisky-huset satsar på singelmalt

Hur skapar man en singelmalt? Enkelt. Koka ihop bra maltsprit, vänta en massa år och sedan buteljera. För Dewar som nylanserar tre destillerier är själva ”vätskan” det enkla, att bygga varumärket är svårare. Och med 70-talet gåpåiga singelmalter från Skottland därute, finns det verkligen plats för fler? Henrik Aflodal pratar med Stephen Marshall, skaparen av’ Last Great Malts’ – Dewars nysatsning på singelmalt.


Stephen MarshallSINGELMALTSCENEN LEVER och frodas. Visst har vår glupska törst efter skotsk maltwhisky urholkat lagren hos vissa stora varumärken men utbudet av destillerier har aldrig varit större. Bredden har växt de senaste 20 åren fast inte så mycket som man kan tro. När jag bläddrar igenom mina smaknoteringar från slutet av 1990-talet finns såklart de kända whiskyhusen där. De stora katalogerna med många tappningar kom från Aberlour, Auchentoshan, Balvenie, Bowmore, Dalmore, Glendronach, Glenfarclas, Glenfiddich, Glengarioch, Glengoyne, Glenlivet, Glenmorangie, Glen Moray, Glenturret, Highland Park, Laphroaig, Macallan, Springbank. Och så de berömda solo-seglarna: Cardhu, Cragganmore, Dalwhinnie, Glen Grant, Glenkinchie, Glenrothes, Jura, Lagavulin, Royal Lochnagar, Oban, Strathisla, Talisker. Totalt 30 etablerade singelmalter. 90-talet födde maltwhisky-boomen med outtömliga lager att ösa ur. Bakom de stora försökte ytterligare 31 maltdestillerier synas: Aberfeldy, Ardbeg, Balblair, Ben Nevis, Benriach, Benromach, Bruichladdich, Bunnahabhain, Deanston, Edradour, Fettercairn, Macduff, Glen Keith, Glen Ord, Glen Scotia, Knockando, Knockdhu, Littlemill, Loch Lomond, Miltonduff, Pulteney, Scapa, Speyburn, Speyside, Tamdhu, Tamnavulin, Tobermory, Tomatin, Tomintoul, Tormore, Tullibardine. Under 00-talet har nya stjärnor klivit fram: Ardmore, Arran, Caol Ila, Clynelish, Dufftown, Glen Elgin, Glendullan, Kilchoman, Glengyle, Longmorn. Plus medelmåttiga tillskott som Bladnoch, Glencadam, Glenglassaugh. Och när vi nu är halvvägs in i 2010-talet läggs nya spännande namn till samlingen: Aultmore, Royal Brackla, Craigellachie och Mortlach. Sammanfattningsvis expanderar alltså skotsk maltwhisky fortfarande, ytterligare tretton maltdestillerier marknadsför sina destillat. Därute slåss idag över 70 fabriker om din gunst. Manfallet har hittills varit smått. Bara Glen Keith, Miltonduff, Littlemill, Tamnavulin har kastat in handduken. Glenturret som ’hostar’ The Famous Grouse Experience har retirerat till specialutgåvor som enkom säljs på besökscentrat.
Den absolut mest spännande rörelsen på marknaden det senaste halv-decenniet är Dewars ’reclaimande’ av singelmalten. Aberfeldy och Macduff (kallad Glen Deveron) har varit med ett tag men för Aultmore, Craigellachie och Royal Brackla är det urpremiär. Få har smakat denna trio, whiskyn har sporadiskt förekommit i ’independent bottlings’ genom åren. Och när de plötsligt dök upp i mitten av 00-talet i halvofficiella tappningar gick de omärkt förbi. Brackla var tunn och tanig, modstulen och deppig. Aultmore kom ut som en trivselmalt, liksom lealös utan skarpa konturer. Bara Craigellachie imponerade men nådde ändå inte upp till de bästa independent-utgåvorna. 2005 anställdes Stephen Marshall som Brand Ambassador för Dewar’s blended Scotch. Marshall kom direkt från Scotch Malt Whisky Society (SMWS) där han varit en av testledarna för att välja ut vilka fat sällskapet skulle buteljera. Som sidosyssla till rollen som ambassadör fick han i uppdrag att utveckla maltwhiskyportföljen.
– Avsikten med vår tidigare utgivning var att personalen på de tre destillerierna skulle kunna köpa hem en flaska. Det var inte tänkt att de skulle spridas nationellt men Gordon & MacPhail erbjöd sig att distribuera whiskyn inom UK.
Produkterna kom första gången 2004. Stephen Marshall ville så fort som möjligt bli av med flaskorna vilket var svårt eftersom de ju faktiskt sålde och drog in pengar, även om det bara handlade om några hundra nioliterslådor per år.
– Problemet var att whiskyn inte representerade husstilen. Utgåvorna sattes ihop utan precision och omtanke och buteljerades vid 40% med karamellfärg. Det fanns ingen idé bakom, ingen ’brief’ som beskrev vad destilleri-karaktären skulle vara.
Redan efter ett års utvecklingsarbete var Stephen och hans team 2006 redo att rulla ut den nya maltwhiskylinjen men projektet stoppades av en nytillsatt chef.
– Jag blev såklart besviken. Så här i efterhand var det rätt beslut. Såväl design som berättelser fungerade inte. Jag minns att Royal Brackla kom i flest åldrar, och Craigellachie hade en snygg etikett med bilder på Telford-bron över floden Spey.


Aultmore är känt för sina skogsaeraler som gränsar till Foggie Moss där dimmorna lägrar sig.

