Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 
 



 

 


Longmorn i fokus

Speysides peppriga
super-malt


18-åriga Chivas Regal förlitar sig på Longmorn som karaktärsmalt. Whiskyn som i unga år är besvärande pepprig blir en komplex super-malt bortåt 16 år. Henrik Aflodal berättar historien om Chivas Brothers kanske viktigaste maltwhisky.

Longmorn är en besvärlig whisky. Man får den aldrig ung, det krävs många ekår för att få pli på destillatet. Den har inte mycket gemensamt med övriga Speysiders. Chivas Master Blender David Boyd har en gång för alla smulat sönder myten om Speysides mångfald genom att offentligt uttala: ”Allt smakar ju likadant”. Så är det, skillnaderna hos den bulkmalt som produceras av områdets 50-tal fabriker är inte stora. Syftet är att fylla världens blended Scotch med maltwhisky. För Boyd är Longmorn den felande länken, här är en malt som står ut, en kronjuvel som skyr det alldagliga. Whiskyn är arg och otålig, överskottsenergin gör den till Taliskers like. När jag läser mina noteringar från en unik panelprovning på destilleriet återkommer deskriptorn ”pepprig”. Nyspriten är fet och smörig, går från honung till toffee, med en dramatisk pepprighet i botten. Destillatet är i unga åldrar sött och aggressivt, hettan slår emot en tidigt in i smakupplevelsen. Vi räknar 5, 8, 12 år. Det är svårbemästrat och rätt otrevligt. Först därbortom lyckas eken få pli det sturiga destillatet samtidigt som ek-spalten tilltagit. Jag har läst utlåtanden från ”experter” som klagar på att eken gått överstyr och sabbat whiskyn. Hugskott som bottnar i okunskap. Eken kan ju näppeligen kontrollera den oroliga spriten och räknar vi bortåt 15 års lagring på frisk ek ansamlas en del beska som ihop med kryddan från själva whiskyn kan förväxlas med överlagring. Glöm då inte sötman, frukten kommer fram i övre tonåren och kreerar sammantaget en av världens bästa whiskies. I vissa lägen den allra bästa. Longmorn vann Maltwhisky-VM 2014. Världens största sprittävling där ett omfattande juryarbete i tre omgångar med blindprovning av över 1500 whiskykännare vaskar fram det främsta destilleriet. En mästare tar tid att forma och denna är den mest svårarbetade av dem alla.

Jag står utanför destilleriet. Det är höst och luktar murkna löv, svarta moln dimmar ljuset ovanifrån. En kylig vindpust tar sats, huttrande sveper jag rocken om mig och stöter på något hårt. Just det, fickpluntan i borstat stål med 12-årig Longmorn. Whiskyn begynner sötglupande och så slår pepprigheten ut och sprider värme inombords. Knappast komplex men rätt partner att dra i fält med. En krigare av det gamla Highland-virket. De kala fälten så här års skapar en känsla av övergivenhet. Skörden är bärgad, vintern nalkas. Under medeltiden var här skog som undan för undan omvandlats till åkermark. Det lilla kapellet Lann Marnan inrättades av pikterna för att sprida den kristna förkunnelsen. Anglifierat uttyds namnet St Marnochs kyrka vilket anspelar på den helige Ernan som tog den nya tron till Moray-bygden. Missionären gravsattes år 625 i byn Aberchirder invid Deveron-floden ett stycke österut. 1400-talsdokument beskriver entusiastiskt hur hans skalle grävdes upp och sköljdes i vatten som sedan inmundigades och botade sjuka. Kraniet var medelpunkten i processioner som drog runt i provinsen Moray och heligförklarade eder svurna i dess närvaro. Den etymologiska ordflätan är fascinerande att följa. År 1226 omnämns platsen som Landa Morgund, därefter blir 1368 års Lanmorgyn 1529 ’lang’ i form av Langmorgoun och slutligen Langmorn 1598. Moderna tungor vrider runt a:et till ett o och vi får Longmorn. I St Ernans kapell firades gudstjänster en bit in på 1600-talet då kyrkan övergavs och sedermera plöjdes ner i jorden.