Taktiken ändrades. Från sin tid på SMWS visste Stephen att ’single casks’ fungerade. Ifall man kunde visa ledningen att ett enstaka fat gick att sälja för 200 pund flaskan borde projektet få en ny chans. Först ut var Chris Anderson Aberfeldy, ett 18-årigt fat valt av pensionerade destillerichefen. Konceptet funkade fint och fat på fat rullades ut och sålde slut. 2008 kunde man fasa ut och begrava de tre personalutgåvorna. Nio fat avklarades under fem års tid och 2011 fick maltwhiskygänget äntligen klartecken att ta fram ett helhetskoncept för Dewar-gruppens fem destillerier. Först av allt sattes lokala arkivarier på att intervjua anställda på destillerierna. Stephen bearbetade dokumenten på sina resor. Med universitetsexamen i historia kunde han egentligen inget om marknadsföring.
– Jag har alltid fått kämpa för att visa att man kan göra det här utan en massa grundlöst skitsnack. Du har ett destilleri, en fysisk byggnad. Du har vätskan som kommer från byggnaden. Du har folket som jobbar där för att producera drycken. Och så har du en bit historia. För att konsumenten ska vilja ha whiskyn måste du omvandla allt till ett varumärke. Och sedan fylla varumärket med liv.
Det handlar alltså om att få ihop produktionsstoryn och destillerifolkets berättelser och addera lite historia. Historikern Stephen Marshall menar att man måste se bortom siffrorna som rapporterar om samgåenden och förvärv. Det finns andra berättelser som berör de som lever och har levt med whiskyn.
– Exempelvis Craigellachies Peter Mackie som tillverkade ett supermjöl i källaren till kontoret och beordrade de anställda att baka bröd på det hemmavid av hälsoskäl. Att berätta de här små historierna ger varumärket liv.
Till slut hade Marshall fem ’stories’ som hans chef gjorde tummen upp för. Nästa steg var marknadsundersökningar, vad vill folk ha? 4000 maltwhiskydrickare intervjuades i Taiwan, Frankrike, Ryssland och USA. Utifrån deras utsagor skapades sex olika konsumentprofiler: Kunniga konsumenter villiga att experimentera; smaklojala typer som håller sig till rökig eller sherryfatslagrad whisky; kunder som drivs av prestige och vill visa andra vad de dricker och att de är pålästa; yngre konsumenter som inte kan så mycket ännu men är villiga att experimentera; och slutligen ’rookies’ i form av nya osäkra maltwhiskydrickare.
– Vi hade fem whiskies med starka berättelser och vi hade folket att backa upp märkena med.
Tredje steget blev att blanda till whiskyn. Blender-teamet inventerade lagren och reserverade de äldsta faten så dyrgriparna inte försvann in i blends. Master Blender Stephanie Macleod ledde arbetet. Med Stephen Marshalls bakgrund som maltwhiskydrickare kunde han ge whiskymakarna en mycket tydlig ’brief’.
– I en ’brief’ summeras destillerikaraktären, från hur whiskyn beskrivs historiskt till de fat som faktiskt finns i lager idag. Craigellachie var ’old-school’ redan på sin tid, fruktig men med ”smutsig” feeling. Aultmore är raka motsatsen, lätt och mjuk till stilen. En toppklassad malt som används flitigt i blends, alla stora whiskybolag köper whiskyn av oss, så lagren är limiterade.
1991 kom Aultmore i United Distillers Flora & Fauna-serie. Trevlig men inte mycket mer. 12-åringen hade en fruktsöt mun med annalkande blommighet och en maltigt läskande finish. Fruktigheten skvallrar om en inneboende kraft hos whiskyn som väl borde gå att locka fram? Stephen ville inte ha karamellfärg i Aultmore, den fick heller inte kylfiltreras utan kommer vid 46%.
– Jag ville att Aultmore skulle bli renast av de fem. En ’finish’ i starkvinsfat skulle bli överväldigande. Problemet är att whiskyn kommer mer till sin rätt vid lägre styrka, 12-åringen funkar bättre med lite vatten, blir mjukare och lenare, vid 46 är den råare. Aultmore är den whisky som förändras mest av att vattnas.
Aultmore 12 år är verkligen något helt annat än 2004 års version som slaskade på med yviga estrar utan styrsel. När Macleod & kompani får jobba igenom malten ordentligt framträder en småskaligt nedtonat Aultmore, den skira citrustonen från förr vårdas samtidigt som häftiga ek-doser släpps fram. Föregångarens svulstiga päronsplitt-arom har bytts mot en ren elegant småcitrus-doft, på djupet Fruxo-apelsin. Smaken är lätt, slingrande småcitrus möter ek på djupet. Eftersmaken av söt citrus sväljs av smörig ek, endast värmen överlever. Smaken breddas mycket riktigt av en vattendroppe: Ren ljus citruston med rum för gräs initialt, fördjupas av eken, fylligare marmeladig fortsättning, kryddan stiger mot slutet, aromatisk ek bär in i längre varmfordrad finish med tunn artificiell citrusaccent. Avskalad och minimalistisk, en riktig proffswhisky som kräver tid och inlevelse. ’Spot on’ enligt Stephens ’brief’.

Aultmores grundare Alexander Edward är en dessa storartade män som formade den skotska whiskyindustrin. Hans namn har fallit i glömska eftersom de destillerier han var mest involverad i inte har sålts som singelmalter. Undantaget Oban där berättelsen mer handlar om det spektakulära läget insprängt i hamnstaden på västkusten. Vätskan från Edwards Benrinnes, Craigellachie och Aultmore letar sig idag istället in i namnkunniga blends som Johnnie Walker’s och Dewar’s. Men destillaten rankas högt bland blenders, de har allesammans karaktär. Ett skarpsinne som borde exploateras på egen hand såklart. Men vi tar det från början. Alexander Edward föddes 1866 och växte upp i byn Craigellachie. Son till David Edward och Helen Tod Cummings. Familjens liv kretsade kring whisky, fadern tillbringade dagarna uppåt Cromdale på gårdsdestilleriet Benrinnes. Berget Ben Rinnes känner alla. Knallen omges av sex destillerier och står i blickfånget var än man befinner sig på Speyside. Whiskyn bänn-RINNäss är mindre känd. Storyn börjar kring 1835 då Peter McKenzie inleder whiskytillverkning på sin gård Linn of Ruthrie. I ryggen har han det 840 meter höga berget. Sedan mitten av 1820-talet har whisky makats på granngården Whitehouse, men anläggningen spolades bort under den stora översvämningen 1829. John Innes avlöser 1842. Makandet knackar sig fram, tre år därpå tar William Smith över stafettpinnen men strandar 1864 då gården köps av David Edward. Under Edwards regim stabiliseras situationen och whisky görs kontinuerligt utan avbrott.


Sedan 1978 kokar Benrinnes Distillery sin whisky i tre pannor men inte för att lätta upp spriten utan ge den mer muskler.

Dagens makande följer andra rutiner än på Edwards tid. Vatten rinner till från tjärnarna Scurran och Rowantree som göds med smältvatten från toppen. Gäliska Beinn Roinn betyder förresten ”bergig udde”, en passande metafor för den höga knallen som ensam flyter fram på höglandstundran. Stället byggs om och skalas upp på 1950- och 60-talen. Men det är 1978 den stora revolutionen sker. Destillationsprocessen styrs om till partiell trippeldestillering, de tre paren blev två tripplar med en årskapacitet på 2,2 miljoner liter. Wash-pannan á 23 000 liter laddas med 20 000, mellan(sprit)pannan på 6360 liter tar 5243 och slut(sprit)pannan om 9300 får ta emot 7099 liter. Low wines från andra destilleringen blandas med ’heads’ från wash-pannan och matas i den sista av pannorna. Mer i detalj sparas den alkoholstarka startsträckan i förstapannan till slutdestilleringen, resten går vidare till mittenpannan och kokas med sluttampen från föregående destillering, det starkare partiet härifrån pumpas vidare till tredjepannan som kör ’huvudet’ från första- och andrapannan med ’huvudet’ från förra omgången (det svaga slutpartiet knuffas bakåt till mittenpannan). Ungefär samma upplägg som hos Springbank (fast mer tillkrånglat). Ut kommer i alla fall en 76,5%-ig sprit, några snäpp starkare än vanlig dubbeldestillering mäktar med. Avsikten är inte att lätta upp whiskyn, Benrinnes är ett rätt biffigt destillat eftersom pannorna körs välfyllda, tyngden understryks av att ’worm tubs’ fortfarande kyler ner alkoholen istället för moderna kondensorer, spiralernas slutkörda kopparmaterial i kombination med riktigt kallt vatten sublimerar ångorna hastigt och skonar de tyngre oljorna i spriten som får mer ruffa kanter. Första officiella singelmalten kom 1991 i Flora&Fauna-serien, etiketten ståtar med en tjäder (misstänkt lik The Famous Grouse). 15-åriga Benrinnes är en hygglig malt som dränks i sherry, måhända behövs sherryn för att dölja besvärlig ek – sänk istället åldern och använd mer "ren" ek i blandningen. Dussinsherrysnok drar igång bra med saftiga russin i munnen som snabbt fångas in av arg lakritsek. Tack och lov släpper eken greppet en aning i eftersläckningen som är nästan gräddig med effektfullt värmande ekbrus i bakgrunden.