Vi befinner oss Laich of Moray. Skotska ‘laich’ betyder låglänt terräng och syftar på den bördiga kustremsan från Fochabers till Brodie. Traktens mikroklimat är lite varmare och soligare än omgivande mer karga områden. Det var här längs järnvägen mellan Elgin och Rothes John Duff slog upp sitt nybygge. Förmodligen lyckligt ovetande om platsens religiösa dignitet lät han den gamla kyrkogrunden väster om destilleriet fyllas upp av den nödvändiga vattenreservoaren, genomfluten av Longmorn Burn som strävar vidare i nordvästlig riktning mot Linkwood i Elgins utkanter. Järnvägen revolutionerade whiskytillverkningen i bergstrakterna. Goda kommunikationer var lika viktigt för kommers då som nu. Linjen mellan Elgin och Craigellachie öppnade 1862 och året efter kopplades Strathspeys huvudbana på som bar ända ner till lågländerna. År 1893 byggs Longmorn, John Duffs andra egna destilleriprojekt. Fenomenet Duff inledde sin bana på Glendronach utanför Huntly, lämnade branschen för hotellverksamhet ett tag innan han 1876 startade Glenlossie. 1888 tröttnade Duff, tog sin familj och emigrerade till Kapstaden där brodern jobbade för regeringen. Avsikten var att starta ett destilleri i Transvaal, men drömmarna grusades av presidenten som ogillade brittiska äventyrare. Duff drog till Amerika och försökte sig på ett nytt destilleri men misslyckades ånyo. Vid hemkomsten 1892 tog han jobb på Bon Accord Distillery i Aberdeen och öppnade vin- och sprithandeln Douglas, Gordon & Co. Siktet var självklart inställt på ett nytt destilleri. 1893 grundas sålunda Longmorn Distillery Co med herrar Charles Shirres och George Thomson. Mark arrenderas av lantgården Longmorn. Duff som själv konstruerat Glenlossie konsulterar den här gången Elgin-arkitekten Charles Doig och bygget går lös på 20 000 pund. Ett stickspår till Longmorns station anläggs 1898, ankommande kornsäckar byter smidigt plats med whisky. Självklart har Doig ritat in maltladorna närmast rälsen. Malten röks med torv hämtad från intilliggande Mannoch Hills. De fyra pannorna tas i bruk i december 1894. Whiskyn slår direkt bland blenders, ett tidningsklipp ur National Guardian 1897 noterar att whiskyn ”föll köparna på läppen samma dag den stod till buds.” Affärerna gick alltså bra och Duff investerar i ytterligare ett destilleri. Longmorn nr 2 (nuvarande Benriach) byggs 1898 alldeles intill för 16 000 pund. En separat räls löper mellan destillerierna för att utbyta gods. Sträckan trafikeras internt av ”Puggie” ända till 1979 för att flytta fat emellan enheterna samt även frakta malt från grannens maltgolv. John Duff går all-in och löser ut sina partners genom att sälja aktier i Longmorn Distilleries Ltd. Tidpunkten för vidlyftiga affärer är sämsta tänkbara. I december 1898 kraschar Pattison, Elder & Co, branschens största uppköpare av maltwhisky. Duffs vin- och sprithandel drabbas hårt, stora lager osäljbar gammal whisky knäcker honom. Banken tar aktierna som säkerhet och John Duff förlorar kontrollen över bolaget till Tommy Dewar och Arthur Sanderson. 1900 släcks No 2 ner. 1909 förklaras John Duff slutligt bankrutt efter en rad andra affärsprojekt. Longmorn hamnar så småningom hos Hill, Thomson & Co vars chef James R Grant med två söner använder malten i sin framgångsrika blend Queen Anne. I april 1919 fick destilleriet besök av Masataka Taketsuru, en ung japan som praktiserade där i nio dagar, åkte hem och byggde Yamazaki Distillery på uppdrag av vinhandlaren Shinjiro Torii. Men 1934 bröt han sig loss och startade egna Yoichi, ett Highland-destilleri med Longmorn som förebild.