På Alexander Edwards tid funkade det inte riktigt så här. Två kopparpannor var allt som behövdes. Wash-pannan tog 4900 liter och spritpannan 4500 liter. I småpannorna producerades en ”rik tjock whisky” som kyldes i fyrkantiga vattenfyllda cementkar på baksidan av destilleriet där kopparrör vred sig ner i all mindre dimensioner, så kallade ’worm tubs’. Årligen kokades 227 000 liter. Men fadersarvet är inte nog. Alexander visar sig ha talang för affärer och lyckas i ung ålder bygga upp en ansenlig förmögenhet. Grundbulten var förstås Benrinnes där han säljer aktier med bra förtjänst för att investera i ett nybygge. Han säljer in idén till namnkunniga potentater i branschen. 1891 öppnar så Craigellachie i hembyn i samverkan med den store blending-tycoonen Peter Mackie med White Horse som begynnande storsäljare. Stället är en sammansmältning av Mackies erfarenheter av rökiga Lagavulin och Edwards Benrinnes, resultatet blir ett karaktärsfullt destillat med tydliga rökreferenser. Det intressanta är att Alexander behåller makten i Benrinnes samtidigt som han får stort inflytande i nya Craigellachie, där Mackie dock tar över alltmer. Det tar inte stopp med två destillerier, Edward vill ha ytterligare ett ställe. 1896 öppnar 30-årige Alexander Edwards alldeles ”egna” Aultmore. Samtidigt avsäger han sig tillfälligt styrelseuppdraget i expanderande Craigellachie. Nya Aultmore byggs nära Forgie järnvägsstation några miles norr om Keith. Edward hade haft jaktarrende i trakten innan han köpte marken av Hertigen av Fife. Stället har karaktären av ”vildmark” med skogpartier och det beryktade Foggie Moss där dimmorna gärna lägrade sig. Inte lika ödsligt som Benrinnes mörkhyade kalfjällsmiljö men lika naturskönt. 1842 rapporteras om en folkmängd på 300 själar i ’Oldmore’. Trakten var väl inte den bördigaste, skörden räckte bara till mat i tre månader, ofta föll grödorna offer för sen frost och då blev det värre. Folket var därför beroende av torvförsäljning för sitt uppehälle. Torven stakades ut under sommaren och kördes med häst och kärra under hela året till Keith med omnejd, ofta med kvinnliga kuskar.



Aultmore Distillery Co bildas där Edward är tongivande ihop med whiskyhandlarna Robert Paterson Pattison och Walter Gilchrist Gray Pattison samt Frederick William Brickmann, alla tre från Leith. Fabriken designas av Charles Doig från Elgin som i februari 1896 presenterar ritningar på destilleri med tillhörande hus till excise-mannen. Pressklipp visar att starten planeras till slutet av året. Aberdeen Journal rapporterar 27 maj: ”Craigellachies Alexander Edward ämnar bygga ett väl utrustat destilleri nära Forgie station. Uppförandet skall ske skyndsamt.” Men starten drar ut på tiden. Först 24 maj 1897 inleds produktion av en ”högklassig Highland-whisky.” Till första mäskningen går 620 bushels malt åt. Och den första veckan konsumeras ungefär 15 ton malt som resulterar i 3640 liter råwhisky. Förstapannans kapacitet är 22935 liter och andrapannan rymmer 17500 liter. Dramatiskt stora pjäser jämfört med lilla Benrinnes pyttepottor. Men whiskyn räcker inte, redan 1898 görs ”omfattande ändringar och förbättringar” av destilleriet: maltlador byggs, mäskkapaciteten utvidgas och lagerhus uppförs. Kapaciteten fördubblas lagom till sommaren. En mäktig 10-hästars ångpanna från Abernethy kompletterar vattenkraften. Allt maskineri kan drivas av antingen vattenhjul eller ångmaskin – transportband för korn och malt, maltkvarn, mäskkar, rummager-kedjan i wash-pannan och olika pumpar. Ångpannan arbetade idogt i trekvarts sekel till 1969. Den står kvar än idag men är inte i brukbart skick.
1898 döps firman om till Aultmore-Glenlivet Distillery Co. Glenlivet fungerade som en sorts regionsbeteckning på den här tiden för att styrka att whiskyn höll högsta klass, en sorts kvalitetsförsäkran inför blenders. 27 juli köper Edward Oban. Det nya aktiebolaget med ett aktiekapital om £160 000 är attraktivt och Edward med partners gör en vinst £40 000. Kompanjoner är Glasgow-firman Wright & Greig med blenden Roderick Dhu och whiskymäklaren FW Brickmann. 30 juli noterar Glasgow Herald: ”Aultmore kan producera 900 000 liter per år men allt är sålt, man har ingen whisky kvar i lager. Ett stort nytt lagerhus ska byggas och elektriskt ljus dras in.” Edinburgh Evening News skriver samma dag: ”Whiskyn håller utmärkt kvalitet och har sålts direkt på dagen, därför har man redan byggt ut, flertalet ordrar har skjutits upp till nästa säsong.” Tidningen berättar vidare att destilleriet äger 6 hektar mark och får betala £128 årligen för vattenrättigheter. Området har gott om torvtäkter. Ett stickspår till järnvägen går rakt igenom destilleriet.
1899 går Pattisons Ltd i konkurs vilket påverkar hela branschen och är utlösande faktor för whiskykraschen. Pattisons var delägare i Aultmore och en av Obans största kunder. Brickmann drogs med i fallet. Oban och Aultmore tvingas dra ner drastiskt på produktionstakten och aktiekapitalet reduceras till £67 650. År 1900 översvämmas marknaden av osäljbar Speyside-whisky, många destilleriet jobbar deltid. Skottland hade hela 161 destillerier. Aultmore bidar sin tid och först säsongen 1903-4 tar affärerna fart igen. I december 1904 tar man in offerter för att bygga ett nytt lagerhus. Bolagsstämman 1907 slår fast att vinsten ökar och Edward uttrycker sitt missnöje med regeringen som han tycker gör för lite för att bekämpa den ekonomiska nedgången. Fler lagerhus står klara 1911. Första världskriget tvingar destillerierna att stänga, Aultmores sista whiskykok sker i maj 1917 och arbetet återupptas först i mars 1919. Vid årsskiftet 1922/23 installeras nya jäskar samtidigt som båda destillerierna utbjuds till försäljning. John Dewar & Sons köper Aultmore för £20 000, farmen följer med för ytterligare £845. Köpekontraktet listar destilleribyggnader, maskineri, verktyg, kolförråd, torv samt gård med all boskap, grödor, gräs och rovor – till och med dyngan noteras! 1925 gör Dewar gemensam sak med Buchanan’s och Walker’s under Distillers Companys (DCL) namn. 1930 tar dotterbolaget Scottish Malt Distillers över driften. I DCL:s interntidning avtackas 30 november 1938 Joseph Cumming, efter 40 års tjänstgöring vid Aultmore, mot slutet chef. Produktionen avstannar under kriget 1943-45 på grund av kornrestriktioner. På 1950-talet började allt återgå till det normala igen. 1952 utförs experiment med att ta hand om spillet från destilleringsprocessen på ett miljövänligt sätt, ett arbete som vidareutvecklades på Imperial. Ny teknik togs fram för att producera fiberrikt torrfoder åt djur.

1960-talet är en brytningstid. Det gamla regerar fortfarande men nydaning ligger i luften. Arbetarna bor fortfarande på plats. Nyckelpersonal ockuperar de 15 husen på området. När det behövdes kunde dessa utkommenderas av chefen för att lösa problem. Resten bodde inne i Keith eller på torp runtomkring där man också brukade täpporna som sidosyssla till arbetet på destilleriet. En del av arbetsdagen var ’dramming’. Bryggaren delade ut två supar per skift. Mannarna radade upp sig utanför hans bås i hörnet av pannhuset. Var och en fick en hutt 63%-ig råwhisky att svepa på stället för att alstra krafter att orka jobba i ytterligare fyra timmar. Otrevliga städjobb som att dyka ner i wash-pannan och skrubba insidan med kvastar av ljungris resulterade i en dram som uppmuntran. Folk gick halvfulla på jobbet hela dagarna!
Aultmore beskrivs av författaren RJS McDowall som en ”excellent malt som tyvärr inte finns att få tag på i London.” Också det tidstypiskt, maltwhisky är inget någon känner till längre, utanför Högländerna. Allt handlar om blended. Och det är just törsten efter Scotch som pockar på förändring. Nu sker äntligen en efterlängtad renovering av stället som var det mest gammalmodiga av DCL:s alla destillerier. John McDougall kom dit som ’trainee manager’ 1963 och blev en av 34 mannar. Arbetet var mestadels hårt och ibland kaotiskt, minns John. Jäsprocessen kunde gå överstyr. Ovanpå jäskaren snurrade ’switchers’ som klippte den skummande brygden. Dessa ”propellrar” drevs av bälten kopplade till ångpannan. Ibland hoppade drivlinan av på grund av för hög belastning. Jäskaren började nästan ”dansa” varpå trälocken föll av och ’washen’ bubblade över kanten. Mannarna försökte dämpa aktiviteten genom att hälla spannvis med tvållösning över skummet. Idag går det lugnare till, jästen är stabilare och dagens ’skum-hämmare’ är mer effektiva. Ett annat intressant inslag förr var de träbollar som hängde utanpå wash-pannan. Släppte man bollen mot kopparhalsen och fick tillbaka en ihålig klang var allt bra, då var det bara alkoholångor därinne. Var ljudet stumt fick man raka bort kol i eldstaden, annars riskerade ’washen’ att koka över ner i kondensorerna och vidare till spritskåpet med exploderande termometrar som följd. Idag har man ofta byggt in fönster i pannorna som visar skumnivån. Vattnet till själva whiskyn togs från kallkällan Auchinderran och kylvattnet rann till ifrån Ryeriggs.
– Sommartid gick det inte att göra whisky, berättar John McDougall. Kylvattnet sinade. Går spriten för varm blir den ruffig. I slutet av maj la vi av och stod stilla i tre månader.

Destillerichef Carolyn Thomson vakar över sin spritpanna. Dewars bossar är rätt så unga, Carolyn skolades in under 4 år på Craigellachie innan hon tog över Aultmore.Namnet Aultmore har inget med ordet ’old’ att göra. Gäliska Allt Mhor betyder ’stort vattendrag’ vilket är minst lika missvisande, som vi snart ska få se. Chefen John Nicol uppväxt på Balmenach Distillery (en man som gjorde sitt första dagsverke före första världskriget) var av den gamla skolan och cyklade överallt (bilar var för latmaskar). Från april och framåt drog han veckovis iväg uppåt vattenkällan för att kolla status, mannarna kallade honom i smyg ’Chasewater Charlie’. Nicol gick i pension 1965 och då omformades destilleriet i rask takt. 1967 murades eldstäderna igen och pannorna konverterades till ånguppvärmning. Kolskyfflandet flyttades från pannhuset till den nya ångkokaren. Samma år övergavs maltladorna och färdig malt köptes in. Och så monterades vattenhjulet ner. 1969 tystnade ångmaskinen slutligen och 1970 flyttade två nya pannor in till det befintliga paret samtidigt som kokaren bränsle bytte från kol till olja. Ett avsevärt fräschare Aultmore började koka whisky igen i februari 1971. Året därpå öppnade en Dark Grains-enhet för att bearbeta avfallet från tillverkningsprocessen. En mixtur av drav och sirap extraherades ur förstpannans ’pot ale’. 1985 stängde fabriken men öppnades igen 1989 och fortsatte till 1993 då upparbetningen av biprodukterna utlokaliserades. Licensen var skriven på John & Robert Harvey, Glasgow-blender med produkter som Harvey’s Gold Label och Harvey’s Special Scotch. Firman lät buteljera och sälja Aultmore som singelmalt vilket var rätt ovanligt på 1970-talet. Vid ingången till 1980-talet sjönk världen ner i recession och Scotch tappade försäljning, förråden av osåld whisky växte. Sommaren 1981 stängde flera destillerier i Skottland ner under två månader utöver den normala stiltjen på några veckor för underhållsarbete. 1996 revs lagerhusen. All nywhisky tas sedan dess med tankbil till en central depå där tappning på fat sker. Med förändringarna gjordes folk övertaliga, i slutet av 60-talet räknade avlöningslistorna in 27 namn, 30 år senare omfattade arbetsstyrkan bara dussinet mannar.
1997 firas 100 år. 8 hektar skog planteras på ägorna. Till detta kommer gården Milltown of Tarrycroys areal på 53 hektar. Ungefär hälften är skogsmark, resten betesmark som arrenderas ut till omgivande bönder. En jubileumsmiddag med dans hålls på Seafield hotel i Keith. En 16-åring ges ut i limiterad utgåva med alla anställdas namn på baksidesetiketten. Och så installeras en ny ångkokare som drivs av naturgas. Årligen görs 1,5 miljoner liter under 42 arbetsveckor. Skogsbruk är viktigt för Aultmore, 2001 planteras ytterligare 15 hektar barr- och lövskog, totalt 135 000 träd. 2002 är det dags att fräscha upp destilleriet igen. Ett helt ny mäskdel inrättas för £1,2 milj, det gamla mäskkaret från 70-talet bärs ut och ersätts av en avancerad ’full lauter tun’ från tyska firman Steinecker som mäter 10 meter rakt över. Den gamla kvarnen behålls men delar byts ut. Ett praktiskt CIP-system (clean-in-place) förenklar skötseln av byttor och pannor. Den flytande jästen får också ett nytt kylsystem. Men fortfarande är det mycket manuell handpåläggning som krävs för att få allt att funka, särskilt i pannhuset där ventiler regleras för hand och pannorna styrs av människor. 2007 automatiserades allt och datorerna tog kontrollen över whiskyn. Året därpå byttes kondensorerna ut. 2010 gjordes 3,03 milj liter. 2012 renoverades wash still no 1, hela överdelen med svanhals och lyne-arm byttes ut.