1970 gick Longmorns Grant ihop med Glen Grant samt Glenlivet och bildade The Glenlivet Distillers Ltd. Första åtgärden var att stänga ner golvmälteriet, malten bereddes istället av grannen även om det mesta fick köpas in utifrån. Med förnyade krafter renoverades det eftersatta destilleriet. 1972 utökades kapaciteten från fyra till sex pannor. Koleldningen under spritpannorna stoppades och invärtes ånguppvärmning applicerades. Under förstapannorna fortsatte man att elda med kol. Rummager-kedjor slamrade runt i botten för att förhindra jästen att brinna fast. Ett vattenhjul som drev kedjerasslet tog sitt flöde från utloppet i de gamla kylkaren ’worm tubs’ där pannornas alkohol-ångor sublimerades till flytande form. Resterande energibehov stod en ångmaskin för.
1974 sattes ytterligare två pannor in, samtidigt separerades pannbesättningen i två rum vilket är en unik lösning för Skottland. De båda spritpannorna flyttades ut i intilliggande ’filling store’ och fick sällskap av två kollegor. Kvar blev en kvartett wash-pannor. Orsaken var de olika uppvärmningsmetoderna. Direkt koleldning kräver noggrann uppsikt från pann-skötaren, värmen måste ju regleras manuellt. Först 1994 kördes koltråget ut och även wash-pannorna fick ånguppvärmning. Inte många kolskyfflare återstod då, de sista som övergav koleldning efter en nationell översyn påkallad av Health & Safety Executive var Ardmore hösten 2000 och Glenfiddich året därpå.
1978 köpte kanadensiska Seagram gruppen och moderna Chivas Brothers såg dagens ljus. Året därpå lät jänkarna koppla in destilleriet på det allmänna elnätet (!) men ångpannan står kvar intill whiskypannorna som en museal relik. I december 2001 övergick Chivas i Pernod Ricards ägo. Förutom att fransmännen ryckt upp Chivas Regal har de lyft fram maltdestillerierna, i alla fall lokalt. Bolagets engagemang i Speyside-festivalen har fått Chivas att ta fram en cask strength-serie till salu på gruppens besökscentrum. I maj 2004 kom en 16-årig Longmorn. I hyllorna står naturligtvis The Glenlivet och Strathisla men även whisky från obskyra destillerier som Caperdonich och Glenallachie. Aldrig förr har vi sett officiella buteljeringar från dessa hemliga destillerier.

Longmorn gör sin whisky på orökt korn som köps in från kommersiella mälterier. Vatten hämtas ur spridda källor på Mannoch Hill. 2012 gjordes hela bryggdelen om. Nya mäskbyttan i rostfritt stål tar 7,5 ton maltkross. Träkaren av ’oregon pine’ på 21 000 liter är ett minne blott. Idag sker jäsning i åtta ståltankar som rymmer 42 500 liter. Jästiden är konventionella 48 timmar. Årskapaciteten har ökats från 3,5 till 4,5 liter sprit.
Att spriten är energirik har med destilleringen att göra. Pannorna har rätt så flacka skuldror och lagom rymliga koniska halsar, dessutom tippar lyne-armen som ska avleda ångorna nedåt. Hindren är minimala, alkoholen kan inte fastna någonstans och kylas av och kokas om, utan stiger rätt obehindrad uppåt. På pappret borde det betyda en oljig finkelsmord ’new make’. Å andra sidan körs pannorna långt ifrån välfyllda. Wash-pannorna på 16 800 liter fylls med 9 700 liter öl. De tre andrapannorna på 15 000 liter och den fjärde på udda 13 638 liter får ta emot ynka 6500 liter ’low wines’ och ’feints’. Resultatet blir en gloriös medelväg där frukten glider in i skuggorna samtidigt som en enerverande pepparton alstras. Kanske är det så att hettan tilltar när kroppen strippas? Öarnas monster Talisker har en besynnerlig reflux-anordning som lättar upp spriten men sannolikt också ligger bakom destillatets aggressiva pepprighet. Kylning av alkoholångorna sker utomhus, de forna kylkaren ’worm tubs’ byttes på 1970-talet mot moderna effektiva kondensor-kolonner. Chivas har applicerat ett mycket effektivt energisparsystem som sliter hårt på kondensorer och överdelen av pannorna, i maj 2007 byttes fyra halsar ut.