Tillbaka till själva whiskyn. Utöver 12-åringen finns äldre dyrare utgåvor. Aultmores stjärnkryssare hittar vi på ’Duty Free’. En 21-årig drömkomposition, bara vanlig ek, inga vinfat. Men uppdraget är svårt, det är just i tjugoårsåldern whisky brukar krascha mot vassa ekklippor. Aultmore klarar balansgången galant. Prunkande estrar och intelligent ek, grogrund för storverk om man lyckas bevara handlaget i liknande åldrar framöver. Jämfört med kusinen Craigellachie är Aultmore ett lite vekare destillat och kan därför inte krångla till det. Nosen är exemplarisk, mild och tropiskt fruktig med malt och blommighet plus sockerkaka. Lite vatten ökar sötman, fruktkola adderas till den tropiska frukten. Smaken vid 46 är smutt, väldans söt med fruktsuryp innan örtig aromatisk ek värmer upp och gör en fet kakig sorti. Efterklangen är sötvibrerande på havreflarn med sädestoner – oljigt lång och friskt läskande. Åldern märks på oljigheten snarare än bitterhet. Vatten ökar fruktgaloppen, händelseförloppet är längre och smaken får tre tydliga faser. Först fruktwobblande, därpå aromatisk när blommigt eterisk ek faller in, sedan påtagligt saliverande och samtidigt fett oljig. Och eftersmaken är ju finfin, visserligen smörig/oljig men med en god sötvit-vinig sötma. Ofrånkomligt köp på flygplatsen nästa gång.
Aultmores äldste känns inte som 25 år, skulle på doften gissat på 16-18 år. Ektiden låser in aromen som är tillknäppt, air av vinter-vass, runtom äppelkaka och limeskal – känns mer stukad standard än de luxe. Vattnad sticker dessutom alkoholen till, så låt bli. Det bästa med whiskyn är den underbart goda ansatsen i munnen. Märkligt avstamp i honung och juicy fruit men så dör smaken en smula när eken ställer sig upp med sin greppiga skalbeska. Whiskyn är ju faktiskt 25 år så eken måste få göra sig hörd. Men det händer liksom inte så mycket, vid 46 svänger whiskyn plötsligt upp i fräschare limeskal mot slutet. Annars handlar det om snäll krydda och 70%-ig mörk choklad i en halvlång refräng. Smakstarten är värd 25 poäng men sedan dalar det tyvärr in i en dämpad avslutning. Vatten gör ingen större skillnad, eken tar i mer i munnen med kartig beska men blir snällare skalbesk i svansen. Visst är det gott men mer för pengarna kan man begära. 25 ek-år är tydligen mer än Aultmore kan hantera.


Boyal Brackla har sin egen destilleridam för processvattnet. Lagerhusen lånas ut till Diageo, den egna whiskyn tas med tankbil ner till Glasgow och tappas på fat där.

Royal Bracklas historia är av annan art. Stället ligger mitt i Morayshire, Speysides jordbruksdistrikt. Man får kryssa sig fram på småvägar och göra tvära kast mellan åkerlapparna för att hitta fram till traktens destillerier. Brackla huserar på Cawdor Castles ägor och man anlöper ståndmässigt via en lövträdsallé. Slottet några miles bort stammar från 1400-talet och hamnade i familjen Campbells ägo nästkommande sekel. Idag tronar den sjunde earlen av Cawdor däri, Colin Campbell. Stället hemsöks annars av Shakespear-fans som vill höra om Macbeths kungadråp. Väl framme meddelas att dramats kung Duncan mördades på ett slott inne i Inverness, och att Macbeth i verkligheten grep kungakronan på slagfältet. Cawdor byggdes långt efter händelserna och den femte greven av Cawdor lär ha muttrat: ”Jag önskar att barden aldrig skrivit sin förbannade pjäs!”
1812 startade kapten William Fraser whiskytillverkning här i ett gammalt bryggeri från 1773. Säsongen 1817-18 skrapade han ihop 23 300 liter. Konkurrensen var mördande, trakten vimlade av illegala pannor. För att få det att gå ihop friserade Fraser böckerna men åkte dit. Customs & Excise bötfäller honom upprepade gånger: 1827 med £50, 1831 £300, 1836 £500, 1839 £200 samt 1844 hela £600. 1821 klagar han i en skrivelse till parlamentet i London: ”Det senaste året har jag inte sålt mer än 100 gallon whisky inom 120 miles radie trots att folk inte dricker annat än whisky.” Kanske var det därför han skeppade så mycket whisky söderut. 1833 meddelar Fraser parlamentarikerna: ”Jag skickar mer whisky till England än någon annan Highland-destillatör.” Just detta år tillverkas 167 800 liter jämfört med 1821 års 14 700 liter. Orsaken är förstås den reformerade lagen, 1824 års Excise Act sänker skatten från skyhöga till moderata nivåer. Att kapten Fraser 15 augusti 1833 var förste destillatör att få en ’Royal Warrant’ av kung William IV var alltså inte så konstigt. I sin skrivelse konstaterar Fraser: ”För tre månader sedan fick jag en order från hans Majestäts källar-mästare i London att skicka ett litet fat whiskey till St James Palace.” Brorsdottern Victoria förnyade förbindelsen 18 maj 1838 efter sitt trontillträde. Att bli hovleverantör vidgade förstås marknaden. 1844 blir Andrew Usher agent för whiskyn, ett kontrakt som varar seklet ut. 1887 levereras så mycket som 318 000 liter. Fraser dör i oktober 1846. Sonen Robert tar kontrollen några år senare och regerar i ytterligare tre årtionden till 1878 då han säljer ut. 1860 skriver Nairn-bon James Augustus Grant till sin syster från Nilen-deltat ilag med upptäckaren kapten Speke: ”Vi stretar på i detta eländiga land på det mest lättsamma vis – efter middagarna känner man sig lika tillfreds som hemma efter ett glas Brackla.” På 1860-talet görs Usher till partner, Brackla används i hans framgångsrika blandmalt med Glenlivet som huvudingrediens – föregångaren till det som skulle bli blended Scotch. I en annons i The Scotsman i september 1864 saluför Usher en 5-årig Royal Brackla för 21 shilling per gallon: ”Whiskyn anses av domare i tävlingar vara den finaste i Skottland och har de senaste 35 åren haft kungahuset som beskyddare.”

När whiskyförfattaren Alfred Barnard tittar förbi i mitten av 1880-talet är Royal Brackla en av tidens mest kända destillerier. ”Gamla och nya byggnader upptar fyra tunnland mark. Ägarna har försett destillerichefen med ett fint hus och bekväma stugor till arbetarna. Whiskyn tas till stationen sex miles bort med en ångdriven traktor som återvänder med kol från Nairn. Det är nödvändigt att bränsledepåerna är välfyllda, destilleriet kan vintertid isoleras veckovis av drivsnö. Stället är vackert att beskåda. Tre dammar intill förses med vatten från Cawdor Burn, husen skuggas av pilträd.” 1890 utfärdar Greven av Cawdor, John Frederick Vaughan ett 57-årigt arrende för farmen och destilleriet, vattenrättigheterna och lov att ta torv från mossarna vid Clunas och Highland Boath. Samma år publicerar Illustrated London News en artikel på fyra sidor om Scotch Whisky med Royal Brackla i fokus. Whisky-boomen är i fullt sving och Scotch är i ropet. I mars 1894 diskuterar National Guardian destillering kontra jordbruk. Artikelförfattaren noterar att verksamheterna glidit isär. Brackla vill leasa ut jordbruksbiten för att fokusera på whisky. Tidningen konstaterar att det inte finns några pengar i jordbruk längre. Samtidigt poängteras att destilleriet under sina 80 år varit nära allierad med gården: ”Royal Bracklas destillatör Mr Fraser var lika fäst vid gården som sitt destilleri, och bitvis var jordbruket nästan lika lönsamt. Mot slutet av sitt liv skiljdes han från destilleriet men blev kvar på gården till sitt frånfälle.” De 120 hektaren bördigt land intill floden Nairn var förr en värdefull tillgång för destilleriet, idag vill whiskymakarna bara bli av med bördan, avslutar tidningen. 1897 produceras över 600 000 liter. Robert Fraser & Co ombildas till Brackla Distillery Co Ltd med direktörerna Andrew och John Usher, vinhandlaren James Andersson samt Bracklas destillatör Walter Newbigging. Aktiestocken omsluter £100 000 och i prospektet berättas: ”Brackla whisky har länge varit känd som en av högländernas bästa maltwhiskies. Efterfrågan har länge överträffat tillgången, därför har vi nyligen utökat verksamheten rejält.” Destilleri med tillhörande lagerhus upptar numera 5 hektar. Verksamheten rullar på under första delen av världskriget men i januari 1917 stänger fabriken för att öppna ett halvår efter krigsslutet i maj 1919. Uppstart sker med hjälp av nya ägarna John Mitchell och James Leith, vin- och sprithandlare från Aberdeen. Till posten som destillerichef rekryteras John Farquarson efter ett förflutet på Banff och Balblair. När han går i pension 1831 tar sonen Jack över. 1826 avlider Mitchell och företaget säljs vidare till John Bisset & Co. 1938 utfärdas en ’feu charter’ för marken. Skillnaden mot ett vanligt arrende är att destilleriet har besittningsrätt till marken istället för att hyra den på årsbasis, fortfarande erläggs givetvis hyra till godsherren på slottet. Kontraktet innebär skyldigheter till omgivande gårdar. Brackla Farm har exempelvis rätt att få ’burnt ale’ två gånger per dag, alltså den näringsrika kvarstoden från wash-destilleringen som bonden kan använda som gödsel eller djurfoder. 1943 säljs Brackla till jätten DCL. Stället står då stilla sedan ett år tillbaka. Det är krigets ransoneringspolitik som stoppat merparten av de skotska destillerierna. Området ockuperas av flygvapnet RAF. Comeback görs i november 1945. 1947-48 byts jäskaren ut, tio nya träbyttor ställs in. 1958 dras elektriskt ljus in i lagerhusen. I mitten av 1960-talet rekonstrueras anläggningen under 24 månader. Eldstäderna under pannparet skrotas, invändig uppvärmning med ånga från en koleldad kokare införs. Dessutom ställs ytterligare två pannor dit. Maltugnen byggs om och får mindre torkyta. Nya silos monteras upp för att ta hand om kompletterande inköpt färdigmältat korn. Nytt mäskkar installeras och sex nya träjäskar adderas plus en jästtank i rostfritt stål. Dessutom tas en ny kompletterande vattenkälla i bruk för att användas som kylvatten. När RAF under kriget byggde landningsbana borrade man nämligen egen brunn. 1970 byts kol mot olja som bränsle till kokaren. 1975 byggs nya rymliga lagerhus där faten ställs på pallar och får växa på höjden istället för de traditionella manshöga stenhusen där faten ligger på mage. 1985 tystnar Brackla på grund av recession, DCL har alldeles för många destillerier och när försäljningen av blends viker införs sparbeting. Många insomnade fabriker vaknar aldrig men Brackla får nytt liv 1991 och sex år senare investerar United Distillers (fd DCL) 2,2 milj pund för att uppgradera destilleriet. Året därpå tar Bacardi och Dewar över. 1999 adderas två jäsbackar i stål, samtidigt moderniseras styrsystemen i pann-huset med en ny kontrollpanel. Vid millenniumskiftet görs 2,6 milj liter. 2003 får Brackla en reningsanläggning för att avlägsna kopparester från andra destilleringens ’spent lees’ så att rent vatten kan dumpas i havet vid Moray Firth.
Idag gör Brackla 4,18 miljoner liter årligen. Stället sover aldrig utan går dygnet runt, 10 karlar roterar i 3-skift sju dagar i veckan. Tidigare tog personalen ledigt på helgerna. Vattnet tas från Cursack Supply uppåt Cawdor Hills två miles bort. Originalkällan Cawdor Burn används fortfarande men numera bara för kylning. Concerto- och Propino-malt köps in från Bairds Maltings. Veckovis anländer upp till åtta vagnslaster om 29 ton, totalt lagerhålls 230 ton i tiotalet silos. Säden mals i en fyrvalsad Porteus-kvarn som är 35 år gammal, klassiskt rödmålad. De övre valsarna krossar kornmalten, de undre mal den. Ut kommer sju delar ’grist’, två delar skal och en del mjöl. I mitten av 1990-talet installerades ett enarmat mäskkar av semi-lauter-typ. 12,5 ton maltkross blandas med 58 000 liter varmvatten. Det tar upp till 25 minuter att mäska in, sedan får ”gröten” vila i 20 minuter innan bottnen öppnas och vörten silas av samtidigt som armen sakta rör sig. När 18 000 liter tappats av tillsätts mer varmvatten. Den sötaktiga vörten töms i sex jäskar av trä och två av rostfritt stål. Det tar 3 timmar 45 min att fylla en ’washback’. Efter 8000 liter vört tillsätts 250 liter flytande jäst, sedan toppar man upp med kvarvarande 50 500 liter. Ett jäskar splittas på tre pannor, wash-pannan laddas med 20 300 liter. När bubblorna inuti pannan når det lilla fönstret på pannans hals sänks värmen för att undvika att brygden kokar över. Fyra timmar åstadkommer ’low wines’ med en styrka på 24%. Det krävs två körningar i förstapannan á 7500 liter för att fylla spritpannan, inklusive 7000 liter ’feints’ från en tidigare spritdestillation. Andrapannan går på ’foreshots’ i 25 min, spritklippet görs vid 72-3%. Sedan samlas ”hjärtat” upp under 5-6 timmar innan ’feints’ leds bort vid 66%. Processen tar totalt upp till elva timmar och resulterar i 5500-6000 liter ’new make’ med styrka på 70-70,5%. 51 destilleringar utförs varje vecka.
– Vi vill ha ett gräsigt destillat här på Brackla, upplyser chefen Carol More. Den långa jästiden på 70 timmar bidrar till gräsigheten ihop med svanhalsar i svagt motlut som ökar refluxen vilket ger ett relativt lättviktigt destillat.
Tyvärr tar romantiken slut efter pann-huset. Lagerhusen hyrs av Diageo. Bracklas sprit hämtas precis som hos Aultmore med tankbil fyra gånger i veckan. 90 000 liter transporteras till Glasgow och läggs på fat i blending-centra som Westthorn eller Poniel. Destillatet är likt Aultmore eftersökt av blenders. När jag var där våren 2015 var veckans tankbilsschema fullklottrat. Diageo hade bokat in tre hämtningar á 22 000 liter utöver enstaka tankbilar från Angus Dundee, Tomatin och Inver House.