Longmorns huvuduppgift är självklart att förse Chivas Regal 18 år (bland andra) med ’top dressing malt’. Whiskyn är en karaktärsdanare för blenden. Och även hemligheten bakom singelmaltens succé. Det behövs ju många fat till 18-åringen så tillgången på vällagrad Longmorn är stor. Master Blender Sandy Hyslop har massor av 16-åriga fat att välja emellan och kan i lugn och ro mejsla fram de smaker han vill ha. Och eftersom priset på 659 kr (£55 i UK) håller tillbaka efterfrågan känns produkten pålitlig – liten risk att Chivas plötsligt står utan 16-årig Longmorn!
Destilleriet fick officiell premiär som singelmalt 1994 när Seagrams 15-åring kom i Heritage Selection-serien. Men Longmorn har man kunnat dricka ändå i form av Gordon & MacPhails 12-åring, och deras rikliga utgivning av gamla dyrbara whiskyfat över 30 år. I mars 2007 ändrades allt. Seagram-erans murriga dystra etikett blev lysande vit med uppförstorat stiliserat ’g’. En ny flådig 16-åring med lädergördel i basen och plåtspänne runt halsen var nymornade Chivas svar på whiskyfolkets tisslande och tasslande om kult-whiskyn Longmorn. Pavan ser mer ut som en spektakulär bourbon och är den läckrast designade skotten därute. Självklart passade Chivas på att chockhöja priset. Värdet ligger i blickfånget, sannolikt ville man haka på kulten kring malten också, kvalitetswhisky ska kosta skjortan. Pris-stegringen fick core-fansen att surna till och många skrev i affekt ner innehållet. Och visst har smakprofilen ändrats, fast bara en smula. En av de sista batcherna av 15-åringen var verkligen minnesvärd – ur smakens intagande eklarm bryter Speyside-typisk gräsighet fram, dekorerad med eucalyptus-ek. En sötaktig värmande finish torkas upp av ekchoklad, landar i nyklippt gräs. Några batcher in på nya 16-åringen testade jag nykomlingen. Samma schema med kryddig smak och eucalyptus-ek mot slutet, det nya är en rikare fruktighet som brister ut i savande citrus i epilogen. 2010 maximeras smaken (25p) med vågor av frukt och ek – marmelad blir torkad aprikos och ljus persikojos, kryddan och ek-myntan bildar fond. 2013 tar eken mer plats och smakupplevelsen är självklart fruktgod men mer sansad och balanserad. Idag är whiskyn fenomenal med halsbrytande fruktkast mellan softare godis och stursk färsk frukt, den sturiga spriten hotar med stryk påhejad av eken som släpper av ekröka i svansen. Aromteckningen är rikare tack vare att styrkan höjts från 15-åringens 45% till dagens 48%. Frukten vinner mark på bekostnad av den mer passiva sötman. Det extra året förvärrar inte ek-dominansen utan ger mer tid åt estrarna att förgrena sig.
Vad händer om åldern fördubblas – ännu mer frukt kanske, sannolikt ännu mer ek och möjligen minskad krydda? Jodå, karaktärsfull sprit hjälper den som vill långlagra maltwhisky. Gordon & MacPhail tar dock det säkra före det osäkra och låter sina 30-plusare ligga i sherry-ek. Men det blir oerhört bra och gott, whiskyn klarar galant 40 år! Gammelestrarna flödar, en egendomlig mastig sötsyrlig estrighet som minner om svunna tider. En kryddviskning mot slutet skvallrar om att energin finns där slumrande. Det är tveklöst Longmorn i glaset. Tack och lov.


STANDARD

Longmorn 16 år 48%
Chivas Bros (SB-nr 561, 659 kr)
Longmorn-SOLITÄR – som ma
n alltid drömt om. Vattnad är smaken evig, kalejdoskopisk, utan att gömma all mäktig ek som biffas upp av LMs egen sturiga spritbeska. Frukten pendlar mellan färsk och torkad. Mycket krävande smakupplevelse men god. I finalen balanserar eken de mjukare godistonerna perfekt, intialt vinnande fenoler som färgas av äppelstråk – det slutar väldans gott. Som så ofta med Longmorn är doften tillknäppt men piggnar till med lite vatten. Ljusa aldehyder och småcitrus ihop med grästuvor och faktiskt inslag av gödsel – fenolerna spökar! Även om den vattnade smaken når oslagbara höjder funkar whiskyn självklart vid 48. Savande god och lång käft, det smakar grovskuren citrusmarmelad och exotiska frukter, syran växer i takt med ett kryddembargo samt livlig ekbeska. Lång efterklang, citruslikör-indränkt savaräng med ett uns citronsyra som spricker upp i gröna äpplen.
94p = A22 S25 E23 K24