Att klä upp Royal Brackla som singelmalt var ganska enkelt, konstaterar Stephen Marshall. Malten är en klassisk robust Highland-whisky. Stephen som växte upp med TV-serien Take the High Road (skotsk såpopera som rullade från 1980 till 2003) minns att man refererade till Royal Bracklas ”bärnstensfärgade nektar”.
– Märket behövde rik karaktär och smak så vi ändrade stilen dramatiskt. Whiskyn har tömts i sherryfat av oloroso- och Pedro Ximenéz-typ. En typisk ’wood finish’-

Carol More är en av Dewars många kvinnliga chefer som 2006 gick chefsprogrammet och sommaren 2009 tog över kronjuvelen Aberfeldy. Sedan hösten 2014 basar hon över Royal Brackla.
produkt, tungt sherry-diktad i stilen. En holländsk Brackla-samlare protesterade men jag tycker whiskyn funkar bra i starkvinsfat. Chefen Carol More instämmer att North Highland-karaktären går bra ihop med sherryn. Och destillerifolket ska man lyssna på.

Brackla fanns redan på United Distillers tid. Med start 1993-94 gavs den ut i Flora & Fauna-serien som 10-åring med en liten fink på etiketten. Beskedlig men med en mörk sida. Grön milt fruktig doft med vaga fenoler i fonden. Maltsöt medelfyllig mun med svällande fruktighet. Lång ren frisk avklingning med piprökig skugga. Ändå rätt så blek. Och av Dewars tre nykomlingar 2004 var Brackla också det svagaste kortet. 10-åringen hade väl en del goda idéer men energin att leva ut infallen saknades, whiskyn kom av sig hela tiden. Ölig maltdoft utan riktning. Fin gräsig mun som kärvade till sig med örter vilket bådade gott, men så kom whiskyn på sig i eftersmaken, fick panik och la sig platt och tyst – fegt! Jag noterade lite surt: ”Slappna av och gör din grej Brackla så kan det bli riktigt bra.” Nu har denna relativa tunnis mestadels lagrad på slitna hogshead-fat alltså fått bada i sherry-ek mot slutet och bygga lite kropp. Alla goda idéer som anades i ”personal-utgåvan” slår ut i full blom. Nya 12-åringen är en elegant balanserad singelmalt med integritet. Visst dominerar sherryn men destillatet vårdar sin ton och tränger igenom när det behövs. Mullig sherry-doft med stilton-vibbar, ibland frisk nektar. Medelstor och attraktiv, sherryn manifesteras i blåbärsmuffins och oloroso. Trots 40% provar jag att vattna försiktigt. Aromen blir mer avancerad. Röd frukt a la jordgubb- och rabarbermarmelad. Stick av grevé-ost, fet och nötig. Smakar ovattnad fet fruktkaka i sherry-stil, slingrande nektar varvas med exotisk frukt, halvvägs läder som förebådar kliande värme. Renare exit över gurkskal/grästoner. Eftersmaken är lång med sötaktig sherry som blir torrare, gräsiga äppelskruttiga övertoner landar i äppelskalig munkänsla. Mikrodroppen vatten fruktar till smaken ännu mer, mer färsk frukt typ hallon och jordgubbar samt nektar, följt av krämig sherry i svansen. Halvtorr sherry-finish, gurk/gräs-spektrat märks mer. Imponerande blender-handlag. Rund välkomnande whisky men samtidigt med särskiljande personlighet. Och att whiskyn vinner på vattning trots sina blyga 40% är väl fascinerande. Whiskyn lanserades hösten 2015 på en jaktmässa hemma i Morayshire. Nya Royal Brackla har en natur- och jaktimage. Målgruppen är inte godsägare utan snarare anställda vid godsen. En prisvärd whisky med kvalitet och kunglig glans.
Än mer intressant är 16-åriga premium-utgåvan. Jämfört med sherry-indoktrinerade 12-åringen har Brackla hittat sina egna estrar efter ytterligare några år på slitna hogshead-fat. Extra-badet i oloroso/PX-sherry märks egentligen inte utan breddar bara fruktbjudningen. Modig egen stil som går utöver den vanliga wood finish-floran där målet ofta är att assimilera så mycket som möjligt av starkvinsadditivet. Detta måste vara en av de bäst balanserade wood finish-produkter jag fått. Underbar rik doft av juicy fruit och citronläsk, centralt sega råttor och tyngre citruslikör. Smaken är fruktintensiv. Börjar i honung och tangerine, mineraler tillstöter ihop med citruslikör och exotisk frukt, mot slutet oljig ek. Finalen är marmelad-smaskig röksvängd ovanpå fet shortbread med sköna sötrökiga efterslängar. När Brackla fyller 21 år är det för sent. Nu funkar inte sherry-tricket längre. Whiskyn orkar inte lyfta, sherryeken ger ingen kick som det var tänkt. Skulle nog behöva ligga i starkvinsek i minst 2-3 år för att vända trenden. Ren söt smakstart, gräs och godis annalkas men bromsas av massor av 85%-ig ek-choklad mot slutet. Avslutet belägras av torr stram eksvärta, honung mildrar men eken blir alltmer svart-rökig. All den där torra strama eken i eftersmaken blir jobbig att svälja i längden. Skolexempel på den svårbemästrade 21-årsåldern. Massor av ek utan tillräcklig frukt/sötma för att utjämna plågorna. Blir bättre om några år. Råkar veta att man har en 25-åring i pipeline, den kan funka om den får tillräckligt mycket sherry-tid.