Tidigare utgåvor 16-åringen
2008: 94p Jag blev verkligen bländad av nya 16-åringen från klass-akten Longmorn. Trots all ek och sturig sprit, söt och god med mäktig tät rik käft! Sprudlande finish, bästa eftersmaken på långliga tider för mig. Knuten doft förstås men lite vatten öppnar nosen på vid gavel – rostat bröd blandas med mörkt socker och mäskig malt. Tjusigt.
2010: 90p Enorm smakupplevelse (25p) – långsamt kalejdoskopisk fruktyra kröns av pepprig kryddstorm. LMs inneboende pepprighet väcks försiktigt av lite vatten då ek-frukt-hetta vävs samman i gudomlig enhet. Vattnet villar dessutom bort eken som stormar på i munnen men försvinner i eftersmaken, finishen blir verkligen lättdrucken. En solitär vore det inte för den tillknäppta nosen, låser sig likt talangen Glen Elgin. Och efterklangen viker ner sig för tidigt. Men käften håller vad den lovar.
2013: 89p Longmorn vandrar sin egen väg. Destillatets energiska krydda fördriver frukten från 2010 års version och serverar en enklare tuffare whisky. Mer ’outgoing’ nos, ljusare tydligare citrusprofil, fortfarande dämpat maltig och tämligen ospännande. LM handlar om smak och här gör whiskyn en helomvändning. Frukten är som sagt väck, destillatets krydda breder ut sig förstärkt av eken, pirrande värme understödd av citrusgodis som övergår i mörka fenoler mot slutet. Eftersmaken är lång och rätt elak, nerskitad av röktoner – verkligen apart för en Longmorn. Lite vatten får smaken att lyfta. Inga storslagna penseldrag, istället en jämn intelligent mun där frukten faktiskt vaknar till liv, starten i äpple är magnifik, samtidigt kittlande krydda som överröstar eken men sparar en skyla torvrök (!) längst bak i munhålan, drivet är härligt läskande och
förödande gott. Röken bär in i en mer lågmäld finish. Tappningen backar i små steg varje år. Känns 2013 yngre än sina 16 år, stilmässigt närmare yngre åldrars intensiva krydda. Men visst, en rökskadad Longmorn funkar också. Brorsan Benriach intill gillar ju rök, kanske har rökångorna blåst över fältet…

Föregångaren: Longmorn 15 år 45%
Utgiven 2004, Chivas Bros
Seagram gjorde aldrig något väsen av blending-malten Longmorn. En osynlig stjärna som levde ett undanskymt liv i utkanten av koncernen. 15-åringen var mer outgoing än sin ett år äldre efterträdare men också tuffare och fruktdefensiv likt 2013 års 16-åring. Underbar söt, frisk nos. Blommor fångas in av maltsötma och lätt maritim (!) sälta. Ur smakens intagande eklarm bryter Speyside-typisk gräsighet fram, dekorerad med eucalyptus-ek. En sötaktig värmande finish torkas upp av ekchoklad, landar i nyklippt gräs. En fullständigt genomförd Speyside-malt som fick mig att undra varför jag tillbringade så mycken tid på öarna.
90p = A22 S23 E23 K22

Cask-utgåvan: Longmorn 17 år 1987 58,3%
Chivas Bros Cask Strength Edition: Sherry/bourbon-fat
Väldig dramatisk gom – apelsiner, söt rom och torkad frukt backas upp av rusande krydda. Jag gillar den bäst ovattnad. Särskilt nosen får en att haja till, skarp blåmögelost på rostat franskbröd! Träffsäker ålder, jämfört med standard-tappningen bygger den här äldre utgåvan mer ek runt den energiska spriten, samtidigt mildrar sherryinslaget eruptionerna. Säljs endast på Chivas-gruppens besökscentrum.
91p = A22 S24 E22 K23

Longmorn 12 år 1997 43%
Vintage Malt Whisky Co (Cooper’s Choice): Refill butt #6177
Hederlig hus-Longmorn. Inga trollkonster, bara snyggt utfört whiskyjobb. Väldans söt start i munnen innan Longmorns patenterade kryddighet går igång, klassisk LM-käft! Najs finish, sötman överlever, eken drar ner sötreglagen dock och allt landar i malt. Doftar likaså sött med spetsig syra, antagligen den kryddiga spriten som påannonserar sin show i gommen.
87p = A21 S22 E22 K22


PREMIUM & LYX
Longmorn 40 år 1971 43%
Gordon & MacPhail: Refill sherry-fat
Vilken årgång, 1971 blir bara bättre för varje år! Flödande gammelestrar genomgående. Genial balansakt på slaklina värdig en odödlig trapetskonstnär. I nosen stånkar prunkande ålderstigna estrar med läder och gräs samt praliner i mitten. Fruktkomplex exotisk mun med mild gräddig ek och vagt kittlande stramhet. Vatten triggar häftigt nog både estrar och ek, whiskyn smakar ännu godare samtidigt som eken blir mörkare och större utan att skugga, därtill kryddvisp i svansen som värmer lättsamt i efterspelet där estrarna lyfter ytterligare ett snäpp. En solitär från en svunnen whiskyera.
96p = A23 S25 E24 K24

Tidigare utgåvor
1971-37 år 43%: 95p G&M:s fat från 1971 är gudabenådade. 37-åringen är själva sinnebilden för gammal whisky. Whiskyn genomsyras av gammelestrar. En sorts estrighet som bara uppstår efter lång tid på ek när luftspalten i fatet ökar och oxideringen galopperar, måste upplevas för att förstås. Skaffa en pava och lär, finns inget starkare uttryck i whiskyns aromvärld (förutom rökspektrat). Fascinerande att hela whiskyn andas gammelestrar. Komplett solitär smakupplevelse.

Longmorn 18 år 1971 58,1%
Gordon & MacPhail: 1st fill sherry
Försiktig mun vid fatstyrka, citronkaramell och äpple ger färsk citrus och varsam kryddpush. Longmorns energireserver väcks med lite vatten, gommen gasar på i kryddyra och vinglar ut på Pommac. Eftersmaken är lång, ekig och sherry-god. Ytterligare vatten ökar komplexiteten, dock hotar hettan att eskalera för varje droppe så var försiktig med vattnet. Samlarwhisky utgiven 1990 för italienska firman Sesante.
92p = A23 S24 E22 K23

Longmorn 30 år 43%
Gordon & MacPhail: 1st fill sherry butts
Riktigt skön pralin på ålderns höst. Första halvan bedårande när gammelestrarna får löpa fritt, i nosen och halvvägs genom gommen är det himmelskt. Dessa skönt trötta estrar, distingerat avmätta med eken hängande över sig är de rikas fröjd. När eken hotar med storbeska mot slutet av smaken tvekar whiskyn, efter tre decennier orkar inte LM upprätthålla sin kryddlinje så eken driver in men sherryn fixar eftersmaken ändå, på sin höjd framkallar eken mintchokladflarn i den sherryvaggande körbärsaftiga finalen.
91p = A23 S23 E22 K23

Longmorn 20 år 1992 50,7%
The Nectar: Refill sherry-fat
Raka rör, söt och god smak med massor av ek som visst är besk och krydd-arg men inte så det går överstyr, destillatet orkar såklart hålla emot. Lemonadsöt smak med eksvärta mot slutet och rejäl eucalyptus-ek i en lång söt svans av torkad frukt. Lite vatten raderar ut frukten men väcker eken som både är livligt kryddig och dämpande murken. Smakbitarna faller på plats dubbelvattnad då gommen blir långsamt maltsöt, honung hoppar på, och mitt i brakar eken in med sina kryddor. Lång varm söt finish, eteriskt sprittande men ren och god. Aromen är svårflörtad vid fatstyrka, ren spritig tutti frutti. Vatten drar ut björnlim och rundar av.
86p = A20 S23 E21 K22

Longmorn 20 år 1981 50%
Douglas Laing (Old Malt Cask): Dubbla sherry butts
Fascinerande kamp mellan frukt och ek rakt igenom. Smakar havtornsaft och passionsfrukt med salmiak-exit och cognacslik eftersmak där ekmynta snabbt torkar upp. Bländande mun. Vattning avlägsnar frukten och väcker destillatets krydda, ekparfym tar på kaffe, till och med värme i eftersmaken. Akta dig för att vattna, whiskyn förråas! Nosen är heller inget vidare.
86p = A18 S24 E22 K22

Alla recensioner finns på www.aflodal.com

 
Publicerad: 11/17/2016
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com