Tillbaka till Dewars konsumentprofiler, vilka ska köpa de olika singelmalterna?
– Royal Brackla riktar sig mot prestige-köpare, svarar Marshall. Aultmore siktar in sig på yngre konsumenter villiga att testa nytt. Craigellachie är experternas whisky.
Men varför introducera kompletta åldersbaserade produktlinjer? Det känns ju lite omodernt att rulla ut 12, 16, 18, 21 år när de stora bolagen hellre pratar ’Non Age Statement’ (NAS). För första gången under vår intervju tänder Stephen Marshall till och blir irriterad:
– Jag tror inte på NAS-trenden. Jag blir alltid besviken när jag testar en en NAS-produkt, flaskan har ofta fått en rejäl dos karamell som slår igenom, estrarna skvallrar om ungt whiskyinnehåll. Vi har tittat på NAS för Great Malts-rangen. Jag ville göra en ung ’unaged’ Craigellachie, rå och brutal, men vi avvaktar. Vi vill inte reta upp konsumenterna. Jag jobbade på en Oddbins-affär i flera år och vet hur kunder navigerar, ålderbeteckning är mycket viktigt. När min far ska köpa en whisky går han på ålder, saknas ålder blir han förvirrad.
Enligt Stephen Marshall är NAS inget marknaden efterfrågar. Det är uteslutande produktionssidan som driver på:
– Blendern säger att det här är vad vi har: ”Så här mycket 5-, 4- och 7-årig whisky.” Det är så det funkar. NAS handlar inte om kreativitet. Ändå påstår somliga blenders ”att nu kan vi blanda ihop en whisky utan att begränsas av åldersbeteckningen.” Och för marknadsfolket finns inget värre än att hitta på en ’shit-story’ för att sälja något undermåligt.
Marshall menar att NAS är mer naturligt för blended whisky som egentligen aldrig satt ut åldern på etiketten:
– Dewar’s Signature var en utmaning för tidigare Master Blender Tom Aitken där han skapade en blend utifrån whiskies i olika åldrar. Men singelmaltscenen fungerar annorlunda, den har alltid handlat om åldersbeteckningar.
Samtidigt visar det sig att den vanliga konsumenten inte bryr sig om varken åldersbeteckningar eller NAS. Dewars marknadsundersökningar avslöjar att dussinköparen vet mycket lite om singelmalt på grund av att kategorin i sig är förvirrande.
– NAS adderar bara ännu mer osäkerhet. Skulle inte förvåna mig om somliga överger whisky för andra spritvarianter, å andra sidan kanske nya konsumenter attraheras av färgsprakande förpackningar.
Men varför har Dewar så bråttom? 20-talet nya singelmalter ska knuffas ut på marknaden under 12 månader. Stephen Marshall ler knipslugt och konstaterar:
– Aah, ska man göra det, så gör det ordentligt. Blev nästan galen av att vi bara hade Aberfeldy 12 och 21 år. Brådskan kommer av att jag inte vet om projektet går i hamn. Verkligheten är tuff, man vet aldrig om man får sparken. Företaget Dewars identitet är självklart blended Scotch men jag vill också se oss som ett maltwhiskybolag. Vi tar det här på största allvar och har investerat oerhört mycket energi i projektet.
Vi som gillar maltwhisky kan bara applådera Marshall och kompanis ansträngningar. Dewar är det sista stora whiskyhuset i Skottland som äntligen går all-in med singelmalt. Vad finns kvar att göra? Bjässen Diageo är ju den som gjort mest för mångfalden, inte så konstigt eftersom man sitter på en tredjedel av destillerierna. Därifrån skulle jag vilja se Teaninich, Inchgower, Linkwood och självklart Benrinnes och kanske Dailuaine. Från Chivas vore det fantastiskt om man lät buteljera Glen Keith, Glenallachie och kvarlåtenskapen av avlidna Caperdonich samt gamla Allied-juveler som Glentauchers, Glenburgie, Mannochmore och en revival av Miltonduff. Inver House borde äntligen släppa iväg sin Balmenach (man har rikliga lager 12-årig malt i ladorna). Dussinet måttligt utforskade singelmalter återstår alltså bara. Synd att klaga, vi lever i den bästa av whiskyåldrar.


 
Aflodal testar Aultmore & Brackla

Aultmore 12 år 40% (2004) 78/100p
Aultmore 12 år 46%
But 2014, Dewar | hgsh & barrels
86/100p
EXC.BRA
Småskaligt nedtonat Aultmore, inte så vräkigt brackig som föregångaren. Här vårdas den skira citrustonen samtidigt som häftiga ek-doser släpps fram. Ren elegant småcitrus-doft, levande men mjuk med sting, på djupet Fruxo-apelsin. Smaken är lätt, slingrande småcitrus möter ek på djupet, ändå varsamt med plats för grästoner vid utgången. Eftersmaken av söt citrus sväljs av smörig ek, endast värmen överlever. Smaken breddas av mikroskopisk vattendroppe, ren ljus citruston med rum för gräs initialt, fördjupas av eken, fylligare marmeladig fortsättning, kryddan stiger mot slutet, aromatisk ek bär in i längre varmfordrad finish med tunn artificiell citrusaccent. Avskalad minimalistisk Aultmore, en riktig proffswhisky som kräver tid och inlevelse. Skickligt blenderjobb av Stephanie Macleod.

Speyside | Malt | Pris € | A21 S23 E20 K22

Aultmore 21 år 46% 90/100p
Aultmore 25 år 46% 87/100p
Royal Brackla 10 år 40% (2004) 72/100p
Royal Brackla 12 år 40%
But 2014, Dewar | PX/oloroso-finish
89/100p
EXC.BRA
Elegant balanserad singelmalt med stor integritet. Ett hejdundrande lyft jämfört med ”personal-buteljeringen” 2004-2008 där vi fick ölig maltdoft utan riktning, fin gräsig mun som kärvade till sig med örter men kom av sig i eftersmaken och la sig platt. Nu har denna realtiva tunnis mestadels lagrad på slitna hogsheadfat baddats i sherry-ek mot slutet (oloroso och PX) och fått bygga kropp. Alla goda idéer som anades i förra utgåvan slår nu ut i full blom. Visst dominerar sherryn men destillatet vårdar sin ton och tränger igenom när det behövs. Mullig sherry-doft med stilton-vibbar, ibland frisk nektar. Medelstor och attraktiv, sherryn manifesteras i blåbärsmuffins och oloroso. Trots 40% provar jag att vattna försiktigt. Aromen blir mer avancerad. Röd frukt a la jordgubb- och rabarbermarmelad. Stick av grevé-ost, fet och nötig. I bakgrunden sockrig oloroso. Smakar ovattnad fet fruktkaka i sherry-stil, slingrande nektar varvas med exotisk frukt, halvvägs läder som förebådar kliande värme. Renare exit över gurkskal/grästoner. Eftersmaken är lång med sötaktig sherry som blir torrare, gräsiga äppelskruttiga övertoner landar i en äppelskalig munkänsla. Mikrodroppen vatten fruktar till whiskyn än mer, mer färsk frukt typ hallon och jordgubbar samt nektar, följt av krämig sherry i svansen. Halvtorr sherry-finish, gurk/gräs-spektrat märks mer, aningen kortare även om värmen förlänger. Djupt imponerad av blenderns handlag. Rund välkomnande whisky men samtidigt med särskiljande personlighet. Och att whiskyn vinner på vattning trots sina blyga 40% är väl fascinerande.

Speyside | Malt | Pris € | A22 S23 E21 K23

Royal Brackla 16 år 40% 92/100p
Royal Brackla 21 år 40% 83/100p
Benrinnes 15 år 43% Flora & Fauna 89/100p

Alla recensioner finns på www.aflodal.com

 
Publicerad: 10/28/2016
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com